Motivering
Allmänt
Syftet med propositionen är att fortsätta
på samma väg som med totalreformen av grundlagen och
delreformerna före den, alltså att stärka
de parlamentariska inslagen i vår konstitution genom att
förbättra verksamhetsbetingelserna för statsrådet
som ju är beroende av riksdagens förtroende. Nu
när Europeiska unionens Lissabonfördrag har trätt
i kraft ska de högsta statsorganens inbördes makt-
och ansvarsrelationer klarläggas, inte minst när
det gäller behörighetsfördelningen mellan
republikens president och statsrådet och Finlands representation
i EU. Utskottet ställer sig bakom de målen.
Hur propositioner överlämnas till riksdagen (39 §)
Statsrådets ställning stärks genom
att det får exklusiv behörighet att överlämna
regeringens propositioner till riksdagen. Propositionerna kommer
också att omfatta internationella relationer, inbegripet
internationella överenskommelser. Utskottet har ingenting
att invända mot ändringsförslaget. I
praktiken innebär det att de här frågorna
inte längre tas upp vid formell föredragning för
republikens president. Detta lyfter fram betydelsen av samverkan
och samarbete i andra sammanhang för att alla utrikespolitiska aktörer även
i fortsättningen ska vara medvetna om och samlas bakom
de viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska målen.
Presidentens sätt att fatta beslut (58 §)
Ett centralt mål för grundlagsreformen 2000
var att se till att allt utrikespolitiskt beslutsfattande och all
verksamhet inom utrikespolitiken omfattas av parlamentariskt ansvar.
Utgångspunkten var att alla betydelsefulla beslut och
andra åtgärder inom utrikespolitiken fattas och
vidtas av republikens president i samverkan med statsrådet och
utifrån statsrådets beredning. De frågor
som gäller EU hänfördes i alla delar
fortfarande till statsrådets och riksdagens behörighet.
I praktiken har presidentens beslutsfattande i betydande delar
redan parlamentariserats i den bemärkelsen att presidenten
utövar sina befogenheter i linje med statsrådets
ståndpunkt. Det kommer till uttryck i det nuvarande förfarandet med återförvisning
som går ut på att presidenten första
gången ett ärende föredras inte kan avvika från
statsrådets förslag till avgörande. Men
formellt har presidenten i dag rätt att fatta avgöranden
som avviker från det parlamentariskt ansvariga statsrådets
ståndpunkt till och med i betydelsefulla politiska linjefrågor.
Enligt propositionen får presidenten fortfarande inte
vid första föredragningen fatta ett beslut som
avviker från statsrådets förslag till
avgörande utan ärendet ska återgå till
statsrådet för beredning. Utgångspunkten är
fortfarande att presidentens beslut svarar mot statsrådets
uppfattning om hur saken bör avgöras (RP 1/1998 rd). Å andra
sidan har statsrådet fortfarande möjlighet och
utifrån samverkansbestämmelsen också skyldighet
att ompröva sitt förslag till avgörande,
om presidenten inte godkänner det. Under andra omgången,
alltså när ärendet har återgått
till statsrådet, ska beslutet fattas enligt statsrådets
förslag till avgörande, om förslaget
svarar mot den ståndpunkt som riksdagen uttryckt i saken.
Utskottet anser att det finns goda argument för att
presidentens prövningsrätt vid det formbundna
beslutsfattandet i vissa kategorier av ärenden efter återförvisning
ska bindas upp vid riksdagens och statsrådets samstämmiga
ståndpunkt. Tanken är inte att rucka på bestämmelserna
om behörighet i internationella frågor (93 §); presidenten
kommer således fortfarande att vara i hög grad
involverad i det statliga beslutsfattandet, men riksdagens och statsrådets
samstämmiga ståndpunkt blir det slutliga avgörandet
i de flesta kategorier av ärenden vid formbundet beslutsfattande.
