1.1  Bakgrund

Lagen om djursjukdomar (76/2021) trädde i kraft den 21 april 2021. Samtidigt började Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”); nedan EU:s djurhälsoförordning, tillämpas. Detta är den viktigaste rättsakten som hör till EU:s djursjukdomslagstiftning.  

I samband med reformen av lagen om djursjukdomar bibehölls statens tidigare ersättningssystem för skador orsakade av djursjukdomar oförändrat. Ersättningssystemet tryggar primärproducenternas rättigheter och ekonomiska ställning samt förebygger situationer där aktörerna drar ut på tiden med att anmäla misstänkta djursjukdomar av rädsla för ekonomiska förluster. Ersättningssystemet bygger på EU:s regler om statligt stöd för jordbruk och fiskerihushållning som utfärdades 2014. Dessa regler håller på att revideras och de nya reglerna ska tillämpas på befintliga stödsystem som baserar sig på gruppundantag senast den 1 juli 2023. Även anmälda stödsystem ska anpassas till de nya reglerna. 

Efter att lagen om djursjukdomar stiftades har också Europeiska kommissionens bestämmelser om bekämpning av afrikansk svinpest reviderats. Afrikansk svinpest är en smittsam virussjukdom hos svindjur som hålls som husdjur och vilda svindjur. Den kan avsevärt påverka bestånden av svindjur samt minska svingårdarnas lönsamhet och störa handeln med och exporten av svindjur och produkter som härrör från dem. Vid ett sjukdomsutbrott kan sjukdomen sprida sig mellan vilda svindjurspopulationer och svinhållningsplatser. Trots att bestämmelserna i lagen om djursjukdomar är tillämpliga även på bekämpningen av afrikansk svinpest, föranleder kommissionens nya bestämmelser vissa preciseringsbehov. 

1.2  Beredning

2.1  Ersättning för kostnader och förluster som orsakats av djursjukdomar

Sjukdomar hos landlevande djur  

Undantagna från anmälningsskyldigheten för stöd som betalas inom jordbrukssektorn är sådana stöd som föreskrivs i gruppundantagsförordningen för jordbruk. Som förenliga med den inre marknaden anses sådana kostnader för förebyggande och utrotning av djursjukdomar som uppfyller kriterierna i artikel 26 i förordningen samt dessutom de allmänna villkoren i kapitel I i förordningen.  

Kraven i artikel 26 i gruppundantagsförordningen motsvarar i huvudsak kraven i de tidigare reglerna om statligt stöd. Stöd kan beviljas för sjukdomar som är sådana förtecknade sjukdomar som avses i EU:s djurhälsoförordning eller som nämns i någon av följande: 

den förteckning över djursjukdomar i OIE:s Terrestrial Code som upprättats av Världsorganisationen för djurhälsa, 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen, nedan zoonosförordningen, 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG, nedan zoonosdirektivet, 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati, nedan TSE-förordningen. 

En nyhet är emellertid att stödet kan gälla även nya sjukdomar enligt EU:s djurhälsoförordning, dvs. djursjukdomar som ännu inte är förtecknade samt andra sjukdomar. Då är villkoret för betalning av stöd emellertid att sjukdomar har orsakat aktörerna allvarlig skada som överstiger minst 30 % av den genomsnittliga årsproduktionen eller årsinkomsten för en jordbrukare. Den genomsnittliga årsproduktionen eller årsinkomst beräknas baserat på den föregående treårsperioden. Den kan alternativ beräknas baserat på den föregående femårsperioden, där den högsta och lägsta noteringen inte ska medräknas. Dessutom krävs det att stödmottagaren har tecknat en försäkring, om sådan erbjuds, eller betalar ekonomiska bidrag till gemensamma fonder som godkänts av medlemsstaten och som täcker minst 50 % av deras genomsnittliga årsproduktion eller produktionsrelaterade inkomst och de statistiskt sett oftast förekommande djursjukdomarna eller växtförstörarna i den berörda medlemsstaten eller regionen. 

Stödberättigande kontroll- och utrotningskostnader för sjukdomar är på samma sätt som tidigare kostnader för slakt eller utslaktning och destruktion av djur och destruktion av produkter och utrustning knutna till dem, och rengöring och desinfektion av företaget och utrustning. Stöd är också möjligt till den del som djur dör till följd av vaccinationer eller andra åtgärder som beslutats av de behöriga myndigheterna.  

