Motivering

Syftet med lagförslaget är införa rikstäckande tillstånd och därmed att minska det administrativa arbetet för vårdgivare och myndigheter. Tillstånden ska i fortsättningen beviljas av antingen länsstyrelsen eller Tillstånds- och tillsynsmyndigheten för social- och hälsovården. Fördelningen av befogenheterna mellan dem regleras genom förordning. Propositionen är nödvändig och lämplig, framhåller social- och hälsovårdsutskottet och tillstyrker lagförslaget, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Som det är nu har tjänsteleverantörerna varit tvungna att anhålla om tillstånd hos länsstyrelsen i varje region där de är verksamma. Enligt vad utskottet har erfarit har kraven varierat i viss mån hos länsstyrelserna. Följaktligen blir det enklare för leverantörerna när det finns ett rikstäckande tillstånd. Dessutom bör det finnas rikstäckande anvisningar och kvalitetspolicyer för att de regionala myndigheterna ska kunna samordna sina rutiner.

Länsstyrelsens arbetsbörda minskar en aning av att Tillstånds- och tillsynsmyndigheten för social- och hälsovården beslutar om centrala tillstånd och andra liknande frågor, bland annat att godkänna ansvarig föreståndare och att ändra och återkalla tillstånd. I samband med den statliga regionalförvaltningsreformen kommer man enligt regeringen eventuellt att ta ställning till om den regionala förvaltningsmyndigheten kan vara den som beviljar rikstäckande tillstånd. Det är Tillstånds- och tillsynsmyndigheten för social- och hälsovården som utövar tillsyn över tjänsteleverantörerna i hela landet, men det kräver friktionsfritt samarbete med länsstyrelserna. Det krävs fungerande informationsrutiner mellan tillstånds- och tillsynsmyndigheten och länsstyrelserna om länsstyrelserna ska vara engagerade i tillsynen. Länsstyrelsernas arbete med att inspektera arbetslokaler och övervaka tjänsteleverantörerna på det lokala planet minskar inte. I det läget måste länsstyrelserna ha adekvata resurser för sitt arbete, framhåller utskottet.

Serviceleverantörer som bedriver verksamhet på två eller flera ställen ska ha en skriftlig plan för egenkontroll som är godkänd av den ansvariga föreståndaren. Enligt 6 § kan Tillstånds- och tillsynsmyndigheten för social- och hälsovården utfärda anvisningar om innehållet i planen och hur den ska utarbetas. Grundlagsutskottet brukar anse den typen av bestämmelser onödiga eftersom myndigheter har rätt att utfärda anvisningar inom sitt ansvarsområde utan att det finns särskilda befogenheter för det. Dessutom har grundlagsutskottet ansett att den här typen av bestämmelser är ägnade att fördunkla skillnaden mellan förpliktande rättsregler som utfärdas med stöd av lag och anvisningar som bör ses som rekommendationer. Det är viktigt att tillsynsmyndigheterna samordnar sina rutiner också i det här hänseendet, anser utskottet och föreslår att 6 § om tillstånds- och tillsynsmyndighetens rätt att utfärda anvisningar ändras till rätt att meddela förskrifter.