INLEDNING: REDOGÖRELSENS OCH BETÄNKANDETS BETYDELSE

Statsrådet har nu för andra gången lämnat riksdagen en redogörelse för EU-politiken under regeringsperioden. Redogörelsen behandlar de centrala riktlinjerna för utvecklingen av Europeiska unionen och Finlands ställning i unionen. Stora utskottet välkomnar att det en gång per valperiod ges tillfälle att utifrån en redogörelse behandla Finlands EU-politik i dess hela omfattning och önskar att förfarandet blir bestående.

I det regeringsprogram som godkändes 2011 sägs följande: "Regeringen förhåller sig allvarligt till den kritik som medborgarna riktat mot Europeiska unionens verksamhet och anser det viktigt att det civila samhället aktivt deltar i behandlingen av Europafrågor och att det sprids information om dem. Unionen och alla dess institutioner ska i sin verksamhet och medelsanvändning vara effektiva och öppna. Finland kommer att arbeta för att stärka Europeiska unionens sociala dimension och utveckla unionens legitimitet. Det europeiska samarbetet ska utökas i de frågor där samarbetet skapar mervärde eller är viktigt för EU:s påverkan utifrån. Samtidigt ska respekten för subsidiaritetsprincipen stärkas och sådan lagstiftning undvikas, vars syften kan nås lika bra eller bättre på nationell nivå". Utskottet menar att redogörelsen ger ett bra tillfälle att utvärdera hur målen i regeringsprogrammet har nåtts när det gäller EU.

Redogörelsen för EU-politiken är i bästa fall ett strategiskt dokument som styr Finlands påverkan i unionens beslutsfattande bland annat genom prioriteringen av frågorna. Om riksdagen godkänner stora utskottets betänkande om redogörelsen fastställer den de fleråriga strategiska mål för Finlands EU-politik som statsrådet ska följa. Redogörelsen och betänkandet lämnas till våra europeiska samarbetspartner som en informationskälla om Finlands politik.

UTSKOTTETS UPPFATTNING OM LÄGESBILDEN

Utskottet avser att i detta betänkande fokusera på de mål som måste anses ha en styrande och funktionell betydelse för politiken. Inledningsvis behandlar utskottet i korthet lägesbilden för unionen i ett globalt perspektiv. Denna lägesbild har legat till grund för utskottets bedömning av Finlands strategiska mål i EU-politiken.

Europeiska unionen och de närmaste årens utmaningar

Utskottet omfattar statsrådets syn på de utmaningar Europeiska unionen står inför. Utskottet vill dock som en inledning till sina ståndpunkter bredda och fördjupa statsrådets framställning.

Global omgivning i förändring.

Europa har tappat positioner i förhållande till resten av världen. I geopolitiskt avseende har makten fördelats på fler parter än tidigare; ingen enskild stat eller statsgrupp kan på egen hand lösa de globala ödesfrågorna, dvs. det komplex som innefattar miljön, energin, befolkningsökningen och livsmedelsproduktionen. På senare år har betydande resurser och mycket av makten förskjutits från Europa och Förenta staterna till Asien, tillväxtekonomierna och de energirika staterna. Den minskande fattigdomen och allt större medelklassen utanför västländerna betraktas på samma gång som orsak och verkan. I global skala går utvecklingen mot att de gamla maktstrukturerna ifrågasätts. Under de allra senaste åren har också Europas relativa ställning inom energipolitiken försvårats kraftigt. Efter att skiffergasförekomsterna i Förenta staterna börjat utvinnas och ett täckande rörledningsnät byggts upp får de amerikanska industriföretagen gas till en tredjedel av det pris europeiska företag betalar. Samtidigt får bl.a. den europeiska marknaden tillgång till förmånlig stenkol, vilket gör det svårare för unionen att uppnå sina egna klimatmål. Europa och Nordamerika står dock fortfarande för cirka hälften av världens nationalprodukt. Trots att handelshindren ökat på global nivå efter 2007 har den euroatlantiska gemenskapen fortfarande förutsättningar att styra villkoren för världshandeln. EU-toppmötet om det östliga partnerskapet i november symboliserar EU:s problematiska relation till Ryssland och vissa andra länder i f.d. Sovjetunionen. Den lovande demokratiska utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika har förbytts i instabilitet och i flera länder i våldsamt kaos. För Europa innebär det försvagad säkerhet och energitrygghet, samtidigt som de flyktingar som försöker nå Europa och i många fall dör under resan tvingas betala ett högt mänskligt pris.

Ekonomi.

Den ekonomiska utvecklingen i sin helhet har i euroområdet vänts i en svag tillväxt, men utsikterna är fortsatt sköra. Den höga arbetslösheten och risken för social och politisk instabilitet särskilt i krisländerna inger oro. Banksektorns stabilitet är en utmaning i många länder. De makroekonomiska problemen har lett till ökande oreglerade fordringar och förluster hos bankerna. Krisländernas offentliga underskott har stigit till höga nivåer (upp till 7—8 % av bnp). Samtidigt överskrider underskottet i eller skuldkvoten (skuld/bnp) för de offentliga finanserna — eller i värsta fall båda — de referensvärden som anges i fördraget.

Den offentliga skulden har hittills stått i fokus för uppmärksamheten, men också den privata sektorns och hushållens skuld i förhållande till nationalprodukten och hushållens inkomster är oroväckande stor i många länder. Detta gäller inte bara de s.k. problemländerna. En minskande eller nätt och jämnt ökande produktion betyder att det inte varit möjligt att minska den privata skuldsättningen. De belastningstest som bankerna utsätts för 2014 kommer sannolikt att ge en bättre bild av de oreglerade fordringarnas faktiska storlek. Samtidigt kan finanssektorns problem förvärras ytterligare av de förluster som tas upp i bankernas balansräkningar.

En enhetlig union.

Efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft och den ekonomiska krisen satt in har unionens medlemsländer utvecklats åt olika håll i ekonomiskt, politiskt och socialt hänseende. Kopplat till detta har det skett en splittring i fråga om ekonomisk verksamhet, beslutsfattande och politiska mål. Det är inte fråga om det välbekanta fenomenet att länderna närmar sig ett gemensamt mål (bl.a. fördjupade samarbeten) i olika takt, utan om en ekonomisk differentiering som pågått i flera år och där randstaterna blir fattigare medan Tyskland och de andra länderna i kärnan uppvisar ekonomisk tillväxt. Det har skett en differentiering också inom det politiska beslutsfattandet när stats- och regeringscheferna i euroländerna samlas till egna möten, och en del rentav ifrågasätter de yttersta målen med hela unionen. Exempel på detta är Förenade kungarikets utredning om EU:s behörighet och landets planer på en folkomröstning samt Ungerns politik i medborgarrättsfrågor. En del av de nya medlemsländerna har inte förmått uppfylla de krav på utveckling av samhället och ekonomin som medlemskapet förutsätter.

Unionens förhållande till medborgarna.

Enligt Eurobarometern har medborgarnas förtroende för unionens förmåga att lösa svåra samhälleliga problem och bidra till en positiv utveckling försvagats. Det kritiska opinionsklimatet sträcker sig också in i det europeiska partifältet. Mer än hälften av EU-ländernas medborgare är missnöjda med demokratin i unionen och två tredjedelar menar att de inte får sin röst hörd. Likaså har förtroendet för de nationella institutionerna och deras kapacitet att lösa samhällsproblemen sjunkit. Samtidigt förväntar sig medborgarna ändå att man på unionsnivå ska gå vidare med till exempel bankregleringen och även med insatserna för att lösa den ekonomiska krisen i stort.

UTGÅNGSPUNKTERNA FÖR FINLANDS EU-POLITIK

Utskottet utgår i sitt betänkande från att Europeiska unionen inte har nått sin fulla potential som ekonomiskt samarbetsområde eller politisk värdegemenskap. Finlands EU-politik bör huvudsakligen bygga på en förutsättningslös analys av nuläget för unionen och sträva efter att utveckla och effektivisera unionens verksamhet. Eftersom Finland och de andra medlemsländerna har ett gemensamt öde är också den måluppställning som utgår från Finlands intressen i princip förenlig med strävandena att utveckla unionen.

