Motivering
Allmänt
I 8 § i lagen om en kommun- och servicestrukturreform
sägs att staten övertar finansieringen av de kostnader
som åsamkas kommunerna för utredningar i anslutning
till sexuellt utnyttjande av barn och rättspsykiatriska
utredningar. Det ska genomföras genom propositionen. Utskottet anser
att lagförslaget behövs och är lämpligt
och tillstyrker det med vissa preciseringar.
Förundersökning av sexualbrott mot barn utförs
precis som i fråga om andra brott under ledning och uppsikt
av polisens undersökningsledare. Polisen har utbildat sina
anställda i att intervjua barn, och i den mån
det är möjligt har utfrågningen av barn
koncentrerats till dem som fått sådan utbildning.
I förundersökningsfasen förlitar sig
polisen oftare än tidigare på social- och hälsovårdspersonalens
expertis. Polisen kan begära handräckning i olika
begränsade frågor, t.ex. intervjuer med barn,
bedömning av hur traumatiserat barnet är eller
med någon annan medicinsk undersökning av barnet.
För att utreda sexualbrott mot barn krävs
det specialkompetens som beaktar barnets ålder, utvecklingsnivå,
psykiska utveckling och barnets bästa. Syftet med utredningen
inom social- och hälsovården är att få en
så tillförlitlig berättelse av barnet
som möjligt om vad som hänt, med hänsyn
till barnets ålder och utvecklingsnivå, och teckna
upp berättelsen med tanke på kommande åtalsprövning
och rättsprocess. För att barnet ska kunna höras är
det ofta nödvändigt att anlita barnpsykiatrisk
eller ungdomspsykiatrisk och psykologisk expertis.
Lagens tillämpningsområde
I den föreslagna 1 § föreskrivs om
undersökningar inom hälso- och socialvården
för att utreda misstanke om och bedöma skador
till följd av sexuellt utnyttjande av barn. Enligt detaljmotiven
till paragrafen avses med undersökning undersökningar
och utredningar som utförs för att utreda ett
eventuellt sexualbrott och bedöma skadorna. Sexuellt utnyttjande
av barn är en brottsrubricering som används i
20 kap. 6 och 7 § i strafflagen. Också de övriga
sexualbrotten i 20 kap. i strafflagen kan rikta sig mot barn (t.ex. våldtäktsbrott
enligt 1 och 2 § eller sexuellt utnyttjande enligt 5 §).
Lagens tillämpningsområde har enligt utredning
fått en vidlyftig formulering för att möjliggöra
att ovan beskrivna experttjänster kan anlitas för
att utreda eventuellt sexuellt utnyttjande av barn oberoende av
vilken brottsrubricering undersökningen går under
eller i vilken fas polisen har hand om undersökningen.
Utskottet konstaterar att den föreslagna brottsrubriceringen
i bestämmelsen om lagens tillämpningsområde kan
leda till en alltför snäv tolkning av paragrafen.
Det föreslår att 1 § och lagrubriken
preciseras i enlighet med lagförslagets syfte så att
de gäller utredning av sexualbrott mot barn.
Polisen begär i praktiken handräckning av
social- och hälsovården också vid undersökning
av andra brott mot barn. Det finns till exempel betydligt fler fall
av misstanke om misshandelsbrott mot barn än av misstanke
om sexuellt utnyttjande. Utskottet menar att det i fortsättningen är
skäl att se närmare på hur undersökningar inom
social- och hälsovården av andra brott mot barn
har ordnats och finansierats.
I andra länder har man haft positiva erfarenheter av
den s.k. Barnhusmodellen i undersökningen av vålds-
och sexualbrott mot barn och för att på allt sätt
hjälpa barn som blivit utsatta för sådana
brott. Idén med modellen är att se till att barnet
får stöd och att undersökningen av fallet
i enlighet med barnets intresse så långt som möjligt
utförs på ett och samma ställe i samråd mellan
olika myndigheter. Modellen finns in-skriven i statsrådets
program för den interna säkerheten och social-
och hälsovårdsministeriet har tillsatt en expertgrupp
för att se på hur verksamheten kan utvecklas.
Åldersgränser
Enligt 1 § 2 mom. kan en undersökning gälla barn
som är under 16 år när undersökningen
inleds, eller om det finns särskilda skäl, barn
som redan fyllt 16 men inte 18 år. Ett särskilt
skäl till att hälso- och sjukvårdspersonalens
expertis behövs vid förundersökning av
ett barn över 16 år kan vara att barnet har en
utvecklingsstörning eller andra problem med sin psykiska
tillväxt och utveckling eller en psykisk sjukdom. Åldersgränserna
har fastställts för att polisen behöver anlita
expertis på barns och ungas utveckling och för
att behovet är störst bland barn under skolåldern.
Det råder brist på yrkesutbildad personal som
kan utföra undersökningar och därför går
det inte att i all hast utföra fler undersökningar.
Men åldersgränsen är inte absolut, utan
det är möjligt att avvika från den av
särskilda skäl. Utskottet anser att den föreslagna åldersgränsen är motiverad.
Hur fort undersökningar bör inledas
Utskottet har erfarit att det råder stora skillnader mellan
undersökningsenheterna när det gäller antalet
undersökningar och deras längd. De blir i regel
klara på tre månader, även om en del
av dem av en eller annan orsak kan ta upp till ett år. Skillnaderna
kan bero på undersökningarnas omfattning, efterfrågan
och tillgången på personal, men också på olika
enheters metoder. Med tanke på undersökningarnas
tillförlitlighet och barnens intresse är det enligt
utskottets mening nödvändigt att utredningarna
inleds så fort som möjligt. Det gäller
att se till att undersökningarna kommer igång
utan oskäligt dröjsmål och att åtgärder
i förekommande fall vidtas för att förkorta
väntetiderna. Det går att påskynda starten genom
kompletterande utbildning för dem som utför undersökningarna,
vilket är viktigt med tanke på tillgången
på behörig personal och utveckling av verksamhetens
kvalitet. Det behövs också gemensam kompletterande
utbildning för olika grupper av yrkesutbildad personal.
Avtal om att tillhandahålla service
Enligt 5 § ingår länsstyrelsen och
samkommunen för sjukvårdsdistriktet avtal om att
tillhandahålla service. Förvaltningsutskottet
framhåller i sitt utlåtande att det är
viktigt att höra polisen när avtal bereds. I praktiken
tillgodoses polisens medinflytande bäst om den kan vara
en av avtalsparterna. Social- och hälsovårdsutskottet
anser att beredningen vid länsstyrelsen bör ordnas så att
länstyrelsens polisavdelning är med i beredningen.
Det är viktigt att man i samband med beredningen av avtal
om undersökningar hör företrädare
för polisen och åklagarväsendet i enlighet
med 5 §, för att parternas behov ska kunna tillgodoses.
En undersökningsenhets rätt att få upplysningar
Utifrån 4 § 1 mom. har den enhet som utför
undersökningen rätt, trots eventuella sekretessbestämmelser,
att av polisen, åklagaren och domstolen få de
handlingar som gäller fallet till den del som behövs
förundersökningen. Grundlagsutskottet har ansett
att myndigheternas rätt att få upplysningar lämpligen
bör utsträckas bara till upplysningar som är
nödvändiga för deras uppdrag (t.ex. GrUU
45/2004 rd). I motiven till paragrafen konstateras det
att rätten att få tillgång till handlingar
bara gäller handlingar som är nödvändiga
med tanke på undersökningen. Utskottet föreslår
att 4 § 1 mom. preciseras i överensstämmelse
med motiveringen.