Motivering
Fördragsutredningar till utrikesutskottet
De föregående utredningarna lämnades
1997 och 2006. Utredningen har utvecklats på 2000-talet, delvis
till följd av att den fördragsarbetsgrupp som
tillsatts med anledning av att grundlagen trädde i kraft
2000 då lämnade sitt förslag till hur informationen
om fördrag skulle kunna förbättras. Arbetsgruppen
föreslog i sitt betänkande (UM 1/2000)
i januari 2000 att förfarandet för att informera
om fördrag i praktiken ska förbättras så att
statsrådet regelbundet lämnar en redogörelse
till riksdagen om Finlands internationella fördragspolitik,
till exempel i början av varje valperiod.
Utredningen 2006 lämnades mot valperiodens slut, eftersom
regeringen ville ha erfarenhet av tillämpningen av den
nya grundlagen och lagstiftningen om statsrådet som trädde
i kraft 2003, innan en ny utredning lämnades. Utrikesutskottet
konstaterade i sitt utlåtande i saken (UtUU 2/2006
rd) att det med tanke på riksdagens påverkansmöjligheter
var viktigt att utredningar i fortsättningen lämnas
till utrikesutskottet i början av valperioden.
Den nu aktuella utredningen kommer åter i slutet av
valperioden, med tidpunkten för den föregående
utredningen och tidsplanen för behandlingen som argument.
Det konstateras i utredningen att den i fortsättningen
om möjligt kommer att lämnas till riksdagen i
valperiodens början. Meningen är att det i varje
utredning ska finnas en bilaga med en förteckning över
bi- och multilaterala avtal under beredning.
Utrikesutskottet anser att fördragsutredningar enligt
97 § i grundlagen behövs. De ger riksdagen och
utskottet en bättre chans att bevaka Finlands fördragspolitik
och fördragsförberedelser redan i första
fasen på ett övergripande sätt. De ger
en värdefull horisontell uppfattning om fördragsprocesserna
inom olika ministeriers ansvarsområden och tjänar
som instrument för parlamentarisk kontroll.
Utrikesutskottet yrkar på att i fortsättningen få en
utredning i början av varje valperiod. Nästa utredning
bör alltså lämnas 2011 under den nya
riksdagens första riksmöte. Med hänsyn
till hur detaljerad beskrivningen av den aktuella granskningsperioden
2006—2009 är, kan nästa utredning gärna
vara kortare, om den lämnas till utrikesutskottet i valperiodens
början och det blir praxis att lämna utredningar
då. Utredningarna bör ha en framåtriktad
hållning.
Hur täckande är den nu aktuella fördragsutredningen?
I utredningen granskas riksdagens medverkan i beredningen av
internationella fördragsfrågor, hur internationella
administrativa avtal upprättas, samarbetet med Åland
i fördragsfrågor, Finlands praxis för
reservationer och viktiga fördragsprojekt under perioden
2006—2009. Utrikesutskottet anser att utredningen är
grundlig och utförlig.
Utskottet vill i alla fall peka på två allmänna brister
i utredningen som gör att den i och för sig förtjänstfulla
tekniska beskrivningen saknar en bredare förankring. Bristerna
gör att det inte helt klart framgår hur man tänker
förbättra Finlands fördragspolitik vid
förändringar i den internationella omvärlden.
Den första generella bristen är att de allmänna
prioriteringarna, målen och utvecklingstrenderna i Finlands
fördragspolitik inte alls tas upp i utredningen. Regeringens
prioriteringar och mål inom fördragspolitiken
och hur de i framtiden ska främjas bör anges tydligare.
Regeringen skulle också kunna bedöma i vilken
utsträckning Finlands mål kan uppnås
genom EU:s fördragspolitik och hur Finlands medinflytande inom
EU kan stärkas. De här viktiga frågorna blir
bristfälligt klarlagda när olika fördragsprojekt
behandlas tekniskt och i detalj under sammanlagt 27 rubriker i utredningens
tematiska avsnitt, utan någon allmän inledning
eller allmänna slutsatser. För att förbättra
utredningarna i fortsättningen bör de kompletteras
med en analys av utvecklingstrender inom området fördragspolitik,
en beskrivning av Finlands ambitioner och en utvärdering
av hur de nåtts. Utredningen behöver inte bli
längre för det, för den bakåtblickande
delen av granskningen kan i gengäld göras mindre
utförlig och bara det väsentliga tas med.
