3.1  Ändring av direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder

3.2  Ändring av fondföretagsdirektivet

De ändringar som föreslås i fondföretagsdirektivet motsvarar i stor utsträckning ändringarna i AIFMD avseende delegering, rapportering av tillsynsdata, hantering av likviditetsrisker och rättvis behandling av förvaringsinstituten. 

Enligt förslaget ändras artikel 7 i fondföretagsdirektivet om villkoren för beviljande av auktorisation för förvaltningsbolag att motsvara AIFMD i fråga om minsta antal personer som leder förvaltningsbolagets affärsverksamhet och kravet på heltidssyssla. I ansökan om auktorisation ska likaså presenteras en redovisning av lämpliga mänskliga och tekniska resurser. 

Artikel 13 i fondföretagsdirektivet om delegering ska enligt förslaget ändras så att det tydliggör att kraven gällande delegering tillämpas på alla de funktioner som anges i bilaga II till direktivet och på sidotjänster enligt artikel 6.3. För att harmoniera delegeringsramarna i AIFMD och fondföretagsdirektivet ska förvaltningsbolaget dessutom på objektiva grunder kunna motivera hela sin delegeringsstruktur. Till artikeln fogas motsvarande bestämmelser som i AIFMD om anmälningar om delegering av behöriga myndigheter till Esma när ett förvaltningsbolag delegerar kapitalförvaltnings- eller riskhanteringsuppgifter till tredjeländer i större omfattning än vad det håller kvar hos sig. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter för att närmare ange villkoren för uppfyllande av kraven på delegering samt de omständigheter under vilka förvaltningsbolaget anses ha delegerat sina funktioner i en sådan omfattning att bolaget blir ett brevlådeföretag.  

Till fondföretagsdirektivet fogas enligt förslaget en ny artikel 18a om likviditetshanteringsverktyg. I överensstämmelse med regleringen om AIF-fonder ska förvaltningsbolaget utöver stopp för inlösen välja minst ytterligare ett likviditetshanteringsverktyg. Enligt förslaget anges likviditetshanteringsverktygen i en ny bilaga IIA till direktivet och deras egenskaper preciseras med de tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av Esma. Medlemsstaterna förpliktas att säkerställa att minst de likviditetshanteringsverktyg som anges i bilagan finns att tillgå. 

Till fondföretagsdirektivet fogas enligt förslaget en ny artikel 20a om förvaltningsbolagets skyldighet att rapportera tillsynsdata. Förvaltningsbolaget förpliktas att till den behöriga myndigheten regelbundet rapportera uppgifter om på vilken marknad och i vilka instrument bolaget bedriver handel för varje värdepappersfond som det förvaltar. Till kommissionen delegeras enligt förslaget befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av Esma för att specificera vilka uppgifter som ska rapporteras. Esma ska beakta de övriga rapporteringskrav som gäller förvaltningsbolag samt den rapport som upprättats i enlighet med artikel 20b. Till fondföretagsdirektivet fogas enligt förslaget en ny artikel 20b, där det i överensstämmelse med AIFMD föreskrivs om skyldighet för Esma att utarbeta en rapport om utvecklingen av en integrerad insamling av tillsynsdata. 

Enligt förslaget ska artikel 22a i fondföretagsdirektivet ändras så att den motsvarar AIFMD genom att klarlägga att tjänster som en värdepapperscentral tillhandahåller i egenskap av emittent-värdepapperscentral inte ska anses vara en delegering av depåförvaringsfunktioner. 

Det föreslås att artikel 84 i fondföretagsdirektivet om inlösen av fondandelar ändras på så sätt att den utöver senareläggning av inlösen föreskriver om förvaltningsbolagets möjlighet att också aktivera ett annat likviditetshanteringsverktyg som bolaget valt. Enligt förslaget ska artikeln därtill ändras på så sätt att behöriga myndigheter utöver rätten att tillfälligt avbryta inlösen också ges rätt att kräva att inlösen skjuts upp samt att ett annat likviditetshanteringsverktyg som värdepappersfonden valt aktiveras eller inaktiveras.  

Enligt förslaget ändras artikel 98 i fondföretagsdirektivet genom att stärka tillsynssamarbetet mellan de behöriga myndigheterna. 

I en ny artikel 101a i fondföretagsdirektivet föreskrivs om Esmas inbördes utvärdering av tillämpningen av regleringen beträffande delegering. 

