Motivering

Syftena med propositionen om ändring av äldreomsorgslagen är angelägna. Enligt propositionen ska tonvikten för äldreomsorgen förflyttas från institutionsvård (hälsovårdscentralernas långvårdsavdelningar och ålderingshemmen) mot öppenvård (vanligt serviceboende och intensifierat serviceboende) och boende i hemmet. Regeringens mål — att dämpa kostnadsökningen med 270 miljoner euro fram till 2017 — är dock fullständigt orealistiskt med denna lagstiftningsändring.

Centern betvivlar att kommunerna har tillräckligt med pengar för att ordna en högkvalitativ äldreomsorg. Vi måste fråga oss om personalresurserna räcker till för att säkerställa en god vård av och omsorg om de äldre.

Centern fäster vidare uppmärksamhet vid den pågående förändringen av åldersstrukturen och påpekar att Finland kommer att få allt fler gamla åldringar, dvs. personer över 85 år. Trots inskränkningarna inom institutionsvården måste dessa få god vård och omsorg dygnet runt. I takt med att institutionsvården dras in får det intensifierade serviceboendet allt fler åldringar med svag hälsa. Det kräver mer personal och andra resurser. Det kommer behövas mer personal också för den vård och omsorg som ges i hemmet.

Det går inte att minska på institutionsvården om det inte finns tillräckligt med intensifierat serviceboende av hög standard. Det intensifierade serviceboendet får inte bli en ny form av institutionsvård, utan man måste där satsa allt mer på rehabilitering och på att stödja de äldres funktionsförmåga så länge som möjligt.

Vi anser det också vara ytterst viktigt att de äldre erbjuds mångsidiga boendetjänster. I synnerhet behöver vi fler högklassiga och fördomsfria bogemenskaper för äldre. Till stöd för boendet i hemmet behöver vi mångsidiga och heltäckande hemtjänster.

Utnyttjandet av vårdsedlar och hushållsavdrag måste breddas. För att kunna svara på de äldres servicebehov måste vi satsa på nya metoder och modeller.

Centern känner besvikelse över att regeringen inte i tillräcklig grad satsat på närståendevården under innevarande valperiod. Närstående-vården är viktig och gör det möjligt för många att bo hemma. Det största problemet är för närvarande att närståendevårdarna särbehandlas inbördes. För att jämlikheten inom närståendevården ska öka krävs riksomfattande kriterier, och stödet för närståendevård måste läggas över på FPA:s ansvar. Enhetliga kriterier skulle enligt en bedömning innebära att cirka 20 000 nya närståendevårdare skulle få rätt till stöd. Då målet är att öka närståendevården måste inte bara arvodet och stödtjänsterna till vårdarna stärkas, utan också organisationernas och församlingarnas möjligheter att stödja vårdarna och dem som får vård.

Centern anser att familjevården måste utgöra ett genuint alternativ vid vården och omsorgen om äldre. Propositionen RP 256/2014 rd med förslag till familjevårdslag, vilken som bäst behandlas av riksdagen, möter inte tillräckligt väl det behov av familjevård som uppstår genom den nu föreslagna minskningen av institutionsvården.

Centern förundrar sig över att regeringen inte lyckats förelägga riksdagen någon proposition om ändring av klientavgifterna för serviceboende. Klientavgifterna måste vara skäliga och enhetliga så att de som bor i serviceboende får kvar ett rimligt belopp för eget bruk.

Motivering

Regeringens proposition om social- och hälsovårdstjänster för äldre (RP 240/2014 rd) syftar till en servicestrukturomläggning som följer kvalitetsrekommendationerna. Målet är att minska dygnetruntvården, särskilt institutionsvården, och öka öppenvårdstjänsterna, till exempel hemvården (en utredning av servicebehovet måste göras för varje åldring, och öppenvården är det primära alternativet medan institutionsvården är det sista alternativet). Enligt en uppskattning av Institutionen för hälsa och välfärd (13/2014) skulle 12 procent av de nuvarande klienterna inom institutionsvården kunna vårdas på något annat sätt än på institution, och 30 procent av dem som bor i intensifierat serviceboende skulle kunna bo hemma.

Genom omläggningen av servicestrukturen vill regeringen också uppnå inbesparingar, vilket behövs då försörjningskvoten försvagas och det svaga ekonomiska läget fortsätter. Regeringen har beräknat att omläggningen av servicestrukturen bromsar ökningen av kostnaderna för social- och hälsovårdstjänster till äldre med cirka 300 miljoner euro år 2017.

Sannfinländarna menar att servicestrukturomläggningen och de ökande öppenvårdstjänsterna i sig är välkomna, förutsatt att de öppna tjänsterna genomförs väl och det reserveras tillräckliga resurser för dem. Sannfinländarna stöder också en förskjutning från dygnetruntvård till öppenvård i de fall där det sammanfaller med klientens eller patientens intresse. Regeringens antagande att behovet av dygnetruntvård minskar är dock orealistiskt, och vi ifrågasätter också de påstådda inbesparingarna av strukturförändringen.

Behovet av vård dygnet runt och samtidigt kostnaderna för detta kan tvärtom stiga i framtiden. Finland hör nämligen till de europeiska länder där de allra äldstas (över 85 år) andel av befolkningen ökar snabbast. Typiskt för de äldsta är att de har svag funktionsförmåga och ofta har minnessjukdomar. De behöver ofta vård och omsorg dygnet runt, antingen på institution eller i intensifierat serviceboende.