Den andra generella bristen har att göra med konsekvenserna
av EU:s åtgärder och utveckling för Finlands
fördragspolitik. Detta tema har med avsikt lämnats
utanför fördragsutredningen, även om
EU:s inverkan på vissa fördrag och fördragsförhandlingar
tas upp här och där under olika rubriker i det
tematiska avsnittet. Vid utfrågningen av sakkunniga har
det kommit fram att ett av skälen till att temat uteslutits är
att regeringens proposition om Lissabonfördraget (RP 23/2009
rd) är av relativt sent datum och dessutom att temat har
tagits upp i andra fördragsutredningar.
Utrikesutskottet tillmäter analysen av EU:s åtgärder
och utveckling så stor betydelse för Finlands
fördragspolitik och trenderna inom den att frågan
bör tas upp som ett särskilt tema i varje fördragsutredning.
Utskottet ser det inte som något problem att utredningen
i centrala och vittfamnande frågor — som konsekvenserna
av Lissabonfördragets ikraftträdande för
Finlands fördragspolitik — upprepar information
som regeringen redan tidigare i något annat sammanhang har
lämnat riksdagen för behandling eller kännedom.
Däremot påverkar det utredningens nyttovärde
negativt om den inte alls tar upp ett helt, centralt tema.
Riksdagens medverkan i beredningen av internationella fördragsfrågor
I den föregående utredningen från
2006 konstaterades det att 97 § i grundlagen huvudsakligen hade
kommit att gälla Europeiska unionens gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik. Utrikesutskottet blev i regel inte
informerat om så kallade traditionella fördragsfrågor
utifrån 97 §. Det ansåg i sitt utlåtande
om utredningen att riksdagen i den inledande fasen vid unionsrelaterade
fördragsförhandlingar och andra viktiga avtalsförhandlingar
bör få en promemoria om Finlands mål.
Vidare konstaterade utskottet att informationen till riksdagen
saknar den regelmässighet som gäller för
hela förvaltningen.
Utrikesutskottet ser positivt på att utrikesministeriet
har beaktat det som sagts ovan och tagit in ett avsnitt om riksdagens
medverkan i beredningen av internationella frågor i sin
reviderade fördragshandbok (Valtiosopimusopas, UM 2009).
Enligt den reviderade fördragshandboken bör riksdagen
få information redan i beredningen av internationella fördrag
och utrikes- och säkerhetspolitiskt betydelsefulla samförståndsprotokoll.
Riksdagen ska informeras om fördrag enligt 97 § och övriga
utskott enligt 47 § i grundlagen.
Grundlagen anger dels att statsrådet självmant
ska lämna de upplysningar riksdagen behöver, dels
lämna de upplysningar riksdagen begär, men i den
reviderade fördragshandboken är utgångspunkten
den att det behöriga ministeriet har anledning att förväg
kontakta det berörda fackutskottet på förhand
för att göra upp om praxis för att utbyta
information. Det är angeläget att statsrådet
fortlöpande bevakar hur anvisningarna i den reviderade
fördragshandboken fullföljs i praktiken. Statsrådets
och utrikesministeriets kurser för föredragande
och övrig tillgänglig utbildning är ett
bra sätt att få uppmärksamhet för
frågan.
Internationella förvaltningsavtal och samförståndsprotokoll
Utrikesutskottet har i ett tidigare sammanhang noterat att internationell
lagstiftning i allt högre grad kommer till utanför
multilaterala fördragsförhandlingar. Samförståndsprotokoll,
uppförandekoder och procedurer läggs oftast upp
i inofficiella sakkunnig- eller tjänstemannaarbetsgrupper
och de är inte rättsligt bindande på samma
sätt som fördrag. Men i praktiken styr de på många
sätt regeringens arbetssätt.
Utrikesutskottet ser positivt på att den föreliggande
utredningen har breddats i enlighet med utskottets tidigare ståndpunkt
i saken och noggrannare täcker in olika slag av samförståndsprotokoll.
Det anser ändå att frågan om samförståndsprotokollens
rättsliga status är svårare att tolka än
vad som hävdas i utredningen.
I inledningen konstateras det att samförståndsprotokoll
inte är rättsligt bindande på samma sätt
som fördrag. Men i avsnittet om försvarsministeriets
förvaltningsområde konstateras det att parterna
noggrant följer samförståndsprotokollen
och att de spelar en stor roll inom försvarsförvaltningen,
eftersom parternas ekonomiska ansvar de facto bestäms utifrån
dem. I många fall måste man i samförståndsprotokollen
ta in bestämmelser som hör till eller åtminstone
tangerar området för lagstiftning i Finland. Följden är
att en del protokoll hos oss betraktas som rättsligt bindande
dokument och att de godkänns och sätts i kraft
i enlighet med 8 kap. i grundlagen.