Stödberättigande är också kostnaderna för vissa förebyggande åtgärder, såsom slakt eller utslaktning av djur i förebyggande syfte. Nytt i förhållande till tidigare bestämmelser är också omnämnandet av åtgärder för fastställande eller förbättring av biosäkerhetsåtgärder. 

Som ersättning för skador som orsakats av djursjukdomar kan stöd betalas på grundval av marknadsvärdet av de djur som har slaktats eller avlivats eller som har dött eller de produkter, knutna till dem till följd av djursjukdomen eller som en del av ett offentligt program eller en åtgärd. Dessutom kan stöd betalas på grundval av inkomstbortfallet till följd av karantäntvång, svårigheter när det gäller återställande av djurbesättningen som åläggs som en del av ett offentligt program eller en åtgärd, eller på grundval av kostnaderna för utbyte av utrustning som förstörts på uppdrag av medlemsstatens behöriga myndigheter. Marknadsvärdet ska fastställas på grundval av värdet av djuren eller produkterna omedelbart innan varje misstanke om djursjukdomen väcktes eller bekräftades. 

Stöd för kostnaderna för att förebygga och utrota sjukdomar ska på nuvarande sätt i princip betalas som naturaförmån, dvs. i stället för pengar i form av tjänster eller till exempel förnödenheter.  

Stöd får inte beviljas om det är fastställt att djursjukdomen orsakats avsiktligen eller av oaktsamhet av stödmottagaren. Stödet och varje annan ersättning som stödmottagaren erhållit för samma stödberättigande kostnader ska begränsas till 100 procent av de stödberättigande kostnaderna. 

Betalningen av stöd begränsas av de allmänna bestämmelser som ingår i kapitel I i gruppundantagsförordningen och som motsvarar de tidigare reglerna om statligt stöd. Gruppundantaget gäller endast stöd som betalas till mikroföretag samt små och medelstora företag. I fråga om stöd för djursjukdomskostnader förutsätts att företaget är verksamt inom primär jordbruksproduktion. Gruppundantaget är inte tillämpligt på stöd till ett företag som är föremål för ett oreglerat återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut. Det omfattar i princip inte heller stöd till sådana företag i svårigheter som definieras i förordningen. Stöd kan dock beviljas för kostnaderna för förebyggande, kontroll och utrotning av djursjukdomar oberoende av om företaget är i svårigheter. Dessutom kan en aktör få ersättning för skador som orsakats av sjukdom, om svårigheterna beror på sjukdomen i fråga. En stödåtgärd enligt artikel 25 i förordningen behöver inte ha en sådan stimulanseffekt som avses i kapitel I i gruppundantagsförordningen eller ska anses ha en stimulanseffekt. 

Medlemsstaterna ska se till att stöduppgifterna offentliggörs i kommissionens modul för stödtransparens eller på en övergripande webbplats för statligt stöd på nationell nivå på det sätt som artikel 9 i gruppundantagsförordningen förutsätter. Tröskelgränsen för offentliggörande av varje beviljat individuellt stöd inom primärproduktionen sänks från tidigare 60 000 euro till 10 000 euro.  

Av medlemsstaterna förutsätts dessutom att offentliggörandet av den fullständiga texten till stödordningen eller stödet för särskilda ändamål ska särskilt innehålla en uttrycklig hänvisning till gruppundantagsförordningen för jordbruk, med angivande av förordningens titel och en hänvisning till dess publikationsreferens i Europeiska unionens officiella tidning och till de särskilda bestämmelser i kapitel III som berörs av akten eller, i tillämpliga fall, till den nationella lagstiftningen.  

Sjukdomar hos vattenlevande djur 

Det gruppundantag som gäller sjukdomar hos vattenlevande djur utvidgas jämfört med tidigare. Det kan tillämpas trots att det inte finns något förhandsgodkänt utrotningsprogram för sjukdomen, och gruppundantaget täcker också djursjukdomar som bekämpas med nationella utrotningsprogram. Tidigare var gruppundantaget så snävt att det inte kunde utnyttjas i Finland, utan stödet för vattenbrukssektorn har anmälts till kommissionen och godkänts som ett stöd enligt riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorn (2015/C 217/01, EUT C 217, 2.7.2015, s.1). 

