Motivering
Allmänt
Utrikesutskottet framhåller att förberedelserna inför
regeringskonferensen (nedan IGC) 2004 liksom resultaten av konferensen
för utvecklingen av Europeiska unionen är mycket
viktiga med tanke på unionens framtid.
Samtidigt som unionen förbereder sig inför IGC
2004 står den inför sin mest omfattande och svåraste
utvidgningsprocess hittills. Den fortsatta globaliseringstrenden
i världsekonomin understryker behovet av internationellt
samarbete ytterligare. Den internationella politiken har under hösten
ställts inför den största förändringen någonsin
sedan slutet på det kalla kriget.
Europeiska unionens funktion och effektivitet är en
mycket viktig fråga för Finland med hänsyn
till hur stor inverkan EU:s rättsakter har inom olika livsområden
och de möjligheter unionen ger Finland att driva sina egna
intressen.
Det som gör IGC 2004 ännu viktigare är
att de frågor som redan utifrån förklaringen
i Nicefördraget skall tas upp har ett mycket nära
samband med unionens grundläggande karaktär och
centrala verksamhetsprinciper.
Utrikesutskottet noterar att statsrådets redogörelse är
ett viktigt dokument för Finlands förberedelse
inför den förestående regeringskonferensen.
Det poängterar att Finland måste formulera en
klar ståndpunkt till vilket slag av union det vill ha.
I redogörelsen ingår enligt utrikesutskottets
mening inte tillräckligt klara synpunkter på Finlands
politik och den lämpar sig inte som sådan som
underlag för en behövlig och nödvändig
medborgardebatt om Europeiska unionens framtid.
Huvudinriktningen för utvecklandet av EU
I redogörelsen sägs att Europeiska unionen
till sin grundläggande karaktär är en
väl sammanhållen unionen av både självständiga
medlemsstater och europeiska folk, som i vissa frågor har övernationell
behörighet. Medlemsstaterna har exklusiv rätt
att bestämma om grunderna för behörigheten
som finns inskrivna i unionsfördragen. Fördragen
kan ändras bara vid en regeringskonferens och de måste
godkännas av varje medlemsstat.
Utrikesutskottet hänvisar till redogörelsen och
påpekar att en delegering av befogenheter till EU inskränker
de nationella statliga organens maktbefogenheter i motsvarande mån.
Som grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande GrUU
14/1994 rd utnyttjar medlemsstaterna en del av
sin suveränitet tillsammans med andra suveräna
medlemsstater till förmån för samarbetet i
Europa. Det är fråga om att de nationella statliga
organen delegerar vissa maktbefogenheter till unionens institutioner.
Utrikesutskottet omfattar stora utskottets ståndpunkt
i utlåtandet (StoUU 4/2001 rd)
att Europeiska gemenskaperna och Europeiska unionen inte direkt
kan jämställas med någon internationell
organisation eller förbundsstat. Med hänvisning
till vad som anfördes vid utfrågningen av sakkunniga
framhåller utskottet att den entydiga ståndpunkten
i redogörelsen att medlemskap i Europeiska unionen inte
förändrar medlemsstaternas status som suveräna
och självständiga stater kan ses som en alltför
långtgående förenkling och att den delvis
står i strid med andra enskilda ståndpunkter i
redogörelsen.
Utrikesutskottet noterar att ett väsentligt drag med
tanke på medlemsstaterna är att unionens kompetens
bygger på en uttrycklig delegering av kompetens från
medlemsstaterna till unionen. Som grundlagsutskottet framhåller
i sitt utlåtande GrUU 56/2001 rd är
det viktigt att unionens kompetens skrivs in i särskilda
bestämmelser samtidigt som det säkerställs
att unionen fortfarande kan arbeta dynamiskt.
I likhet med stora utskottet anser utrikesutskottet det väsentliga
vara hur effektivt unionen kan uppfylla förväntningarna.
Proportionalitets- och subsidiaritetsprincipen bör tas
till hjälp för att gemenskapen och unionen i sitt
arbete i högre grad skall kunna koncentrera sig på sådana frågor
som ger ett verkligt mervärde jämfört
med nationella åtgärder. Utrikesutskottet omfattar stora
utskottets hållning också på den punkten att
den s.k. gemenskapsmetoden har visat sig fungera väl på områden
där kompetens har delegerats till övernationell
nivå.
På grund av globaliseringstrenden spelar Europeiska
unionen en viktig roll för Finlands globaliseringspolitik
menar utskottet och understryker kravet på effektivare
relationer med tredje länder. Vad gäller EU:s
roll i hanteringen av globaliseringen hänvisar utskottet
till sitt utlåtande om globaliseringsutredningen (UtUU
7/2001 rd).
Utrikesutskottet framhåller att de frågor
som redan enligt överenskommelse utifrån framtidsförklaringen
i Nice skall tas upp på agendan för IGC 2004 trots
sin skenbart tekniska och juridiska karaktär i allt viktigt
berör unionens grundläggande karaktär
och utvecklingstrenden i fråga om den. Som grundlagsutskottet
anför i sitt utlåtande GrUU 56/2001
rd är frågorna i Niceförklaringen
om unionens framtid nära sammanflätade med varandra.
Detta gäller framför allt en mer exakt avgränsning
av kompetensfördelningen, vilken ställning Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
skall ha och en förenkling av fördragen. En förutsättning
för att framför allt fördragen skall
kunna förenklas är på många
punkter enligt grundlagsutskottet att EU först har formulerat
sin ståndpunkt i befogenhetsfrågorna och vilken
ställning stadgan om de grundläggande rättigheterna skall
ha.
