Allmän motivering

Utskottet finner propositionen nödvändig och tillstyrker den med följande anmärkningar och ändringsförslag. De gällande bestämmelserna om klientavgifter ger den hemmavarande maken och barnen ekonomisk trygghet också när maken med högre inkomster tas in för långvarig institutionsvård. Möjligheten att behovspröva avgifterna har emellertid inte alltid varit den bästa lösningen för den som bor kvar hemma, inte heller för familjens möjligheter att behålla sin inkomstnivå. Enligt de gällande reglerna bestäms avgiften utifrån hur inkomsterna är fördelade mellan makarna. Avgiften för långvarig institutionsvård beräknas på grundval av vårdtagarens nettoinkomster. Inom öppenvården beräknas avgifterna på grundval av hushållets gemensamma bruttoinkomster. Institutionsvård innebär att vårdtagarna får helpension, vari ingår kostnaderna för all vård och behandling samt läkemedelsförsörjning. Dessutom får vårdtagaren ett belopp som han eller hon kan disponera själv. Vid långvarig öppenvård svarar klienten däremot själv för sina levnadskostnader och vårdkostnader och har inget garanterat belopp till sitt förfogande.

Det varierar från kommun till kommun på vilka grunder avgifterna sänks och hur stor aktivitet det krävs av klienterna själva. Det har uppstått en hel del problem när det blivit allt vanligare att äkta makar ingår avtal om att försörja varandra, avtal som annars inte hade behövts om inte syftet hade varit att få ner vårdkostnaderna. Det finns ingen samordnad praxis i kommunerna för hur avtalen skall fastställas. Det har i sin tur resulterat i att avgifterna inte läggs fast på samma grunder i hela landet. Propositionen syftar till att råda bot det otillfredsställande läget och den är därför befogad.

Utgångspunkten i propositionen är att den make som bor kvar hemma får sin levnadsstandard tryggad bara när maken med högre inkomster är intagen för långvarig institutionsvård. Den föreslagna avgiftsnedsättningen är summarisk i den meningen att den inte tar hänsyn till vilket faktiskt behov av stöd den hemmaboende maken med lägre inkomster har. Dessutom påverkas avgiften inte alls av om det finns barn som måste försörjas. Ett annat problem med lagförslaget är att avgiftsnedsättningen inte garanterar att sänkningen kommer den hemmaboende maken tillgodo. Dessutom anser utskottet det vara ett problem med förslaget att avgiften varierar beroende på om vårdtagaren är ensamstående eller lever i äktenskap eller är sambo och beroende på vilkendera maken har högre inkomster. Ju större inkomstskillnaderna är mellan makarna och ju högre inkomster maken i institutionsvård har desto större är avgiftsnedsättningen. Däremot skall avgiften fortfarande vara 80 % av vårdtagarens nettoinkomster om makarna har lika stora inkomster, om inkomstskillnaden faller den hemmaboende tillgodo eller om vårdtagaren är ensamstående eller både makarna är intagna på institution. Två makar med låga inkomster får ingen avgiftsnedsättning genom lagändringen. Därmed ökar ojämlikheten i fråga omavgiftsgrunderna.

Med hänvisning till ovanstående föreslår utskottet att den schablonmässiga ändringen i 7 c § 2 mom. stryks. I stället ändrar utskottet 11 §. Då tillåter lagen större prövningsrätt vid nedsättning av avgifterna samtidigt som bestämmelserna är betydligt mer bundna än i den gällande lagen. Lagen föreskriver om situationer då det är en absolut skyldighet att nedsätta eller efterskänka avgiften. När avgiften bestäms måste hänsyn tas till hela familjen, alltså till den äkta maken eller sambon och barnen och deras möjligheter att försörja sig samt till vårdtagarens lagstadgade försörjningsplikt. Försörjningsmöjligheterna påverkas bland annat av levnadskostnaderna, särskilt boendeutgifterna som varierar i hela landet samt till sjukkostnader. Dessutom tillåter 2 mom. att också andra vårdaspekter vägs in. Detta kan till exempel betyda att andra personers försörjning och inkomster är beroende av vårdtagaren.

Det är viktigt att kommunerna börjar beräkna avgifterna enligt lagförslaget för att de nuvarande missförhållandena skall undanröjas, understryker utskottet. I detta sammanhang framhåller utskottet också att den som får vård alltid har rätt att överklaga avgiften.

Om avgiften för institutionsvård sätts ned på grund av inkomstskillnaden kan detta ha en styrande effekt på institutionsvården. Utskottet understryker att valet av vårdform bör styras av andra kriterier än avgifterna för klienten. Den primära uppgiften är att se till att det finns adekvat tillgång på olika typer av vård och att människor får stöd för att kunna bo kvar hemma så länge som möjligt.

Under årens lopp har ett flertal större eller mindre ändringar gjorts i klientavgifterna inom social- och hälsovården. Däremot har deras samlade effekt inte utvärderats i tillräckligt hög grad. Det nationella hälsovårdsprojektet har visat att det behövs en övergripande översyn av avgiftspolitiken.

Med hänvisning till det ovanstående anser social- och hälsovårdsutskottet att det snabbt behövs en övergripande reform av bestämmelserna om klientavgifter. Utskottet anser för det första att det måste införas ett samordnat inkomstbegrepp i öppen- och institutionsvården och för det andra att vårdtagare inom långtidsvård alltid skall ha tillgång till dispositionsmedel både inom öppen- och institutionsvården. Också familjen måste få tryggad försörjning när en eller fler familjemedlemmar får långvarig institutionsvård oavsett om vården sker inom öppen- eller institutionsvården. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande).

Avslutningsvis påpekar utskottet att vårdbidrag för pensionstagare inte skall vägas in när avgifter läggs fast. Därmed måste förordningen om klientavgifter ändras så snar som möjligt.