Allmän motivering

Allmänt

Med hänvisning till propositionens motivering och annan utredning anser utskottet att propositionen behövs och är angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

De föreslagna följdändringarna i lagstiftningen om social trygghet på grund av förvaltningslagen och lagen om preskription av skulder har tagits upp till behandling i riksdagen utifrån flera olika propositioner som föreslår ändringar i samma lagar och till och med samma paragrafer. Utskottet anser att förfarandet inte är särskilt lyckat med tanke på en god lagberedning. Ändringsförslagen borde ha samlats i en enda proposition för att riksdagen skulle ha fått ett bättre grepp om helheten och systematiken i lagstiftningen.

De tidigare godkända bestämmelserna om yrkesinriktad rehabilitering i arbetspensionslagarna träder i kraft den 1 januari 2004. Enligt utredning till utskottet är de preciseringar som nu föreslås i dessa bestämmelser nödvändiga med tanke på verkställigheten. För den som ansöker om rehabilitering är det bra att man i framtiden har rätt att få ett överklagbart förhandsbeslut om möjligheten till yrkesinriktad rehabilitering.

Preskriptionsbestämmelserna

Regeringen föreslår att arbetspensionslagarna ska kompletteras med anledning av lagen om preskription av skulder (728/2003), som träder i kraft den 1 januari 2004. I arbetspensionslagarna föreskrivs om en preskriptionstid på tio år för debitering av försäkringspremier, återkrav av en förmån som betalats ut utan grund, återbetalning av en försäkringspremie som betalats utan grund och en förmån som inte betalats ut. I fråga om preskription av dessa fordringar ska den nu gällande preskriptionstiden på tio år fortsatt tillämpas. När beslut om återkrav har fattats ska preskriptionstiden vara fem år.

Enligt den nya lagen om preskription av skulder är den allmänna preskriptionstiden tre år och börjar i regel löpa från det att en skuld förfaller till betalning. Det betyder att den allmänna preskriptionstiden blir väsentligt mycket kortare än nuvarande tio år. Avsikten med förkortningen har varit att skuldförhållandena ska kunna utredas inom en skälig tid och en omsorgsfull indrivning främjas. Reformen har haft som mål att skydda förtroendet för rådande omständigheter, eftersom avbräck i ett länge fortgånget tillstånd kan få en hel rad negativa verkningar. En överraskande betalningsskyldighet efter en lång tid kan i väsentlig grad försämra levnadsförhållandena för den som blir föremål för indrivning, eftersom det inte funnits någon möjlighet att förbereda sig för den. Utskottet konstaterar att dessa synpunkter bör beaktas också i socialförsäkringen, inte minst när indrivningen riktar sig mot en privatperson. En preskriptionstid på tio år är lång, framförallt när det gäller en pension som betalats ut utan grund eller återkrav av någon annan förmån.

Utskottet påpekar att man av många olika orsaker kan drabbas av återkrav av en förmån som betalats ut till för stort belopp. Det ursprungliga beslutet kan redan i sig vara oriktigt, men i många återkravsfall har den omständighet som inverkar på förmånen uppkommit först senare. Trots att det inte är på något sätt motiverat att skydda svekfullt beteende kan större krav än normalt ställas på pensionsanstalter som har hand om socialförsäkringen när det handlar om beslut om en persons pensionsförmåner och som personen bör ha rätt att kunna lita på. Utskottet framhåller att i många fall där utbetalningen till för stort belopp har berott på förmånstagarens förfarande har den som saken gäller inte nödvändigtvis vetat eller förstått att han eller hon handlat fel. Av denna orsak är möjligheten i 18 § i lagen om pension för arbetstagare att helt eller delvis lämna återkrav därhän av skälighetshänsyn centralt när man överväger återkrav efter en lång tid. Om en förmån som betalats ut till ett för stort belopp återkrävs efter en lång tid kan återkravsbeloppet bli avsevärt i förhållande till förmånstagarens inkomstnivå. I sådana fall är det nödvändigt att helt eller delvis lämna återkrav därhän eller ordna återbetalningen så att situationen inte blir oskälig för förmånstagaren.