Enligt propositionen omfattar det nya förfarandet till
exempel beslut om att erkänna stater, knyta och bryta diplomatiska
förbindelser, godkänna internationella förpliktelser
och formbundna beslut som gäller ledningen av utrikespolitiken.
Utskottet poängterar att det i princip handlar om känsliga
kategorier av ärenden som berör Finlands utrikesrelationer.
Självfallet kommer detta att sätta särskild
press på såväl statsrådet som
presidenten att formulera en gemensam ståndpunkt redan
inför den officiella behandlingen.
Skyldigheten att samverka (GL 93 § 1 mom.) i ledningen
av utrikespolitiken blir ännu mer accentuerad genom den
här ändringen. Utifrån sin tidigare ståndpunkt
(UtUB 13/2006 rd) bedömer utskottet längre
fram i utlåtandet hur samverkan har utfallit och hur den
utvecklats.
Riksdagens ståndpunkt
Under andra omgången, alltså när ärendet
har återgått till statsrådet, ska beslutet
fattas enligt statsrådets förslag till avgörande,
"om förslaget motsvarar den ståndpunkt i saken
som riksdagen har uttryckt". Enligt propositionens motivering ska
riksdagens ståndpunkt uttryckligen gälla det ärende
som beslutet avser. När det gäller att stadfästa
en lag, utnämna någon till en tjänst
eller förordna någon till ett uppdrag ska presidentens
prövningsrätt ändå inte bindas
upp vid statsrådets förslag till avgörande.
Förordnanden till uppdrag avser bl.a. diplomatutnämningar.
Sakkunniga som utskottet har hört anser att det redan
i princip är ett problem att man — på grundlagsnivå — antar
att en parlamentariskt ansvarig regering kan komma med förslag
som inte svarar mot riksdagens ståndpunkt. Det kan i sin tur
leda till att det högsta lagstiftningsorganet tvingas avgöra
en konflikt mellan två utövare av statsmakten.
Utskottets bedömning är att det är högst
osannolikt att en sådan situation skulle kunna uppstå i
Finlands politiska kultur. Men grundlagsutskottet får gärna
göra en generell bedömning av hur väl
förfarandet rimmar med riksdagens ställning och
uppgifter.
Enligt propositionen är utgångspunkten den att
riksdagens ståndpunkt ska framgå av ett beslut
som riksdagen fattar i plenum. Om ett ärende vid en eventuell
konflikt hänskjuts till riksdagen för avgörande
blir det föremål för en offentlig debatt,
trots att det "av synnerligen vägande skäl" (GL
50 § 1 mom.) är möjligt att besluta att plenum
inte är offentligt. Det är en beaktansvärd synpunkt
när man bedömer procedurerna i riksdagen, precis
som de eventuella konsekvenserna av en offentlig debatt för
Finlands utrikesrelationer.
Beroende på sakens natur ska riksdagens ståndpunkt
enligt propositionen i undantagsfall även kunna bestå av
ett riksdagsutskotts ställningstagande i ett ärende
där utskottet utifrån en särskild bestämmelse
i grundlagen har behörighet att ge statsrådet
ett utlåtande och där riksdagens plenum inte fattar
något beslut.
Finlands deltagande i internationell krishantering är
ett av de viktigaste områdena där det krävs
utrikes- och säkerhetspolitisk samverkan. Riksdagen uttalar
sin ståndpunkt i krishanteringsfrågor antingen
genom utrikesutskottet eller plenum. Förfarandet är
helt i linje med krishanteringslagen (211/2006) och ska
enligt propositionen inte ändras. Behandlingen i riksdagen
kräver i sak samförstånd mellan presidenten och
statsrådet. Forum för behandlingen (utskott/plenum)
bestäms utifrån krishanteringsuppdragets kravnivå,
omfattning eller mandat. Utrikesutskottet kan också föreslå att ärendet
behandlas av hela riksdagen. Utifrån de här bestämmelserna
har utskottet självständigt, men i enlighet med
riksdagens ståndpunkt, formulerat sin ståndpunkt
till flera krishanteringsuppdrag. Det har med stöd av
GL 96 och 97 § också formulerat riksdagens ståndpunkt
i betydelsefulla utrikes- och säkerhetspolitiska frågor
som gäller EU, som ett led i den normala parlamentariska kontrollen.
