2.1
Förordningen om en marknad för virtuella tillgångar
Genom förslaget till MiCA-förordning är syftet att skapa en rättssäker verksamhetsmiljö för sådan verksamhet som gäller virtuella tillgångar, som inte omfattas av tillämpningsområdet för EU:s nuvarande lagstiftning om finansiella tjänster. Syftet är dessutom att skapa enhetliga regler för dem som tillhandahåller tjänster som rör virtuella tillgångar och emitterar virtuella tillgångar på EU-nivå. Med stöd av den föreslagna förordningen ersätts befintliga nationella ramar, som tillämpas på sådana virtuella tillgångar som inte omfattas av tillämpningsområdet för EU:s nuvarande lagstiftning om finansiella tjänster. Genom förslaget skapas dessutom särskilda bestämmelser om så kallade stablecoins inklusive de situationer när det är fråga om elektroniska pengar. Nedan ges en översikt över innehållet i förslaget till förordning på allmän nivå.
Förslaget till MiCA-förordning är indelat i nio delar. I avdelning I, artiklarna 1—3, i förordningen anges regelverkets syfte, tillämpningsområde och definitioner.
I artikel 1 i förordningen finns bestämmelser om regelverkets syfte, enligt vilket förordningen tillämpas på leverantörer och utgivare av virtuella tillgångar genom att fastställa enhetliga krav för öppenhet och offentliggörande i fråga om den emittering, verksamhet, organisering och förvaltning som genomförs av leverantörer av virtuella tillgångar, samt fastställa konsumentskyddsbestämmelser och åtgärder för att förebygga missbruk av marknaden.
I artikel 2 i förordningen begränsas tillämpningsområdet för förordningen till kryptotillgångar, som inte anses vara finansiella instrument, insättningar eller strukturerade insättningar eller värdepapperstransaktioner enligt EU:s gällande lagstiftning om finansiella tjänster. Tillämpningsområdet för förordningen är i princip alltså alla sådana virtuella tillgångar, som inte omfattas av tillämpningsområdet för annan lagstiftning och så kallade elektroniska virtuella penningtillgångar (e-money tokens). Förordningen gäller således utgivarna av instrumenten och sådana aktörer, som tillhandahåller tjänster i anslutning till dem. Förordningens tillämpningsområde omfattar inte de finansiella instrument, insättningar, strukturerade insättningar och inte heller de värdepapperstransaktioner som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om marknader för finansiella instrument (direktiv 2014/65/EU, nedan MiFID II). Inte heller elektroniska pengar som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om elektroniska pengar om inte de kan anses vara ovan nämnda elektroniska virtuella penningtillgångar. Förordningen berör inte heller Europeiska centralbanken (nedan ECB), nationella centralbanker, Europeiska investeringsbanken, Europas stabiliseringsinstrument och diverse andra internationella offentligrättsliga institutioner. Inte heller på försäkringsbolag som omfattas av Solvens II-regleringen tillämpas bestämmelserna i förslaget till förordning.
I artikel 3 i förordningen fastställs på bred front de begrepp och definitioner som ska användas i tillämpningen av förordningen, såsom kryptotillgångar det vill säga virtuella tillgångar och andra nödvändiga begrepp. Dessutom anges i artikel 3 olika begrepp som rör tjänsteutbudet för virtuella tillgångar. Enligt 3.2 kan kommissionen utfärda delegerade rättsakter för att precisera vissa tekniska delar av definitionerna för att anpassa dem i förhållande till marknaden och den tekniska utvecklingen.
Del II i förordningen gäller tillhandahållande och marknadsföring samt upptagande till handel av andra virtuella tillgångar än sådana virtuella tillgångar och elektroniska penningtillgångar som är bundna till referenstillgångar. Enligt huvudregeln har utgivaren rätt att tillhandahålla sådana virtuella tillgångar för allmänheten i unionen eller ansöka om upptagande till handel på handelsplatsen, om utgivaren uppfyller kraven i artikel 4, bland annat att det är fråga om en juridisk person och att skyldigheten skriva en särskild redogörelse som gäller den virtuella tillgången (vitbok, nedan whitepaper) jämte nödvändiga utredningar har lämnats in till tillsynsmyndigheten och att de övriga villkoren som framgår i artikeln uppfylls. I artikel 4 i förordningen ingår också vissa undantag frånskyldigheten att offentliggöra en whitepaper-redogörelse. Det är till exempel småskaligt erbjudande av virtuella tillgångar till allmänheten (under 1 miljon euro inom tolv månader) och erbjudande till allmänheten som riktar sig till professionella investerare som anges i förordningen om prospekt (EU 2017/1129).