Enligt den nya gruppundantagsförordningen för vattenbrukssektorn är sådant stöd för djurhälsoåtgärder förenligt med den inre marknaden som uppfyller kriterierna i artikel 42 i förordningen samt de allmänna villkoren i kapitel I i förordningen. Formuleringarna som gäller kostnader för djursjukdomar i artikel 42 motsvarar i stor utsträckning de formuleringar i riktlinjerna för statligt stöd enligt vilka Finlands nuvarande ersättningssystem för djursjukdomar hos vattenlevande djur har anmälts till kommissionen. I skäl 29 i förordningens ingress motiveras att åtgärder för att kompensera för skador som orsakats av djursjukdomar anses vara ett lämpligt verktyg för att hjälpa företag att återhämta sig.  

Stöd kan beviljas för kostnader för kontroll och utrotning av sjukdomar som är förtecknade sjukdomar enligt EU:s djurhälsoförordning eller nya sjukdomar, djursjukdomar som förtecknats i Aquatic Animal Health Code från Världsorganisationen för djurhälsa eller kontroll och utrotning av sådana zoonoser hos vattenlevande djur som avses i zoonosförordningen eller zoonosdirektivet. De anses inbegripa även driftskostnader som är nödvändiga för att fullgöra skyldigheterna inom ramen för en utrotningsplan. Stödbeloppet får inte överstiga en högsta stödnivå på 100 procent av den totala stödberättigande kostnaden. Bestämmelserna i förordningen är något vidare formulerade än bestämmelserna i gruppundantagsförordningen för jordbruk. De innehåller till exempel inget krav på att stödet för utrotningskostnader ska betalas som naturaförmån. 

De allmänna kraven i kapitel I är delvis desamma som i reglerna om statligt stöd för jordbruk. Gruppundantaget är inte tillämpligt på stöd till stora företag och stöd får inte beviljas företag som är föremål för ett oreglerat återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut. Däremot har den begränsning som gäller företag i svårigheter inte fogats till gruppundantaget som gäller stöd som betalas på grund av sjukdomar hos vattenlevande djur. 

2.2  Restriktionszoner för bekämpning av sjukdomar i kategori a

Ett centralt inslag i bekämpningen av de allvarligaste djursjukdomarna, dvs. sjukdomar i kategori a, är förbud och begränsningar som gäller ett snävt geografiskt område och med vilkas hjälp man försöker förhindra att sjukdomen sprider sig utanför förekomstområdet. I EU:s djurhälsoförordning och med stöd av den föreskrivs det om skydds- och övervakningszoner samt smittade zoner som ska inrättas på grund av en sjukdom som förekommer hos vilda djur. Detaljerade bestämmelser om dessa allmänna sjukdomsbekämpningsåtgärder ingår i kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/687 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller bestämmelser om förebyggande och bekämpning av förtecknade sjukdomar (nedan den delegerade förordningen om sjukdomsbekämpningsåtgärder). Inrättandet av vissa andra restriktionszoner är beroende av medlemsstatens myndighetsprövning.  

I EU:s djurhälsoförordning har afrikansk svinpest klassificerats som en sjukdom i kategori a. När denna sjukdom förekommer hos vilda svindjur eller hos hållna svin iakttas ett tillvägagångssätt som går längre än den allmänna sjukdomsbekämpningsmodellen och som grundar sig på regionalisering av sjukdomen. Det omfattar restriktionszonerna I, II och III, som genom att komplettera bilagan till genomförandeförordningen om afrikansk svinpest kan inrättas utöver och runt de zoner som inrättats som allmänna åtgärder. Medlemsstaternas behöriga myndigheter gör framställningar till Europeiska kommissionen om fastställande av områdena samt utfärdar inom gränserna för EU-bestämmelserna förbud och begränsningar i fråga om förflyttningar av djur och produkter samt undantag från dem. Förordningen innehåller bestämmelser om samordning av dessa zoner samt zonerna enligt de allmänna sjukdomsbekämpningsreglerna. Medlemsstaterna ska också i vissa fall inrätta så kallade ytterligare restriktionszoner särskilt för den tidsperiod då sjukdomsutbrottet har konstaterats men restriktionszoner enligt genomförandeförordningen ännu inte har hunnit inrättas. 

