Motivering
Utrikesutskottet har behandlat berättelsen med särskild
fokus på civil krishantering. I sitt betänkande
(UtUB 1/2007 rd) om den föregående
berättelsen behandlade utskottet krishantering.
Civil krishantering
Förändringar
Behovet av internationell krishantering har varit stort under
början av 2000-talet. Många länders resurser är
bundna vid pågående operationer och därför är
det inte så lätt för de internationella
organisationer som arbetar med krishantering att mobilisera den
civila och militära krishanteringskapacitet som behövs
för olika operationer. Exempelvis FN:s fredsbevarande insatser ökade i
volym från ca 85 000 soldater 2006 till klart fler än
100 000 soldater 2007. Behoven av resurser för civil krishantering
har också ökat snabbt, särskilt i och
med att EU utvidgade sina civila krishanteringsinsatser t.ex. i
Kosovo och Afghanistan.
Krishanteringen har blivit mer övergripande: det är
ett erkänt faktum att metoderna måste vara rätt
avvägda och ofta användas samtidigt för
att man ska kunna stabilisera konflikter. För att det internationella
samfundets insatser ska vara effektiva är det viktigt att
krishanteringen snabbt kompletteras med utvecklingssamarbete. En
fråga för sig är att förhindra
konflikter, alltså att tidigt upptäcka att utvecklingen
går mot en kris och att ingripa bl.a. genom kraftiga civil
krishanteringsinsatser och utvecklingssamarbete.
Den civila krishanteringen och genomförandet av den
i nuläget är en relativt ny verksamhetsform inom
den internationella krishanteringen. De icke militära formerna
av krishantering togs med bland EU:s uppgifter på initiativ
av Finland och Sverige 1997 via de s.k. Petersberguppdragen i Amsterdamfördraget.
Det finns ingen exakt, internationellt etablerad definition
på civil krishantering. Enligt en definition i den nationella
strategin för civil krishantering (Statsrådets
principbeslut om en nationell strategi för civil krishantering
den 28 augusti 2008) syftar civil krishantering till att återställa
samhällets möjligheter att fungera genom att utomstående
icke militär experthjälp sänds ut till krisområden.
Civil krishantering uppges inbegripa insatser för att motarbeta
konflikter och vidmakthålla fred och stabilitet, men också långvarigare
insatser för att stärka offentlig förvaltning,
rättsstatsprinciper, mänskliga rättigheter och
demokrati. Omfattande katastrofbistånd är inte
civil krishantering.
Civil krishantering har i stor utsträckning börjat
gå ut på att skapa och stärka de viktigaste samhälleliga
funktionerna som hänger samman med landets inre och yttre
säkerhet. Till uppgifterna hör att återställa
eller omskapa landets kärnfunktioner och se till att bl.a.
rättsväsendet, polisen och den civila förvaltningen
fungerar.
Syftet med krishanteringen är att förhindra
att beväpnade konflikter uppkommer eller upprepas och stödja
samhällen som återhämtar sig efter våldsamma
konflikter. För att nå målet genomför
man allt oftare civil och militär krishantering samtidigt
i konfliktområdena. För att lösningen
på konflikten ska vara hållbar måste
krishanteringsinsatserna samordnas och dessutom måste utvecklingssamarbete,
humanitärt bistånd och bl.a. handelspolitiska åtgärder
koordineras och politiken måste vara konsekvent. Det har blivit
ett internationellt mål för organisationer och
ett nationellt mål för länder att utveckla
de övergripande aspekterna i krishanteringen, bl.a. utifrån
erfarenheterna av krishanteringen i Afghanistan.
En viktig princip för övergripande krishantering är
att målen i fråga om specifika kriser anges så klart
som möjligt när det gäller internationella
och nationella aktörer. Andra element i en övergripande
krishantering är att planera verksamheten och samordna,
leda och organisera olika sektorers verksamhet, utvärdera
effekterna samt utveckla forskning, utbildning och resurser.
Finland och civil krishantering
Finland deltar aktivt i civil krishantering. Under året
deltog Finland med experthjälp i fler än 20 civila
krishanteringsoperationer bl.a. på Västra Balkan
och i Afghanistan. Finländska civila experter medverkade
i EU:s ökande civila krishanteringsuppdrag och dessutom
i fältmissioner som genomfördes av bl.a. FN, OSSE,
Europarådet och Nato. Finland har också sänt
ut experter till internationella organisationers sekretariat och
t.ex. EU:s särskilda representanters kontor. På årsnivå har
fler än 30 kortvariga valobservatörer från
Finland medverkat i OSSE:s valobservation.
