Propositionen syftar till att genomföra två EU-direktiv. Det ena gäller säsongsanställda från tredjeländer och det andra, det så kallade ICT-direktivet, gäller företagsintern förflyttning av personal från tredjeländer till EU. Regeringen föreslår att direktiven genomförs genom två nya lagar (en lag om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning och en lag om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal). Av detta följer dessutom att vissa andra lagar måste ändras på det sätt som föreslås i propositionen.
Syftet med direktivet om säsongsanställning är att stärka kontrollen över invandringen och förbättra de säsongsanställdas arbets- och levnadsförhållanden. Bestämmelser om påföljder för arbetsgivaren ska förbättra de anställdas villkor och effektivisera tillsynen. Regeringen föreslår att de säsongsanställdas villkor tryggas bland annat genom bestämmelser om lämplig bostad och utvidgad rätt till hälso- och sjukvård. Säsongsarbete är arbete där arbetskraft behövs under en viss tid av året. Enligt propositionen ska direktivets tillämpningsområde omfatta åtminstone jordbruk, trädgårdsbranschen, pälsfarmning, grön- och miljöbyggande som innefattar plantering av växter samt skogsbruket i den mån som arbetskraftsbehovet beror på årstidsvariationerna. Säsongsarbetare är arbetstagare från tredjeländer som är anställda i högst nio månader och återvänder till sitt hemland när säsongen är slut. Varje år kommer det cirka 15 000 säsongsarbetare till Finland. Flertalet av dem jobbar ungefär tre månader inom jordbruket. Antalet utgör cirka en tredjedel av alla arbetstillfällen inom jordbruket. Turismen sysselsätter färre säsongsarbetare än jordbruket, men exempelvis den snabba ökningen av antalet turister från Asien har lett till ett växande behov av personer som behärskar asiatiska språk och kan komplettera det bristande inhemska arbetskraftsutbudet. Arbetstagarna från tredjeländer säkrar förutsättningarna för de företag som behöver säsongsarbetskraft, vilket i sin tur innebär att de kan sysselsätta en del personal permanent.
Propositionen syftar till att skapa ett så lätt och okomplicerat tillståndsförfarande som möjligt. Att få säsongsarbetstillstånd ska gå snabbt och inte kräva orimlig byråkrati. För att nå det målet krävs att de digitala förfarandena utvecklas.
Syftet med ICT-lagen är att skapa ett system som inte försvagar Finlands ställning när företagen avgör i vilket EU-land de tänker förlägga sin verksamhet. De arbetstagare som avses i ICT-lagen är tredjelandsföretags chefer, specialister och vissa praktikanter som sänds ut för att arbeta i ett i Finland etablerat dotterbolag som hör till samma koncern. ICT-arbetstagarna arbetar längre i Finland än säsongsarbetarna. Maxtiden är tre år. Uppehållsrätten bekräftas genom beviljande av ett ICT-uppehållstillstånd. Den som har ett tillstånd beviljat av en EU-stat kan flytta till en annan medlemsstat och arbeta också där, i det fall att förflyttningen sker mellan enheter i samma företag eller företagsgrupp. Förflyttningen kan gälla kortare vistelse (högst 90 dagar inom en period på 180 dagar) eller längre vistelse (över 90 dagar). Kortare vistelse förutsätter en förhandsanmälan. Rörlighet för längre vistelse förutsätter ett så kallat mobilt ICT-tillstånd.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet menar att propositionen är motiverad och ställer sig, trots följande anmärkningar, i huvudsak positivt till den.
Förvägrande av tillstånd för säsongsarbete av orsaker som beror på arbetsgivaren
I 7 § 1 mom. 3 punkten i lagförslag 1 anges de grunder som leder till att tillstånd för säsongsarbete kan förvägras av orsaker som beror på arbetsgivaren. En grund kan enligt propositionsmotiven vara att arbetsgivaren har gjort sig skyldig till en försummelse för vilken den inte har påförts påföljder, men som har upptäckts i samband med arbetarskyddstillsynens inspektioner.
Den aktuella punkten kan i princip tolkas så att en enskild försummelse eller vårdslöshet från arbetsgivaren kan leda till att tillstånd förvägras. Följderna kan då bli oskäliga, särskilt om tillstånd kan förvägras på grund av att det vid tillsynen gjorts observationer vars riktighet inte har bedömts eller konstaterats exempelvis genom ett lagakraftvunnet beslut. Det bör dessutom noteras att det är parterna i kollektivavtalet som har tolkningsrätten när det gäller tillämpligt kollektivavtal och bedömningen av huruvida en säsongsarbetares arbetsvillkor motsvarar kollektivavtalet. Det är alltså ytterst dessa parter som avgör hur arbetsvillkoren ska tillämpas i det enskilda fallet. Arbetarskyddsförvaltningens representant kan inte ensam avgöra hur arbetsvillkoren ska tolkas.