2.3  Vetenskaplig laboratorieverksamhet

I artikel 16 i EU:s djurhälsoförordning föreskrivs det om skyldigheter för laboratorier och lokaler samt andra fysiska eller juridiska personer som hanterar smittämnen för till exempel forskning eller diagnos. De ska, samtidigt som eventuella relevanta internationella standarder beaktas, vidta lämpliga åtgärder avseende biosäkerhet, bioskydd och biologisk inneslutning för att förhindra att smittämnen sprids och kommer i kontakt med djur utanför laboratoriet eller någon annan lokal där smittämnen hanteras för dessa syften. Dessutom ska de aktörer som avses i artikeln se till att det vid förflyttning av smittämnen mellan laboratorier eller andra lokaler inte uppstår någon risk för spridning av förtecknade sjukdomar enligt EU:s djurhälsoförordning och nya sjukdomar.  

Kommissionen har befogenhet att anta delegerade rättsakter om de krav som nämns ovan, men några sådana rättsakter har inte antagits. Enligt artikel 269 i EU:s djurhälsoförordning får medlemsstaterna inom sina territorier tillämpa ytterligare åtgärder eller åtgärder som är strängare än de som fastställs i denna förordning vad gäller bland annat ansvarsområden för djurhälsa eller registrering eller godkännande. De nationella åtgärderna ska vara förenliga med de bestämmelser som fastställs i EU:s djurhälsoförordning och får inte hindra förflyttning av djur och produkter mellan medlemsstaterna eller strida mot bestämmelser i EU:s djurhälsoförordning.  

3.1  Ersättning för kostnader och förluster som orsakats av djursjukdomar

Sjukdomar hos landlevande djur 

Enligt lagen om djursjukdomar svarar staten för desinfektions-, rengörings- och avlivningskostnader som beror på en sjukdom i kategorierna a—c, en ny sjukdom eller annan djursjukdom som ska bekämpas samt för kostnaderna för bortskaffande av kadavret eller något annat föremål. Djurhälsomyndigheterna ser till att de åtgärder som orsakar kostnader vidtas, så det statliga stödet har formen av en naturaförmån. I fråga om sjukdomar hos landlevande djur kan ersättningar inte betalas till aktören ens i det fallet att denne deltar i sjukdomsutrotningen med sin egen arbetsinsats eller till exempel genom att låna ut sin utrustning. 

Av statsmedel betalas ägaren en ersättning enligt marknadsvärde för landlevande djur som en myndighet har bestämt att ska avlivas eller som har dött till följd av en åtgärd som en myndighet bestämt, samt för egendom som har bortskaffats genom beslut av en myndighet. Genom förordning av statsrådet får det dock föreskrivas om standardersättningar för olika djurarter som, med beaktande av djurets ålder, storlek, förväntade produktion och övriga motsvarande omständigheter, motsvarar djurens genomsnittliga marknadsvärde. När beslutet om att avliva djur har fattats på djurägarens ansökan, betalas i ersättning för djuren högst tre fjärdedelar av full ersättning och om antalet fall som ska ersättas är stort kan ersättningsbeloppet sänkas. Utrotningen av djursjukdomar som ska övervakas på djurhållningsplatsen är beroende av aktörens eget beslut, men genom att ansöka om ett avlivningsbeslut har aktören möjlighet att få en del av kostnaderna ersatta.  

Enligt lagen om djursjukdomar kan aktörerna dessutom få ersättning för ekonomiska skador som avsevärt försvårar aktörens utkomst till följd av produktionsförluster som orsakats av en sjukdom i kategorierna a—c, en ny sjukdom eller en annan djursjukdom som ska bekämpas. I ersättning kan betalas högst tre fjärdedelar av skadans storlek.  

Ersättningar för kostnader och förluster kan betalas endast för sjukdomar som nämns i den av Världsorganisationen för djurhälsa upprättade förteckningen över djursjukdomar samt för vissa andra djursjukdomar. De kan inte betalas till stora företag, och kostnaderna och förlusterna ska ha uppkommit inom primär jordbruksproduktion. Ersättningar för djur, egendom eller produktionsförluster kan inte betalas till sådana företag i svårigheter som definieras i kommissionens bestämmelser, om inte sjukdomsutbrottet är orsaken till att företaget hamnat i svårigheter. Ersättningar kan inte heller betalas till ett sådant företag som inte har iakttagit ett sådant beslut om återkrav av stöd som avses i 1 § i lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (300/2001). 

Beslut om betalning av ersättningar fattas av Livsmedelsverket på ansökan. Rätten till ersättning går helt eller delvis förlorad, om aktören har brutit mot bestämmelser om bekämpningen av djursjukdomar, och aktören är skyldig att helt eller delvis ersätta staten för utrotningskostnader och ersättningar till andra aktörer som betalats av statsmedel, om aktören uppsåtligen eller av oaktsamhet har spridit en djursjukdom till djur som ägs av någon annan. 