I samma avsnitt påpekas det att Finlands sätt att
behandla samförståndsprotokoll som gäller området
försvarsmateriel nationellt är exceptionellt.
I andra länder krävs inte parlamentets godkännande
för protokollen, utan det är landets försvarsministerium
som har den befogenheten. Konsekvensen av detta kan bli att Finlands
nationella godkännandeförfarande fördröjer
hela projektet, att Finland kan gå med i projektet senare än
de övriga eller att Finland måste ställa sig
utanför.
Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande om
projektet för en mjukvarudefinierad radio (GrUU 16/2008
rd) att delar av ett åtagande som tekniskt kan undantas
från riksdagens godkännande inte får
innefatta bestämmelser som hör till området
för lagstiftning eller som påverkar dem eller
som annars kräver riksdagens godkännande. Som
exempel kan nämnas tvistlösning i skiljemannaförfarande,
skadeståndsansvar och hemlighållande av information.
Utrikesutskottet anser i likhet med försvarsutskottet (FsUU 6/2009
rd) att eftersom de ovan beskrivna inslagen nästan utan
undantag utgör en väsentlig del av samförståndsprotokollet
om vilket som helst materielprojekt är det knappast möjligt
att gå in för att bara försvarsministeriet
ska ha befogenhet att godkänna samförståndsprotokoll
om projekt inom försvarsförvaltningen i Finland.
Man kan i alla fall se på vilka möjligheter det
finns att utveckla Finlands nationella ratifikationsförfarande.
Man kan försöka påskynda den nationella behandlingen åtminstone
genom effektivare utbildning av fördragsberedarna och genom
att utnyttja existerande modellfördrag.
Samarbetet med Åland i fördragsfrågor
Utrikesutskottet ser positivt på att utredningen har
fått ett extra avsnitt om samarbetet med Åland
i fördragsfrågor.
Samarbetet har utvecklats positivt, menar utskottet. Statsrådet
fattade i allmänt sammanträde i april 2009 ett
principbeslut om att utrikesministeriet och justitieministeriet
tillsammans med landskapsregeringen bör överväga
hur man kan vidareutveckla förfaringssätt för
att säkerställa att Ålands ställning
beaktas vid förhandlingsprocesser som gäller internationella
fördrag och när Finland förbinder sig
till internationella fördrag.
Utskottet välkomnar utrikesministeriets aktiva insatser
för att utveckla samarbetet med Åland, inbegripet
att översätta EU-fördragsanvisningar
till svenska, uppdatera avsnittet om Åland i fördragshandboken
och klarlägga vilka konsekvenser det får för Ålands
status att EU blir en juridisk person när Lissabonfördraget sätts
i kraft.
Vid de förhör med sakkunniga som utrikesutskottet
höll med anledning av utredningen framkastades också förslag
till hur samarbetet kan utvecklas i framtiden. Det ansågs
att landskapsregeringen har de bästa förutsättningarna
att delta i internationella förhandlingar om regeringen
på ett tidigt stadium informerar landskapsregeringen om
förhandlingarna, bereder landskapsregeringen plats i den
förhandlande gruppen och underrättar landskapsregeringen
om förhandlingarna på svenska. I det sammanhanget
lyfter två problempunkter fram. Vid förhören
framhölls det att det av vissa propositioner med ikraftsättandeförfattningar
som sänts till Ålands lagting framgår
att utlåtande från landskapsregeringen inte hade
begärts när propositionerna bereddes. Den andra
problempunkten var tillgången till material på svenska,
som ibland kan vara bristfällig, t.ex. att fördragshandboken
bara finns på finska. Utrikesutskottet anser att de här
problemen kan tas upp inom ramen för de processer som redan
finns för att utveckla samarbetet med Åland.
Reservationer och invändningar mot dem
Utredningen behandlar ingående de reservationer som
Finland lagt in eller invänt mot under granskningsperioden.
Utrikesutskottet ser det som ett viktigt led i Finlands fördragspolitik
att vi också i fortsättningen aktivt bevakar reservationerna
mot multilaterala fördrag, inte minst konventioner om de
mänskliga rättigheterna, och i förekommande
fall invänder mot dem.
De viktigaste fördragsprojekten under perioden 2006—2009
I anknytning till avsnittet om fördragsprojekt fäster
sig utrikesutskottet vid EU:s avtal med tredjeländer, den
internationella humanitära rättten och vissa frågor
kring Internationella arbetsorganisationen ILO.