Medlemskapets betydelse för Finland.

I likhet med statsrådet menar utskottet att EU-medlemskapet är till fördel för Finland och finländarna och kan motiveras med såväl värde- och nyttoaspekter. Utskottet instämmer i regeringens syn att EU-medlemskapet ger Finland de bästa förutsättningarna att möta de utmaningar som landet och världsdelen ställs inför. Finland är ett litet och exportberoende land och våra ekonomiska intressen sammanfaller med de övriga medlemsstaternas. Med tanke på de värden vårt samhälle värnar om är unionen den naturliga politiska sammanslutningen för Finland. Det har i olika sammanhang framförts att vi kunde förhålla oss på samma sätt som Norge och Schweiz till den europeiska integrationen, men det skulle betyda att vi underställs unionens lagstiftning och politiska styrning och delar dess kostnader utan någon möjlighet att påverka inom dessa områden.

Utskottet konstaterar att samtliga partier som valdes in i riksdagen 2011 är för ett fortsatt medlemskap i EU. Däremot betonar regeringen och oppositionen olika saker i sina försök att svara på den oro i fråga om unionens utveckling på senare tid och Finlands inflytande i unionen som medborgarna uttryckt i val och opinionsmätningar. I stället för att upprepa de argument som talar för ett EU-medlemskap ser utskottet det som viktigare att i detta läge diskutera vilket scenario för utvecklingen av unionen som bäst motsvarar Finlands mål.

Betänkandets disposition.

Utskottets ställningstaganden i fråga om Finlands mål inom EU behandlas nedan i sex avsnitt.

I avsnitt I "EU-integrationens framtid" behandlas integrationsutvecklingen i allmänhet och unionens institutionella system. Avsnitt II gäller EU:s utövande av sina befogenheter ochtar upp frågan om hur ändamålsenlig och proportionerlig EU:s verksamhet och lagstiftning är. I avsnitt III "EU:s politikområden" behandlas innehållet i bland annat den ekonomiska politiken, unionens sociala dimension och utrikespolitiken. I avsnitt IV, som gäller Finlands agerande i unionen, behandlas på vilket sätt Finlands hållning i olika EU-ärenden utformas. Här behandlas också vissa nationella frågor som Finland måste avgöra på egen hand, men som är nära kopplade till EU-medlemskapet. I avsnitt V behandlas riksdagens roll i utformandet av Finlands EU-politik. I avsnitt VI lägger utskottet fram sina slutsatser och förslag till fortsatta åtgärder.

MÅLEN FÖR FINLANDS EU-POLITIK

I EU-INTEGRATIONENS FRAMTID

I detta avsnitt granskar utskottet de åtgärder unionen och medlemsstaterna kan vidta för att återställa EU:s trovärdighet och effektivitet. Detta arbete måste bygga på att rättsstatsprincipen görs synlig och de facto tillämpas. Utöver de 17 utvecklingsprojekt som nämns i redogörelsen behöver Finland också andra framåtblickande mål. Unionen måste nå största möjliga enhetlighet och ändå beakta de varierande behoven i medlemsländerna. Arbetsgången måste bli öppnare, mer konsekvent och respektera balansen mellan institutionerna.

Den allmänna bakgrunden till integrationssträvandena

Utskottet konstaterar att Europeiska unionen inte har fungerat och utvecklats på det sätt som målen i Lissabonfördraget förutsätter, åtminstone inte om man som kriterier tillämpar effektiviteten i unionens verksamhet och beslutsfattande samt dess positiva inverkan på ekonomin, medborgarnas välfärd, rättvisan och jämlikheten samt det allmänna förtroendet för unionen. Genomförandet och uppbackningen av de linjeval som gjorts har också de facto varit bristfälliga till vissa delar.

En union i förnyelse.

Utskottet instämmer i statsrådets bedömning att om Europeiska unionen vill vara framgångsrik, måste den förnya sig och åtgärda de förekommande bristerna för att kunna handla mer kraftfullt och samstämmigt. Det är viktigt att Finland deltar i utvecklingsarbetet. Enligt redogörelsen ska Finland vara en aktiv och initiativrik medlem av unionen. Unionen är en naturlig politisk gemenskap för Finland, och dess utveckling stärker också välståndet och säkerheten i Finland.

Ökat förtroende.

Unionen och medlemsstaterna måste hitta trovärdiga lösningar i fråga om unionens funktionssätt. Lösningarna ska stärka förtroendet för EU-institutionernas verksamhet och i tillräcklig omfattning svara på de framförda kraven om att unionens agerande måste vara konsekvent, ansvarstagande, öppet och förutsebart samt bygga på god förvaltning. Frågan gäller i lika hög grad vad unionen producerar som hur den fungerar.

Stärk rättsstatsprincipen.

Utskottet håller med statsrådet om att det centrala är att säkerställa att rättsstatsprincipen följs i hela unionen och att detta återspeglas i medborgarnas vardag. Det krävs ett mer permanent och regelmässigt förfarande för att följa och kontrollera att de gemensamma värden och rättsprinciper som tas upp i EU:s fördrag följs i samtliga medlemsstater. Det är viktigt att unionen och medlemsstaterna får tillgång till bättre redskap för att se till att rättsstatsprincipen följs. Utskottet vill i det här sammanhanget också lyfta fram vikten av att stärka de grundläggande rättigheterna och respektera den gemensamma rättsliga grunden.

Unionens utvecklingsprojekt.

I redogörelsen förtecknas 17 utvecklingsprojekt som i hög grad anknyter till slutförandet av projekt som redan påbörjats. Utskottet bedömer att dessa projekt inte räcker till för att se till att unionen är trovärdig och handlingskraftig i framtiden. I likhet med förvaltningsutskottet konstaterar stora utskottet att utöver dessa ärendekomplex bör Finlands EU-politik fokusera på att säkerställa unionens demokratiska legitimitet, offentligheten, medborgarnas möjligheter att påverka, öppenheten i förvaltningen, effektiviteten och oavhängigheten (FvUU 25/2013 rd), ändamålsenligheten och proportionaliteten. Också unionens förvaltningskultur måste bli effektivare; det kan i synnerhet ske genom att luckra upp byråkratin. I likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet ser stora utskottet det som viktigt att könsperspektivet och jämställdheten syns som konkreta mål och förslag när viktiga projekt för utveckling av integrationen verkställs (AjUU 12/2013 rd).

Utveckling mot dels ökad integration, dels ökad differentiering

Att säkerställa integrationen.

Liksom statsrådet menar utskottet att utgångspunkten med tanke på EU:s framtid måste vara att unionen och dess lagstiftning utvecklas så att unionens enhetlighet bevaras och främjas så långt som möjligt. När integrationen främjas är det mycket viktigt att alla medlemsstater är konstruktiva och tar hänsyn till att situationen i de olika länderna varierar. Det står klart att en del av de förslag om fördjupad integration och unionens framtida riktning som kommit upp i institutionerna med den ekonomiska krisen som förevändning har varit alltför långtgående för medlemsländerna och medborgarna (t.ex. ett gemensamt finansministerium, skuldinlösenfonden, en gemensam finanspolitik). Å andra sidan är vissa åtgärder på senare tid, till exempel när det gäller att utveckla och fördjupa den inre marknaden, inklusive den digitala handeln, exempel på en utveckling som välkomnas av alla medlemsstater. Det är i Finlands intresse att fortsätta främja och värna om denna typ av integration.

Differentierad integration.

I redogörelsen beskrivs den differentierade integrationens olika former inom olika politikområden och konstateras att den differentierade integrationen i första hand bör ske inom unionens strukturer så att de gemensamma reglerna iakttas. Utskottet omfattar denna bedömning och menar att projekt för differentierad integration måste granskas från fall till fall. Finland måste också i fortsättningen delta i projekten för differentierad integration när det är motiverat med tanke på Finlands intressen.