Ersättningar för kostnader och förluster som orsakats av utrotning av sjukdomar hos landlevande djur betalas av statsmedel. Åren 2017—2021 betalade Livsmedelsverket cirka 90 000 euro i ersättningar för utrotningsåtgärder avseende sjukdomar hos landlevande djur och dessutom cirka 110 000 euro i kostnader för sjukdomsutrotning. Ersättningarna gällde fåglar som avlivats och egendom som bortskaffats för att utrota högpatogen aviär influensa samt produktionsförluster som orsakats av utrotningen av aviär influensa. Utrotningskostnaderna gällde bortskaffande av avlivade fåglar och andra biprodukter samt rengöring och desinfektion av djurhållningsplatserna. 

Det anses att ersättningssystemet enligt lagen om djursjukdomar behövs även under den påbörjade EU-finansieringsperioden, eftersom det främjar tidigt konstaterande och effektiv bekämpning av sjukdomar och därigenom husdjurs och vilda djurs hälsa samt folkhälsan. Dessutom är ersättningssystemet av väsentlig betydelse för tryggande av lantbruksföretagarnas ekonomiska ställning, eftersom det inte tillhandahålls just några djursjukdomsförsäkringar på marknaden. Gruppundantaget för jordbruk motsvarar så till vida det tidigare att det är möjligt att anpassa regleringen i lagen om djursjukdomar till den nya finansieringsperiodens regler om statligt stöd genom små ändringar och preciseringar i lagen om djursjukdomar. Dessutom behöver förutsättningarna för ersättning för ekonomisk skada förtydligas. 

Sjukdomar hos vattenlevande djur 

När det gäller sjukdomar hos vattenlevande djur är bestämmelserna om ersättningar i lagen om djursjukdomar i huvudsak desamma som bestämmelserna om sjukdomar hos landlevande djur. Grunden för statligt stöd är dock en annan, för såsom konstaterats ovan baserar sig stödmöjligheten inte på gruppundantagsförordningen för jordbruk, utan på riktlinjerna för statligt stöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorn.  

Staten ansvarar för desinfektions-, rengörings- och avlivningskostnader som beror på en sjukdom i kategorierna a—c, en ny sjukdom eller annan djursjukdom som ska bekämpas samt för kostnaderna för bortskaffande av kadavret eller något annat föremål. Djurhälsomyndigheterna ser till att de åtgärder som orsakar kostnader vidtas. Skillnaden jämfört med ersättningarna för sjukdomar hos landlevande djur är att det är möjligt att betala penningersättningar för kostnaderna till vattenbruksaktören själv, om denne deltar i arbetet med att utrota sjukdomen. I praktiken har avlivningsarbetet samt rengöringen och desinfektionen av djurhållningsplatsen i samband med utrotning av sjukdomar hos vattenlevande djur i huvudsak skaffats från aktörerna i form av anbudsbaserad direktupphandling, eftersom det inte finns några utomstående aktörer med dylik kompetens i Finland. Bortskaffandet av avlivade djur och andra biprodukter har skaffats från utomstående aktörer.  

Av statsmedel betalas ägaren en ersättning enligt marknadsvärde för vattenlevande djur som en myndighet har bestämt att ska avlivas eller som har dött till följd av en åtgärd som en myndighet bestämt, samt för egendom som har bortskaffats genom beslut av en myndighet. Genom förordning av statsrådet får det dock föreskrivas om standardersättningar för olika djurarter. När beslutet om att avliva djur har fattats på djurägarens ansökan, betalas i ersättning för djuren högst tre fjärdedelar av full ersättning och om antalet fall som ska ersättas är stort kan ersättningsbeloppet sänkas. Aktörerna dessutom få ersättning för ekonomiska skador som avsevärt försvårar aktörens utkomst till följd av produktionsförluster som orsakats av en sjukdom i kategorierna a—c, en ny sjukdom eller en annan djursjukdom som ska bekämpas. I ersättning kan betalas högst tre fjärdedelar av skadans storlek.  