Det är en brist att EU:s avtal med tredjeländer,
ländergrupper och organisationer inte har behandlats på ett
heltäckande sätt och att det inte har gjorts någon
samlad analys av dem, anser utrikesutskottet. Dessutom är
utredningen något stökig till denna del. Under
rubriken EU:s förhandlingar om handelsavtal tas till exempel
olika slag av associations-, partnerskaps- och samarbetsavtal upp
som innehåller politiska frågor. I avtalen utgör
liberalisering av handeln bara ett av en lång rad delområden.
Till EU:s viktigaste ambitioner med avtalen hör bl.a. att
stödja ekonomisk och samhällelig utveckling i
utvecklingsländer, skapa stabilitet, stödja mänskliga rättigheter
och hindra spridning av massförstörelsevapen.
Där nämns också att förbättra
EU:s konkurrenskraft, som självfallet hör till
ambitionerna, inte minst när det gäller avtal
med andra länder än de minst utvecklade.
Utrikesutskottet ser gärna att utredningen i fortsättningen
innefattar ett avsnitt eller stycke om EU:s tredjelandsavtal, där
EU:s avtalsinstrument tas upp (associationsavtal, partnerskapsavtal,
samarbetsavtal, frihandelsavtal etc.) och som utmynnar i en aktuell översikt över
pågående och förestående förhandlingar.
I avsnittet bör också förhandlingar av
särskild vikt för Finland tas upp; i den nu aktuella
utredningen nämns de pågående förhandlingarna
om en förlängning av partnerskapsavtalet mellan
EU och Ryssland över huvud taget inte.
I utredningen saknas en beskrivning av EU:s fördragspolitik
som instrument för EU:s yttre förhållanden,
konstaterar utrikesutskottet. EU definierar sin relation till varje
tredjeland, som antingen närmare eller mer avlägsen,
genom olika slag av avtalsarrangemang och utifrån politiska
och andra utgångspunkter. Arrangemangen avspeglar också den
andra partens betydelse för EU och EU:s uppfattning om
partens utvecklingsnivå. På grund av EU:s handels-
och utvecklingspolitiska betydelse inbegriper avtalen starka möjligheter
att påverka till exempel de mänskliga rättigheterna
och den samhälleliga utvecklingen i tredjeländer.
Utredningen skulle kunna komma med en bedömning av hur
väl EU genom sin fördragspolitik har lyckats främja
ambitionerna och vad det har för betydelse för
Finland.
Enligt utrikesutskottet skulle utredningen med fördel
ha kunnat behandla konsekvenserna av Lissabonfördraget
för EU:s och Finlands fördragspolitik och riksdagens
medverkan i beredningen av internationella fördragsfrågor.
Förtjänta av en analys är också det
faktum att EU blir en juridisk person, att EU:s handelspolitiska befogenhet
utvidgas, att EU:s förhandlingsordningar förändras,
inbegripet den höga representantens roll och Europaparlamentets
stärkta ställning.
En detalj som kom fram vid utfrågningen av sakkunniga
i utskottet är de så kallade frånskiljandeklausulerna
när EG är part i en konvention (EU efter att Lissabonfördraget
har trätt i kraft). Med klausulerna vill EG undvika att
binda upp sig vid konventionsbestämmelser som står
i strid med gemenskapsrätten. I en allmän frånskiljandeklausul
konstateras det typiskt att om gemenskapsrättsakter finns,
har de företräde framför en konvention.
Ur EG:s synvinkel är en sådan klausul en effektivare
och lättare lösning än att i varje konvention
leta efter de punkter som kan tänkas stå i strid
med gemenskapsrätten. Konventionsbestämmelser är
ofta generella, och så kan det hända att gemenskapens
lagstiftning utvecklas. För tredje parter betyder EG:s
frånskiljandeklausuler problem, för de har svårt
att bilda sig en exakt uppfattning om klausulernas alla konsekvenser.
Dessutom kan konsekvenserna förändras om gemenskapsrätten
förändras. Utrikesutskottet anser att EU:s frånskiljandeklausuler
och Finlands hållning till dem bör tas upp i nästa
fördragsutredning.
Vad gäller internationell humanitär rätt
hänvisar utrikesutskottet till sitt utlåtande
om den föregående fördragsutredningen
från 2006 där det påpekade att temat
blev ganska ytligt behandlat i utredningen. I den föreliggande
utredningen saknas punkten om internationell humanitär
rätt helt och hållet, trots att där ingår
en punkt om internationella brottmålsdomstolen och andra
krigsbrottsdomstolar. I fråga om humanitär rätt
har utredningen alltså förändrats i rakt
motsatt riktning mot utskottets ståndpunkt. Detta trots
att utmaningarna för den internationella humanitära
rätten och trycket på att utveckla den har ökat.
