Allmän motivering
Av de orsaker som framgår av propositionens motivering
och med stöd av erhållen utredning finner utskottet
förslaget nödvändigt och lämpligt.
Utskottet tillstyrker lagförslagen men anför följande
anmärkningar och ändringsförslag.
I betänkandet TrUB 5/2002 rd—RP
241/2001 rd om ändringar i lagstiftningen
om kommunikationsmarknaden ger utskottet sitt stöd till
de riktlinjer som en arbetsgrupp, tillsatt av statsrådet den
7 februari 2001, lagt fram om bättre förutsättningar
för televisionsverksamhet i en omvärld som allt
mer karakteriseras av konvergensKonvergens avser integrering
eller tillnärmande av kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
Arbetsgruppens primära hypotes var att det behövs
insatser för att främja kunskapssamhället
och digitaliseringen och ansåg det viktigt att den samlade
televisionssektorn får bättre villkor för
sin verksamhet. Arbetsgruppen underströk dels vikten av
att public service-verksamheten tryggas, dels vikten av att televisionsutbudet
bygger på en högkvalitativ innehållsproduktion.
Samtidigt underströk arbetsgruppen vikten av att lyfta
fram konsumentperspektivet. Ett av de bärande förslagen
var att koncessionsavgifterna skulle avskaffas i slutet av 2006
när de analoga sändningarna tar slut och all verksamhet är digitaliserad.
Tanken var att det skulle vara lätttare att få de
kommersiella aktörerna att arbeta för en digital
televisionsverksamhet, om de digitala sändningarna befrias
från koncessionsavgift under sin första koncessionsperiod.
Vid utfrågningen av de sakkunniga påpekades
det att propositionen inte förtydligar Rundradions ställning.
Samtidigt som Rundradion får en starkare roll i tillhandahållandet
av public service (bl.a. 134 §) är det fortfarande öppet
hur finansieringen av Rundradion skall tryggas. Med hänseende
på den samlade masskommunikationen i vårt land
och medborgarnas rätt till information och kommunikation är
det angeläget att de ekonomiska villkoren för
Rundradion förtydligas i samband med kommunikationsmarknadslagen.
I motiven till lagförslaget påpekar regeringen
att den kommande digitaliseringen inom Rundradion kan vara ett viktigt
steg mot ökad demokrati i kunskapssamhället. Det är
ett faktum att det allmänna aktivt måste gå in
för att trygga de digitala tjänsterna.
Det har också påpekats att Kommunikationsverket
får ett ökat inflytande utan att propositionen
som motvikt ökar samhällets tillsyn över
och ansvar för verket. Det har hävdats att Kommunikationsverkets
ställning i vissa hänseenden strider mot yttranderätten
eftersom ett centralt ämbetsverk under ett ministerium åläggs
att ta ansvar för en grundläggande fri- och rättighet
som tillförts en konstitutionell särställning.
Enligt utskottet är det viktigt att utvecklingen på kommunikationsmarknaden
underlättas genom att aktörerna får rimligare
villkor och genom att myndigheternas verksamhet och övervakning
inom sektorn ordnas på behörigt sätt.
Kommunikationsmarknaden utvecklas så snabbt att dels
Rundradions status och uppgifter, dels de kommersiella aktörernas
villkor måste bevakas och utvärderas. Det är
viktigt att satsa på tjänster i kunskapssamhället.
Därför anser utskottet att stöd bör
ges till övergången till digital televisionsverksamhet.
Analogt med detta föreslår utskottet ett uttalande
där utskottet förutsätter att regeringen
så snart som möjligt lägger fram propositioner
som syftar till att förbättra villkoren för
televisionsverksamheten (Utskottets förslag till uttalande
1).
En fungerande marknad
Enligt propositionen syftar regeringen till att skapa en ram
för lagstiftning som främjar utvecklingen inom
kommunikationstekniken. Konvergens, en integration av kommunikationsnät
och kommunikationstjänster, betyder att likadana eller
likvärdiga innehåll allt mer kan distribueras
och användas parallellt med hjälp av flera olika
distributionsvägar. Därmed uppkommer ett nytt
konkurrensläge på kommunikationsmarknaden. Bedömningen är
att detta gagnar konsumenterna eftersom det öppnas nya
möjligheter på marknaden för nätaktiviteter
och innovationer. Den nya kommunikationslagstiftningen skall följaktligen
kunna tillhandahålla bestämmelser som ger allt
större rum för konkurrens mellan medierna. Utskottet
menar att regeringen med lagförslaget har lyckats väl
med tillnärmningen av lagstiftningsramen för olika
typer av tekniska medier. Medierna har emellertid så olika
tekniska funktioner och en så divergerande bakgrund att
en fullständigt samordnad lagstiftning är ett
mål som kan uppfyllas först på sikt.
I detta sammanhang har det påpekats att läget
inte får resultera i att bestämmelserna sväller ut
onödigt mycket, eftersom en tillnärmning kan bli
renodlad först när det finns en genuin marknad
med ett minimum av reglering.
Kommunikationslagstiftningen avser att öppna för
en gynnsam omvärld för kommersiella aktiviteter
för att företagen skall kunna tillhandahålla
högkvalitativa tjänster som tillgodoser kundernas
behov. Jämlika konkurrensvillkor kräver dock ett
visst mått av särregler. Den generella ambitionen
på kommunikationsmarknaden är att det bara skall
finnas ett minimum av regler. Detta återspeglas i 3 kap.
i propositionen där det finns bestämmelser om
en fungerande marknad. Kapitlet innehåller skyldigheter
för teleföretag som utlöses när
konkurrensen på marknaden inte fungerar. När det
finns en fungerande konkurrens avlyfts skyldigheterna. Ett annat
syfte med propositionen är att minska särbestämmelserna
om kommunikationsnät inom ramen för vad som är
möjligt med avseende på utvecklingen inom sektorn
och EU:s lagstiftning samt att styra kommunikationen mer mot normal
företagsamhet, vilket samtidigt betyder att styrningen
av marknaden huvudsakligen är en uppgift för konkurrens-
och konsumentmyndigheterna. Det är ett stort plus att propositionen
följder principen om minsta möjliga reglering,
understryker utskottet.
Vissa av de sakkunniga föreslog att kommunikationsmarknadslagen
bör få en bestämmelse om att teleföretag
bara kan åläggas skyldigheter om problemet inte
kan lösas med hjälp av allmän konkurrensrätt.
Utskottet påpekar att huvudprincipen är att speciallagstiftning
bara tillgrips i de fall då allmän lagstiftning
inte räcker till för att lösa de särskilda
problem som uppstått. Därför behövs
det ingen särskild bestämmelse om tillämplig
allmän lagstiftning.
Vid utfrågningen av de sakkunniga uppgav representanterna
för Konkurrensverket att Konkurrensverket har en kritisk
inställning till EG:s ramdirektiv och propositionen som
bygger på det, i det hänseendet att direktivet
och lagförslaget genererar ett tillstånd där
kommunikationsmarknaden regleras av två regelverk av samma slag,
av två olika myndigheter och av två fristående
förvaltningsprocesser. Enligt utskottet får det
inte vara så att Kommunikationsverket och Konkurrensverket
har olika tolkningar av vad en relevant marknad innebär
och hur en dominerande marknadsställning uppstår.
Bästa sättet att trygga en samordnad konkurrensrättslig
tolkning är att Kommunikationsverket och Konkurrensverket
samarbetar nära både med marknadsanalyser och
kring lagstiftningsfrågor.