Utskottet bedömer att olikheterna mellan medlemsländerna och de varierande integrationslösningar som tillämpas kommer att utgöra centrala element i unionen och integrationen framöver. Det är inte längre frågan enbart om att utvecklingen går i olika takt, utan den är också differentierad. Det är viktigt att se till att den differentierade integrationen inte splittrar unionen, och den får inte heller i praktiken utestänga medlemsländer eller försvaga unionens gemensamma institutionella ordning. Det måste särskilt säkerställas att det inte uppstår en onödig klyfta mellan de medlemsstater som har infört euron och de medlemsstater som inte har gjort det. Det har uppstått spänningar mellan medlemsstaterna genom att de stater som inte hör till euroområdet har upplevt att EU-28 i snabb takt har utvecklats med utgångspunkt i de problem som uppkommit i euroområdet. Dessa spänningar kan öka genom det förfarande med kvalificerad majoritet som bygger på dubbel majoritet (medlemsstaterna och EU:s befolkning), som i enlighet med Lissabonfördraget stegvis ska införas i rådet fr.o.m. den 1 november 2014. Systemet medför nämligen att sådan kvalificerade majoritet går att uppnå med enbart euroländernas röster. Spänningarna kan dock mildras av att det inte heller i den senaste tidens lagstiftningsprojekt är tillhörigheten till euroområdet som har varit en starkt sammanbindande faktor, utan koalitionerna mellan medlemsländerna har byggt på andra saker.

Konsekvenserna för Finland.

När Finland deltar i projekt för differentierad integration ligger det i landets intresse att se till att dialogen med de stater som ställt sig utanför projekten fortsätter. Utskottet hänvisar i detta sammanhang till exempel till Sveriges och Danmarks beslut att stanna utanför den gemensamma banktillsynen och de problem som detta kan innebär för Finland till följd av den långt drivna integrationen av de nordiska ländernas finansmarknader.

Det är ytterst viktigt att Finland bidrar till en konstruktiv förhandlingsmiljö som säkerställer enigheten inom unionen och ett jämlikt bemötande av samtliga medlemsstater också i framtiden. Utskottet vill här också uppmärksamma de synpunkter som framförts angående Förenade kungariket fortsatta medlemskap i unionen. Förenade kungariket har varit en viktig medlemsstat ur Finlands synvinkel, och det skulle inte tjäna Finlands intressen att landet träder ut ur unionen. Man får inte glömma att Finland delar landets uppfattningar i vissa centrala frågor, däribland frågor som gäller den inre marknadens funktion, handelspolitiken och tillsynen över unionens medelsanvändning.

Utvecklingen av EU:s institutionella och politiska system

I redogörelsen beskrivs det multipolära institutionella system som skapades genom Lissabonfördraget. Kommissionen utarbetar förslag till lagstiftning och utifrån dem antar Europeiska unionens råd och Europaparlamentet jämlikt lagstiftning, medan Europeiska rådet fokuserar på den strategiska styrningen och på att driva de olika politikområdena framåt. Stora utskottet instämmer i statsrådets syn på institutionernas uppgifter och roller, och utskottet för i sitt betänkande fram vissa kompletterande synpunkter.

Balansen mellan institutionerna.

Utskottet bedömer att den ständigt pågående justeringen av maktbalansen mellan de olika EU-institutionerna är en av de centrala konstitutionella frågorna inom unionen. Därför måste också Finland ha beredskap inför de olika utvecklingsscenarierna i detta avseende, och detta bör synas tydligare i riktlinjerna för Finlands EU-politik. Utskottet konstaterar att institutionernas inbördes relationer har utformat sig på ett sätt som inte helt kunde förutses när Lissabonfördraget trädde i kraft. Trots fördragets strävan till ökad klarhet finns det fortfarande spänningar och sker förskjutningar i maktförhållandena mellan institutionerna.

Under kriser har Europeiska rådet varit det starkaste organet, medan kommissionens auktoritet och betydelse har försvagats. Europeiska rådet ska staka ut de allmänna politiska riktlinjerna, men i vissa fall ger det också bindande normer. Stats- och regeringscheferna har gett kommissionen synnerligen detaljerade uppdrag och instruktioner när det gäller innehåll i och tidsplaner för kommande lagstiftningen. Medlemsstaterna har gett kommissionens egna strategiska riktlinjer mindre vikt än tidigare. För att svara på denna utveckling har Europaparlamentet i full utsträckning utnyttjat de befogenheter det fick genom Lissabonfördraget och även utvecklat relationen till kommissionen. Europaparlamentet anser att parlamentet och kommissionen har ett särskilt ansvar för att den s.k. gemenskapsmetoden lyckas, och det upplever att de två institutionerna måste agera i särskilt nära förbindelse med varandra för att utgöra en maktpolitisk motvikt mot EU-rådet och Europeiska rådet. Utskottet anser att en dylik konkurrens mellan institutionerna och sådana fasta beroendeförhållanden inte främjar vare sig unionens eller medlemsstaternas intressen. Tvärtom ökar de medborgarnas misstroende mot unionen.

Europeiska rådet.

I likhet med statsrådet ser utskottet det som viktigt med effektivare samordning mellan Europeiska rådets ordförande och EU-rådets ordförandeland. Beredningen på rådsnivå måste samordnas tydligare och mer öppet med förberedelserna inför Europeiska rådets möten.

Europeiska rådets slutsatser ska uttrycka medlemmarnas starka politiska uppbackning i de aktuella frågorna. Medlemsstaterna kan binda sig juridiskt vid slutsatserna bara genom Europeiska unionens råd, och denna procedur är i sin tur kopplad till medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser om hur ståndpunkter formuleras (StoUU 10/2010 rd). För att för sin hemstats räkning kunna åta sig att genomföra slutsatserna och riktlinjerna från Europeiska rådet måste medlemmarna ha tillräckliga möjligheter att före toppmötet behandla frågan i hemlandet. Om ordförandens beslutsförslag läggs fram först vid Europeiska rådets möte försvåras behandlingen av frågorna i medlemsstaterna, vilket kan bidra till att försvaga medlemsstaternas uppslutning kring Europeiska rådets slutsatser.

Stora utskottet ser det som nödvändigt att beredningen av Europeiska rådets och euroområdets toppmöten vidareutvecklas. Målet måste vara en mer demokratisk, öppen, samordnad och förutsägbar beredning (StoUU 10/2011 rd). Utskottet understryker i det här sammanhanget också vikten av att säkerställa de nationella parlamentens inflytande. Europeiska rådet fungerar fortfarande med stöd av de befogenheter medlemsstaterna gett det genom grundfördragen och i en sammansättning där merparten av medlemmarna är parlamentariskt ansvariga inför det nationella parlamentet. Om de nationella parlamenten är tillräckligt delaktiga i besluten stärks medlemsstaternas intresse för att verkställa besluten samtidigt som acceptansen och trovärdigheten ökar. Medborgarnas uppfattning om deras påverkningsmöjligheter i unionen och därigenom om unionens existensberättigande är direkt kopplad till säkerställandet av de nationella parlamentens inflytande.

Europaparlamentet.

Stora utskottet konstaterar att Europaparlamentets ställning stärks ytterligare genom den metod för tillsättande av Europeiska kommissionen som tillämpas för första gången efter 2014 års parlamentsval. Europaparlamentet väljer ordförande för kommissionen med en majoritet av sina ledamöter och på förslag av Europeiska rådet, som ska beakta utgången av valet. Innan Europeiska rådet lägger fram sitt förslag diskuterar dess ordförande kandidaten till kommissionsordförande och dennes program med parlamentets politiska grupperingar. Även om parlamentet formellt godkänner kommissionens ledamöter som ett kollegium, ingriper det – liksom förra gången – sannolikt även i utnämningen av enskilda kommissionärer och kommer sannolikt också att försöka binda upp kommissionärer vid parlamentets ståndpunkter om innehållet i kommissionens kommande lagstiftningsprogram.