Enligt artikel 5 i förordningen är utgivaren och den som ansöker om upptagande av den virtuella tillgången till handel upprätta en redogörelse om den virtuella tillgångens egenskaper och om arrangemang i anslutning till den. Nämnda artikel utgör tillsammans med bilaga I till denna förordning rättslig grund för detta. I artikel 6 i förordningen finns bestämmelser om krav på det marknadsföringsmaterial som utgivarna producerar.
Redogörelsen ska lämnas in till behöriga myndigheter i enlighet med artikel 7 och redogörelsen ska offentliggöras på det sätt som förutsätts i artikel 8. Det gäller också i tillämpliga delar marknadsföringsmaterial enligt artikel 6, om sådant publiceras. Av ovan nämnda artiklar följer att det inte krävs något egentligt godkännande av tillsynsmyndigheten i förväg, endast inlämning av redogörelse till tillsynsmyndigheten och offentliggörande av redogörelsen i fråga. De nationella behöriga myndigheterna underrättas om redogörelsen och det görs en bedömning huruvida den virtuella tillgången i fråga är ett finansiellt instrument enligt MiFID II. Efter att ha fått meddelande om redogörelsen har de behöriga myndigheterna befogenhet att avbryta eller förbjuda erbjudandet, kräva att ytterligare information ska inkluderas i dokumentet eller för allmänheten offentliggöra att utgivaren inte följer giltiga bestämmelser.
När whitepaper-redogörelsen har offentliggjorts, kan utgivaren av virtuella tillgångar (med undantag för virtuella tillgångar som är bundna till referenstillgångar och elektroniska penningtillgångar) i regel tillhandahålla de virtuella tillgångarna i fråga på unionens område eller begära att de upptas till handel på handelsplatsen direkt med stöd av artikel 10 i förordningen. Enligt artikel 4 ska utgivaren av virtuella tillgångar alltid vara en juridisk person och iaktta uppföranderegler enligt artikel 13.
I avdelning II i förordningen ingår också särskilda bestämmelser som gäller tillhandahållande av tidsmässigt begränsade virtuella tillgångar (artikel 9), ändring av den ursprungliga redogörelsen (artikel 11), 14 dygns återkallelserätt som beviljats köpare av virtuella tillgångar (artikel 12), utgivarnas skyldigheter (artikel 13) och ansvaret för de utgivare som upprättat redogörelsen om de virtuella tillgångarna (artikel 14).
Avdelning III kapitel 1 i förordningen omfattar bestämmelser om virtuella tillgångar som är bundna till referenstillgångar inklusive tillståndsfrågor och upptagande av dem till handel. Skillnaden jämfört med det som anges i avdelning I i förordningen är den att det för virtuella tillgångar som omfattas av tillämpningsområdet för avdelning II i fortsättningen krävs ett särskilt tillstånd av tillsynsmyndigheten i hemstaten. Enligt artiklarna 16—19 i förordningen godkänner de nationella behöriga myndigheterna redogörelser som gäller sådana arrangemang jämte ändringar. En förutsättning för att verka på unionens område är ett tillstånd enligt artikel 15, vilket kräver registrering som juridisk person etablerad i EU. I artikel 15 i förordningen konstateras det också att virtuella tillgångar som är bundna till referenstillgångar inte kan erbjudas till allmänheten i unionen eller upptas till handel på handelsplatsen om utgivaren inte har tillstånd i unionen och inte heller offentliggör en vitbok, det vill säga en redogörelse som den behöriga myndigheten i hemstaten har godkänt. Nämnda artikel innehåller också undantag, som gäller småskaliga arrangemang, som marknadsförs, delas och som enbart är i händerna på professionella investerare. Detaljerade bestämmelser om återkallelse av tillstånd finns i artikel 20, och i artikel 21 finns bestämmelser om förfarandet för ändring av whitepaper-redogörelsen.