Konkurrensverket uppger sig inte vara övertygat om
riktigheten i motiven till 16 § 2 mom., där det
sägs att kommunikationsministeriet skall ha rätt
att definiera en relevant marknad på ett sätt
som avviker från Europeiska kommissionens rekommendation
om marknadsdefinitioner. Befogenheten får inte lyftas över
från Kommunikationsverket till kommunikationsministeriet
med hänvisning till kommunikationspolitiska orsaker eller
förhandlingsmandat i relation till kommissionen eller andra
medlemsstater, understryker Konkurrensverket. En marknadsdefinition
bör enligt Konkurrensverket helt och hållet basera
sig på de rådande ekonomiska förhållandena
eftersom en marknadsdefinition och en marknadsanalys inte är
några självständiga beslut, utan utgör
bakgrundsfakta för beslut om utnämnande av ett
företag med ett betydande marknadsinflytande. Enligt uppgifter
till utskottet bygger regeringens modell för överföring
av befogenheter på synpunkter bland en majoritet av de
aktörer som hördes under beredningsfasen. Därför
anser utskottet förslaget vara genomtänkt och
relevant.
Enligt 17 § i kommunikationsmarknadslagen görs
marknadsanalyser för att klarlägga konkurrensläget.
Ett företag betraktas som ett företag med betydande
marknadsinflytande bara om analysen visar att konkurrensen inte
fungerar på vissa marknader. Besluten om att klassificera
teleföretag som företag med betydande marknadsinflytande är
således enligt lagförslaget alltid nära
knutna till en marknadsanalys. En marknadsanalys utreder explicit
och uteslutande konkurrensläget på marknaden.
Den nära kopplingen mellan en marknadsanalys och ett beslut
om betydande marknadsinflytande kommer fram i att en marknadsanalys
inte är ett självständigt förvaltningsbeslut
och att den inte kan överklagas. I stället överklagas
marknadsanalyser i samband med att ett beslut om företag
med betydande marknadsinflytande överklagas.
Det har påpekats för utskottet att det finns
en rad självständiga telefonföretag med
ett begränsat distrikt. Dessa traditionella företag ägs
av kunderna och syftar inte till att maximera vinsten, utan avser
att tillhandahålla högkvalitativa och fördelaktiga
teletjänster för sina kunder. Med den nuvarande
prisnivån är det svårt att generera konkurrens
i glesbygden eftersom inga stora vinster är att vänta
i områdena. Små företag i glesbygden
måste finansiera sin verksamhet och investeringar antingen
med intern finansiering eller krediter. Riskfinansiering går
till exempel inte att få genom börsintroducering. Ändå kan
bolagen hålla en prisnivå som motsvarar eller
till och med ligger under riksgenomsnittet för konsumenter,
företag och andra operatörer. Också i
framtiden är det slutanvändarna som har den största
nyttan av att de små teleföretagen i glesbygden
får fortsätta att leva. Annars kommer bredband
till ett rimligt pris inte att kunna tillhandahållas på lika
villkor över hela landet utan betydande ekonomiskt stöd
från samhället ens i de små bolagens
distrikt.
Utskottet har noterat att 59 § i kommunikationsmarknadslagen
föreskriver om användarens rätt till
anslutning i ett fast telefonnät. Teleföretag
med betydande marknadsinflytande i ett fast telefonnät är
skyldiga att till ett skäligt pris tillhandahålla
anslutningar till ett fast telefonnät på användarens
stadigvarande bostads- eller vistelseort. Därför är
det viktigt att det fasta nätet drivs på ett vettigt
sätt. Enligt propositionen (s. 157, första spalten)
kan ett företag också bygga anslutningen utan
ledning, till exempel med hjälp av radioteknik. Radioteknik
kan vara ett betydligt billigare alternativ att anlägga
förbindelser till exempel i glesbygden än det
fasta telefonnätet. Utskottet påpekar att förbindelsen
i ett konsumentperspektiv är likvärdig med en
fast förbindelse eftersom tjänsten faktureras
som fast tjänst i enlighet med principen om samhällsomfattande
tjänster.
Skyldigheterna för företag med betydande marknadsinflytande
bör stå i rätt proportion till syftet,
påpekar regeringen i propositionen. Detta är extra
viktigt när det gäller regionala telefonföretag
som omfattas av principen om samhällsomfattande tjänster.
Utskottet understryker att Kommunikationsverket bland de tillbudsstående
instrumenten bara skall välja de särskilda skyldigheter
som är nödvändiga för att konkurrenshinder
skall undanröjas och konkurrensen främjas. Dessutom
måste Kommunikationsverket motivera varför en
skyldighet är relevant och hur den uppfyller proportionalitetskravet.
Sammankoppling och samtrafik
Med sammankoppling avses en materiell och funktionell, alltså en
fysisk och konsekvent, sammankoppling av olika kommunikationsnät och
kommunikationstjänster. Sammankoppling behövs
för att användarna skall kunna ringa mellan olika
telefonnät. Teleföretagen betalar ersättning
till varandra för kommunikation mellan sammankopplade kommunikationsnät.
Kommunikation mellan två kommunikationsnät kallas samtrafik.
Priset för samtrafik är de ersättningar
som teleföretagen betalar till varandra för meddelanden
som går mellan sammankopplade kommunikationsnät.
Ersättningarna för samtrafik inverkar på samtalsavgifterna
för konsumenterna och andra användare. Tumregeln är
att telefonavgifterna stiger av höga ersättningar
för samtrafik. Telefonavgifterna stiger särskilt
när trafiken förmedlas mellan olika typer av nät
eller om trafikvolymen mellan näten av någon annan
orsak inte är i balans.
Av historiska skäl har Finland i motsats till andra
stater i Europa haft flera självständiga telefonföretag
som varit verksamma i geografiskt avgränsade distrikt.
De lokala telefonbolagen har ofta relativt små distrikt
men står ändå för merparten
av de förbindelser som tillhandahålls för
användarna. Hierarkiskt sett är telefonnäten
i Finland uppdelade på tre nivåer: lokala nät, fjärrnät
och utlandsnät. Av tekniska skäl har mobiltelenätet
av tradition placerats under fjärrnäten i den
hierarkiska uppläggningen. För användaren
betyder detta att ett samtal från en mobiltelefon alltid
kräver ett riktnummer. Det är tekniskt nödvändigt
att placera mobiltelenätet i fjärrnätet
eftersom abonnenten inom mobiltelenätet rör sig
mellan olika teleområden, vilket inte är fallet
i det fasta telefonnätet. Efter att marknaden avreglerades
i mitten på 1990-talet har flera konkurrerande teleföretag
opererat på alla tre nivåerna inom telenätet
i Finland. I de flesta andra EU-stater är det fortfarande
det gamla statliga monopolet som dominerar tjänsteutbudet
inom alla nivåer av telefonnätet.
På grund av den historiska utvecklingen har prissättningen
av telefontjänster i Finland inte utvecklats på samma
sätt som i resten av Europa. I Finland är teleföretagsområdet
splittrat och består av många små teleföretag
som konkurrerar med varandra, ute i resten av Europa är mönstret
ett annat. Därför har Finland en annan prissättning än
den som allmänt tillämpas i övriga EU-medlemsstater.
Avgiften för telefonnätet brukar i Finland
delas upp i en lokalnätsavgift och i en särskild fjärrsamtalsavgift
alternativt en avgift för utlandssamtal. Lokalnätsavgiften
bestäms av den operatör som användaren
anlitar för sin anslutning i lokalnätet. Fjärrsamtalsavgiften
och utlandssamtalsavgiften bestäms av det teleföretag som
tillhandahåller tjänsten. Med de nuvarande reglerna
får teleföretagen således själva
bestämma sina priser. När någon ringer
från det lokala nätet till fjärrsamtalsnätet,
mobiltelenätet eller utlandsnätet tar den lokala
nätoperatören ut dels en lokalnätsavgift,
dels en avgift för fjärrsamtal, mobilsamtal eller
utlandssamtal, men redovisar denna del av telefonavgiften till det
teleföretag som tillhandahåller tjänsten
mot en skälig ersättning för faktureringen.