Utskottet menar att det parlamentariska draget på EU-nivå stärks genom att Europaparlamentet involveras mer i valet av kommissionsordförande. I bästa fall kan det nya beslutssystemet skapa bättre förutsägbarhet i lagstiftningsarbetet. Samtidigt öppnar det nya systemet dock upp dörrarna för maktpolitiska strävanden som kan hota balansen mellan institutionerna enligt fördragen; ett centralt element i denna balansgång är kommissionens oberoende och dess initiativrätt i lagstiftningsfrågor.

Under sakkunnigutfrågningarna framfördes bedömningen att det nya förfarandet för att tillsätta kommissionen förutsätter ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna och också mellan dem och Europaparlamentet i fråga om kommissionens program och hur det ska genomföras. Också detta samarbete måste utgå från att samarbetet mellan institutionerna avtalas utifrån bestämmelserna i fördragen och med respekt för balansen mellan institutionerna. Unionens demokratiska berättigande bygger delvis på att lösningar som påverkar medlemsstaternas och institutionernas inbördes relationer och maktbefogenheter kan göras endast genom ändringar i fördragen. Överenskommelser mellan institutionerna får inte leda till att de demokratiska förfaringssätten ges mindre vikt (StoUU 5/2010 rd).

Stora utskottet upprepar det krav som den regelbundet framfört ända sedan 1995, att Europaparlamentet ska förläggas till en enda stad, som väljs av parlamentet självt.

Europeiska kommissionen.

Utskottet konstaterar att det ligger i Finlands intresse att kommissionen är ansedd och oberoende samt ansvarig inför Europaparlamentet. I likhet med statsrådet menar utskottet att ett funktionssätt som grundar sig på gemenskapsmetoden är det bästa sättet att garantera att EU:s verksamhet är stabil, rättvis och demokratisk. Eftersom gemenskapsmetoden per definition innefattar samordning av gemenskapsintressen och nationella intressen kräver den oundgängligen en handlingskraftig och oavhängig kommission. För att återställa kommissionens status måste medlemsstaterna föreslå starka och självständiga kommissionärer. När en kandidat utnämns måste man också bättre än i dag beakta jämställdhetsaspekten. Medlemsstaterna måste därför vara redo att föreslå lika många kvinnor som män.

Utskottet vill också fästa uppmärksamhet vid Europaparlamentets och kommissionens initiativ att låta de europeiska partierna nominera s.k. toppkandidater vid val till Europaparlamentet. Det är i första hand dessa kandidater som ska beaktas när man utnämner kommissionsordförande och andra höga tjänster inom unionen. I en demokrati är det uttryckligen partierna själva som beslutar om kandidatnomineringar, så utskottet kommenterar därför inte detta initiativ. Utskottet vill dock påpeka att utnämningen av kommissionens ordförande och andra höga tjänstemän sker enligt bestämmelserna i fördraget, vilket innebär att det är de nationella regeringarna, representerade i Europeiska rådet, som beslutar vilka som ska föreslås för dessa poster.

II ETT MER ÄNDAMÅLSENLIGT OCH BÄTTRE AVVÄGT UTÖVANDE AV BEFOGENHETERNA

I detta avsnitt tar behandlar utskottet debatten om gränserna för unionens behörighet och om mer ändamålsenliga och proportionella befogenheter. Utskottet anser att denna debatt redan blivit en av de viktigaste frågorna när det gäller EU:s framtid. Debatten måste föras på ett övergripande plan men sträva efter genuina lösningar. Därför behandlar utskottet dessa teman innan det tar upp Finlands målsättningar när det gäller EU:s politik inom de olika sektorerna. Utskottet bedömer att ytterlägena i debatten är å ena sidan att befogenheter ska återföras till medlemsstaterna, å andra sidan bl.a. kommissionens planer på att utveckla Ekonomiska och monetära unionen och bygga upp en gemensam finanspolitik på unionsnivå.

En mer fokuserad union

Utskottet konstaterar att statsrådet utöver redogörelsen har lämnat riksdagen fyra E-utredningar enligt 97 § i grundlagen (E 90/2013 rd, E 91/2013 rd, E 113/2013 rd och E 143/2013 rd). I dessa utredningar klargörs statsrådets ståndpunkter i frågor som gäller unionens utövande av sina befogenheter. Av utredningarna framgår att det på flera plan inom unionen för närvarande diskuteras hur man kan få det europeiska samarbetet att fungera på bästa sätt och hur unionen effektivare och mer ändamålsenligt kunde fokusera sin verksamhet. I synnerhet Nederländerna och Förenade kungariket har lagt fram tämligen konkreta förslag om avreglering.

Mer övervägd lagstiftning.

Utskottet menar att diskussionen om ett mer ändamålsenligt och välavvägt utövande av EU-befogenheterna berör ett flertal medlemsstater. Under diskussionerna har det framförts många exempel på lagstiftningsfrågor där en reglering på EU-nivå har ifrågasatts. Utan att i detalj ta ställning till olika listor över dylik lagstiftning delar utskottet uppfattningen att EU:s onödiga, överdrivna eller ineffektiva aktivitet inom vissa sektorer är ett problem.

Utskottet menar att det på unionsnivå behövs en noggrannare prövning av i vilka situationer en reglering på EU-nivå är mer ändamålsenlig och när de uppställda målen kan nås genom andra, icke normativa åtgärder som inte begränsar medlemsstaternas spelrum lika mycket, t.ex. rekommendationer eller samordning mellan staterna. Dock håller utskottet med statsrådet om att en reglering på EU-nivå är motiverad endast om det ger ett mervärde i förhållande till nationell reglering eller om den är nödvändig för att EU:s yttre åtgärder ska få genomslag. Vid en bedömning av huruvida reglering på EU-nivå ger mervärde måste man i synnerhet fästa vikt vid den sammanlagda börda som unionens och medlemsstatens lagstiftning utgör. Det bör påpekas att en reglering på EU-nivå ger ett enda, enhetligt regelverk i stället för medlemsstaternas 28 separata lagstiftningar med olika innehåll.

Utskottet förhåller sig däremot restriktivt till att befogenhetsfrågan skulle lösas genom fördragsändringar. Att skriva om fördragen är en mycket tung process och resultatet är osäkert. I en del av medlemsstaterna finns det dessutom för närvarande ingen större iver för detta. Den justering av befogenheterna som Förenade kungariket föreslår skulle inte lösa det grundläggande problemet, dvs. den alltför detaljerade EU-lagstiftningen. Problemet ligger mindre i behörighetsfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen än i det sätt på vilket unionens befogenheter utövas.

Hur driva Finlands ståndpunkter?

Utskottet konstaterar att statsrådet bör ta en aktiv roll i diskussionerna om utövandet av befogenheter och om förfaringssätt och arbeta för att Finland verkligen deltar i diskussionerna utifrån de ståndpunkter vi på förhand har berett och samordnat och som utgår från vårt perspektiv. Det är, vilket också påpekas i flera sammanhang i redogörelsen, med tanke på Finlands eget inflytande viktigt att delta i alla väsentliga diskussioner om unionens funktionsförmåga och vilken riktning integrationen ska ta.

Utskottet omfattar statsrådets bedömning att unionens verksamhet bör fokusera på de väsentliga frågorna och vara de facto behövlig och godtagbar. Unionen bör avhålla sig från sådan verksamhet och reglering vars mål kan nås lika väl eller bättre på nationell nivå. Bestämmelserna ska vara tydliga, fungerande och möjliga att genomföra.