Avdelning III kapitel 2 i förordningen innehåller bestämmelser om emittering av virtuella tillgångar som är bundna till referenstillgångar. Enligt bestämmelsen om förfaringssätt ska utgivaren agera ärligt, rättvist och professionellt (artikel 23). I den nämnda delen finns också bestämmelser om offentliggörandet av whitepaper-redogörelsen och om eventuell marknadskommunikation (artikel 24) och om de krav som gäller dessa redogörelser (artikel 25). På utgivare tillämpas dessutom bestämmelser som gäller en slags kontinuerlig skyldighet att offentliggöra uppgifter, enligt vilka det månatligen på aktörens webbplats ska offentliggöras mängden virtuella tillgångar i omlopp, sammansättningen hos reservtillgångarna och deras nominella värde (artikel 26). Enligt artikel 27 ska utgivarna införa särskilda förfaranden för hanteringar av klagomål (artikel 27).
På utgivare tillämpas också andra krav, som bestämmelser om intressekonflikter (artikel 28), anmälan om ändringar i det högsta förvaltningsorganet till behöriga myndigheter (artikel 29), förvaltningsarrangemang (artikel 30), kapitalbaser (artikel 31), bestämmelser om reservtillgångar (artikel 32) och bestämmelser om förvaring av reservtillgångar (artikel 33). Enligt bestämmelsen som framgår i artikel 34 i förordningen får en utgivare investera reservtillgångar endast i likvida egendomsposter med låg risk och som förvaras på det sätt som anges i artikel 33. I artikel 35 anges dessutom vissa minimirättigheter och avtalsgrundade rättigheter som hänför sig till utgivare eller till reservtillgångar och kontrollmekanismer för likviditeten hos virtuella tillgångar. Artikel 36 i förordningen förbjuder utgivarna att betala ut ränta och andra förmåner till innehavarna av de Maxmo virtuella tillgångarna under innehavstiden. Artiklarna 37 och 38 i förordningen innehåller bestämmelser om förvärv av bestämmanderätten hos en utgivare och bedömning av den av tillsynsmyndigheten.
Avdelning III kapitel 5 i förordningen omfattar bestämmelser om klassificering och tillsyn av viktiga virtuella tillgångar som är bundna till referenstillgångar. I artikel 39 i förordningen finns bestämmelser om de grunder, som Europeiska bankmyndigheten ska använda när den fastställer huruvida den virtuella tillgången som är bunden till referenstillgångar är av betydande art och karaktär. Kriterier är bland annat det potentiella kundunderlaget för de virtuella tillgångarna, deras värde eller nominella marknadsvärde, antalet och affärstransaktioner och värdet på dem, storleken på reservtillgångarna, betydelsen av utgivarnas gränsöverskridande verksamhet och kontakter till det finansiella systemet i övrigt. I Artikel 39 i förordningen ges också kommissionen befogenhet att anta en delegerad rättsakt, där det närmare preciseras de omständigheter och tröskelvärden, som en utgivare ska överskrida för att anses betydande. I artikel 40 i förordningen preciseras det huruvida en utgivare kan klassificeras som betydande när utgivaren ansöker om tillstånd på eget initiativ. I artikel 41 i förordningen finns en förteckning över de ytterligare skyldigheter, som tillämpas på betydande utgivare såsom höjda tilläggskrav på kapitalbasen, hanteringspolicy för likviditeten och krav som gäller överlåtbarhet det vill säga interoperabilitet för arrangemangen.
Avdelning III kapitel 6 artikel 42 i förordningen innehåller bestämmelser om det förfarande som ska följas när verksamheten upphör.
Avdelning IV i förordningen gäller så kallade elektroniska virtuella penningtillgångar. I avdelning IV kapitel 1 finns bestämmelser om tillstånd för utgivare av elektroniska virtuella penningtillgångar och förfarandet som gäller det. Enligt artikel 43 i förordningen får inte elektroniska virtuella tillgångar erbjudas till allmänheten eller upptas till handel på en handelsplattform med värdepapper om inte utgivaren har tillstånd som kreditinstitut eller utgivare av elektroniska pengar som avses i artikel 2.1 i direktivet 2009/110/EG. I artikeln konstateras det också att elektroniska virtuella tillgångar anses vara elektroniska pengar som avses i direktivet 2009/110/EG.