Det pris som användaren betalar består av flera
olika avgifter och kräver att teleföretagen har
särskilda faktureringssystem. I Finland har faktureringssystemen
utvecklats kommersiellt över en lång tid och i
samarbete mellan teleföretagen.
För samtal från mobiltelenätet tas
ingen lokalnätsavgift ut eftersom mobiltelenätet
i näthierarkin ingår i fjärrnätet.
För samtal från mobiltelenätet till utlandsnätet
tas dels en avgift för utlandssamtal, dels en så kallad
mobiltelenätsavgift ut.
Principen är således att också den
lägre nätnivån har rätt att
ta ut en avgift av användaren för samtal från
en lägre nätnivå till en högre,
medan priset för tjänster på en högre
nätnivå bestäms av det teleföretag
som tillhandahåller tjänster på den nivån.
Varje teleföretag inom olika segment i näthierarkin
prissätter alltså själva sina tjänster och
den avgift som användaren betalar är det sammantagna
beloppet för kundpriserna inom olika segment i näthierarkin.
Avgiftsspecificeringen utifrån näthierarkin behövs
eftersom Finland på olika nivåer inom näthierarkin
har flera tjänsteoperatörer som konkurrerar med
varandra och som i vissa fall bara opererar på en enda
nivå inom näthierarkin. Ersättningen
för samtrafik regleras på två sätt
i den gällande lagstiftningen. I 16 § i trafikministeriets
beslut om sammankoppling av teleföretags telenät
och teletjänster (1393/1997) förutsätts för
det första att de avgifter som ett teleföretag med
betydande marknadsinflytande tar ut för sammankoppling
skall vara offentliga, tillräckligt specificerade och stå i
rimlig proportion till kostnaderna. Avgifterna får dessutom
enligt 16 § inte vara beroende av hur många telemeddelanden
som förmedlas.
Avgifterna för sammankoppling regleras också på ett
annat sätt, nämligen genom justeringar i prisnivån
för samtrafik och ändringar i prissättningen
för samtrafik. Teleföretag med betydande marknadsinflytande
måste särredovisa priserna för den trafik
som går från ett annat teleföretags nät
till dess eget nät. Denna sammankopplingsersättning
för inkommande trafik brukar kallas termineringsersättning.
Skyldigheten att ha en särskild prissättning på den
inkommande trafiken gäller inte trafik mellan ett lokalnät
och ett mobilnät. Regeln innebär följaktligen
att en mobiloperatör på en högre nivå inom
näthierarkin inte är skyldig att sälja
terminering, alltså styrning av inkommande trafik till
ett mobilnät, till en lokal operatör på en
lägre nivå inom hierarkin. I den gällande
ordningen är det bara teleföretag på en
och samma nivå inom näthierarkin eller på en
lägre nivå inom näthierarkin som är skyldiga
att ta emot trafik mot en termineringsersättning. Frågan är
viktig eftersom det finns en särskild koppling i vårt
system mellan ersättningarna för samtrafik och
kundavgifterna. I de kommersiella avtalen mellan teleföretagen
har det av tradition ansetts att teleföretagen har rätt att
lägga fast den sammantagna avgiften för kunderna
bara om de själva betalar en termineringsersättning
för telefontrafiken till ett annat teleföretag.
Finland har ansett att systemet med termineringsersättningar
fungerar väl och ökar konkurrensen. En av de stora
fördelarna är att priserna på mobiltelefonsamtal är
lägre i Finland än i Europa i stort. En annan
fördel är att Finland har en faktisk konkurrens
på marknaden för fjärr- och utlandssamtal.
Utskottet vill här också gå in på en
annan konsekvens av termineringen. Följden är
nämligen att samtal från en mobiltelefon till
en annan mobiltelefon prissätts på ett annat sätt än
samtal från en mobiltelefon till en fast telefon eller
vice versa. Också i detta hänseende har Finland
andra regler än de övriga länderna i
Europa. I Finland är det mobilteleoperatörerna
som direkt bestämmer priset för kundernas samtal
från ett fast telefonnät till en mobiltelefon.
I de övriga europeiska länderna får operatörerna
i det fasta telefonnätet själva sätta
pris på samtal från det fasta telefonnätet
till ett mobilnät. Därför är
det dyrare att ringa från ett fast telefonnät
till en mobiltelefon eller vice versa än att ringa från
en mobiltelefon till en annan mobiltelefon trots att de tekniska
lösningarna inte direkt medför högre kostnader.
Enligt vad utskottet har erfarit är det inte tänkt
att de olika prissättningsmetoderna för mobilnätet
och det fasta telefonnätet ska särbehandla telefonnät
som genereras med olika typer av teknik. I stället beror
skillnaderna i prisreglering på att telefonnäten
har olika positioner i näthierarkin.
I sitt utlåtande (TrUU 16/2002 rd — SRM 1/2002
rd) om statens ägarpolitik och Sonera framhåller
utskottet att det fasta nätet också bildar ryggraden
i mobilnätet eftersom alla massiva informationsöverföringar
på sikt kommer att göras via ett fast nät
och informationsöverföringarna med hjälp
av radiovågor till största delen bara gäller
korta distanser. Utskottet upprepar här sin uppfattning
att det behövs ett fast nät för att telefonnäten
i vårt land skall kunna fungera. Vidare anser utskottet
att näten bör byggas ut och förbättras
utifrån principen att det fasta nätet är
ryggraden i de allmänna telefonnäten. Dessutom
påpekar utskottet att det fasta nätet spelar en
viktig roll för försörjningsberedskapen och
hänvisar till det som sägs ovan om användarnas
rätt att ha tillgång till en fast anslutning. Det är
inte önskvärt att olika villkor råder
för konsumenter som använder mobila nät
och konsumenter som föredrar fasta nät. Därför är
det enligt utskottet viktigt att regeringen utreder vilka problem
det finns med kriterierna för termineringen inom samtrafiken
och ersättningarna för termineringen. Utifrån
detta bör regeringen göra en bedömning
av om och hur lagstiftningen bör ändras.
Skyldigheten att distribuera programutbud och tjänster
Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att det inte
finns någon konstitutionell grund för att skilja
mellan distribueringsskyldigheten för Rundradion Ab å ena
sidan och kommersiella programutbud å andra sidan. Därför
måste segregeringen i 134 § strykas för
att lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning, understryker
grundlagsutskottet. Det framgår dock inte entydigt av utlåtandet
om skyldigheten skall vara likadan för alla, avgiftsbelagd
eller avgiftsfri.
Enligt vad utskottet har erfarit är det till fördel
för televisionsverksamheten i Finland om skyldigheten tolkas
så att allt programutbud och alla tjänster som
omfattas av skyldigheten distribueras utan ersättning.
Det har lagts fram två skäl till detta. För
det första går det inte att slopa distributionsskyldigheten
helt och hållet eftersom den behövs för
vissa vägande samhälleliga skäl. Å andra
sidan skulle finansieringen av vår televisionsverksamhet
sättas på spel om det får tas ut en ersättning
för distributionsskyldigheten. Vår televisionsverksamhet
finansieras med en televisionsavgift som tas ut för att
televisionen används och med en koncessionsavgift som de
som har televisionskoncession betalar. Med avgifterna finansieras
verksamheten vid Rundradion Ab. Därför skulle
en ersättning för distribuering av programutbud
ställa till problem för finansieringen. I slutändan
krävs i så fall en grundlig översyn och
reform av lagstiftningen om finansiering av televisionsverksamhet.
Enligt uppgift anser kommunikationsministeriet en distributionsskyldighet
utan ersättning vara ett bättre alternativ än
att ersättning måste betalas för all
distribution. Då egendomsskyddet för kabeltelevisionsföretag
enligt grundlagsutskottet inte kräver att ersättning
betalas för distribution, måste avgiftsfriheten
ses som en positiv sida av televisionsverksamheten. Samtidigt kan
digitaliseringen av televisionen främjas.