Utrikesutskottet omfattar redogörelsen på den
punkten att Europeiska unionen också i framtiden bör
utvecklas som en väl sammanhållen gemenskap av
självständiga medlemsstater och europeiska folk.
Unionens utveckling skall också framgent bygga på kompetensöverföring från
medlemsstaterna till unionen.
Utrikesutskottet lyfter fram den ståndpunkten
i redogörelsen att unionen skall handla effektivt och demokratiskt
i frågor som den fått befogenheter för
av medlemsstaterna.
Utrikesutskottet omfattar den syn som framförs
i redogörelsen att det ligger i Finlands intresse att unionen är
ekonomiskt stark och dynamisk samt socialt och ekologiskt ansvarig
och att unionen dessutom utgör ett område med
verklig frihet, säkerhet och rättvisa. Unionen
måste kunna agera effektivt för de gemensamma målen
i Europa och hela världen.
Precisering av befogenhetsfördelningen mellan medlemsstaterna
och unionen
I Niceförklaringen anges som ett tema för
IGC 2004 "frågan om hur man skall upprätta och
därefter upprätthålla en mera exakt avgränsning
av Europeiska unionens och medlemsstaternas befogenheter som överensstämmer
med subsidiaritetsprincipen".
Stora utskottet behandlar i sitt utlåtande StoUU
4/2001 rd grundligt kompetensfördelningen
mellan Europeiska unionen, gemenskaperna i den och medlemsstaterna
och lyfter fram vissa aspekter på kompetensfördelningen.
Grundlagsutskottet framhåller i sitt utlåtande GrUU
56/2001 rd att kompetensfördelningen och
subsidiaritetsprincipen i förklaringen om unionens framtid
länkas samman och att de på sätt och
vis är två sidor av samma sak. Kompetensfördelningen
slår fast unionens och medlemsstaternas lagstiftningskompetens
på en generell nivå, medan subsidiaritetsprincipen
spelar en roll för lagstiftningsarbetet i praktiken. Enligt
artikel 5 i EG-fördraget tillämpas subsidiaritetsprincipen
bara på de områden där gemenskapen inte är
ensam behörig.
I statsrådets redogörelse anförs
att frågan om en detaljerad befogenhetsförteckning
har dykt upp under förberedelserna inför 2004
och att det i praktiken är klart att denna fråga
behandlas åtminstone i det konvent som förbereder
IGC.
Statsrådet framför i redogörelsen
att det förhåller sig öppet till olika
möjligheter att närmare definiera fördelningen
av befogenheterna mellan unionen och medlemsstaterna. Likaledes
förhåller sig Finland avvaktande till tanken på en detaljerad
och uttömmande befogenhetsförteckning.
Utrikesutskottet omfattar grundlagsutskottets ståndpunkt
i utlåtande GrUU 56/2001 rd,
där det framhåller att statsrådet med
fog ställer sig skeptiskt till en ingående och
uttömmande förteckning över befogenheter.
Enligt stora utskottets sätt att se kan en detaljerad befogenhetsförteckning
formalisera unionens arbete och förlama dess utveckling.
Vidare vill utrikesutskottet lyfta fram den ståndpunkten
som stora utskottet framför i sitt utlåtande att
områden där medlemsstaterna bör garanteras
en viss handlingsfrihet är till exempel välfärdstjänster
och utbildning. I likhet med stora utskottet ser utrikesutskottet
det som särskilt viktigt att unionen inte ingriper i medlemsstaternas
interna kompetensfördelning, till exempel genom att slå fast
vilka frågor som hör till det regionala eller
det lokala planet.
Utrikesutskottet uppmärksammar att det i fråga
om rambeslut i rättsliga och inrikes ärenden inte
längre är det nationella parlamentet som bestämmer
lagstiftningens huvudsakliga innehåll. Av denna orsak ställer
sig utskottet ytterst skeptiskt till exempelvis en harmonisering
av familje- eller strafflagstiftningen genom rambeslut. I detta
sammanhang hänvisar utskottet också till grundlagsutskottets
utlåtande (GrUU 41/2001 rd)
om att man bör undvika att fastställa straffnivåer
genom principbeslut. Men enligt utrikesutskottets uppfattning kan
det demokratiska underskottet inte undanröjas på så sätt
att frågor inom tredje pelaren i större omfattning
flyttas över till första pelaren utan att den
nationella lagstiftningskompetensen samtidigt i större
utsträckning än vad som är nödvändigt
och tillrådligt omfattas av gemensamma beslut. Utskottet bedömer
att ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
kan genomföras utan en mera vittgående harmonisering
av strafflagstiftningen.
Grundlagsutskottet behandlar i sitt utlåtande GrUU
56/2001 rd frågan om hur efterlevnaden av
subsidiaritetsprincipen kan kontrolleras. Det finns enligt utskottet
ingen anledning att ifrågasätta betydelsen av
principen. I stället är det befogat att i likhet
med statsrådet lyfta fram frågan om kontrollen
av efterlevnaden. Då kan EU eventuellt lyckas med företaget
att utvidga tilllämpningen av denna viktiga princip och
att precisera dess innebörd. Med hänsyn till att
principen har en politisk karaktär och att dess innebörd
gynnar lämplighetsprövning förefaller
det vara på sin plats att efterlevnaden av principen övervakas
i förväg och på politisk nivå.
Efterhandskontrollen i domstol blir därmed ett kompletterande
element.
Utrikesutskottet omfattar grundlagsutskottets ståndpunkt
att politisk kontroll i förväg och rättslig
efterhandskontroll på inget sätt utesluter varandra,
utan snarare tillsammans bildar en heltäckande kontrollmekanism.
I sitt utlåtande 4/2001 rd ställer sig
stora utskottet skeptiskt till tanken att bilda ett organ bestående
av företrädare för de nationella parlamenten
och med uppgift att granska förslagen från kommissionen
i syfte att i förväg övervaka efterlevnaden
av subsidiaritetsprincipen. Trots att en övervakning av subsidiaritetsprincipen är
en viktig politisk fråga finns det ingen anledning att
gå in för nya institutionella lösningar
för de nationella parlamenten (se också StoUU
2/1996 rd). Formell övervakning i förväg
av denna typ skulle också lamslå unionens beslutsmekanismer. Övervakningen
av hur subsidiaritetsprincipen efterlevs bör i stället
bestå av övervakning både före
och efter en åtgärd. Stora utskottet understryker
alla institutioners och de nationella parlamentens tillsynsansvar
inom ramen för sina befogenheter.
Enligt utrikesutskottets mening bör de nationella parlamenten
ha en viktig roll i tolkningen av subsidiaritetsprincipen och förhandskontrollen
av dess efterlevnad. Vidare menar utskottet att det inte behövs
ytterligare samverkan mellan de nationella parlamenten vad gäller
efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen, trots att det inte finns
någon anledning att upprätta en institutionell
mekanism.
I redogörelsen behandlas också den s.k. öppna
samordningsmetoden i unionens verksamhet i syfte att samordna gemenskapens
och medlemsstaternas åtgärder inom olika politikområden. Denna
metod innebär enligt regeringen att ny kompetens inte förs över
till EU utan att kompetensen och institutionernas ställning
kan variera flexibelt i olika frågor. Inom vissa områden
har det ansetts nyttigt att tillämpa samordningsmetoden
i större utsträckning, men den har å andra
sidan kritiserats för att unionens verksamhet utvidgas
till områden som faller inom den nationella kompetensen
och för att gemenskapskompetensen försvagas inom
sådana områden där unionen enligt fördragen
har lagstiftningskompetens. Det oaktat har medlemsstaterna och kommissionen
fortgående byggt ut metodens räckvidd. Senast
har den föreslagits för tillämpning inom
utbildnings- och invandringspolitiken. Stora utskottet ställer
sig i sitt utlåtande StoUU 4/2001 rd i
princip avvisande till en utvidgad tillämpning av den öppna
samordningsmetoden inom gemenskapen.
Utrikesutskottet tillstyrker en precisering av unionens
nuvarande uppgifter och kompetensfördelningen i IGC 2004.
En precisering av kompetensfördelningen skulle göra
unionen begripligare i medborgarnas ögon och underlätta
gestaltningen av ansvarsförhållandena. En precisering är
också nödvändig med tanke på utvidgningen.
Utrikesutskottet ställer sig skeptiskt till förslaget
att upprätta en bindande befogenhetsförteckning.
Utrikesutskottet intar i princip en reserverad hållning
till en utvidgad tillämpning av den öppna samordningsmetoden.
Utrikesutskottet omfattar ståndpunkten i redogörelsen
att unionens kompetens i princip fortfarande bör definieras
utifrån dess särskilda kompetens.
Utrikesutskottet tillstyrker inte nya institutioner för
kontroll av efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen. Utskottet
understryker de nationella parlamentens roll i kontrollen av subsidiaritetsprincipen.
Stadgan om de grundläggande rättigheterna och
dess ställning
Enligt framtidsförklaringen i Nice är frågan
om vilken status Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna skall ha en av frågorna som tas
upp vid IGC 2004.
I redogörelsen sägs att fastställandet
av stadgans ställning är nära förknippat
med preciseringen av befogenhetsförhållanden samt
med en förenkling av grundfördragen. I stadgan
om de grundläggande rättigheterna ingår
en uttrycklig bestämmelse om att den inte kan användas
till att utvidga de befogenheter och uppgifter som ges gemenskapen
och unionen i grundfördragen.
I redogörelsen framhålls vidare att om stadgan
om de grundläggande rättigheterna som sådan
fogades till grundfördragen skulle den dock trots ovan
nämnda bestämmelse medföra förändringar
i befogenhetsförhållandena mellan gemenskapen
och medlemsstaterna, eftersom det i handlingen också ingår
bestämmelser om omfattas av de exklusiva nationella befogenheterna.
Stora utskottet anser i sitt utlåtande StoUU 4/2001
rd att det är viktigt att unionen stärker
de grundläggande rättigheterna. Dessa rättigheter spelar
en framskjuten roll för arbetet med att göra unionen
till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
De grundläggande rättigheterna får en
extra stor betydelse när medlemsstaterna intensifierar
sitt samarbete inom området inre och yttre säkerhet.
Också den moderna tekniska utvecklingen väcker
nya frågor kring de grundläggande rättigheterna.
Grundlagsutskottet behandlar i sitt utlåtande GrUU
25/2001 rd i detalj vissa rättsliga
frågor som hänger samman med rättighetsstadgans rättsliga
status med tanke på Finlands grundlag. Utskottet poängterar
i sitt utlåtande att de grundläggande fri- och
rättigheterna i Finlands grundlag också efter
att stadgan om de grundläggande rättigheterna
har införlivats med rättssystemet skall vara lika
heltäckande som nu. Ett införlivande av stadgan
om de grundläggande rättigheterna i EU:s rättssystem
bör enligt grundlagsutskottets mening inte eftersträvas,
om det inte går att finna en tillfredsställande
lösning på frågan om de ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheterna samt de rättigheter
som skyddar miljön och minoriteter ingår i de
grundläggande rättigheterna i unionen eller inte
och på frågan om hur EU:s grundläggande
rättigheter ställer sig till de nationella grundläggande
fri- och rättigheterna.
Enligt grundlagsutskottet bör en så långtgående
räckvidd för EU:s grundläggande rättigheter som
beskrivs i utlåtandet inte godtas utan att det finns mycket
stor överensstämmelse mellan EU:s grundläggande
rättigheter och de grundläggande fri- och rättigheterna
i Finlands grundlag. I sitt utlåtande GrUU 56/2001
rd om den föreliggande redogörelsen
framhåller grundlagsutskottet att frågan om vilken
rättslig ställning stadgan om de grundläggande
rättigheterna skall ha på det hela taget inte är
det mest aktuella och det viktigaste temat i en debatt om unionens
framtid.
Rättighetsstadgan har redan i sin nuvarande form, som
inte är rättsligt bindande, haft rättsliga
och andra verkningar. Denna trend att rättighetsstadgan
de facto redan tillämpas kommer förmodligen bara
att förstärkas. Också utrikesutskottet
menar att den gällande stadgan om de grundläggande
rättigheterna är ett klart bättre alternativ
för att skydda och utveckla de grundläggande fri-
och rättigheterna än om en starkt urvattnad version
av rättighetsstadgan sattes i kraft som bindande grundläggande
rättigheter.
I redogörelsen konstateras att Finland har ansett det
viktigt att tillträda den Europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Nu när stadgan
om de grundläggande rättigheterna har antagits är
det ännu mer aktuellt att unionen tillträder konventionen.
Tillträdet skapar ingen konflikt med bestämmelserna
i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Om Europeiska unionen görs till en juridisk person kan
också unionen enligt redogörelsen tillträda
konventionen.
Utrikesutskottet omfattar ståndpunkten i redogörelsen
att Finland är för ett starkare skydd av de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna
i Europeiska unionen och ser stadgan som en metod att stärka
detta skydd.
Utrikesutskottet förutsätter att Finland
i sin ståndpunkt till vilken status stadgan om de grundläggande
rättigheterna skall ha noggrant överväger
vilken effekt en införlivning av stadgan i EU:s rättsliga
sy-stem kan få för kompetensförhållandena mellan
unionen och medlemsstaterna och att det därvid också tas
hänsyn till det som grundlagsutskottet anfört
i sina utlåtanden
GrUU 25/2001 rd och
GrUU 56/2001
rd.
Utskottet omfattar stora utskottets utlåtande
StoUU
4/2001 rd på den punkten att de grundläggande
rättigheterna i första hand bör stärkas
genom att Europeiska gemenskapen tillträder Europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Förenkling av grundfördragen
I redogörelsen framhålls att unionsfördragen
har kommit till i olika faser av den europeiska integrationens historia
och att de utgör en invecklad och osammanhängande
helhet. I de tre gemenskapsfördragen och i unionsfördraget
finns mer än 700 artiklar. De viktigaste och mest tekniska fördragsbestämmelserna
förekommer parallellt och är utspridda över
olika fördrag. Till fördragen anknyter en lång
rad juridiskt förpliktande protokoll och politiskt bindande
förklaringar. Primärrättsliga bestämmelser
finns dessutom i anslutningsfördragen och i andra handlingar.
De första stegen mot en förenkling av fördragen
togs redan i Amsterdamfördraget som upphävde och
avskaffade vissa föråldrade bestämmelser
och reviderade artikelnumreringen. Av unionsfördraget och
EG-fördraget upprättades dessutom konsoliderade
versioner som dock inte är juridiskt bindande.
Stora utskottet framhåller i sitt utlåtande StoUU
4/2001 rd att det är en stor utmaning
både i rättsligt och politiskt hänseende
att förenkla fördragen. En av de viktigaste frågorna är
om fördragen kan förenklas utan att deras innebörd ändras.
I princip kan ändringar i fördragsbestämmelsernas
innebörd, uppbyggnad och placering, till och med i tekniskt
hänseende, påverka tolkningen av dem.
I samband med frågan om en förenkling av fördragen
lyfter regeringen också fram frågan om själva
fördraget också borde inkludera gemenskapsrättens
principer sådana de utkristalliserats i EG-domstolens rättspraxis.
Grundlagutskottet konstaterar i sitt utlåtande GrUU
56/2001 rd att om domstolens rättspraxis
skrivs in i fördragen får unionsrätten
större öppenhet. Men det stora kruxet är
att rättspraxis alltid på ett eller annat sätt är
bunden till enskilda fall och att finfördelningen riskerar
att försvinna i den vanliga formen för normer.
Utrikesutskottet hänvisar till ståndpunkten
i stora utskottets utlåtande och föreslår
att det i samband med förberedelserna inför IGC
2004 utreds om vissa centrala principer i EG-domstolens rättspraxis
bör skrivas in i fördragen för att öka
deras öppenhet, begriplighet och klarhet.
Utrikesutskottet framhåller med hänvisning till
vad som kommit fram under utfrågningen av sakkunniga att
en precisering av fördragen alltid får normativa
och juridiska verkningar, inte minst som preciseringen i EU:s fall
sker inom IGC, dvs. en politisk process mellan regeringarna. I en
sådan process uppstår bestämmelseformuleringar
som ett resultat av politiska kompromisser, vilket gör
det i praktiken omöjligt att införa enbart "tekniska"
preciseringar.
Stora utskottet behandlar i sitt utlåtande StoUU
4/2001 rd i detalj, samtidigt med hänvisning
till den förberedande analys som Europeiska universitetsinstitutet
i Florens utfört, möjligheten att "tekniskt" dela
upp fördragen i två delar, dels i grundläggande
artiklar, dels i mera tekniska artiklar. Utrikesutskottet hänvisar
till grundlagsutskottets utlåtande GrUU 56/2001
rd och påpekar att tanken att dela upp fördragen är nära
sammankopplad med uppfattningen att olika delar av fördragen
måste ändras med hjälp av olika beslutsprocedurer,
och att detta innebär att förpliktelserna i fördragen ändrar
karaktär, vilket i principiellt hänseende kan
vara en större ändring än en översyn
av innebörden i en förpliktelse i fördragen.
Grundlagsutskottet noterar vidare i sitt utlåtande
att de frågor som varit uppe i debatten kring en förenkling är
av mycket olika dignitet. Utskottet ser en förenkling av
fördragen som ett mycket orealistiskt mål, om
det förutsätts att fördragen inte ändras
materiellt sett. Utskottet understryker på denna punkt
statsrådets åsikt att besluten om kompetensförhållandena
får en väsentlig inverkan på förenklingsarbetet.
Hänvisande till detta omfattar utrikesutskottet regeringens
ståndpunkt att en eventuell förenkling av fördragen
lämpligast gör sig på det stadium av reformarbetet
när det råder en tillräckligt stor enighet
om de egentliga fördragsändringarna och speciellt
om kompetensförhållandena.
Utrikesutskottet framhåller att arbetet med att
eventuellt förenkla fördragen bör syfta
till att ta fram ett tydligt, enkelt och bindande dokument med bestämmelser om
mål, uppgifter och kompetensfördelning i unionen.
Besluten om kompetensfördelningen i EU inverkar i väsentlig grad
på arbetet med att förenkla fördragen.
Utrikesutskottet omfattar ståndpunkten i redogörelsen
att Finland bör ha beredskap att överväga
frågor kring förfarandet vid ändring
av andra bestämmelser i fördragen än
de mest centrala och grundläggande bestämmelserna.
En förutsättning för eventuella ändringar
bör dock alltid vara enstämmighet bland medlemsstaterna.
Utrikesutskottet anser att det i samband med förberedelserna
inför IGC 2004 bör utredas om de viktigaste principerna
i EG-domstolarnas rättspraxis bör skrivas in i
fördragen för att öka deras öppenhet, begriplighet
och klarhet.
De nationella parlamentens roll i den europeiska
strukturen
Ett av de viktigaste målen i förklaringen
om unionens framtid är att förbättra
unionens acceptabilitet och demokratiska legitimitet för
att föra den närmare medlemsstaternas medborgare.
I anknytning till detta mål skall nästa regeringskonferens
diskutera de nationella parlamentens möjligheter att få större
inflytande på och att medverka inom den europeiska strukturen.
Enligt redogörelsen medverkar medborgarna i behandlingen
av EU-frågor huvudsakligen på representativ väg
dels i rådet via sina regeringar, som åtnjuter
de nationella parlamentens förtroende, dels i Europaparlamentet
där företrädarna är valda genom
direkta val. Därutöver har medlemsstaterna, kommissionen
och Europaparlamentet kontakter med medborgarsamhället
på flera olika sätt.
Som stora utskottet framhåller i sitt utlåtande StoUU
4/2001 rd bygger Europeiska unionen på den
så kallade dubbla legitimiteten. Det brukar sägas
att det nationella parlamenten och Europaparlamentet dels konkurrerar
med varandra, dels kompletterar varandra. Utrikesutskottet håller med
stora utskottet om att det med avseende på en demokratisk
union är viktigt att de nationella parlamentet och Europaparlamentet
har goda och välfungerande relationer.
I Finland har riksdagen lagt fast ett heltäckande system
för uppföljning av EU-frågor. Utskottet
hänvisar på denna punkt till stora utskottets bedömning
att Finlands beredningsmekanism är ett gott exempel på hur
de nationella parlamenten kan försäkra sig om
sitt inflytande och samtidigt stärka demokratin. Utrikesutskottet
ställer sig bakom stora utskottets ambitioner att inleda samarbete
med parlamenten i kandidatstaterna för att ge dem hjälp
och stöd med förberedelserna inför medlemskapet
i unionen.
Enligt stora utskottet är de viktigaste elementen i
Finlands parlamentariska mekanism för uppföljning
och förberedelser av EU-frågor: 1) riksdagens
inflytande täcker berörda frågor i sak och
uppföljningen är regelbunden, 2) förberedelserna
spänner över ett brett fält eftersom
fackutskotten också är engagerade, 3) riksdagen
utformar sin ståndpunkt på ett tidigt stadium
av behandlingen och följer upp frågorna under
hela lagstiftningsprocessen och 4) behandlingen är offentlig
tack vare en omfattande offentlighet för handlingarna.
Vidare omfattar utrikesutskottet stora utskottets bedömning
att också riksdagens handläggning av EU-frågor
behöver vidareutvecklas. En sak som ständigt bör
följas upp är att statsrådet informerar
riksdagen vid rätt tidpunkt, är exakt i sin information
och att uppgifterna täcker alla berörda områden,
påpekar utrikesutskottet. Detta är viktigt för
att riksdagen skall ha god tid på sig att formulera sina
ståndpunkter beträffande de förslag som
institutionerna i unionen behandlar.
Dessutom föreslår utrikesutskottet att det
utreds hur det skall kunna garanteras att riksdagen över
hela linjen får möjlighet att behandla de frågor
som handläggs i kommissionens kommittéväsende
och som ingår i riksdagens kompetens eller i övrigt är
av stor betydelse.
Med hänvisning till stora utskottets utlåtande StoUU
4/2001 rd erinrar utrikesutskottet om att det vore viktigt
att direktiven återfår sin ursprungliga karaktär
av generella anvisningar för lagstiftningen för
att de skall ge större handlingsfrihet på det
nationella planet.
För att de nationella förberedelse- och beslutsmekanismerna
skall fungera på önskat sätt måste
också unionen satsa mer på större disciplin,
förutsebarhet, ansvar och öppenhet i sin verksamhet,
vilket också stora utskottet framhåller i sitt
utlåtande.
En av de viktigaste principerna för att stärka de
nationella parlamentens roll anges i grundlagsutskottets utlåtande GrUU
25/2001 rd. Eftersom det normalt sett är
en regering med majoritet i parlamentet som för medlemsstatens
politiska talan, kan inte gärna parlamentet i en medlemsstat
med representation i en institution på EU-nivå ha
en helt annan åsikt än regeringen.
Med hänvisning till utlåtandet från
grundlagsutskottet understryker utrikesutskottet att det viktigaste är
att ge de nationella parlamenten bättre möjligheter
att påverka arbetet i rådet med hjälp
av sina egna regeringar. Detta blir, som grundlagsutskottet påpekar,
en angelägenhet för varje medlemsstat att skriva
in i sin grundlag. Utrikesutskottet framhåller, också här
med hänvisning till utlåtandet från stora
utskottet, att nästa regeringskonferens på generell
nivå kunde diskutera möjligheten att i förekommande
fall garantera de nationella parlamenten effektiva instrument för
att påverka verksamheten i unionen och för att
stärka unionens demokratiska karaktär. I förekommande
fall kunde generella principer om detta skrivas in i fördragen.
Utrikesutskottet menar att samarbetet mellan de nationella parlamenten å ena
sidan och med Europaparlamentet å andra sidan behöver
förbättras för att den demokratiska kontrollen
av EU-mekanismerna skall kunna effektiviseras. Som ett exempel på detta
hänvisar utrikesutskottet till stora utskottets ståndpunkter
angående möjligheterna att förbättra
COSAC-samarbetet och samarbetet mellan talmännen. Vidare
går stora utskottet också in på möjligheterna
till bättre samverkan mellan Europaparlamentet och de nationella
parlamenten.
Utrikesutskottet framhåller att de nationella
parlamenten bör få större inflytande
på EU-politiken och att detta låter sig göras
genom större satsningar på de nationella förberedelse-
och beslutsmekanismerna inom EU-politiken.
Utrikesutskottet har en öppen inställning till
förslaget att skriva in principer för de nationella
parlamentens handläggningsmekanismer för EU-frågor
i fördragen, till exempel utifrån de viktigaste
elementen i Finlands parlamentariska mekanism för uppföljning
och förberedelser av EU-frågor som stora utskottet
lägger fram i sitt utlåtande
StoUU 4/2001
rd.
Enligt utskottet är det nödvändigt
att EU:s framtidsarbete i överensstämmelse med
statsrådets redogörelse går in på olika
alternativ för att förbättra unionens demokratiska
legitimitet och öka medborgarnas tilltro till unionens
beslutsmekanismer. Då är det nödvändigt
att fästa särskilt avseende vid att institutionerna skall
vara öppna, ta sitt ansvar och gå in för
god förvaltningssed.
I likhet med statsrådet har utrikesutskottet en
förbehållsam inställning till att EU bygger
upp nya institutioner.
Med hänvisning till utlåtandet från
stora utskottet finner utrikesutskottet det extra viktigt att kandidatstaterna
får stöd och hjälp med att ta fram egna
nationella förberedelse- och beslutsmekanismer för
sin EU-politik.
Andra teman i framtidsdebatten
Som statsrådet framhåller i redogörelsen är
uppräkningen av frågor som skall behandlas i framtidsprocessen
vägledande. Regeringskonferensen 2004 kommer av allt att
döma också att ta upp en del andra frågor
som hänger samman med EU:s framtidstema. Enligt redogörelsen
har en lång rad frågor lyfts fram i den europeiska
debatten.
Effektivare beslutsmekanismer i EU.
Det har varit Finlands uttalade linje i debatten kring en utveckling
av EU att det behövs effektiva beslutsmekanismer i de frågor
som ingår i unionens behörighet. Ett framträdande
element i dessa ambitioner har varit att utvidga tillämpningen
av beslut med kvalificerad majoritet. Finland följde konsekvent
denna linje vid regeringskonferensen både 1996 och 2000.
Enligt utrikesutskottet bör Finland fortfarande tala för
en utvidgad tilllämpning av beslut med kvalificerad majoritet vid
regeringskonferensen 2004 utifrån en genomgång
artikel för artikel. I detta sammanhang vill utrikesutskottet
särskilt referera till sin skeptiska ståndpunkt
vid tiden för regeringskonferensen 2000 vad gäller
utvidgad tillämpning av beslut med kvalificerad majoritet
inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Frågan om att tillämpa kvalificerad majoritet
i fler fall hänger nära samman med en bredare
debatt om hur EU:s institutioner kan bli effektivare. I redogörelsen
lyfts ett flertal anknytande teman fram på en generell
nivå. Det finns all anledning till att återkomma
till frågorna vid förberedelserna inför
regeringskonferensen 2004. Exempel på angelägna
teman är behovet att närmare integrera befogenhetsbestämmelserna
om rättsliga och inrikes frågor inom den tredje
pelaren i bestämmelserna om gemenskapspelaren, en översyn
av medbeslutandeförfarandet och förslaget att
införa enkel dubbel majoritet i rådets beslutsprocesser.
EU:s internationella aktiviteter och deras uppbyggnad.
Utrikesutskottet håller med statsrådet om
att utvidgningen och globaliseringen för med sig nya utmaningar
och krav visavi unionens funktionsförmåga och
beslutsmekanismer.
Vidare framhåller regeringen i redogörelsen att
Finland vid förhandlingarna om Amsterdamfördraget
talade för att unionen och gemenskapen skulle gå samman
till en enda juridisk person. Utrikesutskottet lade fram förslaget
i sitt betänkande UtUB 2/2000 rd angående
regeringskonferensen 2000 i samband med sin granskning av frågan
om EU eller EG skall tillträda Europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna. Grundlagsutskottet
har också gått in på samma fråga
i flera sammanhang (till exempel GrUU 29/2000
rd , GrUU 25/2001 rd).
Enligt utlåtande StoUU 4/2001 rd om
redogörelsen är stora utskottet berett att gå närmare
in på frågan om unionen kan få status
som juridisk person. Samtidigt understryker stora utskottet att det
faktum att unionen får status som juridisk person inte
får innebära att behörighet okontrollerat
förs över från medlemsstaterna till Europeiska
unionen. Det får enligt stora utskottet inte heller leda
till en urholkning av pelarindelningen, att element som
hör hemma i regeringssamarbetet lyfts över till
gemenskapspelaren eller vice versa.
I redogörelsen kastar statsrådet fram förslaget
att kommissionären för yttre förbindelser och
den höge representanten kunde slås ihop inom ramen
för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Denna fråga och konsekvenserna av förslaget för
till exempel pelarstrukturen bör tas upp på nytt
med utgångspunkt i en kompletterande utredning från
statsrådet, framhåller utrikesutskottet.
Förberedelserna inför regeringskonferensen
Den allmänna opinionen
I flera sammanhang har utrikesutskottet understrukit vikten
av en debatt ute i samhället och framhållit att
statsrådet har ett ansvar för att medborgarna
får information om EU. I sitt betänkande (UtUB
2/2000 rd) om förberedelserna inför
regeringskonferensen 2000 påpekade utskottet följande:
"I denna situation spelar tydlig och övergripande information
till både medborgare och organisationer en viktig roll
när det gäller att förklara Finlands
EU-politik och skingra tvivel kring den fortsatta utvecklingen och
utvidgningen av EU."
Informationen från statsrådets sida blir inte mindre
värd för att regeringskonferensen 2004 kommer
att förberedas av ett brett upplagt konvent, som sannolikt
kommer att åtföljas av ett samarbetsforum för
medborgare och intresseorganisationer.
Den aktuella redogörelsen lämpar sig inte
särskilt väl som instrument för att främja
EU-debatten bland allmänheten, menar utrikesutskottet. Detta
för att redogörelsen mest koncentrerar sig på EU:s
erkänt komplicerade beslutsmekanismer och behandlar dem
i detalj. Därför innehåller redogörelsen
en lång rad svårförståeliga
begrepp och komplicerade principer. I utfrågningen av de
sakkunniga kom det därtill fram att redogörelsen
motsäger sig själv på vissa punkter i fråga
om utvecklingstrenderna i unionen.
Utrikesutskottet understryker att statsrådet måste
vara kapabelt att introducera sådan komponenter i debatten
om EU:s framtid som visar å Finlands hållning
till innebörden i och målen med EU-politiken,
i stället för att lyfta fram detaljer i EU:s beslutsmekanismer.
Dessutom måste också utrikesutskottet i sitt eget
arbete kring regeringskonferensen 2004 ha förmåga
att främja en debatt bland allmänheten med olika
medel och vara berett att höra företrädare
för medborgarsamhället, när frågan
kommer upp i utskottet.
De egentliga förberedelserna (konventet)
Med hänvisning till erhållen utredning anser
utskottet det uppenbart att nästa regeringskonferens kommer
att förberedas enligt samma modell som EU:s stadga om de
grundläggande rät-tigheterna, alltså i
ett så kallat konvent.