Regeringen håller alltså på att köra ned i synnerhet institutionsvården samtidigt som behovet av sådan vård (eller av ersättande intensifierat serviceboende) ökar. I fortsättningen tillhandahålls öppenvårdstjänster åt allt fler och allt äldre personer med svag hälsa. Det förutsätter att öppenvårdstjänsterna, inklusive rehabilitering och olika boende- och vårdformer som t.ex. familjevård, utvecklas målmedvetet. Öppenvårdstjänsterna måste också byggas ut och mer personal sättas in. Sannfinländarna påpekar dock att det måste finnas ett tillräckligt utbud av dygnetruntvård, oberoende av om öppenvårdstjänsterna utvecklas.

Propositionen konstaterar i korthet att det behövs mer resurser för öppenvården när institutionsvården reduceras. Propositionen upprepar i stort sett Ikähoiva-arbetsgruppens utlåtande, enligt vilket en minskning av antalet institutionsplatser förutsätter att andra tjänster måste utvecklas och utökas. Regeringen avser dock inte att genom någon författning utöka personalen eller vårdvolymen inom öppenvården, t.ex. inom hemvården, och regeringen har inte heller några konkreta förslag till hur öppenvården kunde utvecklas. Det är en avsevärd brist i propositionen, eftersom många kommuners resurser för öppenvårdstjänster redan i dag är otillräckliga. Till exempel är hemvården, som ansetts vara en human vårdform, långt i från mänsklig.

Regeringen har alltså inte tagit hänsyn till att de allra äldsta och de med allra svagast hälsa kommer att öka i antal. Regeringen har inga planer på att vidta ersättande åtgärder samtidigt som institutionsplatserna reduceras. Därigenom blir det svårare att få vård dygnet runt. De allra mest välbärgade kan köpa dessa tjänster av privata serviceleverantörer, men majoriteten har inte den möjligheten. Propositionen leder alltså till ökad ojämlikhet bland de äldre.

Propositionen syftar också till att ändra på grunderna för intagning till långvarig institutionsvård. I dag erbjuds institutionsvård om det finns medicinskt motiverade skäl till detta eller om det främjar ett värdigt liv och säker vård för den äldre (14 §). I fortsättningen erbjuds institutionsvård om det finns medicinskt motiverade skäl eller skäl som anknyter till klient- eller patientsäkerheten (14 a §). (Strävan att stöda ett värdigt liv nämns fortsättningsvis i lagen, se 14 §.) Sannfinländarna menar att de åtstramade grunderna för institutionsvård inte får leda till att någon som behöver institutionsvård inte får sådan.

I takt med att antalet äldre ökar är det allt fler som blir närståendevårdare vid sidan av sitt ordinarie arbete. Allt fler i arbetsför ålder riskerar bränna ut sig, vilket kan förkorta tiden i arbetslivet (trots att vi just nu borde göra allt för att förlänga arbetslivet). Närståendevårdarna får fortfarande alldeles för lite stöd av kommunerna och skillnaderna mellan olika regioner och kommuner är stora. Sannfinländarna kräver därför att närståendevårdarnas ställning stärks. Det innebär bland annat att alla närståendevårdare ska behandlas lika och få tillräckligt med stöd och att ny lagstiftning om närståendevård bereds snabbt.

Den föreliggande propositionen anknyter till ett flertal andra reformer, inklusive socialvårdslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och klientavgiftslagen. För klientavgifternas del kommer det att göras ändringar i bl.a. reglerna för hemvård. Sannfinländarna menar att regeringen också måste granska hur dessa lagar samverkar, så att vi når de önskade målen, däribland en värdig ålderdom.

Motivering

Enligt propositionen ska vård och omsorg av äldre personer få ges som långvarig institutionsvård endast om det finns medicinskt motiverade skäl eller skäl som anknyter till klient- eller patientsäkerheten. Dessutom förutsätts att kommunen har utrett möjligheterna att tillgodose den äldre personens servicebehov med hjälp av öppenvårdstjänster inom social- och hälsovården som ges i hemmet eller med övriga öppenvårdstjänster inom social- och hälsovården innan vården och omsorgen ges som långvarig institutionsvård.

På paragrafnivå betyder detta bara att kravet på att en äldre person ska ha ett värdigt liv stryks ur förutsättningarna för institutionsvård. Resten av paragrafändringarna är i praktiken endast omplacering och omorganisering av saker som redan finns i lagen. Genom detta försöker regeringen försköna det "otrevliga" innehållet i den nya paragrafen. Under dessa förhållanden är det ofattbart att det i betänkandet, som godkänts med stöd av regeringspartiernas ledamöters röster, inte sägs något som helst om den enda paragrafändring som ingår i propositionen.

Precis på samma sätt finns det visserligen i motiven till lagförslaget utförliga redogörelser för allt möjligt som har att göra med vård och omsorg om äldre, men själva paragrafändringen, dvs. att säkerställandet av ett värdigt liv stryks som förutsättning för institutionsvård, motiveras inte på något vis. Inte heller säger regeringen hur denna strykning kan ge inbesparingar på 300 miljoner euro eller vad det leder till för dem som förlorat sin värdighet.

Paragrafändringen är fullständigt onödig för genomförandet av det strukturpolitiska programmet, eftersom enbart strykningen av ett värdigt liv som förutsättning för institutionsvård inte kan sänka kommunernas utgifter med 300 miljoner euro eller något alls, med mindre än att regeringen förfaller till brutalitet. Och det ingår väl ändå inte i regeringens planer? Sparmålet i det strukturpolitiska programmet i fråga om den äldre befolkningen skulle precis lika bra ha kunnat nås utan denna lagändring, dvs. utgående från 14 § i den gällande äldreomsorgslagen.

Jag och Vänsterförbundet kan inte godkänna att ett värdigt liv stryks ur grunderna för institutionsvård, eftersom hela tanken är upprörande.