Utskottet menar att statsrådet i fortsättningen bör ha beredskap att ta ställning till behovet av reglering på EU-nivå också i större detalj än enbart i form av de principiella ståndpunkter som framförs i redogörelsen och E-skrivelserna. Det kräver enligt utskottets bedömning att rättsakter, regelverk och ärendekomplex gås igenom mer systematiskt också i Finland. I det sammanhanget gäller det särskilt att bedöma när och på vilket sätt en reglering på EU-nivå behövs, när den skulle kräva utveckling samt när det i stället är motiverat att avstå från eller upphäva regleringen. Utskottet konstaterar att inventeringen av lagstiftningen måste göras rättvist inom samtliga reglerade områden, inte enbart i fråga om till exempel arbetslivet eller miljön. Samtidigt måste man också bedöma om det spelrum som EU-bestämmelserna ger har utnyttjats på bästa sätt i Finland.

Refit-programmet

Utskottet menar att det program om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit) som kommissionen startade i december 2012 är till nytta vid bedömningen av huruvida lagstiftningen är funktionell. Kommissionen ska regelbundet granska hur effektiv och tydlig lagstiftningen är samt utveckla principer och praxis för en mer rationell reglering.

De viktigaste målen.

Att skapa tydliga, fungerande och genomförbara rättsakter och regelverk måste obetingat ha högsta prioritet. EU:s främsta produkt är dess regelverk, och dess kvalitet har en direkt inverkan på konkurrenskraften och tillväxten. Verksamhetsbetingelserna för de små och medelstora företagen, som är viktiga för tillväxten och sysselsättningen, måste likaså stärkas genom att förenkla lagstiftningen och minska den administrativa bördan. Refit-programmet får dock inte tas som förevändning för att försvaga konsumenternas eller de anställdas skydd eller miljönormerna. I och med att regleringen ökar och blir allt mer komplex blir det också allt viktigare att kommissionen samordnar lagstiftningsprojekten och initiativen för att undvika överlappningar och ökad byråkrati (FvUU 25/2013 rd).

Programmets betydelse.

Stora utskottet ser det som viktigt att Refit-programmet kompletteras med en möjlighet att vid behov kritiskt bedöma huruvida de föreslagna åtgärderna verkligen till alla delar leder till önskat resultat (FvUU 25/2013 rd). Man måste också komma ihåg att kommissionen inte är ett rent administrativt organ. Kommissionen handlar i ökande grad utifrån sin egen politiska målsättning. En omfattande lagstiftning är ett tämligen effektivt sätt att främja kommissionens egna politiska mål, och kommissionens bedömning av vilken lagstiftning som är behövlig, onödig eller utan mervärde går inte nödvändigtvis i linje med medlemsstaternas uppfattningar.

Reformeringen av EU:s beslutsprocess

Utskottet menar att reformeringen av EU:s beslutsprocess bör ses som ett sätt att rikta in unionens lagstiftningsarbete på de väsentliga frågorna och säkerställa att arbetet de facto är behövligt, konsekvent, förutsägbart, godtagbart och mer högkvalitativt än tidigare. Det förutsätter att kommissionen lägger fram mer genomarbetade förslag, att medlemsstaterna mer beslutsamt formar sina ståndpunkter och att rådet och parlamentet känner sitt ansvar för all godkänd lagstiftning och för dess verkningar.

Bättre beredning i kommissionen.

Utskottet menar att medlemsstaterna ska kräva att kommissionens förslag håller högre kvalitet, dvs. att de är lika omsorgsfullt beredda som de nationella propositionerna. Behovet av ny reglering och innehållet i varje förslag från kommissionen ska vara väl genomtänkta och grundligt motiverade. De alternativa regleringsförslagen måste analyseras och behandlas ända från det att beredningen inleds. Kommissionen bör kunna lägga fram mer omfattande och bättre konsekvensbedömningar. Om kommissionens förslag eller konsekvensbedömningen av förslaget har gjorts upp av en utomstående aktör måste också detta framgå av förslaget. Härigenom säkerställs öppenhet i lagstiftningsprocessen. Det bör också framgå bättre hur lobbning och annan intressebevakning påverkar beredningen av lagstiftningsinitiativ. Målet för unionen bör vara en öppnare, bättre övervägd och högklassigare beredning som lägger fokus på konsekvenserna för sysselsättningen, miljön, kostnaderna och konkurrenskraften och på det sociala området.

Medlemsstaternas agerande i beslut som kräver kvalificerad majoritet.

Den kritiska udden i fråga om uppsjön av EU-rättsakter har i hög grad riktats mot kommissionen, men faktum är att inget lagstiftningsprojekt framskrider utan stöd av en kvalificerad majoritet bland medlemsstaterna.

Utskottet menar att systemet med kvalificerad majoritet säkerställer unionens funktionsförmåga, men bedömer samtidigt att dagens rådsarbete har ett inbyggt antagande om att ett rättsaktsförslag godkänns i rådet i en eller annan form när tillräcklig majoritet har uppnåtts. Detta antagande stärks av kommissionens strävan att på förhand säkerställa att förslagen kan godkännas av medlemsländerna. Då läget är detta kan det innebära en risk för en medlemsstat att uttalat motsätta sig ett lagstiftningsförslag när det tas upp till behandling i rådet, eftersom medlemsstaten då kan ställas utanför den grupp som förhandlar om innehållet i förslaget och därigenom avsevärt begränsa sina möjligheter att påverka slutresultatet. Eftersom ordföranden försöker beakta de ändringsförslag som läggs fram av de medlemsstater som backar upp förslaget och strävar efter kvalificerad majoritet, kan man genom att höra till majoriteten försöka driva åtminstone de ändringar som är helt nödvändiga på det nationella planet. Av detta följer att eventuell kritik mot behovet av och ändamålsenligheten i kommissionens förslag inte nödvändigtvis får tillräckligt starkt uttryck i lagstiftningsprocessen, där systemet med kvalificerad majoritet är ett dominerande element i förhandlingstaktiken.

När tillräckligt många medlemsstater, trots eventuella farhågor, i oförändrad form tar kommissionens syn på nyttan av en harmonisering som underlag för behandlingen, och eftersom behovet att höra till majoriteten bidrar till att styra förhandlingsprocessen, blir följden att EU också i fortsättningen producerar lagstiftning som medlemsstaterna egentligen inte ville ha men var beredda att stå ut med då besluten fattades. Utskottet menar att också rådsbehandlingens stora fokusering på experter kan fördunkla helhetsbilden av förslaget: ministerråden föregås i regel av en långdragen, tjänstemannadominerad och sektorbunden sakkunnigbehandling i arbetsgrupper. Kopplingen till den politiska styrningen är då inte nödvändigtvis särskilt direkt. Den politiska styrningen försvagas också av att innehållet i lagstiftningsförslaget i regel avgörs genom att rådet och parlamentet enas redan i den första läsningen, varvid de egentliga förhandlingarna om innehållet i förslaget redan slutförts innan det behandlats i rådet.

Stora utskottet föreslår därför att Finland ska arbeta för att rådets och dess arbetsgruppers arbetssätt utvecklas så att det förs en politisk debatt om kommissionsförslagens allmänna nödvändighet, ändamålsenlighet och politiska acceptans samt om de alternativa regleringssätten innan den tekniska beredningen inleds i rådets arbetsgrupper. Utskottet menar att behandlingen av kommissionens konsekvensbedömning före behandlingen av det egentliga förslaget kunde utgöra underlag för en sådan diskussion. Samtidigt måste det säkerställas att ett sådant politiskt ställningstagande inte betyder att medlemsstaten utestängs från den fortsatta beredningen av ärendet.

Europaparlamentets, rådets och Finlands åtgärder.

Även Europaparlamentet måste anpassa sig till de ökade kvalitetskraven, eftersom lagstiftningsförslagen kan ändras i avgörande grad under parlamentsbehandlingen. Det gäller därför att bättre än tidigare beakta de ekonomiska, sociala och andra verkningarna av de ändringar som föreslås i parlamentsbehandlingen, och motiveringarna till ändringarna måste också framgå tydligare.