Utskottets procedurer grundar sig på gällande
lagstiftning och har fungerat bra. Samverkan mellan statsrådet
och presidenten i att formulera en ståndpunkt till EU:s
utrikes- och säkerhetspolitik behandlas längre
fram i utlåtandet.
Som utskottet ser det finns det i princip inget behov av nya
instrument för att lösa konfliktsituationer.
Sakkunniga som utskottet har hört har bedömt
när riksdagens ståndpunkt ska anses svara mot
regeringens ståndpunkt till innehåll, detaljer
och aktualitet. De upplever lagförslagets formulering "om
förslaget motsvarar den ståndpunkt i saken som
riksdagen har uttryckt" som tolkbar i vissa avseenden. Utskottet
vill att grundlagsutskottet förtydligar propositionen på den
punkten för att det inte ska finnas någon oklarhet
om "motsvarigheten" mellan riksdagens ståndpunkt och förslaget. Det
vill också att grundlagsutskottet bedömer om det
föreslagna förfarandet för en eventuell
konfliktsituation till sin natur är sådant att
det alltid förutsätter behandling i plenum.
Statsministerns plats som företrädare för Finland
i EU (66 §)
Regeringen avser att stärka den parlamentariskt ansvariga
statsministerns ställning i ledningen av Finlands EU-politik
genom att lagstifta i grundlagen att statsministern är
Finlands företrädare i Europeiska rådet.
Grundlagens 66 § om statsministerns uppgifter ska kompletteras
med att statsministern företräder Finland vid
Europeiska rådets möten och i annan verksamhet
inom Europeiska unionen som kräver att den högsta statsledningen är
företrädd. Statsministern ska således
företräda Finland också vid andra viktiga
möten i Europeiska rådet, som inofficiella möten
för statsöverhuvuden och regeringschefer och EU:s
s.k. tredjelandsmöten för unionen och dess medlemsstaters
statsöverhuvud och regeringschefer med företrädare
för länder eller ländergrupper utanför
unionen.
Genom Lissabonfördraget blev Europeiska rådet
formellt en EU-institution. Europeiska rådet har fått
vissa nya befogenheter att fatta rättsligt bindande beslut.
Utrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande (UtUB 6/2008
rd) om godkännande av Lissabonfördraget att i
och med att rådet också formellt blir en beslutsfattande
EU-institution kommer det att ge statsministern, som svarar inför
riksdagen, en allt starkare roll som ledare för Finlands
Europapolitik och som Finlands representant i rådet. Likaså poängteras
det faktum att det är statsrådet som beslutar
vem som företräder Finland i övrigt.
I linje med Finlands tidigare ståndpunkter (bl.a. GrUU
13/2008 rd, UtUB 6/2008 rd och StoUB 1/2009
rd) är det så vitt utskottet kan se motiverat
att Finlands representation i Europeiska rådet preciseras
i grundlagen på den punkten att Finland företräds
av statsministern, som är ansvarig inför riksdagen.
I propositionsmotiven sägs det att "statsrådet
i undantagsfall ska kunna bestämma att presidenten deltar
utöver statsministern i möten som hör till
unionens verksamhet". I det här sammanhanget anser utskottet
att det finns argument som talar för att presidenten deltar
t.ex. om det med hänsyn till mötets natur kan
bidra till att föra fram Finlands ståndpunkter.
