Allmänt
Europeiska unionen möts av exceptionella utmaningar från flera håll. Brexit samt ytterhögerns och populismens uppsving och den ojämlikhet och marginalisering som finns i bakgrunden till dem prövar unionens enighet. Det finns också en stor oro för den allvarliga humanitära krisen vid unionens gränser, klimatförändringen samt den utveckling i vissa EU-medlemsländer, framför allt i Polen och Ungern, som får rättsstaten och de mänskliga rättigheterna att förvittra. Även i unionens närområden Turkiet, Ryssland och Libyen går utvecklingen i en riktning som är mycket oroväckande för EU:s värden.
I kriserna gäller det att komma ihåg unionens betydande samarbetsresultat. EU har under sin 60 år långa historia visat sig vara ett stort freds- och samarbetsprojekt som har främjat välståndet för hela vår världsdel.
Finland är ingen ö, utan vår framtid är på många sätt beroende av hur vi lyckas bygga upp ett allt bättre Europa. Finland bör delta i denna diskussion som en aktiv och initiativrik medlem. EU måste målmedvetet stå upp mot alla som suktar efter nationalstaterna. Även externa försök att splittra unionen måste bemötas.
Förenade kungarikets utträde ur unionen innebär en utmaning och en möjlighet för de 27 medlemsländerna att utveckla EU i en allt bättre riktning. I förhandlingarna med Storbritannien gäller det att försäkra sig om fortsatta goda relationer och så stor fri rörlighet som möjligt. Rättigheterna för EU-medborgare bosatta i Storbritannien måste tryggas, likaså rättigheterna för britter bosatta någon annanstans inom EU.
Tanken om ett EU som utvecklas i olika takt av villiga medlemsländer har aktualiserats under den senaste tiden. Det är viktigt att en låsning vid enighet inte förlamar unionen. Samtidigt gäller det att se till att utvecklingen i olika takt inte de facto får unionen att förvittra. Det är alltså viktigt att tydligt fastställa vad som rent konkret avses med att unionen utvecklas i olika takt. Även om de centrala målen är gemensamma är det ofta nödvändigt att acceptera att de nås i olika takt; medlemskapen i Schengen- och Euroområdet är bra exempel på detta.
Finland måste våga försvara EU, utveckla EU i en framstegsvänlig riktning, agera i kärnan när samarbetet intensifieras och klargöra denna linje.
En kompromiss utifrån medlemsstaternas nationella intressen har utgjort kärnan i unionens verksamhet. I debatten om EU:s utveckling bör unionen ses som en gemenskap för medborgarna. Inte ens i krislägen får makten utövas genom snabba beslut bakom stängda dörrar, utan det bör bli lättare att följa EU-ärenden. Statsrådets EU-strategi har indelats i flera olika politiksektorer. I stället för ett angreppssätt utifrån ett stuprörstänkande bör den europeiska samhällsmodellen och den europeiska ekonomiska modellen på ett mer övergripande sätt byggas på en allt hållbarare grund. Kärnan i EU bör utgöras av åtgärder för att trygga människovärdet, medborgarnas sociala välfärd och en hållbar miljö. Det gäller att aktivt försvara unionens värden, och politiken måste också bygga på dem.
Äkta välfärd bygger på jämlikhet för människorna och en hållbar användning av naturresurserna. En central uppgift för EU är att stödja en reform av ekonomin, näringarna och de europeiska välfärdsstaterna med sikte på ett stabilare och starkare fundament. Vi får inte låta kommande generationer ta över den börda som följer av en förorenad miljö, förvittrade offentliga finanser eller en mångfald av problem på grund av social ojämlikhet.
Den ekonomiska politiken
En genuint hållbar ekonomisk politik bygger på miljömässigt och socialt hållbara lösningar och stöder sig på respekt för de mänskliga rättigheterna.
Vi vill effektivisera verksamheten på den inre marknaden så att miljön och människorna mår bättre och så att förutsättningarna för grön affärsverksamhet blir bättre. EU bör främja investeringar som både skapar arbetstillfällen och producerar miljövänlig teknologi samt miljövänliga produkter och tjänster. Som exempel kan nämnas gränsöverskridande projekt för medborgarna, såsom Rail Baltica-banan, supernätet för el i Europa och det ambitiösa investeringsprogrammet för grön ekonomi.
