Allmänt

Regeringen föreslår att lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (189/2001) ändras så att en aktiveringsplan i fortsättningen endast utarbetas för personer som får utkomststöd på grund av arbetslöshet. Hänvisning av en person till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte sker utifrån en aktiveringsplan eller sektorsövergripande sysselsättningsplan enligt lagen om sektorsövergripande främjande av sysselsättningen (381/2023). En sektorsövergripande sysselsättningsplan utarbetas om ett hinder för arbete för en arbetslös person som får arbetslöshetsförmån är sådana begränsningar av arbets- och funktionsförmågan eller problem med livshanteringen som inte kan lösas enbart genom att myndigheterna konsulterar varandra. 

Propositionen syftar till att minska de myndighetsuppgifter som hänför sig till aktiveringsplanering och att åtgärda de överlappningar som finns mellan aktiveringsplanen och den sektorsövergripande sysselsättningsplanen. Ett annat syfte är att effektivisera förvaltningen, göra lagstiftningen smidigare och säkerställa tillräckliga personalresurser inom välfärdsområdena. I och med de föreslagna ändringarna utarbetas aktiveringsplaner inte längre sektorsövergripande för arbetslösa personer som inte behöver samordnade social- och hälsovårdstjänster och arbetskraftstjänster. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att propositionens mål är motiverade. Utskottet tillstyrker lagförslaget. Också arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i sitt utlåtande (AjUU 9/2025 rd) ställt sig bakom de föreslagna ändringarna. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet går i sitt utlåtande in på de föreslagna ändringarna utifrån sitt eget ansvarsområde. Utskottet anser det viktigt att arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte mer ändamålsenligt riktas till de kunder som har störst nytta av servicen. Utskottet understryker vikten av så tidig identifiering som möjligt av den arbetslösas servicebehov och ett nära samarbete och informationsutbyte mellan myndigheterna. Utskottet anser att det sektorsövergripande stödet bör riktas till personer som behöver det och att ett tydligare servicesystem också ligger i kundens intresse. Utskottet påpekar att propositionen inte bedöms ha några konsekvenser som avsevärt minskar eller ökar arbetskraftsmyndigheternas kostnader och att regeringen inte föreslår några nya uppgifter för myndigheterna. Det är emellertid viktigt att följa utvecklingen av de sektorsövergripande bedömningarna av servicebehovet och antalet kunder i samarbetsmodellen för sektorsövergripande stöd och utvärdera propositionens konsekvenser för arbetskraftsmyndigheterna. Utskottet betonar också i sitt utlåtande att andra myndigheters tjänster inte kan ersätta de social- och hälsovårdstjänster som välfärdsområdena ansvarar för. Utskottet anser att arbetslösa som behöver social- och hälsovårdstjänster bör få bättre tillgång till dessa tjänster än för närvarande. 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer till dessa delar i arbetslivs- och jämställdhetsutskottets synpunkter och lägger i sitt betänkande primärt fokus på sitt eget ansvarsområde.  

Tillämpningsområde och konsekvenser

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är socialservice enligt 14 § i socialvårdslagen (1301/2014) och omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. Syftet med arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är enligt den gällande lagen att förbättra förutsättningarna att få arbete på den öppna arbetsmarknaden och möjligheterna att delta i utbildning samt att få offentlig arbetskraftsservice som tillhandahålls av arbetskraftsmyndigheten för den som får arbetsmarknadsstöd eller utkomststöd på grund av långvarig arbetslöshet. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är ett sista alternativ inom socialservicen som ordnas när den arbetslösa på grund av begränsningar i arbets- och funktionsförmågan inte kan delta i offentlig arbetskraftsservice eller arbete.  

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ordnas utifrån en aktiveringsplan eller sektorsövergripande sysselsättningsplan som utarbetas tillsammans med kunden. Utfrågade sakkunniga har fäst uppmärksamhet vid den oro som även framgår av propositionen, dvs. att de kunder som samtidigt behöver arbetskraftsservice och socialservice och som i och med de föreslagna ändringarna inte omfattas av aktiveringsplanen kan hamna utanför arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte. Att begränsa aktiveringsplaneringen enbart till dem som får utkomststöd kan utesluta personer som har ett klart servicebehov men som inte har rätt till utkomststöd. Också kunder som får arbetslöshetsförmån och som har behov av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, men inte behov av sektorsövergripande service, kan komma att hamna utanför arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte. 

Sakkunniga har å andra sidan påpekat att samtidigt som rätten till aktiveringsplan slopas för andra arbetslösa än de som får utkomststöd, föreslås det i propositionen att 1 § om syftet med lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ändras så att rätten till service i form av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte utvidgas till att gälla alla som får arbetslöshetsförmån oberoende av tiden som arbetslös. Arbetslösa som får utkomststöd och som har en aktiveringsplan eller arbetslösa som får arbetslöshetsförmån och som har en sektorsövergripande sysselsättningsplan kan således hänvisas till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte oberoende av arbetslöshetens längd. Den föreslagna ändringen utvidgar målgruppen för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte också till andra än långtidsarbetslösa. 