Samverkan och samarbete mellan regeringen och republikens president
inom utrikespolitiken
Behörighetsgrunder
Enligt 93 § 1 mom. i grundlagen leds Finlands utrikespolitik
av republikens president i samverkan med statsrådet. Men
utifrån 2 mom. är det statsrådet som
svarar för den nationella beredningen av beslut som fattas
i Europeiska unionen och som beslutar om Finlands åtgärder
som hänför sig till dem, om inte beslutet kräver
godkännande av riksdagen. Statsrådets behörighet utifrån
93 § 2 mom. omfattar hela Europeiska unionen (RP 1/1998
rd, GrUB 10/1998 rd); inget sakområde har undantagits
från statsrådets behörighet. Den omfattar
därmed också unionens gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GrUU 13/2008 rd, GrUU 36/2006
rd). Men när Finland formulerar sin ståndpunkt
till viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska unionsärenden
bör statsrådet handla i nära samverkan
med republikens president (t.ex. GrUU 2/2010 rd, GrUU 13/2008
rd, GrUU 36/2006 rd, RP 1/1998 rd). Riksdagen
deltar i den nationella beredningen av beslut som fattas i Europeiska
unionen i enlighet med grundlagen.
I förarbetena till grundlagen understryks det att bestämmelserna
om behörighet i internationella frågor enligt
93 § i grundlagen ska tolkas som en helhet (RP 1/1998
rd). Presidentens och statsrådets behörighet enligt
bestämmelsen om samverkan i 1 mom. begränsas dels
av riksdagens behörighet att godkänna och säga
upp internationella förpliktelser, dels av 93 § 2
mom. om riksdagens och statsrådets behörighet
i EU-ärenden (GrUU 54/2005 rd). Återförvisningsförfarandet
i 58 § i propositionen lyfter fram den roll som samverkan
och samarbete mellan presidenten och statsrådet spelar.
Statsrådet ska kunna ompröva sitt förslag
till avgörande om presidenten inte genast godkänner
det. Å andra sidan lyfts riksdagens roll och behov av information fram
genom att riksdagens och statsrådets samstämmiga
ståndpunkt blir beslutet i vissa kategorier av ärenden.
Utrikespolitiken
Förpliktelsen att samverka och samarbeta är mycket
nära förknippad med ledningen av Finlands utrikespolitik
och ingår i en konsekvent utrikes- och säkerhetspolitik.
Samverkan och samarbete får en ännu mer framträdande
betydelse. Den grundlagsfästa arbetsfördelningen
saknar relevans för de internationella relationerna. Den tilltänkta ändringen
i grundlagen innebär den i sig föga önskvärda
möjligheten att riksdagen tvingas avgöra en olösbar
konflikt mellan statsrådet och presidenten. Det är
angeläget och motiverat att se på samverkan och
samarbetet också med hänsyn till hur de förstärker
parlamentarismen och ökar riksdagens medinflytande. Bestämmelserna
i grundlagen om riksdagens rätt till information och den
preliminära behandlingen och uppföljningen av
unionsärenden i riksdagen vilar uttryckligen på ministrarnas
politiska ansvar, alltså det så kallade parlamentariska
ansvaret.
Indelningen i allmän utrikespolitik och EU:s utrikes-
och säkerhetspolitik (93 §) finns kvar i propositionen.
Det finns egentligen inte längre sådana områden
i ledningen av utrikespolitiken där Finlands ståndpunkter
skulle formuleras utan någon bedömning av dem
i relation till unionen. EU:s inverkan kommer fram tydligare än någonsin
till exempel i Finlands FN-politik och i våra Rysslandsrelationer.
På sikt kan det vara allt svårare att dra en gräns
mellan EU-frågor som utifrån 93 § 2 mom.
i grundlagen hör till statsrådets behörighet
och utrikespolitiken enligt 93 § 1 mom.
Metoder och praxis för samverkan och samarbete
Vid utfrågningarna i utskottet har statsrådets
och presidentens nära samverkan och samarbete för att
säkra en konsekvent och samordnad utrikespolitik lyfts
fram. För utskottet är det självklart att
Finland bör ha en enda samordnad utrikespolitik.