Utvecklingen av den digitala inre marknaden måste påskyndas. Den främjar affärsmöjligheterna framför allt för små och medelstora företag. EU-regleringen måste vara tydlig, enkel och välfungerande. Den administrativa börda som regleringen medför för exempelvis jordbruket måste lättas, men samtidigt gäller det att hålla fast vid viktiga mål, såsom att förbättra miljöns tillstånd och bekämpa svart ekonomi. Hela unionen måste också i betydande grad satsa på forskning som gagnar hela gemenskapen och främjar socialt välbefinnande och ekologisk hållbarhet.
EU-medborgarnas sociala och kulturella rättigheter måste tryggas genom garanti för transeuropeiska minimikriterier för regleringen av grundtryggheten och arbetslivet. Vi behöver sociala innovationer, såsom utveckling av sociala företag.
En ekonomiska och monetära unionens nuvarande problem kan spåras till en allmän brist på solidaritet och gemensamt ansvar. Medlemsländerna koncentrerar sig alltför mycket på att driva sina egna intressen trots att strävan efter det gemensamma bästa skulle ge ett bättre resultat. Det behövs fler gemensamma beslut och större solidaritet mellan medlemsländerna. Vi är beredda att hjälpa de övriga europeiska staterna och i synnerhet de människor som är bosatta där, men det är motiverat att samtidigt kräva att varje land drar sitt strå till stacken för att stärka sin ekonomi.
Kampen mot internationell skatteflykt kan nämnas som exempel på sådant som EU bör koncentrera sig på med gemensamma krafter. Finland måste rent konkret ta initiativ och kräva kraftfulla åtgärder för att begränsa skattekonkurrensen, exempelvis genom att stödja ett så starkt förslag som möjligt när det gäller att förenhetliga och konsolidera bolagsskattebasen.
Även handelspolitiken måste bygga på miljömässigt och socialt hållbara lösningar och stödja sig på respekt för de mänskliga rättigheterna. Finland måste bidra till att handelsavtal förhandlas fram på ett öppet sätt och att deras miljökonsekvenser och sociala konsekvenser bedöms ingående. Det gäller att redan på förhand kunna säkerställa att handelsavtalen, inklusive eventuella klausuler om investeringsskydd och avgörande av tvister, inte indirekt hindrar EU från att utveckla sin lagstiftning. När det gäller den tvistlösningsmekanism för investeringar som togs in i Ceta-avtalet i samband med korrekturläsningen bör riksdagens ståndpunkt i fråga om motsvarande arrangemang i TTIP-avtalet beaktas.
Skattepolitiken och bekämpningen av svart ekonomi
EU har varit svag när det gällt att ingripa i den aggressiva skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna. Här krävs det att beslutanderätten till en del överförs på EU, och i gengäld kommer allas välfärd att öka.
Företagen försöker undvika skatter genom att optimera vinster och kostnader. Därför behövs det ett gemensamt sätt att sänka företagsskatterna. En gemensam miniminivå för beskattningen exempelvis vid företagsbeskattning kan stävja konkurrensen mellan företagen i fråga om investeringar och bokföring av vinster. Detta främjar allas möjligheter att bygga upp en ekonomi som är socialt rättvisare. För detta krävs det att EU kan fatta beslut om beskattningen med kvalificerad majoritet.
Finland bör stödja kommissionens förslag från oktober 2016 om en så stark enhetlig och konsoliderad bolagsskattebas som möjligt (direktivförslagen Common Consolidated Corporate Tax Base, CCTB12 och CCCTB) samt aktivt bidra till att EU får en gemensam minimibolagsskattesats på exempelvis 15–20 procent.
Inom myndigheternas utbyte av information håller man äntligen på att övergå från ett system baserat på begäran om information till ett system med automatiskt utbyte av information. Systemet måste bli så övergripande som möjligt. Finland måste driva på konkreta och övergripande förslag om större insyn och öppenhet. Den information som skattemyndigheterna får är av mycket hemlig karaktär. Även exempelvis konsumenter, frivilligorganisationer och investerare måste kunna få uppgifter om bland annat vart och hur mycket företagen betalar skatt.
Multinationella företag bör gå in för öppen land-för-land-rapportering av skatter där företagen delar land-för-land-information om sina vinster och skatter på ett begripligt och jämförbart sätt. Detta gör det möjligt att bedöma om skatterna betalas dit där resultatet uppstår.
Även EU:s upphandlingsrättsakter måste revideras så att företag som använder sig av skatteparadis kan uteslutas vid offentlig upphandling. Finland måste också se till att EU:s svarta lista upprättas på ett öppet sätt och att den gäller länderna på lika villkor.
Invandringspolitiken
Världen har drabbats av den mest omfattande humanitära krisen sedan andra världskriget när mer än 65 miljoner människor har tvingats bli flyktingar och söka skydd för krig och annan förföljelse. En liten del av dessa människor har sökt skydd i Europa. Nu måste vi klara av att bemöta denna humanitära nöd.