Finland har under granskningsperioden deltagit i förhandlingar
om fördrag om utveckling av den internationella humanitära
rätten. I utredningen nämns till exempel inte
Oslokonventionen mot klustervapen, som förhandlades fram och
undertecknades under perioden. Det är nog ett anmärkningsvärt
beslut att Finland då lät bli att underteckna
konventionen i december 2008. Republikens president och statsrådets
utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott har bestämt
att man återkommer till Oslokonventionen när försvarsmaktens
undersökning av försvarets prestationskapacitet
har blivit färdig och det internationella arbetet med att
utveckla klustervapen, möjligheterna att upphandla dem
och kostnadsalternativen har klarlagts. Det är relevant
att bevaka frågan i fördragsutredningen, anser
utskottet. I anknytning till Oslokonventionen är det också viktigt
att ta upp förhandlingarna om klustervapen inom ramen för
CCW-konventionen om konventionella vapen och Finlands aktiva medverkan
vid dem. De största producent- och användarländerna
för klustervapen är med vid CCW-förhandlingarna.
Utrikesutskottet noterar vidare att regeringen i samband med
statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelser 2004 och 2009 tänkt sig att Finland
2012 går med i Ottawakonventionen mot infanteriminor. Om
nästa fördragsutredning i överensstämmelse
med utrikesutskottets ståndpunkt lämnas genast
i början av nästa valperiod 2011, är
det aktuellt att ta upp förberedelserna inför
Ottawakonventionen i utredningen då.
Utrikesutskottet tillstyrker att Finland aktivt driver på internationella
förhandlingar om en internationell konvention om vapenhandel
(Arms Trade Treaty). Finland är med i den ursprungliga
gruppen bakom initativet. Också det här temat
kan med fördel behandlas i nästa utredning.
Vad gäller Internationella arbetsorganisationen ILO
tar utskottet ställning till möjligheten att ändra
sättet för att hänvisa vissa frågor
till riksdagen för behandling. Enligt utredningen har praxis
hittills varit att konventioner som ILO antagit förs till
riksdagen enligt 94 § i grundlagen. I praktiken betyder
det att en proposition om godkännande av ILO:s konventioner
har lämnats till riksdagen också när
regeringen inte har ställt sig bakom ratificering av konventionen
i fråga. Analogt har också ILO:s rekommendationer
lämnats till riksdagen för behandling genom propositioner
där regeringen har bedömt överensstämmelsen
med nationell lagstiftning och nödvändiga ändringar
i lagstiftning för att konventionen ska kunna ratificeras.
I utredningen framhålls att när riksdagen
behandlar ett förslag om att inte godkänna en
ILO-konvention eller ILO:s förklaringar eller rekommendationer
inte beslutar om godkännande av en internationell förpliktelse
på det sätt som avses i 94 § 1 mom. i
grundlagen och därför har statsrådet
tittat på ett sådant alternativ att de här
frågorna förs upp till behandling i riksdagen
utifrån 47 § i grundlagen. I 47 § föreskrivs
om riksdagens rätt att få information, dvs. dels
statsrådets skyldighet att på eget initiativ lämna
den information som riksdagen behöver, dels statsrådets skyldighet
att lämna den information riksdagen begär. Enligt
paragrafens 1 mom. ska den minister som saken gäller se
till att utskott eller andra riksdagsorgan utan dröjsmål
får de upplysningar som de behöver. I 2 mom. föreskrivs
att varje utskott har rätt att av statsrådet eller
respektive ministerium få utredning i de frågor
som hör till utskottets behörighetsområde.
Med anledning av utredningen kan utskottet ge ett yttrande till statsrådet
eller ministeriet. Förfarandet i bestämmelsen
utesluter inte att frågan tas upp till debatt i riksdagens
plenum enligt riksdagens arbetsordning om riksdagen så vill.
Enligt utredningen lämnas de ILO-konventioner som Finland
har för avsikt att ratificera i vilket fall fortfarande
till riksdagen för godkännande med stöd
av 94 § 1 mom. i grundlagen.
Grundlagens 47 § erbjuder riksdagen en naturligare
väg att behandla frågor som att inte ratificera
ILO-konventioner och att behandla rekommendationer och förklaringar.
Utrikesutskottet instämmer i denna uppfattning, som också arbetslivs-
och jämställdhetsutskottet ställt sig
bakom i sitt utlåtande till utskottet. Det omfattar arbetslivs-
och jämställdhetsutskottets motivering att det
förfarande som föreslås i utredningen är
smidigare och lättare för statsrådet och
riksdagen, men att det ändå garanterar riksdagens
medinflytande och möjlighet att få information
på ett betryggande sätt.