Samtidigt med denna proposition behandlar utskottet med anledning av lagen om preskription av skulder en proposition med förslag till komplettering av bestämmelserna om olycksfallsförsäkring med bestämmelser om preskription av fordringar (RP 159/2003 rd) och en proposition med förslag till ändring av vissa bestämmelser om återkrav i lagar som gäller utkomstskydd (RP 158/2003 rd). I dessa propositioner finns bestämmelser om preskriptionstider för fordringar och återkrav som i vissa delar avviker från varandra. Enligt regeringen Matti Vanhanens program ska den privata sektorns arbetspensionslagar föras samman till en enda pensionslag som ersätter de nuvarande pensionslagarna. För tillfället försäkras löntagarna på olika sätt i den privata sektorns pensionssystem. Därför är det all orsak att på nytt se över bestämmelserna om försäkring av löntagare, också retroaktiv försäkring, retroaktiv debitering av försäkringspremie och bestämmelserna om preskription överlag när den nya arbetspensionslagen bereds. Utskottet anser att det då är nödvändigt att utreda om de särdrag i socialförsäkringssystemet som används som argument för att förlänga preskriptionstiden på tio år kan tryggas också med preskriptionstider som är klart kortare än tio år.

Följdändringar på grund av förvaltningslagen

I arbetspensionslagarna föreslås följdändringar på grund av förvaltningslagen som träder i kraft den 1 januari 2004. Med avvikelse från förvaltningslagen föreslås bestämmelser om jäv, rätt att föra talan, utredningsskyldighet, rättelse av fel i ett beslut och sättet att delge ett beslut. Utskottet noterar att det på dessa punkter är motiverat att avvika från förvaltningslagen. Den privata sektorns pensionsanstalter och pensionsskyddscentralen meddelar varje år tusentals förpliktande massbeslut, och om de ska levereras mot mottagningsbevis betyder det administrativa merkostnader, långsammare behandling och besvär för kunderna. Därför är det också i framtiden lämpligast att besluten kan meddelas genom vanlig delgivning per post genom brev. I arbetspensionslagen föreslås mera begränsade bestämmelser än i förvaltningslagen om rättelse av ett sakfel och ett skriv- och räknefel i ett beslut. Pensionsärenden är så pass komplicerade att det ofta är tvetydigt om ett fel är uppenbart och om en part har medverkat till det och därför är det enligt utskottets uppfattning motiverat att föreskriva strängare om rättelse av fel än i förvaltningslagen.

Samtidigt med den föreliggande propositionen har riksdagen fått en proposition med förslag till lagstiftning om ändringssökande i beslut om social trygghet (RP 155/2003 rd), där 21 § 4 mom. i lagen om pension för arbetstagare och 59 § 4 mom. i lagen om sjömanspensioner föreslås bli kompletterade med en bestämmelse om att pensionsnämndens och försäkringsdomstolens beslut delges ändringssökanden per post. I och med att förvaltningslagen och 55 § i den ändrade förvaltningsprocesslagen träder i kraft uppstår en skyldighet att delge besluten mot mottagningsbevis. Lagändringarna i dessa propositioner kommer på grund av den tid det krävs för att behandla dem i riksdagen att sättas i kraft senare än den 1 januari 2004 och därför föreslår utskottet utifrån utredning att ändringarna beträffande delgivning av pensionsnämndens och försäkringsdomstolens beslut görs nu i samband med den föreliggande propositionen. Hänvisningarna till förvaltningsprocesslagen föreslås dock bli strukna i dessa lagrum eftersom de inte behövs.

I 10 c § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare och i 64 a § 2 mom. i lagen om sjömanspensioner föreslås en bestämmelse om att det som föreskrivs i 23 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården inte tillämpas på den bedömning som pensionsanstaltens sakkunnigläkare meddelar. Enligt utredning till utskottet avser bestämmelsen att utesluta sakkunnigläkarens skyldighet att följa vissa formföreskrifter i sitt utlåtande. Genom den föreslagna ändringen slopas också möjligheten för social- och hälsovårdsministeriet att i fråga om sakkunnigläkare utfärda närmare bestämmelser och anvisningar om vad en legitimerad läkare och tandläkare bör beakta när de skriver ut intyg och ger utlåtanden och överlag i sin yrkesutövning. Utskottet konstaterar att förvaltningslagen inte innebär några förändringar i formföreskrifterna för läkarutlåtanden. Det är motiverat att göra en mera omfattande bedömning av sakkunnigläkarnas ställning än vad som föreslagits här. Därför föreslår utskottet att begränsningen beträffande tillämpningen av 23 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården stryks i 10 c § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare och 64 a § 2 mom. i lagen om sjömanspensioner.