Enligt artikel 44 i förordningen ska elektroniska virtuella tillgångar ges ut till nominellt värde och på innehavaren av den virtuella tillgångens begäran ska utgivaren när som helst lösa in dem till nominellt värde. Artikel 45 i förordningen förbjuder betalning av ränta till innehavare av elektroniska virtuella tillgångar. I artikel 46 i och bilaga III till förordningen fastställs kraven på vitboken som är kopplad till utgivningen, såsom beskrivning av utgivaren, en detaljerad beskrivning av utgivarens projekt, information om det gäller erbjudande till allmänheten eller upptagande av dem till handel och information om risker förknippade med utgivaren av de elektroniska virtuella tillgångarna. Artikel 47 i förordningen innehåller en bestämmelse om ansvaret för den information om de elektroniska virtuella tillgångarna som ges i vitboken, det vill säga den redogörelse som krävs om de elektroniska virtuella tillgångarna. I artikel 48 i förordningen ställs krav på marknadskommunikationen, och i artikel 49 förutsätts det att de tillgångar som utgivaren tar emot ska investeras i tillgångar i samma valuta, som referenstillgångarna för den elektroniska virtuella tillgången.
Enligt artikel 50 som ingår i avdelning IV kapitel 2 klassificerar Europeiska bankmyndigheten elektroniska virtuella tillgångar som betydelsefulla utifrån de kriterier som räknas upp i artikel 39. I artikel 51 i förordningen preciseras utgivarens möjlighet att på begära att bli klassificerad som betydande när tillstånd söks på eget initiativ. Artikel 52 i förordningen innehåller ytterligare skyldigheter, som tillämpas för betydande utgivare. På betydande utgivare av elektroniska virtuella tillgångar ska tillämpas artikel 33 som gäller förvaring av reservtillgångar och artikel 34 som gäller investering av dessa tillgångar i stället för artikel 7 i direktivet 2009/110/EG, och utöver det tillämpas vissa andra undantag och tilläggskrav på dem.
I avdelning V i förordningen finns bestämmelser om tillstånden för dem som tillhandahåller tjänster förknippade med virtuella tillgångar och bestämmelser om verksamhetsförutsättningar. I kapitel 1 anges bestämmelser om tillstånd (artikel 53) och där framgår innehållet i ansökan om tillstånd i detalj (artikel 54), bedömning av ansökan (artikel 55) och behöriga myndigheters rättigheter att återkalla ett redan beviljat tillstånd (artikel 56). Kapitlet innehåller också ett uppdrag för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA) att inrätta ett register över alla som tillhandahåller tjänster i anslutning till virtuella tillgångar (artikel 57) och där det också ingår information som de behöriga myndigheterna har meddelat om vitböckerna som gäller dem. Detaljerna för tjänsteleverantörernas gränsöverskridande verksamhet fastställs i artikel 58 och det sätt varmed information om den gränsöverskridande verksamheten hos dem som tillhandahåller tjänster inom virtuella tillgångar ska lämnas från den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten till den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten.
I avdelning V kapitel 2 i förordningen ställs diverse krav som gäller förfaringssätt och ordnande av verksamheten för alla som tillhandahåller tjänster inom virtuella tillgångar, såsom skyldighet att agera ärligt, rättvist och yrkesmässigt (artikel 59), tryggande av verksamhetens stabilitet (artikel 60 och bilaga IV), organisatoriska krav (artikel 61), bestämmelser om förvaring av kundtillgångar (artikel 63), skyldighet att införa behandlingsförfarande för klagomål (artikel 64), bestämmelser om intressekonflikter (artikel 65) och bestämmelser om utkontraktering (artikel 66). Avdelning V kapitel 3 i förordningen behandlar krav som gäller specialtjänster: förvaring av virtuella tillgångar (artikel 67), handelsplattformer för virtuella tillgångar (artikel 68), byte av virtuella tillgångar till lagligt betalningsmedel eller till andra virtuella tillgångar (artikel 69), genomförande av uppdrag (artikel 70), investering av tillgångar (artikel 71), mottagning och förmedling av uppdrag för tredje parter (artikel 72) och rådgivning om virtuella tillgångar (artikel 73). I kapitel 4 preciseras bestämmelser som gäller förvärv av dominerande innehav i tjänsteleverantören.