Kommunikationsministeriet anser att grundlagsutskottets ståndpunkt
måste tolkas så att distributionsskyldigheten
med hänvisning till yttrandefriheten också måste
gälla avgiftsbelagda televisionskanaler på samma
villkor. Trafikutskottet framhåller att distributionsskyldigheten
i den omfattning som regeringen föreslår enligt
grundlagsutskottet harmonierar med proportionalitetskravet för
begränsningar i användningen av egendom. Avgiftsbelagda
televisionskanaler skall behandlas på samma sätt
som andra också av den anledningen att programutbud inte
kan diversifieras med avseende på distributionsskyldigheten,
påpekar utskottet.
Kommunikationsministeriet har föreslagit att distributionsskyldigheten
skall gälla under en begränsad period. I lagförslaget är
134 §, som gäller skyldigheten, i kraft fram till
den 31 december 2007. Under tiden kan det göras en utvärdering
av hur lagstiftningen fungerar och vilka effekter den har. Samtidigt
hinner tolkningen av direktiven ta form och kraven i gemenskapsrätten
förtydligas. I direktivet om samhällsomfattande
tjänster krävs att distributionsskyldigheten ses över
med jämna mellanrum. Därför kan slutet
av 2007 vara en lämplig gräns för den första översynen.
Fram till dess kan i förekommande fall nya bestämmelser
tas fram.
Tillsynsavgifter
I propositionen bedömer regeringen att förslaget påverkar
Kommunikationsverkets ställning och ekonomi. Verket får
en lång rad nya uppgifter, till exempel att definiera betydande
marknader och besluta om betydande marknadsinflytande. Dessutom
utgår regeringen från att Kommunikationsverkets
kostnader för internationellt samarbete ökar när
myndigheterna etablerar samarbete.
En grundförutsättning för verksamheten
vid Kommunikationsverket har varit att verket i enlighet med förslaget är
en nettobudgeterad myndighet som täcker sina utgifter med
sina inkomster. Syftet i propositionen är att
nya utgifter skall täckas med den nya tillsynsavgiften
som företag med allmän televerksamhet blir skyldiga
att betala för att täcka kostnaderna för
verksamheten vid Kommunikationsverket. I sitt utlåtande framhåller
grundlagsutskottet att tillsynsavgiften i konstitutionellt hänseende är
en skatt. Reglerna för tillsynsavgiften uppfyller enligt
grundlagsutskottet inte kraven i 81 § 1 mom. i grundlagen,
där det sägs att grunderna för skattens storlek
skall ingå i lag. Vidare påpekar grundlagsutskottet
att lagförslaget på grund av 15 § måste
behandlas i grundlagsordning, om inte bestämmelserna om
grunderna för tillsynsavgiftens storlek i detta sammanhang
kan formuleras så exakt som det krävs av en skattelag.
Däremot anser grundlagsutskottet det inte nödvändigt
att hela lagen stiftas i grundlagsordning, utan föreslår
att det stiftas en fristående temporär undantagslag
om tillsynsavgiften till Kommunikationsverket.
Kommunikationsministeriet har ansett det mycket viktigt att
det tillsynsuppdrag som Kommunikationsverket får genom
kommunikationsmarknadslagen finansieras med en avgift som tas ut
av alla teleföretag på jämlika villkor.
Avgifterna skall betalas till Kommunikationsverket, som är
ett nettobudgeterat verk i den mening som 84 § 1 mom. i
grundlagen och 3 a § i lagen om statsbudgeten avser. Kommunikationsministeriet
anser det inte befogat att införa en särskild
skatt för teleföretag, vilket skulle vara konsekvensen
av att tillsynsavgiften betraktas som en budgeträttslig
skatt på det sätt som grundlagsutskottet säger
i sitt utlåtande.
Vidare har det påpekats för utskottet att grundlagsutskottets
utlåtande leder till att finansieringen av Kommunikationsverket
måste ses i ett vidare perspektiv än bara i samband
med en tillsynsavgift som tas ut av teleföretagen. Enligt gällande
lagstiftning finansieras också tillsynen över
datasäkerhet, förvaltning och postverksamhet med
en tillsynsavgift som inte tidigare har betraktats som en budgeträttslig
skatt. Frågan kommer också att aktualiseras i
samband med lagen om datasekretess i elektronisk kommunikation.
En proposition kommer att lämnas till riksdagen i maj 2003.
Trafikutskottet påpekar att utlåtandet från grundlagsutskottet
påverkar statens budgetekonomi i ett vidare perspektiv.
Enligt uppgift från finansministeriet pågår
det en utvärdering av frågan. Enligt propositionen
skall tillsynsavgiften och avgiften för teleentreprenad
tas ut först från och med 2004. Det har således
ingen effekt på statsbudgeten för 2003 om bestämmelserna stryks.
I dagsläget anser kommunikationsministeriet det vara den
bästa lösningen att bestämmelserna om
en tillsynsavgift stryks i den föreslagna lagen. Förslaget
belyses närmare i detaljmotiveringen nedan. Kommunikationsministeriet
har för avsikt att utarbeta nödvändiga
propositioner om finansieringen av Kommunikationsverket. Tanken är
att de nya bestämmelserna skall träda i kraft
samtidigt med kommunikationsmarknadslagen.
Det är viktigt att propositionerna förbereds grundligt
och att Kommunikationsverket får tryggade förutsättningar
att vara ett nettobudgeterat verk, eftersom nettobudgeteringsprincipen spelar
en viktig roll för verksamheten och en effektiv tillsyn över
kommunikationsmarknaden.
Övrigt
Service till funktionshindrade.
I propositionen påpekar regeringen att det finns en
lag om service och stöd på grund av handikapp
(380/1987). På den finska marknaden finns det
en del särskilda tjänster avsedda för
funktionshindrade, till exempel texttelefon. De sakkunniga påpekade för
utskottet att kommunikationsmarknadslagen inte har några
bestämmelser om funktionshindrade. Det har dock
påpekats för utskottet att servicen till grupper
med särskilda behov i första hand bör
säkerställas genom ändringar i social-
och hälsovårdslagstiftningen, och inte i kommunikationsmarknadslagen.
Enligt utskottet är det viktigt att grupper med särskilda
behov och deras särskilda krav beaktas på bästa
möjliga sätt när social- och hälsovårdslagstiftningen
ses över.
Master för mobilnät.
Kommunikationsministeriet har uppgett att åtgärder
kommer att vidtas för att master bättre skall
användas gemensamt av flera aktörer. Trafikutskottet
uttrycker sin oro över att många anlägger
egna master för sitt mobila nät även
om det hade funnits uppenbara möjligheter att samarbeta
om masterna.
Dessutom har trafikministeriet inkallat experter till ett möte
den 5 mars 2003 där masternas påverkan på landskapet
skall diskuteras. Företrädare för miljöministeriet,
Finlands Kommunförbund och företag som bygger
master är inbjudna till mötet. Mötet är
en efterföljare till överläggningar som
ordnades 1998.
Efter överläggningarna 1998 inrättade
miljöministeriet en arbetsgrupp med uppgift att planera åtgärder
för att främja gemensam användning av
master. Dessutom beställde miljöministeriet en
rapport med anvisningar om master för mobila nät.
I anvisningarna rekommenderas bland annat att den som anhåller
om tillstånd för att bygga en mast skall vara
tvungen att lämna uppgifter om var de närmaste
3—5 masterna finns. Enligt vad utskottet har erfarit har
de kommunala byggnadstillsynsmyndigheterna centraliserad information
om vilka master som har fått åtgärdstillstånd.