Medlemsstaterna måste å sin sida också ha beredskap att förbättra bedömningen av lagstiftningsförslagens konsekvenser. Enligt uppgift till utskottet har Europaparlamentet på senare tid lagt stora resurser på att förbättra konsekvensbedömningen. Det vore mycket välkommet om också rådet kunde lägga fram liknande konsekvensbedömningar till stöd för sina ställningstaganden, särskilt i fråga om de ändringar som under förhandlingsprocessen görs i kommissionens ursprungliga förslag. På det sättet kunde rådet stärka sin förhandlingsposition gentemot Europaparlamentet och kommissionen.

Utskottet understryker att också Finland bör ha bättre beredskap att under lagstiftningsprocessen ta fram konsekvensbedömningar till stöd för sina ståndpunkter.

Subsidiaritetsprincipens och proportionalitetsprincipens betydelse

I likhet med fackutskotten anser stora utskottet att man vid en bedömning av hur ändamålsenlig EU-lagstiftningen är måste lägga stor vikt vid subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ur medborgarnas perspektiv är det viktigt att unionen agerar förnuftigt och effektivt och inte tar sig an saker som bör skötas på nationell eller lokal nivå.

Tillämpningen av principerna i samband med U- och E-ärenden.

Utskottet förutsätter att statsrådet i fortsättningen bedömer förslagen mer detaljerat med hänsyn till subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen under hela lagstiftningsprocessen och att statsrådet under behandlingen på EU-nivå i rådet och dess arbetsgrupper fullt ut beaktar de ståndpunkter som riksdagen lägger fram om tillämpningen av principerna i samband med U- och E-ärenden (StoUU 1/2012 rd). Endast därigenom kan vi säkerställa att riksdagen bidrar till att formulera ståndpunkterna också i beredningen på EU-nivå. Den subsidiaritetskontroll som enligt Lissabonfördraget hör till de nationella parlamenten berör bara granskningen av kommissionens ursprungliga förslag och omfattar alltså inte de ändringar som görs i rådsbehandlingen eller i Europaparlamentet.

Effektivare subsidiaritetskontroll.

Med hänvisning till det som sagts anser utskottet att den möjlighet till subsidiaritetskontroll som Lissabonfördraget ger de nationella parlamenten, i nuvarande form är ett tämligen ineffektivt sätt att påverka innehållet i lagstiftningsförslagen, och utskottet har därför varit relativt restriktivt med att föreslå att riksdagen ska sända subsidiaritetsyttranden (motiverade yttranden) till EU-institutionerna. Subsidiaritetsyttranden är enligt utskottets etablerade ståndpunkt inte avsedda för att framföra ståndpunkter om alla detaljer i rättsaktsförslagen och inte heller för att föra en politisk dialog mellan parlamenten och kommissionen. Alla subsidiaritetsyttranden skickas till samtliga institutioner för kännedom, men det är bara kommissionen som tagit som praxis att besvara dem. Den har dock vanligtvis besvarat yttrandena först efter flera månader och på ett allmänt plan och i praktiken utan att ta ställning till innehållet i yttrandena. Inte heller rådet eller dess arbetsgrupper behandlar i någon nämnvärd utsträckning de nationella parlamentens yttranden, såvida inte medlemsstaten aktivt för fram frågan. Enstaka yttranden från de nationella parlamenten har således ringa inverkan på innehållet i lagstiftningsförslagen, så det lönar sig inte att lämna in yttranden utan särskilt vägande skäl.

Utskottet föreslår att Finland aktivt driver en ändring av rutinerna när det gäller subsidiaritetsfrågor: Utöver att subsidiaritetsyttrandena behandlas av kommissionens generalsekretariat bör de också behandlas centralt i den enhet vid kommissionen som svarar för det aktuella rättsaktsförslaget. Yttrandena från de nationella parlamenten bör vidare föredras i rådets arbetsgrupper. Det bör också finnas möjlighet att kommentera ett yttrande, särskilt för representanten för parlamentet i den medlemsstat som lämnat yttrandet. Det skulle leda till att parlamentens yttranden inkluderas i den egentliga lagstiftningsprocessen. Samtidigt skulle det motverka att det nationella parlament och den regering som svarar inför parlamentet lägger fram sinsemellan motstridiga ståndpunkter om huruvida den föreslagna rättsakten är förenlig med subsidiaritetsprincipen eller inte.

Förändrad lagstiftningsfilosofi och inskränkning av medlemsstaternas rörelsefrihet

Val av lagstiftningsinstrument.

Efter det att Lissabonfördraget trädde i kraft har kommissionen i ökande grad föreslagit tämligen detaljerade förordningar med direkt tillämpning i medlemsstaterna i stället för direktiv som förutsätter nationellt genomförande. I fråga om direktiven har minimiharmonisering förbytts i total harmonisering. Bakgrunden till detta är sannolikt att det är svårt för kommissionen att genomgående övervaka att unionsrätten verkställs i alla de 28 medlemsstaterna. Genom att begränsa medlemsstaternas rörelsefrihet minskar kommissionens behov av att övervaka hur medlemsstaterna genomför regleringen på nationell nivå.

Förändringen i kommissionens lagstiftningsfilosofi tas inte upp i redogörelsen eller i de E-skrivelser som sänts till utskottet. Utskottet kan därför inte i detalj ta ställning till om det med hänsyn till en enhetlig EU-rätt är motiverat att övergå från direktiv till förordningar eller hur detta påverkar Finland — eller för den delen varje annan medlemsstat — när det gäller enhetligheten i rättssystemet och tydligheten i lagstiftningen.

Utskottet efterlyser en principiell diskussion på EU-nivå om hur den reviderade lagstiftningsfilosofin påverkar medlemsstaterna och utskottet förutsätter också att statsrådet deltar aktivt i denna diskussion. Det räcker inte att ta ställning till enskilda lagstiftningsförslag i samband med behandlingen av dem. Utskottet påpekar att kritik som framförs om enstaka lagstiftningsförslag som redan lagts fram kan vara tämligen resultatlös. Typen av rättsakt kan i praktiken ändras bara genom enhälligt beslut i rådet, i det fall att kommissionen motsätter sig rådets val av instrument. Tillsammans med andra länder med samma åsikt måste Finland därför utveckla en allmän, väl genomtänkt approach i fråga om valet av lagstiftningsinstrument. Utgångspunkten bör i regel vara att de allmänna principerna för integreringen regleras på EU-nivå, medan så mycket som möjligt av det detaljerade genomförandet avgörs utifrån de nationella, regionala eller lokala behoven. Utskottet vill särskilt påminna om att EU:s fördrag förutsätter att man i valet av lagstiftningsinstrument alltid tillämpar proportionalitetsprincipen.

Delegerade akter och kommittéförfarandet.

Enligt utskottets bedömning märks förändringen i lagstiftningsfilosofin också däri att nyare rättsaktsförslag har innehållit rikligt med bestämmelser om delegering av befogenheter till kommissionen (delegerade rättsakter) och om kommissionens befogenheter att vidta genomförandeåtgärder i stället för medlemsstaten (kommittéförfarande).

På ett principiellt plan motsätter sig inte utskottet att delegerade rättsakter eller kommittéförfarandet används för normgivning på lägre nivå. Huruvida det är behövligt och ändamålsenligt med delegering bör dock alltid avgöras från fall till fall, samtidigt som man säkerställer att konsekvenserna av delegeringen är fullt förutsebara för lagstiftaren. Delegeringen får inte försvåra den nationella verkställigheten av den primära rättsakten och inte heller äventyra åskådligheten i lagstiftningspaketet. Befogenheter får inte delegeras enbart för säkerhets skull eller med tanke på eventuella framtida behov.

Trenden att inrätta allt fler EU-byråer.

Trenden att inrätta allt fler EU-byråer. Även det tilltagande inrättandet av nya ämbetsverk bör ägnas större uppmärksamhet. I likhet med ekonomiutskottet menar stora utskottet att kriterierna för när befogenheter får delegeras till en lägre nivå än kommissionen och säkerställandet av en ändamålsenlig demokratisk tillsyn förutsätter tydligare och mer enhetliga principer och förfaranden såväl inom EU som på nationell nivå (EkUU 31/2013 rd).