Finlands angreppssätt i flyktingkrisen har varit problematiskt ur perspektivet för flyktingarnas rättigheter, solidarisk ansvarsfördelning och ingripande i de genuina grundläggande orsakerna. Inom EU är vi nu snarare en del av problemet än av lösningen.
Statsrådet har ställt sig bakom överenskommelsen med Turkiet och förespråkat motsvarande ”partnerskapsavtal” som en lösning på flyktingkrisen. Enligt överenskommelsen mellan EU och Turkiet har ansvaret förts över på en stat om vilken man vet att den bland annat har sänt flyktingar tillbaka till Syrien. FN:s flyktingkommissariat och olika människorättsorganisationer har riktat skarp kritik mot överenskommelsen och det pris som människorna måste betala för den. Turkiets förmåga att handlägga asylansökningar ställs på prov. Människorättsläget i landet är mycket oroväckande. EU kan inte vältra över skötseln av den humanitära krisen på Turkiet. Förhållandena i förläggningarna vid de europeiska gränserna, exempelvis i Makedonien och på de grekiska öarna, är kaotiska och inhumana. Detta kommer att vara en skamfläck i vår världsdels historia, och Finland måste göra sitt yttersta för att EU snabbt ska kunna bemöta den mänskliga nöden.
För en långvarigare och en hållbar lösning på den humanitära krisen vid EU:s gränser krävs det att ansvaret fördelas rättvist mellan medlemsstaterna. I stället för Dublinsystemet, som inte fungerar, gäller det att snabbt utforma en permanent och bindande fördelningsmekanism för att asylsökande ska kunna fördelas rättvist mellan medlemsstaterna.
Respekt för asylsökandes mänskliga rättigheter måste stå som utgångspunkt när EU:s asylpolitik revideras. Effektiva och snabbare processer än i dag är ett förnuftigt alternativ för alla parter, men de måste trygga en rättvis behandling. Exempelvis kommissionens förslag om att sökande ska ha rätt att få gratis rättshjälp redan före fasen för överklagande är viktigt och värt att stödja. Statsrådet har tyvärr gått i rakt motsatt riktning när den har slopat den avgiftsfria rättshjälpen vid asylsamtal och begränsat asylsökandes besvärsmöjligheter samt dessutom arbetat för detta på unionsnivå.
Den nuvarande flyktingkrisen tillspetsas av att det är mycket svårt att på laglig väg ta sig till Europa från krisländerna. Detta tvingar människorna att vända sig till människosmugglare och välja farliga rutter. Inom EU bör Finland arbeta för att det skapas lagliga rutter exempelvis genom att flyktingkvoterna höjs, familjeåterföreningar underlättas och humanitära visum införs.
Människorättsförpliktelserna måste uppfyllas också i fråga om dem som fått avslag på asylansökan.
Statsrådet förespråkar att utvecklingspolitiken utvecklas i en riktning som går ut på att få invandringen under kontroll. Detta är inte en godtagbar grund för att omfördela medlen. Biståndsmedel får inte avsättas för att förebygga invandring, och det är inte acceptabelt att till exempel rikta medel geografiskt till ursprungsländer och transitländer. Syftet med utvecklingssamarbetet är att utrota den extrema fattigdomen och minska på ojämlikheten. Europeiska unionen måste bära sitt ansvar för fattigdomen i världen, människornas nöd och miljöförstörelsen, och därför måste unionen också vara konsekvent i alla sina åtgärder. Det är det enda sättet att genuint ingripa i de orsakar som driver människorna att bli flyktingar.
Klimatpolitiken
Klimatförändringen utgör ett stort hot mot mänskligheten och vår planets välbefinnande. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa den. Enligt statsrådets strategi arbetar Finland för att Parisavtalet ska sättas i kraft och genomföras i snabb takt både i EU och inom ramen för FN:s klimatavtal. Risken är att detta inte blir annat än festtal. Statsrådet har inte uttryckt att det arbetar för att de klimatmål för 2030 som bereds inom EU ska höjas så att ambitionsnivån motsvarar Parisavtalet. Finland har snarare spjärnat emot det klimat- och energipaket som kommissionen lagt fram för medlemsstaterna. Motståndet har gällt till exempel energieffektivitetsmålet och en effektiv politik som gäller kolsänkor. Finlands mål i fråga om ansvarsfördelningssektorns skyldigheter att minska på utsläppen är att sektorns faktiska skyldighet att minska på utsläppen underskrider den nominella skyldigheten på 39 procent, i förekommande fall genom att den s.k. flexibilitetsmekanismen utnyttjas till fullo. Finland har alltså som mål att vi inte ska behöva minska på våra utsläpp ens så mycket som kommissionen har föreslagit, trots att det faktiskt krävs än mer drastiska utsläppsminskningar för att målen från Paris ska nås.