Medlemsstaterna ska genomföra ändringarna i AIFMD och fondföretagsdirektivet nationellt inom 24 månader efter att direktivet trätt i kraft. 

4.1  Rättslig grund

Direktivförslaget grundar sig i enlighet med det ursprungliga AIFMD och fondföretagsdirektivet på artikel 53.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Förslaget behandlas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och antas i rådet med kvalificerad majoritet. 

Statsrådet anser kommissionens förslag motiverat med hänsyn till den rättsliga grunden. Direktivförslaget kan anses ha samband med åtgärder för att förenhetliga medlemsstaternas lagstiftning som gäller upprättandet av den inre marknaden och tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster.  

4.2  Subsidiaritetsprincipen

Enligt subsidiaritetsprincipen i artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska åtgärder vidtas på EU-nivå endast, om målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. 

Kommissionen anser att förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. AIFMD och fondföretagsdirektivet antogs med tillämpning av subsidiaritetsprincipen och syftet med dem var principiellt att med gränsöverskridande verkan motverka marknadsfragmentering, hantera exponeringar i samband med den finansiella stabiliteten och säkerställa ett högt skydd för investerare. Enligt kommissionen kompletterar de föreslagna förbättringarna denna regleringshelhet, men samtidigt bibehålls balansen mellan harmoniseringen av centrala riskhanteringsmetoder och den flexibilitet som medges medlemsstaterna i samband med genomförandet.  

Statsrådet anser att kommissionens förslag överensstämmer med subsidiaritetsprincipen.  

4.3  Proportionalitetsprincipen

Enligt proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 i EU-fördraget ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Enligt kommissionen är lagstiftningsförslaget nödvändigt för slutförandet av den inre marknaden för AIF-fonder i syfte att säkerställa ett konsekvent förfarande för makrotillsynen på AIF-marknaden i EU och garantera ett högt skydd för investerare. 

Enligt kommissionen har de nya kraven på AIF-förvaltare som förvaltar utlåningsfonder utformats som allmänna principer och de anses inte onödigt inkräkta på befintliga affärsmodeller. I fråga om investerarskyddet är de föreslagna nya redovisningskraven förenliga med sådan bästa marknadspraxis som bör vara tillgänglig för alla investerare inom unionen. Förslaget om gränsöverskridande tillgång till förvaringsinstitutstjänster skulle skapa rätt balans mellan AIF-fondens och investerarnas behov. När det gäller delegering skulle de föreslagna förtydligandena bibehålla de värdefulla inslagen i denna verksamhet, men samtidigt säkerställa tillgången till tillfredsställande mänskliga resurser för att övervaka att kärnuppgifterna kvarstår hos fondförvaltaren. 

Statsrådet anser kommissionens förslag motiverat med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Enligt artikel 290 i EUF-fördraget kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet ska uttryckligen avgränsas i lagstiftningsakterna. De befogenheter för kommissionen att anta delegerade akter som ingår i direktivförslaget samt hur noga befogenheterna är avgränsade måste granskas omsorgsfullt ur detta perspektiv. 

5.1  Konsekvenser för lagstiftningen

Genomförandet av direktivet förutsätter ändringar åtminstone i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (162/2014), lagen om placeringsfonder (213/2019) och lagen om Finansinspektionen (878/2008).  

5.2  Konsekvenser för ekonomin

Konsekvenser för finansmarknaden 

Kommissionen har i samband med sitt lagstiftningsförslag publicerat en konsekvensbedömning (SWD(2021) 341 final).  

Enligt kommissionen har de föreslagna ändringarna en gynnsam inverkan på övervakningen och hanteringen av riskerna i samband med den finansiella stabiliteten. En stabil reglering av AIF-förvaltare som förvaltar utlåningsfonder skulle förbättra och förenhetliga riskhanteringen på fondnivå i EU, vilket i sin tur skulle kunna minska de totala finansiella stabilitetsriskerna. De föreslagna begränsningarna avseende utlåningsfondernas verksamhet kan minska eventuella återverkningar på det finansiella systemet i övrigt, när spridningskanalerna reduceras. Enligt kommissionen kan en stor utlåningsfond som går i konkurs medföra en systemrisk, när den är kopplad till övriga delfaktorer i det finansiella systemet och framför allt till kreditinstituten. Enligt ECB:s uppgifter var 18 av de 25 största kapitalförvaltarna i EU bankledda år 2013. Kommissionens kalkyler som baserar sig på ECB:s uppgifter om värdepappersfonder (Q1/2021) och databasen Orbis visar att under det första kvartalet 2021 var detta bolag i minst 43,7 procent av samtliga sådana EU-fonder som förvaltas av ett förvaltningsbolag en del av ett bank- eller försäkringskonglomerat. Enligt kommissionen kan dessa strukturella kopplingar ge upphov till potentiella spridningskanaler. De förnyade interna processerna för AIF-fondernas utlåning skulle främja en god förvaltning av låneportföljerna och samtidigt bidra till att öka transparensen avseende AIF-fondernas utlåning gentemot investerare och tillsynsmyndigheter. 

Genom att förbättra exaktheten hos de rapporterade uppgifterna om bland annat utlåningsmarknaden är det möjligt att bättre kontrollera riskanhopningar på AIF-marknaden och makroekonomiska utvecklingstrender, varvid nödvändiga tillsynsåtgärder kan sättas in med bättre precision. 

När det gäller harmoniseringen av likviditetshanteringsverktygen bedömer kommissionen att en mångsidigare möjlighet att utnyttja olika likviditetshanteringsverktyg oberoende av medlemsstat möjliggör en mer effektiv hantering av likviditetsrisker och att blixtförsäljning av egendomsposter kan undvikas under ansträngda förhållanden på finansmarknaden. Likaså gynnas de finansiella stabiliseringsbehoven av att behöriga myndigheter har tillgång till en bredare uppsättning verktyg.  

Konsekvenser för fondsektorn 

Kommissionen bedömer att förslaget bidrar till en effektivare verksamhet på AIF-marknaden i EU. Harmoniseringen av kraven på förvaltning av utlåningsfonder möjliggör att AIF-förvaltare kan bedriva utlåningsverksamhet inom hela unionen. För närvarande är utlåning beroende på medlemsstat antingen helt förbjudet eller tillåtet endast lokalt. Enligt de uppgifter som kommissionen och Esma samlat in tillåter 80 procent av de behöriga myndigheterna att AIF-fonder bedriver utlåning och 16,7 procent har förbjudit det. Likväl har endast en tredjedel särskild reglering om utlåning. En mer omfattande marknad för utlåningsfonder skulle ge dem möjlighet att växa snabbare. 

Enligt kommissionen medför en harmonisering av regleringen om AIF-fondernas utlåningsverksamhet inga betydande nya skyldigheter för AIF-förvaltarna, eftersom AIFMD redan nu kräver effektiva interna riskhanteringsprocesser. Åtgärderna i anslutning till hanteringen av kreditrisken skulle normalt ingå i de interna totalkostnaderna i anslutning till fondens riskhantering. Ett gemensamt förhållningssätt skulle sannolikt sänka de operativa kostnaderna genom att förtydliga de krav som tillämpas. I detta avseende hänför sig tilläggskostnaderna förmodligen närmast till sådana AIF-förvaltare som inte redan har goda kreditgivningspraxis. Införandet av koncentrationsgränser förutsätter att AIF-fondens verksamhet begränsas i enlighet med dem, vilket kan medföra kostnader. AIF-förvaltarna kan emellertid eventuellt utnyttja sina nuvarande interna system för att iaktta investerings- och upplåningsgränser också vid efterlevnaden av de nya begränsningarna. 

Förslaget förenhetligar hanteringen av AIF-fondernas och värdepappersfondernas likviditetsrisker genom att göra samma likviditetshanteringsverktyg tillgängliga inom hela unionen. En harmonisering av verktygsuppsättningen skulle också utöka utbudet av likviditetshanteringsverktyg som tillåts i fondregleringen i Finland (exempelvis side pockets) och därigenom öka aktörernas valmöjligheter. De kostnader som införandet av likviditetshanteringsverktyg eventuellt medför för aktörerna begränsas av att aktörerna redan med stöd av nuvarande reglering har interna förfaranden för hantering av likviditetsrisker. Införandet av nya likviditetshanteringsverktyg förutsätter uppdatering av fonddokument, vilket kan ge upphov till vissa kostnader för aktörerna. 

Rätten för de nationella behöriga myndigheterna att avvika från kravet gällande etableringsorten för AIF-fondens förvaringsinstitut kan minska kostnaderna för de förvaringsinstitut som utnyttjar rätten till avvikelse. Förvaringsinstituten behöver då inte ansöka om auktorisation i medlemsstaten i fråga, utan de kan tillhandahålla sina tjänster över gränserna. Kommissionen uppskattar att förvaringsinstituten i fråga om ny auktorisation sparar in 6 000–9 200 euro och i fråga om årliga tillsynsavgifter 4 400–9 400 euro beroende på medlemsstat. På mindre marknader kan utbudet av förvaringsinstitutstjänster vara bättre, vilket kommissionen förväntar sig att ska öka utbudet av effektiva servicehelheter och en mer konkurrenskraftig prissättning. Förslaget har däremot ingen betydande inverkan på förvaringsinstitutens kostnader för att anpassa verksamheten till lokala förhållanden, varför de faktiska konsekvenserna kan vara mindre. 

Kommissionen har ännu inte kunnat uppskatta kostnaderna för rapporteringen av tillsynsdata, eftersom konsekvenserna är beroende av Esmas utredning för utveckling av en integrerad insamling av tillsynsdata samt av de ändringar som slutligen sker i de uppgifter som ska rapporteras. Det är emellertid sannolikt att en sammanslagning av ECB:s och AIFMR:s rapporteringskrav medför kostnader av engångsnatur, samtidigt som det kan innebära besparingar genom att överlappningar i de nuvarande rapporteringskraven slopas. I fråga om värdepappersfonder skulle en harmoniserad rapportering vara något nytt, vilket kan antas medföra kostnader för förvaltningsbolagen. Även om ändringarna i rapporteringen kan medföra kostnader av engångsnatur, finns det skäl att utvärdera fördelarna med en effektiviserad rapportering på längre sikt och framför allt ur finansiellt stabilitetsperspektiv. 

Konsekvenser för företagen 

De direkta konsekvenserna av de föreslagna ändringarna på realekonomin och för små och medelstora företag är ringa. Avregleringen av AIF-fondernas utlåningsverksamhet skulle indirekt kunna öka finansieringen till realekonomin och små och medelstora företag, som kan ha svårt att få bankfinansiering. 

Konsekvenser för investerarna 

Enligt kommissionens bedömning förbättrar förslagen investerarskyddet i unionen. Exempelvis bidrar harmoniseringen av utlåningsfondernas verksamhetsförutsättningar risktäckningskapaciteten och transparensen för dylika fonder och tryggar samtidigt ett tillräckligt investerarskydd. Likaså säkerställer delegeringsbestämmelserna att AIF-förvaltarna och förvaltningsbolagen har tillfredsställande mänskliga resurser att övervaka de delegerade funktionerna. Investerare på mindre marknader kan dra nytta av gränsöverskridande tillgång till förvaringsinstitutstjänster, eftersom det sannolikt sänker kostnaderna för förvaringsinstitutstjänster.  

5.3  Konsekvenser för myndigheterna

I Finland är Finansinspektionen den behöriga myndighet som avses i AIFMD och fondföretagsdirektivet. Enligt kommissionens bedömning effektiviserar förslagen samarbetet mellan de behöriga myndigheterna och säkerställer att de tillämpar bestämmelserna på ett enhetligt sätt. De behöriga myndigheternas arbetsbörda kan öka genom ändringarna i rapporteringskraven och de nya skyldigheterna i anslutning till anmälan om delegering.  

De föreslagna mer omfattande befogenheterna för behöriga myndigheter att besluta om användningen av likviditetshanteringsverktyg förutsätter att tillsynsmyndigheterna har möjlighet att känna till det dagliga likviditetsläget hos enskilda fonder. Dessa beslut baserar sig utöver på uppgifter i anslutning till marknadssituationen också på uppgifter om enskilda fonders investeringar, ägarstruktur samt begäran om teckning och inlösen. För närvarande följer myndigheterna inte nödvändigtvis och har inte i realtid tillgång till alla dessa uppgifter, varför tillsynsbefogenheterna skulle öka arbetsmängden för Finansinspektionen. När det gäller fondspecifika beslut är det också fråga om fondens ansvar och uppgift avseende portföljförvaltningen, vilket bidrar till att utöka myndigheternas roll jämfört med den nuvarande situationen.