III EU:s POLITIKOMRÅDEN

I detta avsnitt behandlar stora utskottet Finlands mål när det gäller EU:s sektorspolitik. Utskottet omfattar fackutskottens utlåtanden. Den mest centrala frågan inom EU:s sektorspolitik är enligt utskottet effektiviseringen av sysselsättnings- och tillväxtpolitiken i unionen. Detta kräver en omfattande samordning och sammanjämkning av EU:s politik inom olika sektorer.

Att få fart på den ekonomiska tillväxten

Konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Utskottet menar att tillbakagången i realekonomin är unionens största utmaning, samtidigt som en lösning på problemet utgör nyckeln till en lösning på många andra problem. Medborgarnas stöd för unionen har från starten grundat sig på att den lyckats skapa ekonomisk stabilitet och välstånd. Med tanke på skillnaderna i ekonomisk utveckling i unionen och Förenta staterna sedan 2008 är det uppenbart att Europa primärt inte drabbats av en finanskris. Snarare beror krisen på att konkurrenskraften försvagats under en längre tid. Europas globala konkurrenskraft har försämrats i förhållande till alla andra landsgrupper.

Utskottet konstaterar att en uppgång i den europeiska ekonomin måste bygga på ökad produktivitet i industrin och tjänstesektorn. Det förutsätter bättre utnyttjande av den nyaste tekniken och en långsiktig och innovativ industripolitik. Till skillnad från Förenta staterna kan Europa inte skapa ekonomisk tillväxt genom befolkningstillväxt eller tillgång till förmånlig energi. Europa behöver en industriell bas som motor för en stabil tillväxt och ökad sysselsättning. Den europeiska samhällsmodellen kännetecknas av en stark offentlig sektor. Det innebär också att vi behöver en effektiv produktion av högklassiga offentliga tjänster. Samtidigt måste vi mer effektivt än hittills stödja utvecklingen och införandet av ny teknik. Utskottet betonar att konkurrenskraften primärt måste stärkas genom höjd produktivitet och innovationer. Vissa krisländer har visserligen valt att i stället ta till s.k. intern devalvering och sänkt arbetskraftskostnaderna per enhet, men på grund av de negativa effekterna på efterfrågan och till och med på samhällsfreden är en större intern devalvering mycket problematisk.

Utskottet anser att Finland måste betrakta målen för den ekonomiska stimulansen som styrande i samband med bedömningen av alla åtgärder och regelverk på EU-nivå. Unionens politikområden måste samordnas bättre. Den inre marknadens fulla potential måste utnyttjas. EU:s ställning inom världshandeln och i de globala handelspolitiska institutionerna måste stärkas. Förtroendet för finansmarknaden måste återställas. I allt författningsarbete i unionen måste det ingå att bedöma hur regleringen och den administrativa bördan påverkar konkurrenskraften.

En konkurrenskraftig inre marknad.

Utskottet omfattar ekonomiutskottets bedömning att en av de stora utmaningarna med tanke på EU:s framtid är huruvida vi lyckas utveckla den inre marknaden så att den bildar en stabil grund för EU:s konkurrenskraft på den globala marknaden. Syftet med Lissabonstrategin var att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga region senast 2010. Så blev det dock inte. Det finns en uppenbar risk för att målen i strategin Europa 2020 antingen inte uppnås alls eller visar sig vara verkningslösa. Det är enligt utskottet därför av högsta vikt att den halvtidsgranskning av strategin som ska göras 2014—2015 görs grundligt och att strategins inriktning vid behov ändras samt att medlemsstaterna accepterar granskningens resultat.

Den digitala inre marknaden utvecklas plågsamt långsamt. Den globala digitala ekonomin utvecklas i sin egen takt och väntar inte in den europeiska regleringsprocessen. Upphovsrättssystemet måste reformeras för att motsvara behoven hos den digitala innehållsproduktionen. I det sammanhanget bör också de offentliga och icke-kommersiella formerna för spridning av innehåll utvecklas (KuUU 24/2013 rd). Den digitala inre marknaden behöver också fungerande dataskyddsregler som inte medför en alltför betungande administration för företagen. När det gäller de europeiska nätverken bör vi sätta upp som mål att Finland blir en knutpunkt för den världsomspännande datatrafiken.

Företagande.

Stora utskottet vill fästa uppmärksamhet vid ekonomiutskottets bedömning att det med tanke på EU:s konkurrenskraft är av central vikt att bygga upp en stabil verksamhetsmiljö som stöder företagen och företagsverksamheten. Utskottet påpekar att den nuvarande tunga regleringen förvränger marknaden till förmån för storföretagen och hindrar de små, innovativa nyföretagen som i såväl Finland som unionen väntas bli framtidens ekonomiska motorer och stå för en stor del av de nya jobben.

Återhämtningen efter krisen bromsas upp av att företagen har svårt att få finansiering. Den europeiska ekonomin har i helt dominerande grad byggt på bankfinansiering. Denna modell har visat sig sårbar och det behövs nu nya finansieringsinstrument. Det primära målet får inte vara att skapa en organisation som bygger på finansiering från unionen eller på annan offentlig finansiering, utan att främja innovativa lösningar och nätverksbyggande inom finanssektorn. I fråga om den offentliga finansieringen hänvisar utskottet till att unionens strukturfonder och ramprogram Horisont 2020 ännu inte lett till de önskade samverkansfördelarna. Målet måste vara en lättare administration av forsknings- och innovationsprogrammen, så att finansieringen snabbare kan utnyttjas av näringslivet och programmen bidrar till nya arbetstillfällen.

Forskning och innovationer.

Stora utskottet omfattar kulturutskottets ståndpunkt i utlåtandet KuUU 24/2013 rd om vikten av forskning och innovation och av den bakomliggande grundforskningen samt av att de får tillräckliga resurser.

Migration och ekonomisk tillväxt.

Utskottet bedömer att målsättningen att stimulera och på lång sikt säkra den ekonomiska tillväxten i Europa ofrånkomligen leder till frågan om unionens och medlemsstaternas migrationspolitik. Invandring leder i sig själv till ekonomisk tillväxt, inte bara genom ökat arbetskraftsutbud och stärkt konsumtionsefterfrågan men också genom de svårförutsägbara skapande processer som uppstår i mötet mellan invandrarnas och den övriga befolkningens kunskaper, färdigheter, konsumtionsvanor och produktionsmetoder. Att locka invandrare med specialkompetens till landet är i sig nödvändigt, men det är bara en del av lösningen. Befolkningen i Europa åldras, vilket ofrånkomligen leder till ökad efterfrågan på kroppsarbetare och personer utan formell kompetens. Också den unionsinterna migrationen främjar ekonomin i Europa, i och med att den kreativa potentialen och kompetensen söker sig dit där efterfrågan finns.

Tillträde till den globala marknaden.

Handelspolitiken måste åter lyftas upp som den viktigaste frågan för EU:s yttre förbindelser. Alla tillgängliga resurser måste läggas på Världshandelsorganisationen WTO:s Doharunda och på de pågående regionala ekonomiska partnerskapen. Unionens handelspolitik måste bygga på den strategiska visionen att det primära är att främja frihandeln. De intressen som ansetts viktiga i Europa (det kulturella undantaget, den sociala modellen) måste liksom värdeprioriteringarna i andra länder och landsgrupper kunna beaktas i den globala lösningen. Utskottet understryker att marknaden är global för företagen inom ny teknik, som har den största tillväxtpotentialen.

Rysslands ekonomiska potential.