Regeringens klimatpolitik är inte tillräckligt ambitiös. Det är inte ansvarsfullt att söka metoder för lättare utsläppsminskningar, utan målet bör vara att utsläppen ska minska så snabbt som möjligt, att Finland uppfyller sina förpliktelser fullt ut och förbereder sig på att målen för 2030 kommer att skärpas än mer under de närmaste åren. I annat fall är det omöjligt att bromsa upp klimatförändringen till under 2 grader, för att inte tala om 1,5 grader.
De klimatmål som EU godkänt hittills motsvarar inte uppvärmningsgränsen enligt Parisavtalet. För att målen från Paris ska kunna nås på ett rättvis sätt måste EU enligt en utredning som Sitra låtit utföra minska sina utsläpp med 75 procent fram till år 2030 och Finland med 60 procent från år 1990. (Sitra: What does the Paris Climate Agreement mean for Finland and the European Union, 2016).
I EU-strategin eftersträvar Finland också att EU ska möjliggöra en snabbt växande användning av bioenergi och alltid fastställa den som nollutsläpp, trots att vetenskapliga fakta visar att all bioenergi inte är utsläppsfri. Ökad användning av skogar inom energiproduktion eftersträvas, trots att det i ljuset av modern forskning är känt att användningen minskar skogarnas kolbindningskapacitet och hotar naturens mångfald. Inom EU måste Finland arbeta för att hållbarhetskriterierna för bioenergi och skogsbioenergi och LULUCF-beräkningsreglerna utformas så att de bygger på naturvetenskap, säkerställer att kolsänkan och kolförrådet ökar även på kort sikt, gör det möjligt att bevara naturens mångfald samt hindrar att stamved som lämpar sig för annat bruk och annat värdefullt trämaterial går till energiproduktion. Kärnan bör utgöras av faktisk minskning av klimatutsläpp, inte enbart främjande av bioenergi.
Kommissionens paket om cirkulär ekonomi är en viktig åtgärd för att åstadkomma nya hållbara strukturer för den europeiska ekonomin och industrin. Resurseffektivitet är en central fråga i kampen mot klimatförändringen. Det behövs större ambitioner för att främja cirkulär ekonomi i Europa. Även arbetet för att korrigera utsläppshandeln måste fortsätta så att det genuint vägleder till lågutsläpp och investeringar i ren teknik.
Jordbrukspolitiken
Det måste vara möjligt att producera egen mat överallt i EU. Finland måste värna om bättre förutsättningar för vår egen matproduktion. Enklare reglering är en viktig fråga inom EU:s jordbrukspolitik. Enklare reglering minskar på de administrativa uppgifterna för jordbrukarna och gör det möjligt att fokusera på bättre jordbruksarbete, som också kan förbättra konkurrenskraften. Trots förenklingsåtgärderna inom jordbrukspolitiken måste EU även i fortsättningen aktivt följa djurens välbefinnande, livsmedelssäkerheten och miljöhållbarheten. Det behövs fortsatta miljöanpassningsåtgärder för att skydda Östersjön och klimatet. Ambitiösare klimat- och miljömål bör ha en central roll i den omfattande reformen av EU:s jordbrukspolitik (CAP 2020).
Även främjande av bioekonomi och cirkulär ekonomi bör ingå som Finlands strategiska prioriteringar inom jordbruket. Det är viktigt att kommissionen utformar en ny bioekonomisk strategi under 2017 där möjligheterna för bioekonomi och cirkulär ekonomi främjas allt bättre. Frågan om hur fossilbaserade produkter kan ersättas med produkter baserade på förnybara råvaruämnen bör ha en viktig roll i strategin.
För skogsbruket spelar EU en framträdande roll när det gäller att fastställa kriterierna för hållbar skogsanvändning. Medlemsländerna får inte tillåtas fastställa nationella referensnivåer eller beräkningsregler utan att det görs en extern bedömning av hur kolsänkan de facto utvecklas. Hållbar skogsanvändning måste främjas när kolsänkan beräknas.
Socialt välbefinnande och sysselsättning
Unionen måste på ett kraftfullt sätt främja social rättvisa inom sitt område och allt starkare försvara dem som är mest utsatta – fattiga, arbetslösa och marginaliserade.