Enligt uppgifter till utskottet utvidgar slopandet av villkoret om långvarig arbetslöshet inte okontrollerat antalet arbetslösa som hänvisas till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Arbetsverksamheten ska nämligen fortsatt vara en service som kommer i sista hand och som är avsedd för de arbetslösa som på grund av begränsningar i arbets- och funktionsförmågan inte kan arbeta eller delta i arbetskraftsmyndighetens primära service. Samtidigt är arbetsverksamheten inte heller enligt uppgift den enda service som främjar en arbetslös arbetssökandes arbets- och funktionsförmåga samt livshantering. För ändamålet finns också annan service som social rehabilitering, som kan ordnas genom en bedömning av servicebehovet, en plan och ett beslut enligt socialvårdslagen. Enligt utredning leder slopandet av aktiveringsvillkoret för andra arbetslösa än de som får utkomststöd således inte till att personerna helt och hållet blir utan service. 

Utskottet anser det nödvändigt att följa vilka konsekvenser de föreslagna ändringarna har för antalet kunder som hänvisas till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och för de tjänster som arbetslösa arbetssökande får och som främjar arbetsförmågan. Social- och hälsovårdsministeriet bereder enligt uppgift för närvarande en reform av socialvårdens samlade tjänster för främjande av sysselsättning och arbets- och funktionsförmågan. I samband med beredningen är det möjligt att titta närmare på vilka konsekvenser ändringarna i lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte har haft för hänvisningen till tjänster. 

Sakkunniga lyfte också fram risken för att en arbetslös arbetssökandes servicebehov inte identifieras till följd av de föreslagna ändringarna och att personer som skulle dra nytta av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte lämnas utanför servicen. Dessutom fäste sakkunniga uppmärksamhet vid att arbetskraftsmyndigheterna nu får större ansvar för att bedöma servicebehovet och hänvisa kunder till sektorsövergripande sysselsättningsfrämjande stöd. 

Utskottet slår fast att de föreslagna ändringarna enligt propositionen kan öka behovet av att stärka samarbetet mellan myndigheterna och konsultationspraxis och hjälpa dem som arbetar vid arbetskraftsmyndigheten och Folkpensionsanstalten att lättare identifiera problem i kundernas arbets- och funktionsförmåga. Enligt uppgifter från social- och hälsovårdsministeriet förutsätter de föreslagna ändringarna dock inte att arbetskraftsmyndigheterna i fortsättningen bedömer den arbetssökandes arbets- och funktionsförmåga i större utsträckning än för närvarande. I 8 § i den gällande lagen om ordnande av arbetskraftsservice står det att om en kunds servicebehov gör det nödvändigt med annan service än den som arbetskraftsmyndigheten ordnar, ska kunden informeras om vilka andra servicemöjligheter som finns och vid behov hänvisas till en annan myndighets eller serviceanordnares service. Arbetskraftsmyndigheten ska vid behov samarbeta med andra serviceanordnare vid samordningen av tjänsterna. Dessutom förpliktar 35 § i socialvårdslagen (1301/2014) arbetskraftsmyndigheten att vidta behövliga åtgärder, om myndigheten observerar att den arbetssökande är i behov av socialvårdsåtgärder. 

Sakkunniga har också påpekat att propositionen inte lyfter fram den tredje sektorns ställning eller dess betydande roll när det gäller att genomföra arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, trots att organisationerna svarar för en stor del av det praktiska genomförandet av servicen och har specialkompetens just när det gäller att stödja svårsysselsatta. Utskottet inser den tredje sektorns betydande roll i genomförandet av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, men betonar utifrån uppgifter från social- och hälsovårdsministeriet att de föreslagna ändringarna inte gäller genomförandet av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte utan myndighetsuppgifterna kring aktiveringsplanerna. 

Konsekvenser för välfärdsområdena

Enligt konsekvensbedömningen i propositionen (s. 17) leder de föreslagna ändringarna till att välfärdsområdets administrativa arbete minskar i fråga om de kunder för vilka det enligt den gällande lagen ska utarbetas en aktiveringsplan även om det inte finns behov av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte eller långvarig annan socialservice. Dessutom utarbetas aktiveringsplaner i fortsättningen endast för dem som får utkomststöd, vilket minskar välfärdsområdets administrativa arbete. Enligt propositionen kan välfärdsområdets resurser tack vare ändringarna bättre inriktas på de kunder som har behov av många olika slags stöd. 