I avdelning VI i förordningen anges de normer, varmed missbruk av marknaden i anslutning till virtuella tillgångar förhindras. I artikel 76 i förordningen anges tillämpningsområdet för bestämmelserna om missbruk av marknaden. I artikel 77 i förordningen definieras begreppet insiderinformation och det konstateras att en utgivare, vars virtuella tillgångar har upptagits till handel på handelsplattformen, ska offentliggöras enligt artikeln om insiderinformation. Andra bestämmelser omfattar förbud att använda insiderinformation (artikel 78), olagligt yppande av insiderinformation (artikel 79) och manipulering av marknaden (artikel 80).
Avdelning VII i förordningen behandlar normer i behörigheten för de nationella behöriga myndigheterna, Europeiska bankmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. I kapitel 1 i avdelningen finns bestämmelser om medlemsstaternas skyldighet att utnämna en eller flera behöriga myndigheter för denna förordning, inklusive en behörig myndighet som utnämnts som en kontaktpunkt (artikel 81). Av kapitel 1 framgår också detaljerade bestämmelser om behörigheten för de nationella behöriga myndigheterna (artikel 82), samarbetet mellan de behöriga myndigheterna (artikel 83), samarbetet med de europeiska tillsynsmyndigheterna (artikel 84) eller med andra myndigheter (artikel 85). I kapitlet finns också bestämmelser om medlemsstaternas anmälningsskyldighet (artikel 86), bestämmelser om sekretessplikt (artikel 87), hänvisningar som gäller informationssäkerhet (artikel 88) och säkerhetsåtgärder, som de mottagande medlemsländernas nationella behöriga myndigheter kan vidta (artikel 89). Artikel 90 i förordningen innehåller bestämmelser om samarbete med tredjeländer och artikel 91 de behöriga myndigheternas behandling av klagomål.
I avdelning VII kapitel 2 i förordningen anges bestämmelser om administrativa påföljder och åtgärder, som de behöriga myndigheterna kan bestämma (artikel 92), tillsynsbefogenheter och användning av befogenheter för att bestämma påföljder (artikel 93), rätt att söka ändring (artikel 94), offentliggörande av beslut (artikel 95), meddelande om påföljder till Europeiska bankmyndigheten och till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (artikel 96) samt anmälan av överträdelser och skydd för personer som anmäler sådana överträdelser (artikel 97).
Avdelning VII kapitel 3 behandlar bestämmelser om Europeiska bankmyndighetens befogenheter i tillsynen av betydande utgivare inklusive tillsynsskyldigheter (artikel 98), och bestämmelser som rör tillsynskollegier för betydande utgivare anges i artikel 99. Tillsynskollegierna ska bestå bland annat av den behöriga myndighet i hemmedlemsstaten, där utgivaren fått tillstånd, Europeiska bankmyndigheten, Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, behöriga myndigheter, som utövar tillsyn över betydande handelsplatser för värdepapper, förvarare, kreditinstitut, som tillhandahåller tjänster till utgivare och ECB. Artikeln innehåller en synnerligen lång förteckning över aktörer, som antingen alltid eller efter behov ska ingå i kollegiet för en betydande utgivare. Artiklarna 100—102 omfattar normer som styr kollegiets verksamhet.
I avdelning VII artiklarna 103—120 i förordningen finns bestämmelser, varmed Europeiska bankmyndigheten anförtros direkta tillsynsuppgifter och särskilt omfattande tillsynsbefogenheter i tillsynen av betydande utgivare. De här omfattar bland annat följande: rätt att begära information (artikel 104), allmänna kontrollbefogenheter (artikel 105), kontroller på plats (artikel 106), informationsutbyte (artikel 107), avtal om informationsutbyte med tredjeländer (artikel 108), utlämnande av tredjeländers uppgifter (artikel 109) och samarbete med andra myndigheter (artikel 110).
