2
Huvudsakligt innehåll
I direktivförslaget ändras artiklarna 1 och 3 så att de inför ett bindande energieffektivitetsmål på EU-nivå på 30 % för 2030. På medlemsstatsnivå fastställs inga bindande nationella mål, men medlemsstaterna ska anmäla sina vägledande energieffektivitetsåtgärder för 2030 i sina nationella energi- och klimatplaner.
Enligt förslaget kommer kommissionen att bedöma vägledande nationella energieffektivitetsåtgärder för 2030 och fastställa nödvändiga processer för att säkerställa att dessa åtgärder tillsammans uppnår unionens energieffektivitetsmål för 2030. Dessutom kommer kommissionen att utvärdera framstegen när det gäller energieffektivitet i riktning mot målet för 2030 och föreslå ytterligare åtgärder om medlemsstaternas åtgärder inte är på rätt väg för att nå detta mål.
I lagstiftningsförslaget (COM(2016) 759 final) gällande styrningen av energiunionen som publicerades i samband med paketet för ren energi fastställs villkor enligt vilka kommissionen utvärderar vilka framsteg unionen och medlemsstaterna gjort i sin helhet när det gäller att uppnå de mål som fastställts för 2030.
Enligt förslaget utgår artikel 4 om byggnadsrenovering, enligt vilken medlemsstaterna ska upprätta långsiktiga strategier för att få till stånd investeringar i renovering av det nationella, såväl offentliga som privata, byggnadsbeståndet av bostadshus och kommersiella byggnader. Kommissionen föreslår att artikel 4 ska överföras till direktivet om byggnaders energiprestanda (COM(2016) 765 final) eftersom långsiktiga strategier för byggnadsrenovering har en nära koppling till långsiktiga planer för nära-nollenergibyggnader och minskning av koldioxidutsläpp från byggnader.
Kommissionen föreslår att artikel 7 ska ändras så att tiden för tillämpning av kvotplikten för energieffektivitet efter 2020 ska fortsätta till 2030. Enligt artikel 7.1 i förslaget ska medlemsstaterna dessutom fortsätta att uppnå nya årliga besparingar på 1,5 % för tio år i taget efter 2030. Skyldigheten skulle slopas om kommissionen i sin översyn 2027 bedömer att en ny tio år lång energisparperiod inte längre är nödvändig för att uppnå unionens långsiktiga energi- och klimatmål för 2050.
Genom ändringarna i artikeln eftersträvar kommissionen att förtydliga regleringen enligt vilken medlemsstaterna kan uppnå de energibesparingar som krävs genom ett med direktivet förenligt kvotpliktsystem för energieffektivitet, alternativa åtgärder eller en kombination av dessa båda metoder. Kommissionen föreslår också en ändring av bilaga V för att förenkla hur energibesparingar ska beräknas och för att klargöra vilka besparingar som kan utnyttjas i tillämpningen av artikel 7.
Det föreslås att i artikel 7 om energisparplikt ska införas de nya artiklarna 7 a och 7 b, i vilka det föreskrivs om ett kvotpliktsystem för energieffektivitet (7 a) samt om alternativa politiska åtgärder (7 b). Enligt förslaget ska medlemsstaterna införa system för mätning, kontroll och verifiering, inom ramen för vilka dokumenterade besiktningar ska utföras på en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet (artiklarna 7a.4 och 7b.3). Vid planering av energibesparingar som genomförs i form av alternativa politiska åtgärder ska medlemsstaterna enligt artikel 7b.2 också ta hänsyn till effekten på hushåll som påverkas av energifattigdom.
I direktivförslaget ändras artikel 9 om mätare och artikel 10 om fakturering så att de i fortsättningen endast tillämpas på gas Enligt kommissionen kompletteras artiklarna med en ny artikel 9 a om nya, liknande och tydliga bestämmelser som endast är tillämpliga på uppvärmning, kylning och varmvatten för hushållsbruk som tillhandahålls från centrala källor.
En viktig ändring som kommissionen föreslår är att en åtskillnad mellan slutkunder och slutkonsumenter ska införas för att bestämmelserna på ett tydligt sätt ska kunna tillämpas i flerfamiljshus och byggnader för särskilda ändamål. I artikel 9 a om mätning och individuell mätning av samt fördelningen av kostnaderna för uppvärmning, kylning och varmvatten för hushållsbruk föreslås att det installeras individuella mätare i flerfamiljshus och byggnader med flera användningsområden som har en central värme-/kylkälla, eller som försörjs från fjärrvärme- och fjärrkylsystem.
Kostnadseffektivitet och teknisk genomförbarhet beaktas i förslaget, men enligt artikel 9a.3 ska det alltid tillhandahållas individuella mätare i nya byggnader eller när en byggnad genomgår omfattande renovering, såsom fastställs i direktiv 2010/31/EU. Enligt förslaget kan tydlig återkoppling i rätt tid till konsumenterna om deras faktiska energianvändning bidra till minskade energikostnader. Med tiden ska mätningen av värme- och kylenergi samt varmvatten genomföras med mätare för fjärravläsning så att konsumenterna på ett kostnadseffektivt sätt kan få uppgifter om användningen på regelbunden bas. Kommissionen föreslår också att bilaga VII ska ändras för att säkerställa överensstämmelse med artiklarna 9–11.
7
Statsrådets ståndpunkt
Statsrådet anser att det är viktigt att främja energieffektivitet och arbetar fortsättningsvis aktivt för att uppnå EU:s gemensamma energieffektivitetsmål på 20 % för 2020.
Finland anser att kommissionens förslag om att huvudsakligen rikta nya åtgärder som syftar till att uppnå energieffektivitetsmålet för 2030 till att minska energianvändningen i byggnader, trafik och produkter som förbrukar energi, till att utveckla finansieringsverktyg för att påskynda investeringar i energieffektivitet samt till att stödja forskning inom området är motiverat. Likaså understöds de mål som kommissionen lyft fram gällande samproduktion av el och värme samt ett mer omfattande utnyttjande av fjärrvärme och fjärrkyla.
Energieffektivitetsmål
Finland anser att det är bra att det energieffektivitetsmål som kommissionen förslår för 2030 huvudsakligen fastställs på samma sätt som EU:s gemensamma indikativa energieffektivitetsmål för 2020, som inte har fördelats på medlemsstaterna. Kommissionen föreslår att energieffektivitetsmålet ska höjas från 27 % som Europeiska rådet beslutade i oktober 2014 till 30 % och ändras från indikativt till bindande.
Finland kan, med beaktande av EU:s klimat- och energimål för 2030 samt de allmänna målen för utsläpp av växthusgaser fram till 2050 och energieffektivitetsåtgärdernas betydelse för uppnåendet av dessa, godkänna EU:s gemensamma indikativa energieffektivitetsmål på 30 % för 2030. Finland anser att det är viktigt att man vid fastställande av det nationella målet för energianvändning i tillräckligt hög grad kan beakta förändringarna i energienergianskaffningen och verksamhetsförutsättningarna för energiintensiv industri. Finland förhåller sig förbehållsamt till ett bindande, för EU gemensamt energieffektivitetsmål på högst 30 %.
Finland har i beredningen av EU:s energi- och klimatpaket för 2030 lyft fram att det endast bör innehålla ett bindande mål, som är ett mål för utsläppsminskning. Finland har ansett att flera bindande mål förhindrar en fullständig optimering av åtgärder och ett mer kostnadseffektivt verkställande. Om flera bindande mål införs och verkställs fungerar också utsläppshandeln sämre. Finland har ett betydligt ambitiösare mål än EU vad gäller förnybar energi, så i fråga om detta är EU:s mål inte utmanande för Finland.
Vad gäller Finlands ståndpunkt har statsrådet linjerat att Finland är beredd att diskutera ett fastställande av EU:s gemensamma, vägledande energieffektivitetsmål till 25–30 % innan Europeiska rådet i oktober 2014 beslutade om EU:s energi- och klimatmål för 2030.
EU:s energieffektivitetsmål och -åtgärder får inte äventyra EU:s konkurrenskraft med tanke på tredjeländer och medföra en orimlig börda för medborgare och företag. Statsrådet betonar samtidigt vikten av kostnadseffektiva åtgärder.
Med tanke på effekterna av energieffektivitetsmålet är det viktigt att beakta på vilken bas målet räknas. Beräkning av primärenergi omfattar all energi som produceras och används i ett medlemsland. Därmed gör ersättande av elimport med egen värmekraft, inbegripet kärnkraft, det mer krävande att förbättra energieffektiviteten eftersom verkningsgraden för värmekraft vanligen är under 40 % i EU:s statistik medan den för importerad el är 100 %. Man bör i beräkningen av energieffektiviteten vid sidan om primärenergi även granska den slutliga energianvändningen, vilket kommissionen framför i sitt förslag.