Utskottet framhåller att 7 § måste granskas i ett helhetsperspektiv. Bestämmelsen möjliggör men tvingar inte till ett förvägrande av tillstånd om det exempelvis vid arbetarskyddstillsynen uppdagats brister i fullgörandet av en enskild förpliktelse. Enligt 7 § 2 mom. ska vid prövning av tillstånd hänsyn tas till såväl arbetsgivarens rättsskydd som arbetstagarens behov av skydd. Utskottet konstaterar att beredningen av tillståndsbeslutet är ett förvaltningsförfarande och omfattas av de förvaltningsrättsliga principerna, däribland proportionalitetsprincipen och den skälighetsprövning som anknyter till den, samt principerna för förvaltningsprocedurer, exempelvis skyldigheten att motivera beslut. Också rätten att söka ändring ökar den sökandes rättstrygghet. Utskottet föreslår att förvaltningsutskottet justerar motiven till paragrafen så att tolkningen av den inte ger upphov till oskäligheter.
Prövning av arbetskraftstillgången och tid för beviljande av uppehållstillstånd för säsongsarbete
Enligt 11 § 1 mom. i lagförslag 1 ska beslut med anledning av ansökan om uppehållstillstånd för säsongsarbete fattas och delges inom 90 dagar från det att myndigheten har mottagit en ansökan. Den föreslagna tidsfristen är den maximala tid som direktivet tillåter. På nationell nivå kan det beslutas om en kortare tid. Med tanke på direktivets mål att underlätta en snabb och smidig handläggning av ärendena är tidsfristen på 90 dagar lång. För att säkerställa en snabb handläggning anför utskottet att förvaltningsutskottet bör föreslå en förkortning av maxtiden till 30 dagar.
I 11 § 2 och 3 mom. i lagförslaget om säsongsarbetare från tredjeländer föreslår regeringen separata bestämmelser för handläggningen av uppehållstillstånd för kortare respektive längre vistelse än sex månader. De skilda procedurbestämmelserna beroende på tidslängden följer inte av direktivet. Tidsgränsen på sex månader har inte motiverats tillräckligt i propositionen och det har vid sakkunnigutfrågningen inte framkommit några grunder för den. Utskottet konstaterar att det i 2 och 3 mom. blir oklart hur en vistelse på jämnt sex månader ska betraktas.
Enligt lagförslaget grundar sig tillståndet för en vistelse som överstiger sex månader på det förfarande enligt 5 kap. i utlänningslagen i vilket också ett enskilt tillstånd kan förvägras. Migrationsverket fattar beslut efter att ha fått ett delbeslut av arbets- och näringsbyrån. Till byråns beredning hör att göra en prövning av arbetskraftstillgången. Enligt propositionen anhängiggörs ansökan samtidigt vid arbets- och näringsbyrån och migrationsverket. Migrationsverket kan alltså inleda beredningen redan innan arbets- och näringsbyrån har fattat sitt delbeslut.
Enligt lagförslaget får tillstånd beviljas för kortare tid än sex månader utan att förfarandet enligt 5 kap. i utlänningslagen iakttas och utan den prövning av arbetskraftstillgången som anknyter till förfarandet, såvida inte Migrationsverket beslutar att det ska iaktta förfarandet enligt 5 kap. i utlänningslagen. Tillämpning av det förfarandet förutsätter att Migrationsverket har bedömt om tillgången på inhemsk arbetskraft inom en eller flera branscher är tillräcklig. Bestämmelser om vilka branscher som kan omfattas av förfarandet utfärdas genom förordning av statsrådet. Utskottet understryker att bestämmelserna i arbetslagstiftningen och arbetsavtalet ska följas.
Utskottet konstaterar att förslaget i de avseenden som nämnts ovan inte tillåter en tillräckligt flexibel rekrytering av säsongsarbetskraft eller tillgång till arbetstillstånd. De olika förfarandena, som grundar sig på vistelsens längd och förutsätter prövning av tillgången på säsongsarbetskraft inom vissa avgränsade branscher, kräver att såväl den som söker tillstånd som beslutsmyndigheten lägger ned arbete på utredningar. Utredningarna gör enligt utskottets uppfattning inte tillståndsprocessen effektivare och ger inte heller rekryteringen av säsongsarbetskraft något mervärde. Vid bedömningen av huruvida det är nödvändigt att föreskriva om prövning av arbetskraftstillgången finns det anledning notera att antalet visum för säsongsarbetare för mindre än 90 dagar har stabiliserats till cirka 11 000 med gällande lagstiftning. Antalet säsongsarbetare som kommit för längre tid än så och omfattas av prövningen av arbetskraftstillgången har uppgått till 1 000—1 500 per år. Enligt ett sakkunnigutlåtande kommer behovet av säsongsarbetskraft inom jordbruks- och trädgårdsbranschen inte att förändras märkbart under de närmaste åren. Tillgången till inhemsk arbetskraft har enligt de senaste årens statistik inte heller förbättrats utan snarare försämrats. Säsongsarbetarna från tredjeländer kan inte anses undantränga arbetssökande från Finland eller övriga EU, utan de kompletterar i stället arbetskraftsutbudet.
Bundenheten till en enda arbetsgivare
I 12 § i förslaget till lag om säsongsarbetare föreskrivs det att tillståndet för säsongsarbete beviljas så att de gäller arbete hos en namngiven arbetsgivare. Det tillgodoser enligt utskottet inte de praktiska behoven, eftersom säsongsarbetaren ibland måste byta arbetsgivare till exempel därför att den första arbetsgivaren inte längre kan erbjuda arbete för den ursprungligen uppskattade tiden, men säsongsarbetaren skulle kunna få arbete hos en annan arbetsgivare. Det kan inom ett begränsat geografiskt område uppstå situationer där en och samma arbetares insats behövs på fler än en gård. Arbetaren kan exempelvis huvudsakligen arbeta för en viss arbetsgivare men sporadiskt arbeta också på en annan arbetsgivares gård, särskilt om det finns ett tvingande behov som att en bärskörd måste bärgas snabbare än planerat.
Utskottet menar att det finns behov av att tillåta säsongsarbetare att smidigt arbeta för fler än en arbetsgivare. Det skulle gagna såväl arbetstagaren som arbetsgivaren. Att tillståndet är arbetsgivarspecifikt grundar sig dock på kriterierna i direktivet. Enligt direktivet ska det till ansökan för inresa fogas ett arbetsavtal eller ett bindande anställningserbjudande från arbetsgivaren till arbetstagaren. Dessa förbindelser gäller förhållanden mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Ett villkor för beviljande av tillstånd för säsongsarbetet är dessutom att vissa krav som anknyter till arbetsgivaren uppfylls (6 och 7 § i lagförslag 1). Att kraven uppfylls ska granskas separat för varje arbetsgivare. Arbetsgivaren kan också påföras vissa påföljder om bestämmelserna inte följs. Till följd av de villkor som är knutna till arbetsgivaren är det inte möjligt att bevilja tillstånd som hänför sig till en specifik bransch. Utskottet ser det likväl som mycket viktigt att tillståndet för den som redan kommit till Finland för att säsongsarbeta kan handläggas i ett förenklat förfarande. Det gäller särskilt om det inte skett några förändringar i de omständigheter som anknyter till arbetstagaren och arbetsgivaren. För att möjliggöra det föreslår utskottet att förvaltningsutskottet föreslår en bestämmelse om förenklat tillståndsförfarande för säsongsarbetare som kommit till Finland.
Det är möjligt att arbeta för flera arbetsgivare, men det krävs en egen tillståndsprocess för varje arbetsgivare. Den som vill byta arbetsgivare för att förlänga säsongsarbetet måste ansöka om tillstånd för det nya säsongsarbetet och på nytt visa upp de utredningar som krävs. Om säsongsarbetaren i stället vill arbeta för flera arbetsgivare måste utredningarna göras separat för varje arbetsgivare. Om det här behovet uppdagas först när säsongsarbetaren kommit till Finland måste han eller hon ansöka om ett nytt tillstånd för säsongsarbete i anställning hos flera arbetsgivare.
Underlättande av återinresa
I 18 § i lagförslaget om säsongsarbete föreslås ett underlättande av återinresa för en tredjelandsmedborgare som tidigare har säsongsarbetat i Finland. Vid ansökan om uppehållstillstånd ska säsongsarbetaren i dessa fall inte behöva styrka att han eller hon har lämplig bostad. Det undanröjer dock inte villkoret gällande lämplig bostad. Direktivet om säsongsanställning (artikel 16) tillåter att medlemsstaterna underlättar återinresa på det sätt som närmare anges i artikeln. Det underlättande som avses kan inbegripa befrielse från kravet att lämna in en eller flera av de handlingar som påvisar grunderna för inresan. Utskottet menar att eftersom den föreslagna befrielsen gäller en enda handling, underlättas inte säsongsarbetarens återinresa tillräckligt. För de praktiska behoven i arbetslivet vore det ändamålsenligt om samma säsongsarbetare smidigt kunde resa in i Finland under nästa arbetssäsong. Ett tillstånd för säsongsarbete under flera arbetssäsonger skulle underlätta för såväl arbetstagaren som arbetsgivaren och myndigheterna. Utskottet anför att förvaltningsutskottet bör föreslå att det i lagen tas in en bestämmelse som tillåter att en tredjelandsmedborgare som med stöd av ett tillstånd för säsongsarbete har arbetat i Finland åtminstone en gång under de fem år som föregått tidpunkten för tillståndsansökan och som har fullgjort de skyldigheter som åligger en arbetstagare, beviljas tillstånd för säsongsarbete för högst fem år och att dennes ansökan handläggs i påskyndat förfarande.
Tillsyn
Ett av målen med propositionen är att förskjuta tonvikten för tillsynen från förhandsövervakning till övervakning i efterhand. Med förhandsövervakning avses i regel ett tillståndsförfarande och med övervakning i efterhand avses inspektioner. Den information som inhämtas i efterhandsövervakningen kommer enligt propositionen att utnyttjas systematiskt i tillståndsbehandlingen. Strävan är att göra övervakningen effektivare och stärka arbetstagarnas ställning genom de sanktioner för arbetsgivare som genomförandet av direktivet förutsätter. En sanktion är förvägrande av tillstånd för säsongsarbete hos en arbetsgivare som försummat sina skyldigheter. Utskottet framhåller att en effektiv och framgångsrik förhands- och efterhandsövervakning förutsätter att tillsynsmyndigheterna har de kvalitativa och kvantitativa resurser som behövs. Utskottet påpekar vikten av att säsongsarbetaren hörs i de frågor som gäller honom eller henne själv.
Det är angeläget att säsongsarbetare från andra länder och med annan språklig bakgrund ges möjlighet att inhämta kunskaper om hur det finländska arbetslivet fungerar i fråga om exempelvis arbetstagarens ställning, rättigheter och skyldigheter.
Förteckning över branscher
Regeringen föreslår att bestämmelser om branscher som omfattas av direktivet och på vilka den aktuella lagen ska tillämpas utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt paragrafen ska arbetsmarknadsparterna höras innan förordningen utfärdas. Enligt propositionen ansvarar arbets- och näringsministeriet för beredningen av förordningen i samarbete med inrikesministeriet. I propositionsmotiven ges en bedömning av vilka branscher som kommer att tas upp i förordningen.
Utskottet fäster vikt vid att arbetsmarknadsparterna hörs innan förordningen utfärdas. Det är också angeläget att samtliga relevanta branscher nämns i förordningen.
Övrigt
Syftet med propositionen är att harmonisera vår nationella lagstiftning med kraven i direktivet om säsongsanställning. Målet för beredningen av propositionen var att skapa ett enklare tillståndsförfarande som är så lätt och smidigt som möjligt. Utskottet välkomnar ett smidigt förfarande och ser det som viktigt att möjliga elektroniska förfaranden beaktas vid planeringen av tillståndsprocessen och att dessa förfaranden i så fall fungerar. Samtidigt bör onödig byråkrati gallras ut. En smidig och tydlig tillståndsprocess säkerställer att tillståndsärendena kan handläggas och avgöras utan dröjsmål. Det gör det lättare för arbetsgivarna, arbetstagarna och myndigheterna att sköta sina respektive åligganden i fråga om ansökan och beviljande av tillstånd samt tillsyn.
ICT-lagen är viktig eftersom den ger bland annat den informationstekniska expertisen ökad rörlighet och möjlighet att komma till Finland. Det bidrar till att stärka vår kompetens och därmed också vår konkurrenskraft och förutsättningarna för att vår inhemska arbetskraft efterfrågas.
Det är beklagligt att propositionen inte innehåller någon bedömning av jämställdhetskonsekvenserna.