Bestämmelser om sekretesskyldighet finns i artikel 111 och om Europeiska bankmyndighetens befogenheter för tillsynsåtgärder i artikel 112. Lagrum som gäller administrativa påföljder och andra åtgärder, vite, utfärdande av böter, deras art och verkställigheten framgår i artiklarna 113—115 samt bestämmelser om förfaranden som gäller genomförande av tillsynsåtgärder och utfärdande av böter i artikel 116. I artikel 117 och 118 i förordningen anges bestämmelser om krav som gäller hörande av parter och om en obegränsad behörighet för gemenskapernas domstolar i fråga om Europeiska bankmyndighetens beslut. Enligt artikel 119 ska Europeiska bankmyndigheten kunna ta ut avgifter av sådana betydande utgivare, som baserar sig på den delegerade rättsakten som antagits med stöd av förordningen. I artikel 120 i förordningen ges Europeiska bankmyndigheten befogenhet att överföra speciella tillsynsuppgifter till behöriga myndigheter, om det är nödvändigt för tillsynen av en betydande utgivare.
I förslaget till förordning ges dessutom kommissionen befogenhet att anta delegerade förordningar, där vissa detaljer som anges i förordningen preciseras (artikel 121). Enligt nämnda artikel kan kommissionen anta kompletterande regelverk i enlighet med artikel 3.2, artikel 39.6, artikel 116.10 och artikel 199.3. Dessutom innehåller förordningen på andra ställen befogenheter för Europeiska bankmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten att bereda kompletterande regelverk i form av tekniska tillsynsstandarder, som utfärdas som kommissionens förordningar (artiklarna 5, 15, 16, 17, 27, 28, 30, 31, 34, 35, 38, 41, 75, 83, 84 och 90).
Artikel 122 i förordningen innehåller bestämmelser om kommissionens skyldighet att skriva en berättelse om förordningens funktion och konsekvenser inom 36 månader från det att förordningen trätt i kraft. Artikel 123 omfattar övergångsbestämmelser och artiklarna 124 och 125 särskilda bestämmelser och artikel 126 ikraftträdandebestämmelsen.
2.2
Förordningen om ett försök med marknadsinfrastrukturer
Genom förslaget till förordning om ett försök med marknadsinfrastrukturer syftar kommissionen till att skapa förutsättningar för rättssäker verksamhet för sådana marknadsparter som vill använda DLT-marknadsinfrastruktur för att testa och genomföra nya innovativa funktioner. Olika slags undantagstillstånd som beviljats med stöd av förordningen ger marknadsparterna möjlighet att använda DLT-marknadsinfrastruktur och tillhandahålla sina tjänster med stöd av enhetliga bestämmelser i alla medlemsstater.
Syftet med förordningen är att i stor utsträckning skapa en eftermarknad för finansiella instrument som omvandlats till virtuella tillgångar. Förordningen gör det möjligt att utföra olika försök och utvecklingsarbete, eftersom det utifrån den går att låta bli att tillämpa särskilda bestämmelser i gällande lagstiftning med stöd av dispensregimen under förutsättning att den behöriga myndigheten godkänner arrangemanget. Enligt förordningen är möjligheten frivillig och således valfri.
I förordningen fastställs i synnerhet verksamhetsförutsättningarna för DLT-marknadsinfrastrukturerna, användarrättigheter för dem och behöriga myndigheter samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighetens tillsyn och samarbete. I artikel 1 i förordningen anges rättsaktens syfte och tillämpningsområde, Förordningen tillämpas på aktörer med tillstånd, såsom företag som tillhandahåller investeringstjänster, ordnare av multilateral handel och den reglerade marknaden samt värdepapperscentralen, som antingen vill operera med en DLT baserad multilateral handelsplattform (DLT MTF) eller DLT värdepappersavvecklingssystem (DLT SSS). Artikel 2 i förordningen innehåller definitioner.
Artikel 3 i förordningen innehåller begränsningar för värdepapper, som kan upptas till handel i DLT-marknadsinfrastrukturer eller som kan registreras med DLT-marknadsinfrastrukturer. I fråga om aktier ska marknadsvärdet eller det preliminära marknadsvärdet för den som ger ut överlåtbara värdepapper i DLT-systemet vara under 200 miljoner euro, gränsvärdet för andra offentliga obligationer än statsobligationer, täckta obligationer och företagsobligationer är 500 miljoner euro. DLT-marknadsinfrastrukturer får inte uppta statsobligationer till handel eller registrera sådana. Det sammanlagda marknadsvärdet på DLT:s överlåtbara värdepapper som registreras av värdepapperscentralen som förvaltar avvecklingssystemet för DLT:s värdepapper eller av DLT:s multilaterala handelsplattform får dessutom vara högst 2,5 miljarder euro.