Ersättningar för kostnader och förluster kan betalas endast för sjukdomar som nämns i den av Världsorganisationen för djurhälsa upprättade förteckningen över djursjukdomar samt för vissa andra djursjukdomar. Ersättningar för djur, egendom eller produktionsförluster kan inte betalas till sådana företag i svårigheter som definieras i kommissionens bestämmelser, om inte sjukdomsutbrottet är orsaken till att företaget hamnat i svårigheter. Ersättningar kan inte heller betalas till ett sådant företag som inte har iakttagit ett sådant beslut om återkrav av stöd som avses i 1 § i lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd. En skillnad jämfört med de ersättningar som gäller sjukdomar hos landlevande djur är för närvarande att även stora företag kan få ersättning för kostnader och förluster. 

De bestämmelser som gäller ansökan om ersättning, förvägrad ersättning på grund av brott mot bestämmelserna samt skyldighet för aktören att ersätta staten för kostnaderna, om aktören uppsåtligen eller av oaktsamhet har spridit en djursjukdom, motsvarar bestämmelserna om ersättning för sjukdomar hos landlevande djur. 

De senaste åren har vattenbruksföretag betalats ersättningar på grund av infektiös hematopoietisk nekros (IHN) hos fiskar, som åren 2017—2022 har konstaterats i tre fiskodlingsanstalter och tre metesdammar i norra, östra och inre Finland samt i sex regnbågsanläggningar på Åland, dit den troligen har spritt sig med yngel från Danmark. På grund av sjukdomsfallen har det hittills betalats ersättningar på 3,8 miljoner euro för avlivade fiskar och bortskaffad egendom samt 450 000 euro för ekonomisk skada som orsakats av produktionsförluster. Handläggningen av ersättningarna pågår delvis fortfarande.  

Av samma orsaker som talar för ersättningssystemet för sjukdomar hos landlevande djur är det fortfarande motiverat att ersätta kostnader som orsakas av sjukdomar hos vattenlevande djur och förluster till följd av avlivade djur av statsmedel. Reformen av reglerna om statligt stöd betyder att dessa stödformer, som det föreskrivs om i lagen om djursjukdomar, kan fortsätta med stöd av den nya gruppundantagsförordningen för vattenbrukssektorn, och i fortsättningen behöver stödsystemet inte anmälas till kommissionen som ett stöd enligt riktlinjerna.  

Vattenbruk avviker från annan djurhållning så till vida att samma aktör har ofta flera djurhållningsplatser och för skötseln av djuren anlitas i huvudsak avlönad arbetskraft. Verksamheten kan i vissa fall vara förenad med betydande risker eftersom djur regelbundet skaffas från flera olika aktörer i många olika länder. Djurhållningsplatserna kan vara stora, så det kan bli mycket dyrt att tömma, rengöra och desinficera en djurhållningsplats. Det är dock motiverat att sjukdomarna utrotas genom myndighetsåtgärder, eftersom andra aktörer kan inte enbart genom egna åtgärder skydda sig från sjukdomar som sprids med vatten, och dessutom kan sjukdomarna orsaka problem för vilda fiskbestånd.  

Det har varit utmanande att handlägga ansökningar om ersättning för produktionsförluster i samband med vattenbruk, eftersom kravet på att aktörens utkomst ska ha försvårats avsevärt, som är en förutsättning för ersättning, är inte klart när det gäller verksamhet i bolagsform, och till följd av vattenbrukssektorns företagsstruktur har det också varit svårt att bedöma förlusternas inverkan på utkomsten för de personer som är verksamma i företaget. Det är skäl att förtydliga att när det är fråga om verksamhet i bolagsform innebär kravet att utkomsten ska ha äventyrats avsevärt för en sådan person som är verksam som företagare och som själv arbetar i en ledande ställning i företaget och som också uppfyller de föreskrivna kraven på aktiekapital, rösträtt och faktisk bestämmanderätt. Ersättningsmöjligheten är av väsentlig betydelse särskilt för sådana små vattenbruksföretag, där den djurhållningsplats som blivit föremål för sjukdomsutrotningsåtgärder utgör en betydande del av verksamheten. I större aktiebolag finns det däremot inte nödvändigtvis någon bakgrundsperson som uppfyller kriterierna på företagare. Inte heller är företagarens utkomst nödvändigtvis beroende av inkomsten från en djurhållningsplats.  