Utskottet noterar att Finland till stor del medverkar i civila
krishanteringsuppdrag via operationer som genomförs inom
ramen för EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Den civila krishanteringen har på senare år blivit
ett framträdande inslag i unionens yttre förbindelser
och stärkt dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan
2003 har EU genomfört sammanlagt 14 civila krishanteringsoperationer
eller andra jämförbara insatser. Operationerna
EULEX KOSOVO och EUPOL AFGHANISTAN har betydligt breddat unionens
civila krishantering.
Unionens överenskomna resursmål för
civil krishantering kräver att EU ska kunna ha hand om
flera parallella civila krishanteringsoperationer där olika
resurser används. Resursmålet 2010 är
avsett att se till att EU har kapacitet att bedriva krishantering
i enlighet med sin säkerhetsstrategi genom att med kort
varsel sända ut ett lämpligt antal högkompetenta
experter, stödfunktioner och utrustning till operationsområdet.
Utrikesutskottet har konsekvent lyft fram den civila krishanteringens ökande
betydelse som en del av en övergripande krishantering och
pekat på att anslagen för civil krishantering
inte svarar mot de faktiska behoven (UtUU 3/2004 rd, UtUU
10/2005 rd, UtUB 1/2007 rd,
UtUU 7/2008 rd). I sitt utlåtande om budgetpropositionen
för 2009 (UtUU 7/2008 rd) såg
utskottet positivt på att anslagen för civil krishantering
höjdes till en årsnivå på ca
18 miljoner euro.
De höjda anslagen gör det möjligt
för Finland att permanent höja antalet medverkande
experter till 150 i genomsnitt. Den positiva anslagsutvecklingen
måste fortsätta om vi ytterligare vill höja
antalet medverkande experter från 150 i genomsnitt, som
kommer att uppnås i slutet av 2008. Vi måste avdela
tillräckligt med resurser för att förbättra
kompetensen i hemlandet, om vi vill ha en hållbar grund
för det genomsnittliga antalet experter.
Den nationella strategin för civil krishantering
En förvaltningsövergripande arbetsgrupp tillsatt av
inrikesministeriet har berett statsrådets principbeslut
om en nationell strategi för civil krishantering, som godkändes
den 28 augusti 2008. Arbetsgruppens uppdrag bottnade i programmet för
Vanhanens andra regering. Strategin är avsedd att förbättra
och stärka kompetensen i civil krishantering i hemlandet.
Dessutom kom arbetsgruppen med förslag om att effektivisera
och förbättra samverkan och samordning mellan
de olika aktörerna på området. Strategin
och arbetsgruppens arbete underbygger statsrådets säkerhets-
och försvarspolitiska redogörelse och en övergripande
krishanteringsstrategi, som utrikesutskottet förutsatte
i sitt utlåtande om statsrådets utredning om Finlands
stöd för ett stabilare Afghanistan (UtUU
1/2008 rd).
Utskottet ser det som positivt och nödvändigt att
arbeta fram en nationell strategi för civil krishantering.
Utifrån en utredning noterar utskottet att det i fortsättningen
kommer att behövas mer investeringar i kompetens i hemlandet
för att vår medverkan fortsatt ska ligga på den
genomsnittliga nivån, 150 experter. Utskottet instämmer
i rekommendationerna i den nationella strategin i fråga
om hur den civila krishanteringen ska stärkas och framhåller
vikten av att öka anslagsramarna och långsiktigt
utöka poolen av experter.
Krishanteringscentralen i Kuopio, som sorterar under inrikesministeriet,
spelar en viktig roll när det gäller att förbättra
den nationella kompetensen i civil krishantering. Utskottet ser
det som nödvändigt att centralen får
en stärkt finansiell bas för att kunna bygga upp
sin operativa beredskap till en nivå med permanent medverkan
av 150 experter i genomsnitt. Utskottet betonar vikten av att förbättra
krishanteringsutbildningen som ett särskilt kompetensområde
för Finland och anser det påkallat att Krishanteringscentralens
och Försvarsmaktens samverkan på området
utvecklas målinriktat och systematiskt.
Det är också angeläget att Finland
försöker påverka den civila krishanteringsverksamheten
i internationella organisationer, särskilt i EU. Utrikesministeriet
och inrikesministeriet bör tillsammans klarlägga
möjligheterna att stärka kompetensen i civil krishantering
vid Finlands ständiga representation i Europeiska unionen.
Slutsatser om krishanteringen
Utrikesutskottet har konsekvent betonat att krishanteringen
måste bli mer övergripande. Dessutom bör
specialkompetensen förbättras och tillräckligt
med resurser avdelas både för civil och militär
krishantering. Det är påkallat att den säkerhets-
och försvarspolitiska redogörelsen som statsrådet
nu har under arbete innehåller riktlinjer för
krishanteringsresurserna.
I sitt utlåtande (UtUU 1/2008 rd)
om utredningen om Finlands stöd för ett stabilare
Afghanistan förutsatte utskottet att statsrådet
lägger upp en samlad krishanteringsstrategi. Enligt uppgift
kommer strategin att bli klar 2009. Det är angeläget
att strategin beaktar utvecklingsmålen för EU:s
krishantering, som eventuellt kommer att tas in i EU:s säkerhetsstrategi
när den uppdateras.
Utifrån en utredning noterar utskottet att biståndet
enligt ODA-kriterierna inte direkt får vara till nytta
för militära aktörer. Det betyder att verksamhet
som räknas som utvecklingssamarbete inte får inbegripa
militärt stöd så som materielstöd,
stöd till militära utgifter i det aktuella landet
eller soldatutbildning. Militär krishantering uppfyller
i princip inte ODA-kriterierna, men 7 procent av de krishanteringsoperationer som
har FN-mandat får redovisas som ODA. Humanitära
uppdrag och återuppbyggnad som genomförs inom
ramen för militär krishantering uppfyller ODA-kriterierna.
Man får betala stöd till försvarsministeriet
i det aktuella landet, om det ingår i en mer omfattande,
nationell strategi för att reformera säkerhetssektorn
och är godkänt av det ministerium som samordnar
partnerlandets bistånd.
Ett samlat stöd till säkerhetssektorn stärker stabiliteten
och säkerheten i de länder som återhämtar
sig från kriser och underlättar samtidigt för
civil krishantering, utvecklingssamarbete och frivilligorganisationer.
Största delen av projekten för civil krishantering
uppfyller redan i nuläget ODA-kriterierna, inbegripet projekten inom
säkerhetssektorns civila dimension.
Enligt utredning sågs ODA-kriterierna för
säkerhetsbranschen över senast 2004—2005.
På ett högnivåmöte som OECD/DAC
höll i april 2007 konstaterade ministrarna att oenigheten
i frågan fortfarande är stor och beslutade därför att
inte inleda någon diskussion om kriterierna tills vidare.
Det är utrikesministeriet som beslutar om Finlands
medverkan i civil krishantering, medan inrikesministeriet svarar
för beredskapen i hemlandet. Civil krishantering är
en viktig del av vår utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är påkallat att ministerierna i sitt samarbete
följer principen om övergripande krishantering.
Riktlinjerna för krishanteringen bör utarbetas
i intensivt samarbete mellan utrikesministeriet, försvarsministeriet
och inrikesministeriet.
Utvecklingspolitik
I fråga om anslagen för utvecklingssamarbete hänvisar
utskottet till sitt utlåtande (UtUU 7/2008
rd) om budgetpropositionen för 2009. Finland
har i EU åtagit sig att höja anslagen till minst
0,51 procent av bni före slutet av 2010 och till 0,7 procent
före utgången av 2015.
För att nå de här procentuella målen
kommer vi att behöva betydande anslagstillskott. Biståndsanslagen
uppgår till ca 830 miljoner euro i år. En ökning
till 0,7 procent 2015 betyder grovt räknat att anslagen
fördubblas till ca 1,5 miljarder euro beroende på bni-tillväxten.
En stadig anslagsökning är väsentlig
för att vi ska kunna nå målet, för
det går knappast att snabbt få upp anslagsnivån
i sista minuten. I fråga om utvecklingssamarbete är
det konkreta målet den här valperioden att nå nivån
0,51 procent, så att vi får en realistisk grund
för att nå nivån 0,7 procent. Men enligt
bedömningar som utskottet fått kommer vi inte
att nå målnivån 0,51 procent 2010.
Utskottet anser att vi absolut måste hålla
fast vid den riktlinje för biståndsanslagen som
EU-länderna har enats om. Utskottet upprepar sin ståndpunkt
som det framförde i sitt utlåtande om redogörelsen
om ramar för statsfinanserna 2008—2011 (UtUU
1/2007 rd), nämligen att regeringen
inte bara ska höja biståndsanslagen i euro utan
också entydigt åtar sig att nå nivåmålet
0,51 % senast 2010, i förekommande fall genom
att öka biståndsanslagen.
Vid sidan av en starkt positiv anslagsutveckling är
det väsentligt att utvecklingsbiståndet visar
resultat. Utskottet har regelbundet, bl.a. i sina betänkanden
om berättelserna, uppmärksammat regeringen på att
en konsekvent politik är viktig när det gäller
att förbättra resultaten. I sitt betänkande
om den föregående berättelsen förutsatte
utskottet att den bifogade berättelsen om utvecklingssamarbetet
skulle innehålla en övergripande bedömning
av Finlands utvecklingssamarbete och verksamheten inom EU i syfte
att stärka den politiska konsekvensen. Frågan
tas upp i den föreliggande berättelsen om utvecklingssamarbetet.
Det framgår att den politiska konsekvensen har krävt
ständiga förbättringar.
En konsekvent utvecklingspolitik innebär att de utvecklingspolitiska
målen och resultaten inte försämras på grund
av övrig politik som påverkar utvecklingsländerna
och att den övriga politiken bidrar till utvecklingsmålen.
Avsnittet om politisk konsekvens i berättelsen om utvecklingssamarbetet är
allmänt hållen och beskrivande. Utskottet förutsätter
att frågor som gäller politisk konsekvens behandlas
mer detaljerat i kommande berättelser om utvecklingssamarbete.
Uttalanden
Säkerhets- och försvarspolitisk redogörelse. Riksdagen
kom med ett uttalande om det regionala samarbetet i Nordeuropa och
utvecklingen av den nordliga dimensionen i samband med den säkerhets-
och försvarspolitiska redogörelsen 2004 (SRR
6/2004 rd). Utskottet noterar att EU:s, Rysslands,
Norges och Islands gemensamma politik för den nordliga
dimensionen, som godkändes under Finlands EU-ordförandeskap hösten
2006, trädde i kraft under 2007. Tack vare den gemensamma
politiken har parternas åtagande för den nordliga
dimensionen stärkts.
I sitt betänkande om Östersjön och
den nordliga dimensionen (UtUB 7/2007 rd)
framhöll utskottet vikten av att den nordliga dimensionen förblir
en egen helhet i EU:s yttre förbindelser. Den största
betydelsen av den nordliga dimensionen ligger i att främja
relationerna mellan nordvästra Ryssland och dess grannområden
också om relationerna mellan EU och Ryssland allmänt
taget råkar i svårigheter. Den nordliga dimensionen
utgör en gemensam politik för EU och dess partnerländer
när det gäller samarbetet i Östersjöfrågor
och i de nordliga områdena. Det är väsentligt
i Östersjöstrategin att EU lyckas utforma en effektiv
politik för Östersjöområdet, både
för att främja samarbetet och målinriktat arbeta
för ett bättre tillstånd i miljön.
Utskottet påpekar att regeringen har anledning att också framöver
redovisa sina åtgärder i anknytning till uttalandet.
Vid behandlingen av den säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelsen 2004 kom riksdagen också med ett
uttalande om beredningen av redogörelsen 2008. Riksdagen
förutsatte att riksdagsgrupperna och de behöriga
utskotten genom en uppföljningsgrupp skulle kopplas in
på beredningen av redogörelsen, speciellt den
del som gällde bedömning av säkerheten
i omvärlden, och att de behöriga utskotten också i övrigt
skulle hållas informerade om beredningen av redogörelsen.
Statsrådets kansli tillsatte en säkerhetspolitisk
uppföljningsgrupp den 20 september 2007. Gruppen överlämnade
en rapport den 27 juni 2008.
Systemet med ersättningar inom utrikesrepresentationen.
I sitt uttalande om proposition RP 50/2005 rd förutsatte
riksdagen att regeringen noga ger akt på och gör
bedömningar av hur ersättningarna inom utrikesrepresentationen
fungerar och utifrån sina iakttagelser och bedömningar
vidtar nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller
andra åtgärder, och detta omgående om
så behövs. En preliminär utredning om
behoven att förbättra ersättningssystemet
ska bli klar i år och nästa år kommer
regeringen att överlämna en proposition om eventuella
behov att ändra lagstiftningen. Utskottet anser att de åtgärder
som vidtagits med anledning av uttalandet är tillräckliga
och att uttalandet i övrigt har blivit obehövligt.
Effekterna och genomförandet av Europeiska unionens
solidaritetsklausul och säkerhetsgaranti; Information om
Europeiska rådets möten. I uttalandet, som
gällde propositionen om godkännande av det konstitutionella
fördraget (RP 67/2006 rd) förutsatte
riksdagen att regeringen i början av valperioden skulle
lämna en redogörelse till riksdagen om effekterna
av Europeiska unionens solidaritetsklausul och säkerhetsgaranti
och vilka åtgärder som krävs för
att genomföra dem. Utskottet noterar att frågan
klarläggs i detalj i propositionen med förslag
om godkännande av Lissabonfördraget om ändring
av fördraget om Europeiska unionen och fördraget
om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag
om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget
som hör till området för lagstiftningen (RP
23/2008 rd) och i utrikesministeriets utredning,
skriven av statssekreterare Teija Tiilikainen och överlämnad
till utrikesutskottet i april 2008 (USP 7/2008
rd). Utskottet anser att de i berättelsen beskrivna åtgärderna
utförda med anledning av uttalandet är tillräckliga
i det här skedet. Regeringen har dock anledning att också framöver
redovisa sina åtgärder i anknytning till genomförandet
av säkerhetsgarantin.
I ett uttalande om proposition 67/2006 rd förutsatte
riksdagen att regeringen i framtiden också skriftligt informerar
riksdagsutskotten om Europeiska rådets officiella och inofficiella
möten. Regeringen har vidtagit de åtgärder
som behövts och utskottet ansåg i sitt betänkande UtUB 1/2007
rd att de är tillräckliga. Utskottet
upprepar sin ståndpunkt att Europeiska rådet tidvis
föreläggs rättsakter som ska behandlas
i Europeiska unionens råd. Då bör regeringen
beakta att riksdagens i grundlagen inskrivna rätt att delta
i beredningen av Finlands ståndpunkter i frågor som
avgörs i EU också gäller det här
exceptionella beslutsfattandet.
Rysslandspolitiken. När utskottet behandlade åtgärdsberättelsen
för 2005 ansåg det att utvecklingen i Ryssland är
en av de centrala frågorna med tanke på stabilitet
och säkerhet i Finland och i Europa. Utskottet framhöll
att Finland bör öka samarbetet för att
främja den demokratiska utvecklingen och stärka
rättsstatsprincipen i Ryssland och verka för att
de möjligheter som den ekonomiska utvecklingen i Ryssland
erbjuder utnyttjas. I sitt uttalande betonade utskottet att Rysslandskunskaperna
bör stärkas i Finland och samarbetet mellan förvaltningsområdena, näringslivet
och det civila samhället utvecklas.
I sitt program meddelar Vanhanens andra regering att Finland
ska utveckla aktiva och omfattande bilaterala relationer på flera
nivåer med Ryssland. I förklaringen sägs
också att regeringen stärker samordningen av Finlands
Rysslandspolitik, sörjer för det finländska
Rysslandskunnandet och stöder samarbetet inom ramen för
det civila samhället. Utskottet anser att riktlinjen om att
utveckla Rysslandspolitiken i sak motsvarar det som utskottet skrivit
om att stärka Rysslandskunskaperna och utveckla samarbetet, även om
det inte utarbetas någon Rysslandsstrategi på grundval
av regeringsprogrammet. Utskottet ser utvecklingen av Rysslandspolitiken
som en stor utmaning och menar att regeringen bör sträva
efter resultat och en övergripande syn på relationerna
med Ryssland. Regeringen har anledning att också framöver
redovisa sina åtgärder i anknytning till uttalandet.
