Allmän motivering

Av de orsaker som framgår av propositionens motivering och med stöd av erhållen utredning finner utskottet propositionen behövlig och ändamålsenlig. Utskottet tillstyrker lagförslaget men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Regeringen konstaterar i motiveringen att jord- och skogsbruksutskottet i sitt betänkande JsUB 5/2001 rd om regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk diskuterade frågan hur den föreslagna ändringen och rätten till stöd påverkar de begränsningar som får gälla för användningen av en väg. Tolkningen av 96 § i lagen om enskilda vägar har inte varit explicit i fråga om den lag enligt vilken det i bestämmelsen angivna statsbidraget beviljas. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD1991:30 ansett att lån och understöd som av statens skogsförbättringsmedel beviljats vissa lägenheter för byggande av en enskild väg inte är sådana i 96 § 3 mom. lagen om enskilda vägar avsedda bidrag som skulle hindra väglaget att utfärda i 80 § 1 mom. i nämnda lag avsett förbud mot färdsel på vägen.

Allemansrätt

Grundlagsutskottet framhåller i sitt utlåtande att rättsordningen i Finland av tradition ansetts inbegripa en på sedvanerätt och delvis också lagstiftning baserad s.k. allemansrätt eller allmänna rättigheter att använda naturen som grundar sig på lagstiftning och som var och en kan åberopa utan hinder av någon annans äganderätt. Allemansrätten skyddas inte i grundlagen, men är enligt grundlagsutskottets mening inte helt utan betydelse för bedömningen av vilket slags inskränkningar grundlagen tillåter i rörelsefriheten för att skydda ägarens rättigheter.

Enligt propositionens motivering har allemansrätten beskrivits i den juridiska litteraturen som en sådan rätt att vederlagsfritt använda någon annans fasta egendom utan äganderätt eller särskilda rättigheter gällande egendomen. Utskottet konstaterar utifrån erhållen utredning att gemensamt eller åtminstone typiskt för allemansrättigheterna är att de inte orsakar skada eller olägenhet, dvs. att användningen generellt sett i allt väsentligt inte ger upphov till skador eller olägenheter och är avgiftsfri, vilket innebär att den som utnyttjar rätten inte behöver betala något. Den i allemansrätten ingående allmänna rätten att röra sig begränsas bl.a. av kravet att man inte får orsaka skada eller olägenhet och av de rättsliga bestämmelserna om skydd för hemfriden.

Jämfört med många andra länder är den traditionella allemansrätten mycket omfattande i Finland. Det är främst bara i de övriga nordiska länderna man påträffar samma rätt. Begreppet allemansrätt är inte enhetligt i de nordiska länderna, men trots en del skillnader är de legislativa och innehållsliga grundpremisserna gemensamma. Allemansrätten innebär över allt i Norden att man kan röra sig i naturen utan att markägaren kan förbjuda det eller att det skulle vara förbjudet i lag. Men allemansrätten kan inte utsträckas så långt att markägaren inte kommer åt att använda sina marker. I samtliga nordiska länder kan allemansrätten begränsas genom naturvårdslagstiftning och lokala föreskrifter. Allemansrätten i Finland och Sverige liknar mycket varandra och ger i princip var och en rätt att röra sig på andras marker. I Norge garanteras rätten att röra sig i friluftslagen, som också anger vad som ingår i allemansrätten. Däremot har Danmark en rätt detaljerad lagstiftning som begränsar allemansrätten och ger markägarna stor bestämmanderätt när det gäller ägorna. Även på Island har markägarna samma rätt.

Allemansrätten är den samlade beteckningen för ett antal sedvänjor med gamla anor. De tillkom i en tid då Sverige—Finland hade få invånare och levnadsvillkoren var helt annorlunda. Eftersom vägnätet var glest eller obefintligt uppstod naturligt en sedvänja att ta sig fram över annans mark och att där också slå läger för natten. Färdades man med häst var det tillåtet att låta hästen beta på markerna utmed vägen. På sina håll fick man även utfodra dem med hö ur de lador man passerade. Mot slutet av 1800-talet när friluftslivet och turismen började växa fram fick allemansrätten den innebörd den har i dag.