Vid handläggningen av ersättningar som gäller sjukdomar hos vattenlevande djur har man också blivit tvungen till tolkningar när det gäller den tidpunkt enligt vilken marknadsvärdet av de avlivade djuren ska fastställas, eftersom det inte finns något omnämnande av detta i reglerna om statligt stöd för vattenbrukssektorn. Huruvida den tidpunkt då sjukdomen konstaterats, den tidpunkt då avlivningsbeslutet fattas eller den tidpunkt då fiskarnas avlivas betraktas som avgörande kan vara av stor ekonomisk betydelse när det är fråga om en sjukdom hos vattenlevande djur, eftersom avlivningen av orsaker som har att göra med de praktiska arrangemang ofta verkställs med fördröjning. Hos snabbväxande fiskar kan massan rentav fördubblas mellan dessa tidpunkter, om fördröjningen är betydande och avlivningen inträffar under den bästa tillväxtperioden. 

3.2  Restriktionszoner för bekämpning av sjukdomar i kategori a

Nationella bestämmelser om inrättande av zoner i anslutning till bekämpning av sjukdomar i kategori a finns i 26 § i lagen om djursjukdomar. Enligt paragrafen hör det i princip till Livsmedelsverket att inrätta zoner, eftersom verket beslutar om restriktionszoner som avses i del III avdelning II kapitel 1 avsnitt 4 i EU:s djurhälsoförordning. Denna befogenhet har dock begränsats genom en bestämmelse enligt vilken jord- och skogsbruksministeriet beslutar om inrättande och avveckling av sådana ytterligare restriktionszoner som avses i artikel 21.1 c och artikel 85.1 c i den delegerade förordningen om sjukdomsbekämpningsåtgärder. Avsikten har varit att jord- och skogsbruksministeriet ska vara behörigt i fråga om sådana zoner som behövs i sällsynta fall och vilkas inrättande är förenat med omfattande nationell prövning och mer omfattande ekonomiska konsekvenser. Den myndighet som inrättar zonen beslutar också om de förbud, villkor och begränsningar som ska iakttas och de åtgärder som ska genomföras inom zonen. 

I 26 § i lagen om djursjukdomar föreskrivs det dessutom att Livsmedelsverket beslutar som en sådan åtgärd som avses i artikel 70 i EU:s djurhälsoförordning om smittade zoner som inrättas för att förhindra spridningen av en sjukdom som förekommer hos vilda djur samt om tillfälliga restriktionszoner enligt den delegerade förordningen om sjukdomsbekämpningsåtgärder. Genom regleringen har Livsmedelsverkets befogenheter klarlagts i situationer där delvis andra begrepp används i den delegerade förordningen än i EU:s djurhälsoförordning.  

Afrikansk svinpest berörs av den nya EU-lagstiftning som beskrivs i avsnitt 3 och där det bestäms om restriktionszonerna I, II och III samt ytterligare restriktionszoner. Dessutom bestäms det om anpassning av gränserna för zoner som inrättats som allmänna sjukdomsbekämpningsåtgärder till gränserna för restriktionszonerna I, II och III. Regleringen har försvårat tolkningen av befogenhetsbestämmelserna i 26 § i lagen om djursjukdomar. Problem i detta avseende orsakas särskilt av den ytterligare restriktionszonens ställning och förhållande till en annan restriktionszon. Lagstiftningen skulle bli tydligare om paragrafens befogenhetsbestämmelser omformuleras. 

3.3  Vetenskapliga laboratorieverksamhet

Lagen om djursjukdomar förutsätter att prover som tagits i samband med myndighetskontroll och annan myndighetsverksamhet analyseras i sådana officiella laboratorier som avses i lagen. Andra prover, som har tagits med avseende på en sjukdom i kategorierna a—c, en annan djursjukdom som ska bekämpas eller en djursjukdom som ska övervakas får enligt lagens 63 § också analyseras i ett laboratorium som utsetts till laboratorium för egenkontroll. För att ett laboratorium ska utses till ett laboratorium för egenkontroll förutsätts att laboratoriets kompetens har påvisats i enlighet med lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005) på grundval av ackreditering eller med ackreditering jämförbar bedömning av kompetens. Om den sjukdom med avseende på vilken prover analyseras endast hör till kategori d eller e eller endast har klassificerats som annan anmälningspliktig djursjukdom, ska det laboratorium som gör analyserna göra förhandsanmälan om sin verksamhet samt uppfylla de föreskrivna kraven på analysverksamhetens kvalitet.  