I artikel 4 i förordningen finns bestämmelser om kraven för den DLT baserade multilaterala handelsplattformen och det är huvudsakligen samma villkor som för multilaterala handelsplattformar enligt direktivet 2014/65/EG. I artikeln preciseras också undantag som eventuellt beviljas med stöd av förordningen. I artikel 5 i förordningen ställs krav på värdepapperscentralen, som använder avvecklingssystemet för värdepapper och som är den samma som en värdepapperscentral med stöd av direktivet (EU) 909/2014, och preciseras undantag som eventuellt beviljas med stöd av pilotförordningen. I artikel 4 och 5 i förordningen finns en speciell förteckning över friheter och undantag, som infrastrukturerna för DLT-marknaden kan begära att tillsynsmyndigheten beviljar och över de specialvillkor som ska anslutas till dessa undantag.
I artikel 6 i förordningen anges de tilläggskrav som ska tillämpas på DLT:s marknadsinfrastrukturer och som gäller hanteringen av risker i anslutning till användningen av DLT-pilotmarknader och organiseringen av verksamheten. DLT-marknadsinfrastrukturerna ska ge alla medlemmar, deltagare, kunder och investerare klar och entydig information om hur de sköter sina uppgifter, tjänster och funktioner och hur de skiljer sig från en traditionell multilateral handelsplattform eller värdepapperscentral, nu när DLT-teknik utnyttjas. Enligt artikeln ska marknadsinfrastrukturerna också säkerställa att datatekniska arrangemang i anslutning till användningen av DLT och andra arrangemang som till exempel gäller cybersäkerhet i allmänhet är tillräckliga och på en lämplig nivå. Om det i affärsmodellen för DLT-marknadsinfrastrukturerna är fråga om förvaring av kundernas tillgångar eller DLT-överlåtbara värdepapper, ska de ha tillräckliga arrangemang för att skydda sådana egendomsposter.
I artikel 7 och 8 i förordningen anges förfarandet vid ansökan om specialtillstånd för att använda en DLT-baserad multilateral handelsplattform och DLT avvecklingssystem och de uppgifter som ska lämnas in till den behöriga myndigheten när tillstånd söks.
I artikel 9 i förordningen fastställs samarbetet mellan DLT-marknadsinfrastrukturen, den behöriga myndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. DLT-marknadsinfrastrukturerna ska meddela de behöriga myndigheterna och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten till exempel om väsentliga ändringar i affärsverksamhetsplanen, den kritiska personalen, hackningsförsök, allvarliga fel, väsentliga ändringar i de uppgifter som ingår i den ursprungliga ansökan, tekniska eller funktionella svårigheter i de funktioner som omfattas av tillståndet eller tillhandahållandet av tjänster samt om eventuella risker för investerarskyddet, marknadsintegriten eller den finansiella stabiliteten. Värdepappers- och marknadsmyndigheten ska regelbundet meddela alla behöriga myndigheter om de rapporter som DLT-marknadsinfrastrukturerna har sammanställt och de undantag som beviljats i enlighet med artikel 7 och 8, övervaka tillämpningen av dessa undantag och lämna in en årsberättelse till kommissionen om hur de tillämpas i praktiken.
I artikel 10 i förordningen fastställs det att värdepappers- och marknadsmyndigheten skriver en detaljerad berättelse om pilotsystemet till kommissionen senast efter fem år. Utifrån Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten bedömning skriver kommissionen en berättelse, där det ingår en kostnadsnyttoanalys om huruvida pilotsystemet ska bevaras i den form det gäller eller om det ska ändras, om det ska utvidgas till nya kategorier av finansiella instrument eller om inriktade ändringar i EU:s lagstiftning ska övervägas för att möjliggöra en omfattande användning av DLT eller om pilotsystemet ska avslutas.
Enligt artikel 11 i förordningen börjar förordningen tillämpas 12 månader efter att den trätt ikraft.