Vastauksena kysymykseen esitän kunnioittavasti seuraavaa:

Arvonlisäverotusta koskevan verotuskäytännön mukaan yksityistien ylläpitoon velvolliset tienhoitokunnat eivät harjoita arvonlisäverolaissa (1501/1993) tarkoitettua verollista liiketoimintaa. Koska yksityistien ylläpitäjä rinnastetaan arvonlisäverotuksessa lopulliseen kuluttajaan, tienhoitokunta joutuu hankkimaan toiminnassaan käyttämänsä hyödykkeet verollisina. Tienhoitokunnilla ei ole arvonlisäverotuksen yleisten periaatteiden mukaisesti oikeutta vähentää tai saada palautuksena tien rakentamista ja ylläpitoa varten tekemiinsä hankintoihin sisältyviä arvonlisäveroja.

Myöskään kuntien tai kuntayhtymien harjoittamaa yleisten teiden rakentamista ja ylläpitoa ei pidetä arvonlisäverollisena liiketoimintana. Kuntien harjoittamaan verottomaan toimintaan sovelletaan arvonlisäverotuksessa erityistä palautus- ja takaisinperintäjärjestelmää. Valtio palauttaa kunnille ja kuntayhtymille arvonlisäverolain 130 §:n perusteella tällaista toimintaa varten tehtyihin hankintoihin sisältyvät arvonlisäverot. Palautukset peritään kunnilta yhteisesti takaisin asukasluvun perusteella määräytyvänä osuutena erillislain (79/1994) mukaisesti. Palautusoikeuden seurauksena ostettujen hyödykkeiden hintaan sisältyvä vero ei muodostu hankintahetkellä kunnalle kustannukseksi, joten se ei vaikuta hankintamuodon valintaan. Takaisinperintäjärjestelmän kautta verotonta liiketoimintaa varten tehtyihin hankintoihin sisältyvät verot muodostuvat kuitenkin lopulta kunnille kustannukseksi.

Arvonlisäverotuksessa sovellettavan veropohjan laajuudesta on säädetty Suomea sitovasti neuvoston kuudennessa arvonlisäverodirektiivissä (77/388/ETY). Yksityisten tiekuntien harjoittaman tienpidon osalta omaksuttu arvonlisäverolain tulkintakäytäntö ei poikkea direktiivin sääntelystä eikä sen soveltamiskäytännöstä. Suomi ei voi kansallisin päätöksin supistaa direktiivin mukaista veropohjaa. Yksityisteiden kunnossapito- ja rakentamistöiden vapauttaminen arvonlisäverosta tai uuden tienhoitokuntia koskevan palautusjärjestelmän luominen ei siten kuudennen arvonlisäverodirektiivin mukaan ole mahdollista.

Som svar på detta spörsmål får jag vördsamt anföra följande:

Enligt den beskattningspraxis som gäller mervärdesbeskattningen bedriver de bestyrelser som är skyldiga att underhålla enskilda vägar inte sådan skattepliktig affärsverksamhet som avses i mervärdesskattelagen (1501/1993). Eftersom de som underhåller enskilda vägar jämställs med den slutliga konsumenten i mervärdesbeskattningen, är bestyrelserna tvungna att skaffa de nyttigheter som de använder som skattepliktiga. Enligt de allmänna principerna för mervärdesbeskattningen har bestyrelserna ingen rätt att göra avdrag eller få återbäring för den mervärdesskatt som ingår i anskaffningar för byggande och underhåll av vägar.

Byggande och underhåll av allmänna vägar vilket bedrivs av kommuner eller samkommuner betraktas inte heller som mervärdesskattepliktig affärsverksamhet. På kommunernas skattefria verksamhet tillämpas ett särskilt system för återbäring och återkrav vid mervärdesbeskattningen. Staten återbär med stöd av 130 § mervärdesskattelagen till kommunerna och samkommunerna den mervärdeåskatt som ingår i anskaffningar för sådan verksambet. Återbäringarna återkrävs gemensamt hos kommunerna i form av en andel som fastställs enligt kommunernas invånarantal enligt en särskild lag (79/1994). Den skatt som ingår i priset på nyttigheter som köpts som en följd av rätten till återbäring utgör inte vid anskaffningstidpunkten någon kostnad för kommunen och därför inverkar den inte på valet av anskaffningsform. De skatter som ingår i anskaffningar som gjorts för skattefri affärsverksamhet via systemet med återkrav kommer dock slutligen att utgöra en kostnad för kommunerna.

Omfattningen av den skattebas som tillämpas vid mervärdesbeskattningen fastställs med bindande verkan för Finland i rådets sjätte mervärdesskattedirektiv (77/388/EEG). Den tolkningspraxis av mervärdesskattelagen som tillämpas i fråga om enskilda väglags väghållning avviker inte från bestämmelserna i direktivet och inte heller från tolkningspraxis. Finland kan inte med stöd av nationella beslut begränsa den skattebas som avses i direktivet. Det är således inte enligt det sjätte mervärdesskattedirektivet möjligt att befria arbeten med underhåll och byggande av enskilda vägar från mervärdesskatt eller att skapa ett nytt system för återbäring till bestyrelserna.