Lagens 64 § innehåller bestämmelser om undersökning och annan hantering av mikrober och parasiter som orsakar sjukdomar i kategorierna a—c och andra djursjukdomar som ska bekämpas i annat syfte är analys av prover. Sådan verksamhet är tillåten endast vid Livsmedelsverket och Institutet för hälsa och välfärd eller med Livsmedelsverkets tillstånd. Bestämmelserna är avsedda för exempelvis sådana situationer där djursjukdomar undersöks i samband med vetenskaplig forskning.  

Ovannämnda reglering går längre än EU-förpliktelserna till den del som utseende-, tillstånds- och anmälningsskyldigheterna har riktats till även andra laboratorier än sådana som analyserar myndighetsprover. Regleringen har emellertid genomförts inom det nationella handlingsutrymme som EU:s djurhälsoförordning tillåter.  

I praktiken har förhållandet mellan 63 och 64 § visat sig vara svårtolkat i de fall där man analyserar prover, men verksamhetens huvudsakliga syfte är vetenskaplig forskning och inte sjukdomsdiagnostik. Om ett universitets eller ett annat forskningsinstituts verksamhet tolkas förutsätta ackreditering enligt standarden ISO 17025 på grund av analys av prover, försvåras i synnerhet forskningsverksamheten i anslutning till djursjukdomar som ska övervakas avsevärt och förhindras i många fall, eftersom ackreditering för sådan forskningsverksamhet sällan är realistisk i praktiken. Bestämmelserna om laboratorieverksamhet behöver preciseras.  

3.4  Tillämpning av bestämmelserna på Åland

Enligt 27 § 31 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om smittsamma sjukdomar hos husdjur. Enligt 30 § 9 punkten ska dock de förvaltningsuppgifter som enligt lagstiftningen om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos husdjur ankommer på en riksmyndighet i landskapet skötas av landskapsregeringen eller av någon annan myndighet som anges i landskapslag.  

4.1  De viktigaste konsekvenserna

I propositionen föreslås att lagen om djursjukdomar ändras. 

I bestämmelserna om ersättning för kostnader och förluster som föranleds av djursjukdomar föreslås sådana ändringar som är nödvändiga för att lagens ersättningssystem ska bli förenliga med de nya regler om statligt stöd som gäller den påbörjade EU-finansieringsperioden. Det är fråga om vissa preciseringar samt hänvisningar i lagen som ändras så att de avser de nya bestämmelserna i gruppundantagsförordningen för jordbruk eller gruppundantagsförordningen för vattenbrukssektorn. De föreslagna ändringar luckrar också i vissa avseenden upp de begränsningar som berott på reglerna om statligt stöd och som gäller de djursjukdomar och företag som kan godkännas för stöd. 

Det föreslås att de bestämmelser som gäller möjligheten att ersätta högst tre fjärdedelar av en ekonomisk skada som orsakats av produktionsförluster och som avsevärt försvårar aktörens utkomst preciseras. Enligt förslaget ska möjligheten gälla en skada som försvårar utkomsten för en sådan lantbruksföretagare som avses i lagen om pension för lantbruksföretagare (1280/2006) eller en sådan företagare som avses i lagen om pension för företagare (1272/2006). Ändringen klarlägger ersättningsgrunderna särskilt i fråga om vattenbruksföretag, beträffande vilka det har varit svårt att tillämpa lagens kriterier på grund av företagsverksamhetens struktur. Dessutom finns det behov av att klarlägga bedömningen av det ersättningsbelopp som ska betalas för ekonomisk skada. I propositionen preciseras också definitionen av marknadsvärdet av djur som ska ersättas av statsmedel. 

Det föreslås att de befogenhetsbestämmelser om bekämpning av sjukdomar i kategori a som hänför sig till inrättandet av restriktionszoner omformuleras. Genom ändringen undanröjs de tolkningsproblem som har orsakats av terminologin i anslutning till zoner i kommissionens bestämmelser om bekämpning av afrikansk svinpest.  

I lagen föreslås dessutom en precisering enligt vilken lagens bestämmelser om analys av prover som tagits med avseende på djursjukdomar i ett officiellt laboratorium, ett laboratorium för egenkontroll eller ett laboratorium som omfattas av anmälningsskyldighet inte gäller prover som undersöks i syfte att bedriva vetenskaplig forskning. Vetenskaplig forskning som hänför sig till undersökning eller annan hantering av mikrober eller parasiter som orsakar djursjukdomar ska i enskilda fall förutsätta Livsmedelsverkets tillstånd, men bara när verksamheten på grund av sjukdomsklassificeringen är förenad med en betydande hälso- eller miljörisk.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna