Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att avtalet om överföring av och ömsesidighet för bidrag till den gemensamma resolutionsfonden ändras så att den gemensamma finansiella säkerhetsmekanismen införs från och med 2022. Det är två år tidigare än vad parterna har kommit överens om tidigare, eftersom det i det ursprungliga ingår en övergångsperiod på åtta år som sträcker sig till och med 2023. Med ändringen av avtalet skapas det för de för närvarande helt nationella extraordinära efterhandsbidragen en likadan övergång till gradvis ömsesidighet ända fram till full ömsesidighet som för de förhandsbidrag som samlas in till fonden och som enligt det gällande avtalet är helt ömsesidiga när övergångsperioden tar slut. 

Avtalet har förhandlats fram i en utvidgad eurogrupp som den 30 november 2020 fattade ett politiskt beslut om att införa en finansiell säkerhetsmekanism baserad på en riskbedömning och om ändring av avtalet om bidrag. Avtalet träder i kraft den dag då ratificerings-, godkännande- eller godtagandeinstrumenten har deponerats av samtliga signatärer som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen och den gemensamma resolutionsmekanismen. Också Finland har godkänt förhandlingsresultatet utifrån en samlad politisk bedömning och undertecknade avtalet den 27 januari 2021. 

Propositionen har ett nära samband med regeringens proposition med förslag till ändring av fördraget om Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) (RP 99/2021 rd). I propositionen ingår bland annat ett förslag om genomförande av den gemensamma finansiella säkerhetsmekanismen för bankernas gemensamma resolutionsfond i samband med ESM. Förslagen bildar således ett regelverk som syftar till att slutföra den gemensamma finansiella säkerhetsmekanismen för EU:s bankunion. 

Vid sakkunnigutfrågningen framfördes det liknande synpunkter som i de remissyttranden som kommenteras i propositionen. Inställningen till en tidigareläggning av den finansiella säkerhetsmekanismen var mestadels positiv och mekanismen ansågs bland annat förbättra den finansiella stabiliteten och öka den finansiella kapaciteten. Vidare ansågs resolutionen få större trovärdighet. Tidigareläggningen av avtalet ansågs också infalla vid en lämplig tidpunkt, när den ekonomiska tillväxten efter coronakrisen är stark. 

Å andra sidan har det höjts röster för att avtalet uttryckligen inte bör godkännas i just nu, eftersom det fortfarande är oklart vilka slutliga effekter coronapandemin har på bankernas solvens och på beloppet av kreditförluster. En tidigareläggning har också ansetts öka risken för att finländska banker blir tvungna att vara med och åtgärda de nuvarande problemen i bankerna i andra länder. 

Finansutskottet anser att propositionen är motiverad och tillstyrker att avtalet och det tillhörande lagförslaget godkänns. 

Vidare anser utskottet anser att en finslipning av den gemensamma resolutionssystemet spelar en viktig roll för att slutföra bankunionen. Tack vare resolutionssystemet kan de banker som drabbats av problem och som är viktiga för det finansiella systemet rekonstrueras så att de kan fortsätta med sin verksamhet utan att stabiliteten i det finansiella systemet sätts på spel. 

Utskottet understryker vikten av realiserat investeraransvar och konstaterar att en tidigareläggning av den gemensamma säkerhetsmekanismen med två år inte ändrar något på huvudprincipen för den gemensamma resolutionen, det vill säga att ägarna i bankerna och investerarna bär det primära ansvaret för kostnaderna för resolutionen. Enligt utskottets bedömning är detta ägnat att öka bankernas eget ansvar och uppmuntra dem att vidta åtgärder som stöder deras solvens. På så sätt minimeras risken att skattebetalarnas pengar och statliga medel används för resolutionen som sista utväg. 

Ökad kapacitet innebär inte att resolutionsfondens medel kan utnyttjas på lättvindigare grunder än tidigare, utan att villkoren för att använda fondens medel är oförändrade, påpekar utskottet. Den höga tröskeln för att använda medlen illustreras bland annat av att fonden än så längre inte har använts en enda gång. 

Enligt grundlagsutskottet har tidigarelagt ikraftträdande av avtalet ingen betydelse för budgetsuveräniteten, eftersom den maximala förlusten för Finland i anslutning stabilitetsmekanismen redan tidigare har begränsats till 11,14 miljarder euro. I detta sammanhang föreslår grundlagsutskottet inga ändringar i förslaget (GrUU 30/2021 rd). Tidigareläggningen av avtalets ikraftträdande och dess ekonomiska konsekvenser gäller framför allt kreditinstitut och värdepappersföretag samt ett läge där man på grund av problem som uppstår före 2024 måste tillgripa den gemensamma resolutionsfonden och ta ut extra bidrag av bankerna. 

Både regeringen och sakkunniga anser det vara osannolikt att fonden kommer att användas. I praktiken kan extraordinära bidrag komma att tas ut bara om investeraransvaret har realiserats och förhandsbidragen till fonden (för närvarande cirka 42 miljarder euro) har använts i sin helhet. Först därefter kan ytterligare bidrag tas ut av bankerna. I sista hand kan resolutionsnämnden fortfarande utnyttja det gemensamma säkerhetsmekanismen, och kostnaderna återkrävs av bankerna i efterhand. 

Tidigareläggningen kan emellertid öka de finländska bankernas betalningsskyldighet redan under övergångsperioden. Det är svårt att uppskatta nettoeffekterna av exponeringar, men som mest kan de tredubblas under en treårsperiod. Å andra sidan kan finländska bidragsskyldiga dra nytta av avtalet om de själva är föremål för resolutionsåtgärder. Även om den finländska banksektorn för närvarande är stabil, hör den till de största i euroländerna i förhållande till bnp, vilket talar för stärkt finansiell stabilitet och resolutionskapacitet. Det är av relevans inte bara för de finländska kreditinstituten utan också för hela samhället att en kris i ett viktigt kreditinstitut i ett annat land inom bankunionen inte leder till mer omfattande störningar på finansmarknaden och i realekonomin. 

Vad gäller bankernas risker var riskreducering ett relevant kriterium för tidigareläggningen av ikraftträdandetidpunkten. Enligt statsrådets utredning E 138/2020 rd har antalet nödlidande krediter minskat, medan exempelvis bankernas exponeringar för hemlandets risker är betydande. Det är dessutom oklart i vilken utsträckning coronapandemin har påverkat ekonomin i medlemsstaterna. För närvarande verkar konsekvenserna vara mindre än väntat, eftersom stimulanspolitiken, riktlinjerna för penning- och finanspolitiken och ECB:s köp av statslån har stött ekonomin i euroländerna, stärkt den ekonomiska tillväxten och samtidigt minskat behovet av krisfinansiering. Banksektorns tillstånd är dock förknippat med osäkerhet, eftersom det i dag är svårt att bedöma den slutliga omfattningen av kreditförlusterna bland annat i och med de omfattande programmen för amorteringsfrihet. 

Utskottet anser det vara viktigt att det i avtalstillämpningen görs en ingående bedömning av om riskreduceringen räcker till och att bankernas risksituation också i fortsättningen bevakas noga. Bankerna måste målmedvetet arbeta för att reducera sina risknivåer. Extra viktigt är det att ytterligare minska ödesgemenskapen mellan stater och banker, eftersom bankerna i många medlemsstater fortfarande har ett stort antal inhemska obligationer eller direkta lånefordringar i sina balansräkningarna. Utskottet understryker avslutningsvis vikten av samordnad banklagstiftning och tillsynspraxis och av effektiv och förutsägbar banktillsyn.