Men sökanden utreder uppgifterna i god tid innan ett byggprojekt
startar, påpekar utskottet. Vid mötet i mars kommer
bland annat denna anvisning att diskuteras. Kommunikationsministeriet är
berett att skjuta till extra medel för att rapporten med
anvisningar skall bli klar eftersom den fortfarande är öppen
på vissa punkter. Ministeriet räknar med att mötet över lag
för frågan flera steg framåt.
Utskottet påpekar att Schweiz 1999 utfärdade en
förordningVerordnung über den Schutz vor
nichtionisierender Strahlung, Ordonnance sur la protection contrele rayonnement
non ionisant (ORNI) du 23.12.1999: SR 814.710.. Förordningen
syftar till att motverka hälsorisker på grund
av icke-joniserande strålning. Icke-joniserande strålning är
strålning som inte ger upphov till jonisation i det material som
den tränger in i, men som ändå kan ha
vissa biologiska effekter. Sådana strålningskällor är till
exempel olika typer av sändningsanläggningar,
till exempel radio, television och även apparatur för
sändning i tredje generationens nät. Schweiz har
försökt stötta operatörerna
att gå samman om master. Förslagen att operatörerna skall
upprätta ett gemensamt nät för att minska strålningen
har ansetts vara omöjliga eftersom det i framtiden kommer
att behövas konkurrens om infrastrukturerna.
Masterna påverkar miljön och eventuellt också människors
hälsa. Därför är det ett problem att
de blir fler och fler. Antalet master för mobilnätet
bör begränsas genom att inga nya master byggs
utan grundad anledning om det i närheten finns master med
fri eller oreserverad kapacitet. Utskottet föreslår
att riksdagen godkänner ett uttalande. I uttalandet förutsätts
regeringen utreda möjligheterna att förhindra
att nya onödiga master byggs, om det i närheten
finns ledig eller oreserverad kapacitet. Regeringen förutsätts
också vidta de åtgärder som utredningen
kräver (Utskottets förslag till uttalande
2).
Televisions- och radioverksamheten på Åland.
Lagarna i propositionen skall tillämpas i landskapet Åland
på grundval av lagen om Ålands självstyrelse
(1144/1991, nedan självstyrelselagen). I propositionen
ingår bestämmelser dels om televerksamhet, dels
om televisions- och radioverksamhet. Enligt 18 § 20 punkten
i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet
i fråga om rätt att utöva rundradio-
och televisionsverksamhet inom landskapet. Enligt 27 § 40
punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet
i fråga om televäsendet. En statlig myndighet
kan dock medge tillstånd för allmän televerksamhet
i landskapet förutsatt att landskapsstyrelsen ger sitt
samtycke. Koncession kan således utlysas men får
inte beviljas utan att landskapsstyrelsen blir hörd. I
enlighet med 30 § 6 punkten skall riksmyndigheterna se till
att landskapet får frekvenser som behövs för radio-
och televisionssändningar i landskapet.
Både enligt den gällande kommunikationsmarknadslagen
(396/1997) och den föreslagna kommunikationsmarknadslagen är
koncession för digitala markbundna televisions- och radiosändningar
uppdelade på två typer av koncessioner, nätkoncession
och programkoncession. Bestämmelser om nätkoncession
för televerksamhet ingår i kommunikationsmarknadslagen
och bestämmelser om programkoncession för televisions-
och radioverksamhet i lagen om televisions- och radioverksamhet
(744/1998). Ett av de viktigaste målen med den övergripande översynen
av kommunikationsmarknadslagstiftningen är att koncessionen
skall bestå av dels en nätkoncession, dels en
innehållskoncession. Därmed vägs konvergensen
av kommunikationsnäten och kommunikationstjänsterna
in i lagstiftningen.
I kommunikationsmarknadslagen ingår bestämmelser
som reglerar förhållandet mellan nätkoncession
och programkoncession. Syftet med detta är att säkerställa
att Rundradion Ab och innehavarna av programkoncession är
kapabla att sända sitt programutbud till tittarna. Som bestämmelsen
nu är formulerad säkrar den inte villkoren för
de innehavare av programkoncession som utövar
televisions- och radioverksamhet i landskapet Åland. För
att trygga deras rät-tigheter måste lagen ha en
direkt hänvisning till landskapslagen om rundradioverksamhet (Ålands
författningssamling 117/1993). Nedan i detaljmotiveringen
redogörs närmare för detta.
Åtgärdsmotionen.
Propositionen har en bestämmelse om nummerportabilitet.
Enligt bestämmelsen är ett teleföretag
som opererar i telefonnätet skyldigt att låta
en användare som ingår avtal med företaget
ha kvar sitt telefonnummer om han eller hon så vill, när
han eller hon byter ett fast telefonabonnemang inom teleområdet
eller byter teleföretag som tillhandahåller en
mobilförbindelse. Därför föreslår
utskottet att åtgärdsmotionen förkastas.
Detaljmotivering
1. Kommunikationsmarknadslag
6 §. Koncessionsansökans innehåll.
Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande
att den som ansöker om koncession skall enligt 6 § lämna
alla de upplysningar som behövs vid bedömningen av
de förutsättningar för koncession som
avses i 9 §. Med hänsyn till 17 § i lagen
om förvaltningsförfarande, kopplingen mellan tillståndsregleringen
och de grundläggande fri- och rättigheterna och
till 21 § i grundlagen behöver bestämmelserna
om utredningsskyldighet preciseras, menar grundlagsutskottet.
Utskottet konstaterar att lagen om förvaltningsförfarande
tillämpas på handläggningen av förvaltningsärenden
vid myndigheter. Enligt 17 § 1 mom. i lagen om
förvaltningsförfarande skall myndigheten se till
att ett ärende utreds medan 2 mom. ålägger
en part att vid behov lägga fram utredning om grunderna
för sitt yrkande. Däremot är det myndigheten
som skall inhämta andra utredningar. Utskottet vill understryka
att koncessionsförfarandet på denna punkt inte
avviker från andra förvaltningsärenden
och att 6 § i kommunikationsmarknadslagen inte är
avsedd att åsidosätta 17 § i lagen om
förvaltningsförfarande. Grundlagsutskottet har
uttryckt farhågan att 6 § kan få en oriktig
tolkning. För att råda bot på alla oklarheter
föreslår utskottet följaktligen att 6 § preciseras
så att i en koncessionsansökan skall lämnas
alla de upplysningar som koncessionsmyndigheterna begär och
som behövs vid bedömningen av koncessionsförutsättningarna.
Utskottet har formulerat paragrafen utifrån detta.
7 §. Ansökningsavgift.
Utskottet menar att ansökningsavgiften på 2 000
euro i 1 mom. är en alltför stor börda
i synnerhet för nyetablerade företag och föreslår
därför att ansökningsavgiften skall vara
1 000 euro. Utskottet har gjort denna ändring
i momentet.
10 §. Koncessionens innehåll.
Sakkunniga som utskottet hört har anfört kritik
mot att det varken av kommunikationsmarknadslagen eller av lagen
om televisions- och radioverksamhet framgår vad som avses
med kapacitet som behövs för att idka verksamheten
i samband med 10 § i kommunikationsmarknadslagen. Det har
föreslagits för utskottet att lagen om televisions-
och radioverksamhet skall kompletteras med en paragraf om att innehavaren
av programkoncession skall åläggas att på förhand
meddela hur mycket kapacitet som behövs för verksamheten och
när denna kapacitet tas i bruk. Då skulle det vara
obligatoriskt att förena koncessionen med villkor om mängden
kapacitet som skall reserveras.
Kommunikationsministeriet uppger att en bindande anmälningsplikt
klart och tydligt skulle utgöra en extra belastning för
innehavare av programkoncessionen och inte hjälpa särskilt mycket
upp situationen för innehavare av nätkoncession.