EU-medborgarnas sociala och kulturella rättigheter måste tryggas genom garanti för transeuropeiska minimikriterier för regleringen av grundtryggheten och arbetslivet. Det här är viktigt inte bara socialt sett utan också eftersom inhumana anställningsvillkor inte är en konkurrensfaktor på den gemensamma marknaden.
När det gäller grundläggande utbildning, jämlikhet och arbetarskydd bör den Europatäckande nivån höjas så att den närmar sig den nordiska nivån. Men medlemsstaterna måste alltjämt få hålla kvar en högre nivå.
EU bör ange riktningen för samordningen av arbete och social trygghet på ett sätt som skapar utrymme för nya arbetsformer, företagsamhet och jämställdhet mellan könen.
Vi behöver sociala innovationer, såsom utveckling av sociala företag. Ett europeiskt försök med basinkomst är ett sätt att göra arbetet smidigare och öka välbefinnandet där Finland kan vara en europeisk föregångare.
I synnerhet i områden med allvarliga ekonomiska och sociala problem behövs det gemensamma verktyg i kampen mot fattigdom. EU måste ha unga i fokus för att varje ung person ska kunna garanteras utbildning och självständig försörjning.
Utrikespolitiken och säkerhetspolitiken
Om EU vill lyfta världspolitiken till en verklig geopolitisk kraft i överensstämmelse med sin storlek och ställning behöver den en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. EU måste på ett konsekvent sätt förena olika utrikespolitiska metoder för att försvara mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, i högre grad tackla de grundläggande orsakerna till fattigdom, krig och terrorism, delta i konfliktmedling med diplomatiska medel, men också förena militära åtgärder.
Flyktingkrisen samt terrordåden i Paris och Bryssel skapade i all sin hemskhet en ny grund för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, inbördes solidaritet och ömsesidigt stöd och bistånd. Det ligger i Finlands intresse att utveckla den gemensamma säkerhetspolitiken, och EU bör satsa på detta.
Även miljöskyddet bör stå i kärnan för EU:s utrikespolitik. Exempelvis Arktis måste beläggas med förbud mot olje- och gasborrning, och känsliga naturområden måste omfattas av internationellt skydd.
EU:s framtid
Europas framtid är i hög grad beroende av att det finns en gemensam vilja att engagera sig för EU och dess utveckling. Det gäller att komma ihåg att EU alltid har varit ett stort fredsprojekt, med sikte på en bättre vardag och välfärd, fri rörlighet, en gemensam arbetsmarknad och studiemöjligheter.
Den senaste tidens utveckling och kriser visar att EU måste förnyas. Det behövs ett nytt Europa och en ny riktning. Finland måste finnas i alla kärnor där utveckling pågår, eftersom en pragmatisk medelväg slutar i en återvändsgränd. Vi kan klara av globaliseringsutmaningarna bättre tillsammans än ensamma.
Kommissionen har presenterat fem utvecklingsvägar som underlag för diskussionerna om att reformera EU. Nuläget och en förbundsstatsutveckling representerar ytterligheterna i scenarierna. De tre övriga scenarierna utgörs av fokusering enbart på att utveckla den inre marknaden, starkare fokusering enbart på frågor där det råder ett brett samförstånd och, det tredje, tanken om att vissa länder kan gå i olika takt. Andra länder kan givetvis komma med senare.
Den verkliga utvecklingsvägen kommer antagligen att vara någon av de tre sista och en kombination av dem. Det gäller att modigt göra mer tillsammans och också tillåta olika takt i vissa frågor. Men det går inte att godkänna att det finns fripassagerarländer som bara vill dra nytta av EU:s ekonomiska politik men låter bli att bära sitt ansvar för den gemensamma migrations- och asylpolitiken. För att EU ska fungera bättre måste de strategiska riktlinjerna omsättas i direkta handlingar. Och utgångspunkten måste vara att det gemensamt överenskomna genomförs.
Klimatpolitiken har varit en framgång för EU, och vi har visat väg för den övriga världen. Nu när Parisavtalet har satts i kraft gäller det att gå in för allt ambitiösare mål och åtgärder för 2030. EU:s nuvarande åtgärder är inte tillräckliga för att uppvärmningen av planeten Jord ska kunna begränsas till under 2 grader.
Beslutsfattandet inom EU måste bli öppnare för att unionen ska bli mer acceptabel i medborgarnas ögon. Det gäller att anstränga sig allt mer målmedvetet för ett starkare och mer solidariskt EU, där sysselsättningen blir bättre och fattigdom, ojämlikhet och förfördelning minskar.