Visserligen medges det (s. 17 i RP) att övergången från aktiveringsplanering till mer sektorsövergripande arbete kan leda till att behovet av personalresurser för bedömning av behovet av sektorsövergripande service och utarbetande av sektorsövergripande sysselsättningsplaner ökar. Dessutom kan välfärdsområdenas administrativa arbete och behovet av personalresurser öka i fråga om de arbetslösa som får utkomststöd och som varken behöver eller tidigare har varit i behov av aktiveringsplanering. 

I propositionen (s. 12) bedöms det att det i fortsättningen kommer att göras cirka 48 700 färre aktiveringsplaner eller uppdateringar av dem. Om man utgår från att 60 procent av de aktiveringsplaner som utarbetas varje år är nya planer och 40 procent är uppdateringar av planer, kommer det efter lagens ikraftträdande att utarbetas cirka 29 210 färre nya aktiveringsplaner varje år. Det beräknas också att cirka 40 procent av de personer som i fortsättningen inte får någon aktiveringsplan hänvisas till en sektorsövergripande bedömning av servicebehovet. Detta innebär cirka 11 700 nya bedömningar av servicebehovet och cirka 7 000 sektorsövergripande sysselsättningsplaner varje år efter lagens ikraftträdande. 

Enligt propositionen (s. 13) förväntas det minskade antalet aktiveringsplaner och det ökade antalet sektorsövergripande sysselsättningsplaner leda till att behovet av finansiering hos välfärdsområdena minskar med sammanlagt 1,6 miljoner euro. Statens finansiering till välfärdsområdena minskas till fullo enligt den ändrade omfattningen av uppgifterna i enlighet med 9 § i lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021). 

Utskottet betonar att bedömningen också enligt propositionens konsekvensbedömning (s. 12) är förenad med betydande osäkerhet. Enligt propositionen har man inte på ett tillförlitligt sätt kunnat bedöma de eventuella konsekvenserna av minskningen av den administrativa arbetsbördan i anknytning till aktiveringsplanen med tanke på annan användning av social- och hälsovårdstjänster, eftersom man inte har haft tillgång till information om vilka andra tjänster kunderna hänvisas till genom aktiveringsplanen eller den sektorsövergripande sysselsättningsplanen och i vilken utsträckning sådan hänvisning sker. Utskottet betonar att de föreslagna ändringarnas konsekvenser för välfärdsområdenas arbetsmängd, behovet av social- och hälsovårdstjänster och kostnaderna bör följas upp. Utskottet konstaterar att välfärdsområdena i enlighet med lagen om välfärdsområdenas finansiering ska få full ersättning för sina kostnader för eventuella nya uppgifter och det ökade servicebehovet. 

Sammantagna konsekvenser och uppföljning

Utskottet noterar att riksdagen samtidigt behandlar flera olika propositioner om främjande av sysselsättningen och social trygghet. Det rör sig bland annat om propositionen med förslag till lagstiftning om utveckling av serviceprocessen för arbetssökande och arbetsförmedlingsservice (RP 108/2025 rd), propositionen med förslag till lag om allmänt stöd (RP 112/2025 rd) och propositionen med förslag till lagar om ändring av lagen om utkomststöd, 64 § i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården och 10 § i lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (RP 116/2025 rd). I enlighet med det som beskrivs i propositionen (s. 18—21) har de ändringar som föreslås i de olika propositionerna både konsekvenser som ökar och konsekvenser som minskar antalet kunder inom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och bedömning av sektorsövergripande servicebehov. Social- och hälsovårdsministeriet bereder dessutom för närvarande en reform av socialvårdens samlade tjänster för främjande av sysselsättning och arbets- och funktionsförmågan. 

Utfrågade sakkunniga har påpekat att den specifika ändringen i arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte enligt propositionen mitt under betydande reformer som påverkar service- och förmånshelheten för arbetslösa arbetssökande och innan den samlade socialvårdsservice som ska främja arbets- och funktionsförmågan blir klar kan leda till okontrollerade och oförutsedda konsekvenser för målgruppen för arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte och för anlitande av service. 

Utskottet anser det nödvändigt att de sammantagna konsekvenserna av de ändringar som föreslås i de olika propositionerna för servicehelheten och förmånerna för arbetslösa arbetssökande samt för välfärdsområdenas, Folkpensionsanstaltens och arbetskraftsmyndigheternas arbetsmängd och verksamhet följs upp och att regleringen vid behov korrigeras så att den bättre motsvarar de arbetslösas servicebehov som en del av beredningen av den samlade socialvårdsservice som ska främja arbets- och funktionsförmågan. Dessutom betonar utskottet att välfärdsområdena, arbetskraftsmyndigheterna och Folkpensionsanstalten måste garanteras tillräckliga resurser för att genomföra servicehelheten för arbetslösa arbetssökande.