Den kapacitet som behövs för att sända
ut program kan variera beroende på innehållet
och också på vilken tid av dygnet detta sker.
Därmed skulle en bindande anmälan om behovet av
kapacitet göra verksamheten besvärligare för
innehavare av programkoncession.
Dessutom har från sakkunnighåll föreslagits att
innehavare av programkoncession skulle i lag åläggas
att inom två månader från att programkoncessionen
beviljades meddela när kapaciteten tas i bruk. Kommunikationsministeriet
anser att den föreslagna anmälningsskyldigheten är onödig,
eftersom propositionen i övrigt ger nätkoncessionshavaren
ett fullgott skydd. Två månader är en
mycket kort tid, i synnerhet för ett nyetablerat företag.
Enligt den i propositionen ingående lagen om ändring
av lagen om televisions- och radioverksamhet måste en programkoncessionshavare
i varje händelse inleda sin verksamhet senast sex månader
från början av koncessionsperioden. Ett förslag
till utskottet bygger på en avsevärt snävare
tidsfrist för programkoncessionshavaren. Enligt den gällande lagen
förfaller koncessionen om verksamheten inte har inletts
inom ett år.
Enligt propositionen kan i programkoncessionen också finnas
bestämmelser om överföringskapacitet.
De problem som lyfts fram vid sakkunnigutfrågningen kan
enligt kommunikationsministeriet lösas med hjälp
av dessa bestämmelser. Utskottet ser följaktligen
ingen anledning att ändra paragrafen vad beträffar
bestämmelserna i fråga.
I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet att 2 mom.
bör preciseras så att bestämmelserna
om kommunikationsnätens tekniska egenskaper eller frekvenser
i 128 § och de koncessionsvillkor som kompletterar kommunikationsverkets
bestämmelser utifrån 129 § är
i linje med syftet i 1 §. Utskottet föreslår
motsvarande precisering av momentet.
Grundlagsutskottet anser att formuleringen i 3 mom. i sin tur
ses över så att det inte blir beroende av koncessionsmyndighetens
prövning om nätkoncessionshavare skall åläggas
att överlåta kapacitet till Rundradion Ab och
innehavare av programkoncession eller inte. Utskottet föreslår en
precisering av momentet i enlighet härmed.
Det inbördes förhållandet mellan
nätkoncession och programkoncession regleras i 3 mom. Syftet
med bestämmelsen är att säkerställa
att Rundradion Ab och programkoncessionshavare kan sända
sitt programutbud till tittarna. Som i den allmänna motiveringen
redan konstaterats räcker bestämmelsen som den
nu är skriven inte till att trygga ställningen
för programkoncessionshavare som bedriver televisions-
och radioverksamhet i landskapet Åland. För att
programkoncessionshavarna i landskapet skall få sina rättigheter
tillgodosedda föreslår utskottet därför
att det i 3 mom. uttryckligen hänvisas till landskapslagen
om Rundradioverksamhet (Ålandsförfattningssamling
117/1993).
Utskottet har infört ändringarna i paragrafen.
14 §. Televerksamhetsanmälan.
Eftersom utskottet med anledning av grundlagsutskottets utlåtande
och av de orsaker som nämns i den allmänna motiveringen
föreslår att 15 § om tillsynsavgift slopas,
föreslår utskottet att 14 § 3 mom. görs
till ny 15 §. Utskottet har gjort denna ändring
i paragrafen.
15 §. Bekräftelse om mottagen televerksamhetsanmälan.
Utskottet har med anledning av grundlagsutskottets utlåtande
och av de orsaker som nämns i den allmänna motiveringen
föreslagit att tillsynsavgiften slopas och att 15 § om
tillsynsavgift i det första lagförslaget stryks.
För att undvika omnumrering av paragraferna och en omnumrering
av alla laghänvisningar föreslår utskottet
av lagtekniska skäl att 14 § 3 mom. blir ny 15 §.
I den nya paragrafen föreskrivs om bekräftelse
av mottagen televerksamhetsanmälan. Utskottet har formulerat
paragrafen utgående från dessa ändringar.
55 §. Allmänt nödnummer.
Inrikesministeriet har föreslagit en ändring
av 1 mom., som innebär att teleföretag som verkar
i ett telefonnät skall vara skyldiga att sörja
för att användarna avgiftsfritt får kontakt
inte bara med det allmänna nödnumret 112 utan
också med andra särskilda nödnummer för
polisen och räddningsmyndigheterna. Beslut om dessa särskilda
nödnummer fattas av Kommunikationsverket med stöd av
48 § i kommunikationsmarknadslagen. Kommunikationsministeriet
har meddelat utskottet att förslaget är genomförbart,
men vill understryka att det då måste förutsättas
att numren tilldelas myndigheterna från en sådan
särskild del av nummerplanen att det i praktiken skall
gå att avgiftsfritt ringa från alla anslutningar,
inbegripet allmänna telefoner. Utskottet föreslår
att momentet ändras på denna punkt och förutsätter
att avgiftsfriheten för samtal genomförs såsom kommunikationsministeriet
föreslagit.
89 §. Särredovisningsskyldighet.
Vid sakkunnigutfrågningen påpekades det att
företag enligt 1 mom. är skyldiga att särredovisa
funktioner i anslutning till uthyrning av nyttjanderätt
eller sammankoppling. Men det framgår inte klart vilka
skyldigheter enligt 18 § bestämmelsen åsyftar.
Kommunikationsmarknadslagens 4 kap. gäller olika skyldigheter
vid överlåtelse av nyttjanderätten. I
kapitlets bestämmelser används två olika
termer för överlåtelse av nyttjanderätten, nämligen
skyldighet att överlåta nyttjanderätten och
skyldighet att hyra ut nyttjanderätten. Regeringen har
i propositionen haft för avsikt att skapa ett begreppsystem,
där överlåtelse av nyttjanderätten är
huvudbegreppet för olika överlåtelsesituationer.
Av denna anledning talas det också i rubriken för
4 kap. om överlåtelse av nyttjanderätten. Överlåtelse
av nyttjanderätt används som överbegrepp
också i 37 §. I 4 kap. är termen uppdelad
i underbegrepp så att överlåtelse av
nyttjanderätt används när det handlar
om skyldighet att överlåta immateriell kapacitet medan
uthyrning av nyttjanderätt används för skyldigheten
att överlåta konkreta, fysiska element eller delar
av nätet.
Utskottet konstaterar att den språkliga anmärkningen är
motiverad, eftersom det i 1 mom. talas om uthyrning av nyttjanderätt
fastän det vore mer logiskt att använda överbegreppet överlåtelse
av nyttjanderätt. Därför föreslår
utskottet denna ändring i momentet. Utskottet har formulerat
momentet utifrån detta.
94 §. Beredskapskostnader.
Försörjningsberedskapscentralen har fäst
utskottets uppmärksamhet på att det i 94 § föreskrivs
om ersättning till teleföretag för beredskapskostnader.
Teleföretagen får på det sätt
som närmare framgår av momentet ersättning
för kostnaderna ur den försörjningsberedskapsfond
Försörjningsberedskapscentralen administrerar,
men i 2 mom. konstateras det att det är kommunikationsministeriet
som bestämmer om ersättning för kostnader.
Försörjningsberedskapscentralen har föreslagit
att det är centralen som skall få fatta besluten.
Centralen menar att en enda instans skall ha ansvaret för
hur pengarna i försörjningsberedskapsfonden används
för att användningen skall vara samordnad och
för att utbetalningsbeslut inte fattas mer än
fonden tål. Substansmyndigheten, i detta fall kommunikationsministeriet,
utfärdar anvisningar om beredskap för undantagsförhållanden,
något som borgar för att förberedelserna är
effektiva och rätt inriktade.