Det centrala forumet för samordning och samarbete är
det gemensamma mötet för statsrådets utrikes-
och säkerhetspolitiska ministerutskott (RSR 25 §)
och presidentenMedlemmar: presidenten, statsministern, utrikesministern,
försvarsministern och på förordnande
av statsrådet numera också finansministern, utrikeshandels- och
biståndsministern, arbetsministern, migrations- och Europaministern.
Om någon minister har förordnats att behandla ärenden
inom utrikesministeriets ansvarsområde sitter också den
ministern med i utskottet. Inrikesministern deltar i behandlingen
i utskottet när frågor inom inrikesministerns
ansvarsområde kommer upp. I behandlingen i utskottet deltar
också någon annan minister när ett ärende
har med hans eller hennes ansvarsområde att skaffa. Sekreterare:
en politisk understatssekreterare vid UM. Sakkunniga: en statssekreterare
vid UM, FSM:s kanslichef, statssekreteraren för EU-ärenden.
Närvarande: Kanslichefen vid RP:s kansli, kanslichefen
vid SR:s kansli, kommendören för försvarsmakten,
statsministerns utrikespolitiska medarbetare, kanslichefen vid IM, informationschefen
vid SR och andra som statsministern inbjudit..Detta forum
får en allt mer accentuerad roll i samverkan och samarbetet
i praktiken. Frågan om hur det gemensamma mötets
verksamhet kan utvecklas är under utredning i den så kallade
Hallbergkommissionen. Det är viktigt att mötesprocedurerna
utvecklas genom bättre planering och beredning för
att gemensamma strategier ska kunna genomföras. Ett steg
i utvecklingen är så vitt utskottet kan se att hela
statsrådet deltar i beredningen av en samlad säkerhetsstrategi.
När den nya grundlagen hade trätt i kraft
den 1 mars 2000 kom republikens president och statsministern överens
om att gemensamma möten ordnas efter behov (meddelande 45/2000/3.3.2000).
Gemensamma möten hålls ungefär en gång
i månaden. Presidenten är vanligtvis ordförande.
Presidenten hör med statsministern om slutsatserna vid
ett möte är förenliga med statsrådets
ståndpunkt innan hon sammanfattar dem. I praktiken är
det statsministern som sammankallar mötena och godkänner
föredragningslistan som har upprättats av sekreteraren
i ministerutskottet, dvs. en understatssekreterare vid utrikesministeriet.
Det är bra att också presidenten kan ta initiativ
till att sammankalla ett gemensamt möte. Mötena
hålls i regel på fredag efter EU-ministerutskottets
sammanträde och presidentföredragningen. Mötet
samlas symboliskt kring ett runt bord. Över mötena
upprättas protokoll och möteshandlingarna är
enligt offentlighetslagen (24 § 1 mom.) hemliga om de inte
särskilt konstateras vara offentliga.
Statsministern och utrikesministern har regelbundna sammankomster
med presidenten minst en gång i veckan. Ett viktigt led
i kontakterna och beredningen är också kontakterna
mellan tjänstemän, inbegripet regelbundna sammankomster
för presidentens kansli, statsministern och utrikesministeriets
kansli. Enligt utredning får presidentens kansli stora
mängder skriftligt beredningsmaterial inte bara om den
allmänna utrikes- och säkerhetspolitiken utan
också om EU:s utrikes- och säkerhetspolitik (EU-ministerutskottets
handlingar) såväl från statsrådets kansli
som utrikesministeriet och beskickningarna.
Samverkan och samarbetet mellan statsrådet och
presidentens kansli fungerar mycket bra, erfar utskottet. För
en samordnad utrikes- och säkerhetspolitik är det
angeläget att förbättra beredningen av
de gemensamma mötena för republikens president
och statsrådet. Det gör sig t.ex. genom bättre
föregående samordning inom statsrådet
och stöd för beredningen vid utrikesministeriet.