Enligt redogörelsen skall konventet bestå av företrädare
för regeringarna, de nationella parlamenten, Europaparlamentet
och kommissionen. Med utgångspunkt i redogörelsen
förefaller det också säkert att kandidatländerna
kommer att vara representerade, trots att alla detaljer kring deras
medverkan ännu inte är fastlagda.
Enligt stora utskottets utlåtande StoUU 4/2001
rd förefaller det på detta stadium av
förberedelserna som om varje nationellt parlament får
två representanter, vilket inte räcker till för att
trygga den politiska representationen i alla lägen. De
politiska grupperna bör, enligt stora utskottet, få fullgoda
möjligheter till inflytande. Detta låter sig bäst
göras genom att de nationella parlamenten utser ersättare
för sina företrädare och att det införs
en nationell uppföljningsmekanism, enligt stora utskottet.
Utrikesutskottet omfattar stora utskottets hållning till
konstellationerna i konventet.
I redogörelsen talar regeringen för en ständig ordförande
i konventet och ger sitt stöd till förslaget att
konventet får ett sekretariat, som först och främst
skall utnyttja expertisen vid rådets sekretariat. Statsrådet
framhåller att konventets mandat bör bygga på en
vid tolkning av de fyra teman som togs upp i Nice och att det kunde kompletteras
av frågor i anknytning till åtgärder för
att garantera unionens funktion och beslutskapacitet.
I sitt utlåtande GrUU 56/2001 rd framkastar grundlagsutskottet
förslaget att riksdagen inrättar ett tillfälligt
utskott i enlighet med 35 § 1 mom. grundlagen för
att följa upp arbetet i konventet. Enligt stora utskottets
utlåtande kommer utskottet att i överensstämmelse
med sin arbetsordning utse en delegation med uppgift att följa upp
hur arbetet i det kommande konventet avancerar.
Utrikesutskottet menar att frågan om riksdagens medverkan
i konventets arbete och uppföljningen av arbetet inte kan
avgöras innan det står klart vilka beslut Europeiska
rådet i Laeken kommer att fatta angående konventet.
De behöriga utskotten kommer självfallet att intensivt bevaka
arbetet i konventet. Utrikesutskottet kommer att samordna uppföljningen
av arbetet i konventet, eftersom arbetet gäller ändringar
i EU:s fördrag och utrikesutskottet enligt arbetsfördelningen
mellan riksdagens utskott är det utskott som i första
hand behandlar denna typ av frågor.
Med hänvisning till stora utskottets utlåtande StoUU
4/2001 rd påpekar utrikesutskottet att
det är viktigt att riksdagen med hjälp av interna
arrangemang ser till att samtliga behöriga utskott får
vara med och formulera Finlands nationella ståndpunkt när
det gäller EU-fördragen.
Som stora utskottet påpekar i sitt utlåtande kan
varken den parlamentariska kontrollen av den nationella EU-politiken
eller samarbetet mellan regeringen och riksdagen ersättas
med representation för det nationella parlamentet i det
kommande konventet. I stället är det viktigt att
riksdagen och statsrådet fortsättningsvis informerar
varandra i enlighet med bestämmelserna i grundlagen också under
den period som konventet arbetar. Grundlagen föreskriver
att de behöriga utskotten i riksdagen skall vara med och formulera
Finlands ståndpunkter i förväg.
Med hänvisning till utlåtandet från
stora utskottet framhåller utrikesutskottet att den nationella
beredningen av den kommande översynen av EU:s grundfördrag
vid regeringskonferensen 2004 bör ske i nära samverkan
mellan statsrådet och riksdagen redan innan regeringskonferensen
börjar.
Utrikesutskottet ställer sig bakom förslaget
att Europeiska rådet i Laeken inrättar ett brett
upplagt konvent. Konventet bör bestå av företrädare
för medlemsstaternas regeringar, de nationella parlamenten,
Europaparlamentet och kommissionen. Företrädarna
bör ha ersättare, som träder in när
de egentliga företrädarna är förhindrade
att delta i möten.
Utrikesutskottet omfattar regeringens ståndpunkter
när det gäller bemyndigandet av konventet, uppläggningen
av arbetet (bl.a. presidium och sekreterare), arbetsmetoderna och
tidsramarna för konventet och regeringskonferensen 2004.
Utrikesutskottet anser att riksdagens utskott och politiska
grupper genom lämpliga arrangemang måste ges möjligheter att
följa upp konventets arbete.
Utrikesutskottet omfattar statsrådets ståndpunkt
att alla kandidatstater bör kunna delta i konventets arbete
på lika villkor, vilket innebär att både
deras regeringar och deras nationella parlament kan skicka ut en
representant för att delta i arbetet.
Utrikesutskottet förutsätter att statsrådet regelbundet
lämnar utredning till utskottet om hur arbetet i konventet
fortskrider och hur förhandlingarna om olika sakkomplex
avancerar.
Förberedelser för Europeiska rådet
i Laeken
Med hänsyn till den parlamentariska dimensionen på Finlands
Europapolitik är det viktigt att riksdagens hållning
till frågorna kring Europeiska unionens framtid finns tillgängliga
redan före Europeiska rådet i Laeken.
Av denna orsak har utskottet lagt upp sin tidsram för
behandlingen med hänsyn till att riksdagen bör
hinna behandla detta betänkande i plenum innan statsministern
i enlighet med 97 § grundlagen informerar utrikesutskottet
och stora utskottet om Finlands förberedelser inför
Europeiska rådet i Laeken.