Utskottet anser att det är Försörjningsberedskapscentralen,
instansen med ansvar för utveckling och upprätthållande
av statens försörjningsberedskap, som i sista
hand i enlighet med lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992)
skall få besluta om hur pengarna i försörjningsberedskapsfonden
används. Kommunikationsministeriet bör dock i
egenskap av sakkunnigmyndighet i fråga om televerksamhet ges
möjlighet till medinflytande när det gäller hur
stora beredskapskostnader ersättning kan sökas
för inom telesektorn. Kommunikationsministeriet bör
därför ges en tydlig roll i beredningen av ersättningsbesluten.
Detta syfte uppnås enligt utskottet bäst om det
i lagen bestäms att beslutet fattas på förslag
av kommunikationsministeriet. Utskottet föreslår
följaktligen en ändring på denna punkt
i 2 mom. och har formulerat momentet utifrån detta.
95 §. Teleföretagets skyldighet att utrusta
sitt system för teleavlyssning och teleövervakning.
Proposition RP 185/2002 rd om sättande
i kraft av den i paragrafen nämnda konventionen om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska
unionens medlemsstater, som ingicks den 29 maj 2000 i Bryssel, är ännu
inte slutbehandlad i lagutskottet. Utskottet föreslår
därför att hänvisningen till konventionen
stryks. Paragrafen har till följd härav fått
en ny formulering.
106 §. Byggnadstillsynsmyndighetens beslut.
Om överenskommelse inte nås med markägaren om
utläggningen av en telekabel, kan kommunens byggnadstillsynsmyndighet
enligt propositionen på ansökan av teleföretaget
besluta ge teleföretaget denna rättighet på de
villkor som bestäms i paragrafen. Utskottet har uppmärksamgjorts
på att byggnadstillsynsmyndighetens tillståndsförfarande
inte reglerats i förslaget, eftersom tillståndsförfarandet
i 106 § enligt lagtexten inte har någon koppling
till 102 och 103 §, dvs. telekabelplan och hörande.
Av lagtexten framgår därmed inte för
vilket ändamål en telekabelplan och hörande
behövs. Utskottet föreslår därför
att 1 mom. ändras genom att där inte hänvisas
till de allmänna målen enligt 101 § utan att
utläggningsrätten ges genom att fastställa
en telekabelplan enligt 102 §. Utskottet föreslår också att
passusen om att utläggningen inte annars kan ordnas på ett
tillfredsställande sätt och till skäliga
kostnader stryks.
Utskottet föreslår ett nytt 2 mom. med bestämmelser
om att telekabelplanen kan fastställas om teleföretaget
har handlat enligt förfarandet i 103 och 104 §.
Om en anmärkning har anförts mot planen krävs
det också att den skall uppfylla kraven i 101 §.
Tillägget innebär att 2 mom. blir 3 mom. Utskottet
föreslår att momentet ges en ny skrivning genom
att ordet "samtidigt" stryks i den första meningen.
Propositionens 3 mom. blir 4 mom., där hänvisningen
till 1 mom. ändras till 2 mom.
Utskottet har fört in ändringarna i paragrafen.
107 §. Rätt att utföra byggarbete
på någon annans område.
Utskottet har ovan föreslagit ändringar i
106 § och föreslår därför
nu att hänvisningen till 106 § preciseras att
gälla 106 § 2 mom. Utskottet har infört
denna ändring i paragrafen.
119 §. Allmän styrning, utveckling och tillsyn.
Paragrafens 3 mom. är nödvändig för
att direktivet skall kunna genomföras på korrekt
sätt.
122 §. Påföljdsavgift.
Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att bemyndigandet
att utfärda förordning i 6 mom. strider mot 21 § 2
mom. och kräver att befogenheten antingen stryks eller preciseras
i väsentlig grad. Kommunikationsministeriet har föreslagit
att bemyndigandet att utfärda förordning preciseras
till att gälla anmälningsskyldighet för
myndigheterna när den är av betydelse för
verkställigheten av påföljdsavgiften, återbetalning
av påföljdsavgift och andra liknande omständigheter
som är relevanta för verkställigheten
av avgiften. Utskottet föreslår att bemyndigandet
preciseras i enlighet härmed. Utskottet har omformulerat
momentet utgående från preciseringen.
127 §. Ändringssökande.
Grundlagsutskottet har tolkat paragrafen så att beslut
i sådana tvister mellan teleföretag som avses
i 3 mom. kan överklagas antingen hos förvaltningsdomstolen eller
hos högsta förvaltningsdomstolen. En sådan
valbarhet vad gäller besvärsväg är
enligt grundlagsutskottet inte lämplig med tanke på 21 § i
grundlagen. Kommunikationsministeriet menar att feltolkningsmöjligheten
bottnar i det sätt på vilket 1 och 3 mom. är
formulerade. Meningen är att i beslut som kommunikationsministeriet
och Kommunikationsverket fattat med stöd av 16—20 § och
126 § 4 mom. samt beslut av marknadsdomstolen och statsrådet
får ändring sökas genom besvär
hos högsta förvaltningsdomstolen i enlighet med
förvaltningsprocesslagen. Utskottet föreslår
följaktligen att kommunikationsministeriet stryks som beslutsgivare
i 3 mom. vid sidan av marknadsdomstolen och statsrådet.
Utskottet föreslår också att 1 mom. ändras
så att det gäller beslut som kommunikationsministeriet
och Kommunikationsverket har fattat med stöd av något
annat lagrum än 16—20 § eller 126 § 4
mom.
Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande
att hänvisningen i 3 mom. till 126 § 5 mom. är
oriktig. Trafikutskottet föreslår därför
att hänvisningen korrigeras till att gälla 4 mom.
Utskottet har omformulerat paragrafen i enlighet med ändringarna.
128 §. Kvalitetskrav på kommunikationsnät
och kommunikationstjänster.
I paragrafen finns grundläggande bestämmelser
om hur allmänna kommunikationsnät och kommunikationstjänster
skall planeras, byggas och underhållas. Paragrafen är
kopplad till 129 § där Kommunikationsverket får
befogenheter att meddela närmare tekniska föreskrifter
om kvalitetskrav på kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Bestämmelserna
i 128 § är formulerad så att befogenheten
att meddela föreskrifter i 129 § uppfyller kraven
i 80 § i grundlagen. I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet
att 129 § uppfyller kraven i 80 § grundlagen med
undantag för en detalj i 13 punkten.
I detaljmotiveringen till propositionen framhåller
regeringen att teleföretagen med stöd av 129 § 13
punkten kan påföras skyldighet att anmäla
och rapportera fel och störningar. Enligt grundlagsutskottets
uppfattning kan en sådan skyldighet inte åläggas
företagen i en teknisk föreskrift utan att det
finns bestämmelser om samma sak i lag. Redan nu har teleföretagen
anmälningsplikt med stöd av de gällande
föreskrifterna från Kommunikationsverket. Det är
nödvändigt att skyldigheten bibehålls.
Därför föreslår utskottet att
128 § får ett nytt 2 mom., som föreskriver
att teleföretagen utan dröjsmål skall
underrätta Kommunikationsverket om fel eller störningar
i kommunikationsnätet eller kommunikationstjänsterna.
När denna skyldighet ingår i lag kan Kommunikationsverket
med stöd av 129 § 13 punkten meddela närmare
föreskrifter om när och hur anmälningsplikten
skall uppfyllas. Därför behöver 129 § 13
punkten inte ändras.
Utskottet har fogat ett nytt 2 mom. till 128 §.
129 §. Föreskrifter om kommunikationsnät
och kommunikationstjänster.
Vid utfrågningen av de sakkunniga lyftes de föreslagna
bestämmelserna om en elektronisk programguide, EPG, fram.
De sakkunniga anförde kritik framför allt mot
Kommunikationsverkets rätt att meddela föreskrifter om
innehållet och strukturen i en elektronisk programguide
(129 § 12 punkten).