Samordningen av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
Den nationella beredningen och de politiska besluten som kan
hänföras till EU:s utrikes- och säkerhetspolitik
handhas i praktiken av EU-ministerutskottet som ett led i den normala
behandlingen av EU-ärenden. Samarbetet mellan statsorganen
inbegriper nära kontakter, diskussioner och information
om EU:s utrikes- och säkerhetspolitik mellan statsrådet
och republikens president för att det nära samarbete
med republikens president som nämns i förarbetena
till grundlagen ska förverkligas när det gäller
EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Det finns som sagt
flera vägar att samarbeta — möten mellan
presidenten och ministerutskottet, presidenten och utrikesministern
och presidenten och statsministern och sammankomster för
presidenten och andra ministrar och en lång rad tjänstemannakontakter. Det är
viktigt att de gemensamma mötena också har unionens
utrikes- och säkerhetspolitik på sin agenda.
De tillgängliga kanalerna måste utnyttjas
effektivt och samarbetet omfatta EU:s viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska
strategier. Det bidrar till en samordnad och konsekvent utrikes- och
säkerhetspolitik i Finland.
Utskottet poängterar att när det handlar om
att formulera Finlands hållning till viktiga utrikes- och
säkerhetspolitiska EU-frågor ska statsrådet
handla i nära samråd med republikens president
för att garantera att vi har en samordnad och konsekvent
utrikespolitik.
Riksdagens parlamentariska kontroll i utrikes- och säkerhetspolitiska
frågor
I Finland omfattas bara statsministerns och regeringsmedlemmarnas åtgärder
av behörig demokratisk legitimitet och parlamentariskt
ansvar (UtUB 2/2006 rd). Republikens president är i
utrikes- och säkerhetspolitiska frågor beroende av
beredning vid något ministerium och stöder sig
på riksdagens förtroende för regeringen. Grundlagens
96 och 97 § tryggar riksdagens ställning och deltagande
i den nationella beredningen av EU-ärenden och riksdagens
rätt att få information om beredningen av internationella ärenden.
Utskottet inskärper att praxis för att informera
om utrikes- och säkerhetspolitiken bör garantera
att riksdagens ställning enligt konstitutionen och dess
inflytande också i praktiken respekteras. Nuvarande praxis är
att stora utskottet hör statsministern före och
efter rådsmöten. Utrikesutskottet hör
statsministern likaså före och efter rådsmöten
uttryckligen i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor
och frågor som har samband med unionsfördraget
eller ändringar i det. Dessutom hör utskottet
utrikesministern och andra ministrar efter behov i olika sammanhang
i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.
Utrikesutskottet lyfter fram riksdagens rätt att få information
enligt 97 § i grundlagen. Det påminner att rätten
till information är obegränsad och innebär
i ljuset av förarbetena till grundlagen en förpliktelse
för regeringen att självmant hålla utrikesutskottet
rättidigt och regelbundet underrättat om internationella
frågor.
Det aktuella förslaget om ändring av grundlagen är
betydelsefullt med tanke på riksdagens rätt att
få information, framhåller utrikesutskottet. Den
gäller framför allt utrikes- och säkerhetspolitiska
frågor som faller inom utskottets behörighet.
Riksdagens roll som skiljedomare i eventuella konflikter kräver
information över hela linjen redan när frågor
bereds och diskuteras. Utifrån det som rapporterats in
till utskottet och det som utskottet självt erfarit anser
det att det inte räcker med att ministrarna efter eget gottfinnande
informerar riksdagen muntligt. Det finns inga formella hinder för
att statsrådet utifrån GL 97 § går
ut med effektivare skriftlig information som också täcker
in presidentens utrikespolitiska verksamhet, inbegripet viktiga
resor och möten. I utskottets ögon är
ett sådant förfarande motiverat.