Förslaget till direktiv innehåller motsvarande flexibilitetselement vid fastställande av målet för den nationella energianvändningen för 2030 som det nuvarande direktivet för 2020. Dessa möjligheter till flexibilitet är väsentliga för Finland. Det är viktigt att en medlemsstat då den fastställer ett mål kan beakta nationella särdrag och fastställa sitt mål på annat sätt än som en absolut nivå för primärenergiförbrukning. För Finlands del är det viktigt att sättet på vilket målet beräknas inte står i konflikt med strävan mot en högre energisjälvförsörjningsgrad och den ökade användningen av förnybara energikällor.
Energisparplikt
Kommissionens förslag gällande behörigheten hos kvotpliktsystemet för energieffektivitet och de alternativa åtgärder som används i stället för detta och beräkningen av energibesparing har i stor utsträckning utarbetats utifrån pliktprogrammet för energibolag. I sin föreslagna form fungerar de väl i sådana länder som i stället för ett pliktprogram använder sådana alternativa åtgärder som framförs i förslaget. Beräkningen av energibesparing i enlighet med kommissionens förslag kommer att vara mycket besvärlig och den administrativa bördan kommer ytterligare att ökas på grund av skyldigheten att upprätta ett referensscenario, som är ett nytt krav i förslaget. Beräkningsförfarandena bör göras smidigare jämfört med nuläget och medlemsstaterna ska med en rimlig arbetsinsats kunna ta i bruk de nya förfarandena, och de får inte medföra en större administrativ börda eller stora kostnader för den som använder energi.
Utgångspunkten är att alla besparingar från alla åtgärder ska kunna räknas med i sparmålet. Den i förslaget framförda tanken om att endast energibesparingar tack vare politiska åtgärder ska tas i beaktande (additionalitet) medför problem vad gäller verifiering. Statsrådet anser att definitioner kring beräkningen av energibesparing, såsom begreppet besparingarnas additionalitet, inte ska ändras i den här uppdateringen. De nya förfarandena i beräkningsbestämmelserna förutsätter att de nuvarande rapporterings- och uppföljningsförfarandena ändras och kan medföra onödiga fördröjningar i verkställandet av direktivet.
Statsrådet anser att bestämmelserna om godkännande av tidiga åtgärder och om åtgärder som genomförs före 2021 och som påverkar energibesparingen ännu efter 2020 måste förtydligas. Det finns skäl att säkerställa att den energibesparing som åstadkoms tack vare åtgärder som vidtas före 2021 och vars energisparande effekt sträcker sig till tiden därefter får räknas till godo på ett rättvist sätt.
Mätning och kostnadsfördelning
En centralt problem för Finland är kravet på lägenhetsspecifik mätning av användningen av värme och kyla i objekt som har en central värme-/kylkälla eller som försörjs från fjärrvärme- och fjärrkylsystem. I befintliga byggnader är man på grund av tekniska problem i anslutning till installeringen av individuella, lägenhetsspecifika mätare oftast tvungen att ta i bruk värmefördelningsmätare (heat cost allocator). Utredningar har visat att dessa inte ger några betydande besparingar i Finland. När behovet av uppvärmning minskar och byggnadernas energieffektivitet ökar kan kostnaderna ofta till och med bli större än den eventuella nytta som installeringen av värmefördelningsmätare medför ur ett kostnadsperspektiv.
De cirka 90 000 bostadsaktiebolag som registrerats i handelsregistret omfattar närmare hälften av alla bostäder i Finland. Aktielägenheter i bostadsaktiebolag utgör en klar majoritet av de enheter i flerfamiljshus som avses i direktivet och för vilka det föreslås utvidgad användning av mätare och värmekostnadsfördelare.
Fördelningen av kostnaderna för husbolagets gemensamma anskaffning av värme och vatten för hushållsbruk mellan aktieägarna regleras i lagen om bostadsaktiebolag. Lagen utgår från aktieägarnas skyldighet att betala det bolagsvederlag som bestäms i grunden för vederlaget i bolagsordningen för förvaltningen av byggnaderna och för att täcka kostnaderna för anskaffning av tjänster med anknytning till boendet. Då aktieägarna i bolaget köper aktier anses de godkänna att kostnaderna för fastighetsförvaltning och anskaffning av tjänster med anknytning till boendet fördelas i enlighet med grunden för vederlaget i bolagsordningen. Ägande av bostadsfastigheter i form av bostadsaktiebolag, aktieägarförvaltning och fördelning av boendekostnaderna är ur europeiskt perspektiv ett avvikande system, vars särdrag bör beaktas i den fortsatta beredningen av förslaget till direktiv.