Kommunikationsministeriet har uppgett att bestämmelsen är
viktig med avseende på konsumenternas rättigheter
och understryker att Kommunikationsverket meddelar föreskrifter
om programguiden barra om det inte finns andra möjligheter
att bygga upp en nationellt enhetlig ingångssida. Bestämmelsen
kommer således inte att tillämpas annat än
när det uppstår störningar på marknaden
som försvårar livet för konsumenterna.
En samordnad ingångssida för programguiden är
enligt kommunikationsministeriet till fördel för
konsumenterna eftersom programuppgifterna för alla kanaler
då presenteras på lika villkor. Sett i ett konsumentperspektiv är
risken att tjänsterna i den digitala televisionen splittras upp.
Detta strider mot målet att kunskapssamhället
skall tillhandahålla lätthanterlig service. Om
ingångssidorna till programguiderna är mycket
brokiga kan det hända att konsumenterna inte får
den vägledning de behöver för att kunna
utnyttja de nya tjänsterna.
Kommunikationsministeriet har tillsatt en arbetsgrupp för
att utreda om det behövs mer ingående föreskrifter
för att programguiderna för den digitala televisionsverksamheten
skall fungera bättre. Arbetsgruppen förväntas
vara klar med sitt arbete i mitten av april.
Enligt vad utskottet har erfarit kommer en samordnad ingångssida
knappast att medföra några större extra
kostnader för aktörerna. Därför
anser utskottet det med avseende på konsumenterna vara
lämpligast att det finns en samordnad programguide.
134 §. Skyldighet att distribuera programutbud och
tjänster.
Med hänvisning till de skäl som anförs
till distribueringsskyldigheten ovan i den allmänna motiveringen
föreslår utskottet att distribueringsskyldigheten
skall vara avgiftsfri på lika grunder för de program
som omfattas av skyldigheten och föreslår att
paragrafen formuleras om i enlighet med detta.
Utskottet föreslår att 2 mom. stryks. I momentet
föreskrivs om en distributionsskyldighet till ett kostnadsorienterat
pris. Utskottet lägger till en 3 punkt till förteckningen
i 1 mom. Punkten motsvarar innehållsmässigt 2
mom. 2 punkten, som föreslås bli struken. Dessutom
lägger utskottet till en 4 punkt som motsvarar 2 mom. 3 punkten.
Då blir 3 mom. ett nytt 2 mom. och 4 mom. ett nytt 3 mom.
Samtidigt blir 5 och 6 mom. 4 och 5 mom. Hänvisningarna
där till 2 mom. stryks. Vidare föreslår
utskottet en justering i 4 mom. gällande program som fritt
får tas emot.
Utskottet har formulerat om paragrafen i enlighet med detta.
137 §. Teleentreprenad.
Grundlagsutskottet anser att den tillsynsavgift som regeringen
föreslår är en skatt. Med hänvisning
till den allmänna motiveringen och skälen i motiveringen
till 15 § föreslår utskottet att 4 mom.
stryks.
139 §. Ikraftträdande.
Kommunikationsministeriet har föreslagit att distributionsskyldigheten
skall vara tidsbegränsad för att man skall kunna
följa upp hur lagstiftningen fungerar och vilka effekter
den har. Dessutom hinner tolkningen av direktiven ta slutgiltigare
former under tiden. Direktivet om samhällsomfattande tjänster
kräver att distributionsskyldigheten ses över
med jämna mellanrum. Därför kan 2007 vara
en lämplig tidpunkt. Fram till dess kan eventuella nödvändiga
nya bestämmelser förberedas. Enligt utskottet är
det positivt att distributionsskyldigheten är tidsbunden.
Därför föreslår utskottet en
bestämmelse om tidsbegränsning i ikraftträdelseparagrafen.
Därmed gäller 134 § fram till den 31
december 2007. Utskottet har formulerat om paragrafen i enlighet
med detta.
140 §. Tillämpning av vissa tidigare betämmelser.
Ovan under 134 § föreslår utskottet
att den avgiftsfria distributionsskyldigheten skall gälla alla
program på lika villkor. Därför behövs
det ingen särskild övergångsbestämmelse
för skyldighetens ikraftträdelse, utan hela 134 § kan
tilllämpas så snart lagen har trätt i
kraft. Därför föreslår utskottet
att 4 mom. stryks.
143 §. Tillämpning av bestämmelser
om påföljdsavgift och tillsynsavgift.
Med hänvisning till den allmänna motiveringen
och de skäl som anförs i samband med 15 § föreslår
utskottet att 2 mom. stryks. Därför bör
paragrafrubriken ändras, det vill säga hänvisningen
till tillsynsavgiften strykas. Utskottet har formulerat om paragrafen
i enlighet med detta.
2. Lag om ändring av lagen om televisions- och radioverksamhet
Ingressen.
Med hänvisning till de skäl som anförs
i samband med 22 § föreslår utskottet
att ändringen i 22 § inte tas med i lagen. Följaktligen
måste paragrafen strykas i ingressen.
10 a §. Ansökningsavgift.
En ansökningsavgift på 2 000 euro
som regeringen föreslår i 1 mom. är enligt
utskottet en onödigt stor belastning, inte minst för
företag som håller på att etablera sig.
Därför föreslår utskottet att
avgiften sänks till 1 000 euro. Utskottet har
formulerat om momentet i enlighet med detta.
22 §. Placeringen av reklam och teleköpsändningar.
Av utfrågningen av de sakkunniga att döma
krävs det ytterligare förberedelser och utvärderingar
innan paragrafen om placeringen av reklam och teleköpsändningar
kan ändras. Det måste utredas vilka kostnadseffekter ändringen av
3 mom. har för marknaden för televisionsreklam.
Därför föreslår utskottet att ändringen
i 22 § inte tas med i lagen. Utskottet har formulerat
om lagförslaget i enlighet med detta.
36 a §. Påföljdsavgift.
I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet befogenheten
att utfärda förordning i 5 mom. strida mot 21 § 2
mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet anser att befogenheten antingen
måste strykas eller preciseras. Kommunikationsministeriet
har föreslagit att befogenheten preciseras till att gälla
den typ av anmälningsskyldighet för myndigheter
som är av betydelse för verkställigheten
av påföljdsavgiften, återbetalning av
påföljdsavgiften och andra liknande omständigheter
som är relevanta för verkställigheten
av avgiften. Utskottet föreslår att befogenheten
preciseras i enlighet med detta. Följaktligen har utskottet
formulerat om momentet i detta syfte.
5. Lag om ändring av 2 § lagen om kommunikationsförvaltningen
Ingressen.
I andra behandlingen den 17 januari 2003 godkände riksdagen
lagförslagen i proposition RP 96/2002
rd. Bland lagförslagen ingick ett förslag
till lag om ändring av 2 § lagen om kommunikationsförvaltningen.
Därför måste hänvisningen i
ingressen till 2 § sådan den lyder i lag 493/2002 ändras
till den lag som godkändes på grundval av proposition
RP 96/2002 rd.
2 §. Kommunikationsverkets uppgifter.
Efter att den föreliggande propositionen lämnades
till riksdagen har paragrafen ändrats genom lag 15/2003
och genom en lag som godkändes på grundval av
proposition RP 96/2002 rd. Därför fogar
utskottet lagen om elektroniska signaturer och lagen om domännamn
till 1 punkten i paragrafen. Utskottet har formulerat om paragrafen
i enlighet med detta.
11. Lag om ändring av 8 § lagen om nödcentraler
8 §. Rätt att få uppgifter ur registret.
I propositionen har 8 § felaktigt delats upp i två moment. Utskottet
för dem samman till ett enda moment som i den gällande
lagen. Utskottet har formulerat om paragrafen i enlighet med detta.