Förebyggande av terrorismen. I ett uttalande om
proposition 81/2007 rd förutsatte riksdagen att
regeringen klarlägger om de gällande straffbestämmelserna
om gärningar av typen förberedelse är
konsekventa och om de på tillbörligt sätt uppfyller
kraven på bekämpning av allvarliga brott. Justitieministeriet
har hänvisat till uttalandet i sitt utlåtande
den 17 mars 2007 (Dnr 118/03/2007) om en lagmotion
(LM 124/2007 rd) där det föreslås
att 31 kap. i strafflagen kompletteras med en ny 5 § om
förberedelse för grovt rån. Justitieministeriet
ser det som nödvändigt att invänta rapporten
om totalreformen av lagstiftningen om polisen, tvångsmedel
och förundersökningar, som ska lämnas
i slutet av mars 2009, innan beredningen med anledning av uttalandet
fortsätter. Utskottet förutsätter att
bedömningen av straffbarhet för gärningar
av typen förberedelse och beredningen av en eventuell proposition
inleds genast.
Regeringens Östersjöpolitik. Riksdagen
godkände den 24 oktober 2007 en ståndpunkt enligt utrikesutskottets
betänkande (UtUB 7/2007 rd), enligt
vilken riksdagen förutsätter att statsrådet under
2008 kommer med en redogörelse om Östersjöpolitiken.
Utskottet anser inte att regeringen har vidtagit tillräckliga åtgärder
med anledning av uttalandet eftersom den inte har lämnat någon
redogörelse i frågan till riksdagen under 2008.
Utskottet förutsätter att regeringen lämnar en
samlad redogörelse om Östersjöpolitiken
i enlighet med uttalandet i brådskande ordning under vårsessionen
2009.
I sitt betänkande UtUB 7/2007 rd lyfte utskottet
fram att Östersjöstrategin som är under
arbete i EU bör fokusera på att nyttiggöra
den enormt stora ekonomiska dynamiken i Östersjöområdet, men
också på att målmedvetet förbättra
tillståndet i Östersjön. Utskottet ser
det som viktigt att Finland aktivt påverkar kommissionens
arbete med strategin. Med tanke på en bättre Östersjöpolitik är
det viktigt att Finland har en övergripande syn på vilka
insatser som behövs. Utrikesutskottet ser det som viktigt
att regeringen arbetar fram en samlad redogörelse om Finlands Östersjöpolitik
inklusive politiska riktlinjer, mål och metoder för
att nå målen. Redogörelsen bör också handla
om den nordliga dimensionens koppling till Östersjöpolitiken.
Tryggandet av de humanitära organisationernas verksamhetsbetingelser.
När utskottet behandlade åtgärdsberättelsen
för 2006 ansåg utskottet att frågan om
de humanitära organisationernas verksamhetsbetingelser är
angelägen och inbegärde därför
en utredning av statsrådet. Utskottet anser att utrikesministeriets
utredning (USP 21/2008 rd) med anledning av uttalandet är tillräcklig.
Läget i Afghanistan. När utskottet
behandlade åtgärdsberättelsen för
2006 ansåg utskottet att läget i Afghanistan kräver
en helhetsanalys och bad regeringen lämna en utredning
om det till utrikesutskottet eller, om regeringen ansåg
det lämpligt, en redogörelse till riksdagen. En
utredning om Finlands stöd för ett stabilare Afghanistan
lämnades till riksdagen den 20 december 2007. Utskottet
framhöll att regeringen skulle lägga fram en samlad
krishanteringsstrategi och ett handlingsprogram för Afghanistan
(UtUU 1/2008 rd). Regeringen lämnade en redogörelse (SRR
2/2007 rd) till riksdagen den 1 november 2007 om Finlands
medverkan i ISAF-operationen i Afghanistan. Utskottet anser att
de i berättelsen beskrivna åtgärderna
utförda med anledning av uttalandet är tillräckliga
men att det på grund av den oroväckande utvecklingen
i säkerhetssituationen i Afghanistan finns skäl
att fortsatt redovisa för åtgärderna
med anledning av uttalandet.
Finlands deltagande i militär och civil krishantering
2008, nuläget för lufttransportprojektet SAC och översynen
av Natos NRF-koncept. Med anledning av statsrådets
redogörelse SRR 2/2007 rd förutsatte
utskottet en utredning om Finlands deltagande i militär
och civil krishantering 2008, en utredning om nuläget för
lufttransportprojektet (SAC — Strategic Airlift Capability)
och en utredning om en översyn av Natos NRF-koncept (Nato
Response Force). Utskottet anser att de i berättelsen beskrivna åtgärderna utförda
med anledning av uttalandet är tillräckliga. Berättelsen
bör dock också i fortsättningen ta upp
Finlands medverkan i militär och civil krishantering och
utvecklingen i Natos NRF-koncept.