I lagen om bostadsaktiebolag föreskrivs inte om vissa grunder för vederlaget som ska tillämpas till exempel för att täcka kostnaderna för anskaffning av värme eller vatten, utan husbolagets aktieägare kan besluta om detta enligt principen om avtalsfrihet. Å andra sidan nämns faktisk vattenförbrukning som kan mätas på ett tillförlitligt sätt separat i lagen som en sådan grund för vederlaget i bolagsordningen som kan tas i bruk genom ett vanligt majoritetsbeslut på bolagsstämman. Vad gäller vattenförbrukning bedömdes systemet som grundar sig på lägenhetsspecifik mätning i samband med stiftandet av lagen vara en sådan tillräckligt tillförlitlig och rättvis grund för fördelning av kostnaderna om vars ibruktagande aktieägarna ska kunna besluta genom ett enklare förfarande än för en vanlig ändring av bolagsordningen. Lagen avviker från tillämpningsområdet för direktivförslaget såtillvida att en övergång till en vederlagsavgift som grundar sig på mätning av förbrukningen ska kunna beslutas av aktieägarna även i fråga om vatten, och lagen föreskriver inte separat om mätning av kostnaderna för förbrukning av endast varmvatten.
I samband med beredningen av lagen om bostadsaktiebolag övervägde man att tillämpa en lättare bolagsordning även för mätning av förbrukningen av andra nyttigheter än vatten. Fördelarna och kostnaderna kring mätning av övriga nyttigheter, såsom uppvärmning av lägenheten, ansågs dock vara oklara. I fråga om uppvärmningskostnader kan till exempel aktielägenhetens placering i byggnaden, konstruktionernas isolering och andra faktorer som aktieägaren inte har kunnat förutse då lägenheten anskaffades kan då påverka kostnadsfördelningen på ett sätt som lägenhetens innehavare inte kan påverka (RP 24/2009 rd. s. 146). Av samma orsaker är även den lägenhetsspecifika mätning av användningen av värme som avses i artikel 9 a i förslaget till direktiv problematisk.
Fördelning av värme- och vattenkostnader enligt förslaget till direktiv innebär en betydande avvikelse från systemet enligt den nuvarande lagen om bostadsaktiebolag och verkställandet av förslaget skulle kräva en ändring av lagen om bostadsaktiebolag, åtminstone vad gäller bestämmelserna om vederlagsavgift. Eftersom det åtminstone i de finländska förhållandena verkar tvivelaktigt att man genom fakturering som grundar sig på mätning eller värmekostnadsfördelare enligt direktivet skulle uppnå sådana kostnads- och/eller energibesparingar som klart skulle överskrida kostnaderna för att ta i bruk och underhålla systemet, har statsrådet som mål att försöka bevara möjligheten till ett system likt det nuvarande i fördelningen av värme- och vattenkostnader.
För Finlands del är det viktigt och nödvändigt med en sådan punkt som finns i förslaget och som redan ingår i det nuvarande direktivet, enligt vilken värmemätare och värmekostnadsfördelare inte behöver tas i bruk om medlemsstaten kan bevisa att det inte är kostnadseffektivt att installera dessa.
Kommissionens nya förslag förutsätter att mätning och fakturering av uppvärmning per lägenhet/slutkund dock alltid ska tas i bruk om det handlar om en ny byggnad (som byggs efter 2020) eller en byggnad som genomgår en omfattande renovering som har en central värmekälla eller som försörjs med fjärrvärme. Bestämmelserna om mätning av uppvärmning och kostnadsfördelning bör fortsättningsvis ge medlemsstaterna möjlighet att avvika från kravet på mätning och kostnadsfördelning både i samband med nybyggnation och omfattande renoveringar om de investeringar som mätningen eller kostnadsfördelningen kräver och de årliga driftskostnaderna överskrider den nytta som uppnås eller om ordnandet av mätningen i samband med renoveringen är mycket svårt ur tekniskt perspektiv.
Finland stöder inte de förändringar gällande mätning av uppvärmning och kylning (artiklarna 9 och 9 a) som kommissionen föreslår, men strävar efter att hitta en kostnadseffektiv och flexibel lösning.