Allemansrätten grundar sig huvudsakligen på sedvanerätt. De bygger alltså på urminnes hävd och det är främst genom domstolspraxis som gränserna för dem dras upp. Bestämmelser om allemansrättens innehåll ingår också delvis i lagstiftningen, såsom i vattenlagens 1 kap. 24—31 § om allmän användning av vattendrag. Andra viktiga bestämmelser ingår i strafflagens 28 kap. 11 och 14 §. Den förstnämnda paragrafen anger när allemansrätten överträds, medan den andra föreskriver vad som är tillåtet att samla in inom ramen för allemansrätten.

Den traditionella allemansrätten har ansetts omfatta rätt att till fots eller med skidor ta sig fram inom områden i naturtillstånd eller därmed jämförbara områden så länge det sker utan skada eller olägenhet. Rätten att röra sig är begränsad på gårdsplaner samt på sådana åkrar, ängar eller planteringar som kan ta skada av att någon rör sig där. Körning med motorfordon i terrängen ingår inte i allemansrätten utan är främst tilllåten bara på allmänna vägar. Motordrivna fordon får inte användas ute i terrängen på områden som ägs eller innehas av någon annan utan markägarens eller markinnehavarens tillstånd. Däremot är det tillåtet att promenera, åka cykel eller rida på enskilda vägar. Det är också tillåtet att köra med motorfordon på enskilda vägar, om detta inte särskilt förbjudits på behörigt sätt.

Invånare i glesbygderna har rätt att köra i terrängen på grund av svåra vägförhållanden och den ordinarie bostadens läge. Markägarens tillstånd till körning i terrängen behövs inte när det handlar om tjänsteuppdrag, sjuktransport, uppdrag inom brand- och räddningsväsendet, service av energi- och telekommunikationsanläggningar, nödvändiga servicearbeten inom skogsbruksområden, rennäring eller yrkesmässigt fiske. Det går bra att parkera ett fordon strax invid en väg om det inte skapar onödiga olägenheter.

Dessutom får man vistas tillfälligt — exempelvis bo i tält på tillräckligt långt avstånd från bostäder — inom områden där det också annars är tillåtet att röra sig. Allemansrätt innebär rätt att plocka bär, svamp och blommor i naturen, meta och pilka samt röra sig på sjöar och på vattendrag samt bada och tvätta sig där samt röra sig på is. Men de som utnyttjar allemansrätten får inte störa andra eller orsaka dem olägenhet. Det betyder att man bl.a. inte får störa hemfriden exempelvis genom att slå läger allt för nära bostäder eller föra oljud, skräpa ned i omgivningen eller köra med motorfordon i terrängen utan markägarens tillstånd.

Allemansrättens innehåll dikteras av de praktiska omständigheterna och därför kan det förekomma skillnader i syn mellan dem som utnyttjar rätten och markägaren. Utskottet vill därför understryka att båda parterna har rättigheter och skyldigheter.

Ridning och hästfordon

Enligt utredning till utskottet kan det obestridligen anses förenligt med allemansrätten att röra sig i terrängen till fots, med skidor eller på annat jämförbart sätt och att ägarens tillstånd följaktligen inte krävs för det. Däremot är åsikterna om ridning inte lika entydig i den juridiska litteraturen. En del författare anser att ridning hör till allemansrätten så länge terrängen inte klart löper risk att skadas. Det finns också de som inte är lika förbehållslösa och anser att ridning, i likhet med körning med släde vintertid, utgör ett gränsfall med avseende på allemansrättens räckvidd. Författarnas uppfattning har i detta fall varit att sedvanerätten eventuellt ger anledning att anse att det är tillåtet att rida i terrängen, åtminstone på tydligt utmärkta stigar och kärrvägar, utan att orsaka skada eller olägenhet.

När det gäller hästfordon kan användningen av enskilda vägar enligt nu gällande lag och också enligt propositionen allmänt taget förbjudas, om personen i fråga inte har rätt till vägen.