Utskottet fäster också särskild vikt vid Ryssland, som inte nämns i redogörelsen. Unionens problematiska relationer till Ryssland skadar redan nu handelsförbindelserna och hämmar unionens ekonomiska potential. Omsvängningar i relationerna mellan EU och Ryssland har en direkt inverkan på den finländska ekonomin. I detta sammanhang pekar utskottet på de ryska importbegränsningarna för vissa livsmedel och överflygningsbegränsningarna för finländsk civil luftfart.

Energipolitiken och klimatpolitiken.

Stora utskottet omfattar ekonomiutskottets bedömning att konkurrenskraftiga energipriser och säkra energileveranser är av central vikt för konkurrenskraften. I detta komplex är det mycket viktigt med en EU-reglering som säkrar en stabil omvärld. Den inre marknaden för energi har dock utvecklats långsamt. Utvecklingen kan underbyggas genom långsiktig planering och en förutsägbar lagstiftning. Europeiska kommissionens meddelande av den 22 januari 2014 (COM(2014) 15) om EU:s klimatmål fram till 2030 lägger grunden för den kommande utvecklingen. Även om de grundläggande lösningarna för energisektorn, till exempel i fråga om försörjningstryggheten och valet av energikällor, ska avgöras på nationell nivå så finns det en hel del som måste utvecklas genom gemensamma åtgärder inom EU. Medlemsländerna binds samman av målen för EU:s självförsörjning på energiområdet, klimatpolitiken och användningen av förnybar energi.

I likhet med ekonomiutskottet påpekar stora utskottet att målen måste vara tydliga, men metoderna för att uppnå dem måste kunna väljas utifrån vad som är mest kostnadseffektivt och teknikneutralt med hänsyn till de nationella särförhållandena. I redogörelsen framförs det att det mest kostnadseffektiva sannolikt skulle vara att ställa upp endast ett bindande mål med en planenlig styreffekt, dvs. ett mål för utsläppsminskningen. Å andra sidan konstaterar redogörelsen att ett mål för förnybar energi som uppställts av EU skulle innebära bättre förutsägbarhet ur investerarnas och teknikutvecklarnas synvinkel. Övergången till ett utsläppssnålt samhälle kräver ständig utveckling av kompetens, ny teknik och service. Energisektorn måste prioriteras också i EU:s FoU-satsningar. Det lägger en grund för såväl utvecklingen av EU som exporten (EkUU 31/2013 rd). Fackutskottet och stora utskottet tar närmare ställning till kommissionens meddelande i samband med statsrådets utredning om ärendet.

Den ekonomiska och monetära unionen EMU

Finansiell stabilitet och samordning av den ekonomiska politiken.

Statsrådets redogörelse tar upp de arrangemang som under den ekonomiska krisen stegvis har införts för att samordna den ekonomiska politiken. Utskottet har som ett led i Finlands grundlagsenliga nationella åsiktsbildning tagit ställning till dessa arrangemang i närmare detalj. Utskottet betonar att arrangemangen inte utgör hantering av den kris som uppstått, utan har gjorts med tanke på morgondagens normalförhållanden för att förhindra nya kriser.

Utskottet omfattar statsrådets uppfattning att dessa arrangemang — effektivt utförda — erbjuder en bättre utgångspunkt för Ekonomiska och monetära unionens verksamhet i det långa loppet. Utskottet förordar dock försiktighet i bedömningen av hur effektiva och hållbara arrangemangen är. Till syvende och sist är den ekonomiska stabiliteten beroende av de enskilda euroländernas beredskap att följa den överenskomna, och för dem själva rationella, finanspolitiken. Med undantag av Grekland berodde den aktuella krisen primärt inte på att de offentliga finanserna var i obalans. Krisen uppstod på grund av problem i den privata sektorn (bankernas felinvesteringar och bostadsbubblan), men staten tvingades ta ansvaret för dem. Budgetproblemen i staterna är en följd av krisen, inte en orsak till den. En avsevärd del av de genomförda arrangemangen kan alltså visa sig ge mindre verkningar än väntat.

Utskottet konstaterar att den reglering som syftar till att balansera makroekonomin, och som utskottet i och för sig förordar, åtminstone hittills inte har uppfyllt alla förväntningar. Utifrån det gångna årets erfarenheter framstår kommissionens rekommendationer i fråga om de makroekonomiska obalanserna och budgetarna inte som särskilt kraftfulla. Kommissionen har ända från början varit kraftlös när det gäller att verkställa sanktioner för alltför stora offentliga underskott enligt stabilitets- och tillväxtpakten. Man bör förhålla sig reserverat till sanktionernas avskräckande effekt; i goda tider saknas politisk beredskap för att verkställa sanktioner och i kriser vore det direkt skadligt. Det förfarande för alltför stora underskott som ändrats genom paketet om ekonomisk styrning ("sexpacken") och som fastställer klara, kvantitativa mål för minskningen av ett alltför stort underskott och den offentliga skulden i en stat kan, enligt utskottets bedömning, visa sig bli en indikator för hur trovärdig EU-regleringen av ekonomin är.

Utskottet menar att de delvis överlappande system för ekonomisk styrning som tagits fram under finanskrisen i vissa medlemsstater är så komplicerade att de försvagar systemet. Det är inte effektivt att ett flertal rapporter till kommissionen om nästan ett och samma ämne behandlas i många olika förfaranden. Det egentliga värdet av ekonomisk-politisk samordning är att staterna och marknaden får enhetliga och jämförbara uppgifter till underlag för sina bedömningar. Vilket mervärde kommissionens bedömningar ger är tills vidare oklart. Utskottet ser det som motiverat att förenkla systemet.

Bankunionen.

Stora utskottet omfattar i likhet med finansutskottet (FiUU 8/2013 rd) statsrådets åsikt att EU i rask takt bör gå mot en bankunion för att bryta den rådande ödesgemenskapen mellan bankernas skuldproblem och staterna. Under beredningen av detta betänkande i december 2013 har eurogruppen och rådet kommit överens om en lösning på frågan om vem som ska stå för kostnaderna för kontrollerad avveckling (resolution) av svaga banker; denna fråga måste avgöras innan en bankunion kan godkännas. Lösningen motsvarar Finlands mål och går ut på att bankernas risker i första hand ska täckas av bankernas ägare och finansiärer (med undantag av insättare med insättningar på under 100 000 euro) och i andra hand av en resolutionsfond som upprättas med medel från medlemsstaternas banksektorer. Arrangemanget måste ännu godkännas av Europaparlamentet och förutsätter avtal mellan de medlemsstater som deltar i resolutionsfonden. Utskottet omfattar den principerna för arrangemanget. Likväl vill utskottet understryka att arrangemanget är sårbart på grund av fondens relativt ringa storlek, inte minst under den tid fonden byggs upp. Euroländerna har under finanskrisen åtskilliga gånger gjort avsteg från den bokstavliga tolkningen av no bail-out-regeln och genom olika arrangemang fördelat de privata investerarnas risker. Lösningen i fallet Cypern inkluderade placeraransvar men är inte nödvändigtvis ett tillräckligt bevis på att eurogruppen kommer att vara målmedveten och konsekvent i framtiden. Det behövs därför — i synnerhet under de år resolutionsfonden ännu inte nått sin fulla kapacitet — särskilda insatser som eliminerar risken för att marknaden tolkar den gemensamma banktillsynen och bankavvecklingssystemet som en gemensam garanti. Även om den tolkningen är juridiskt felaktig är den tilltalande för flera medlemsstater och kan leda till politiska påtryckningar om bristen på tillgångar i en bank hotar statens ekonomi.

Utvecklingen av EMU.

Utskottet menar att obalansen mellan å ena sidan den tillsyn och styrning av finanssystemet som eurogruppen åtagit sig och å andra sidan eurogruppens tillgängliga resurser för bankavveckling upprätthåller trycket på solidariskt ansvar och föra en gemensam finanspolitik inom unionen. Finland och de andra stater som motsätter sig en fiskal union och solidariskt ansvar bör börja utveckla ett bättre fungerande alternativ som är förenligt med fördragen. När det gäller att främja finansiell stabilitet är den ursprungliga monetära unionen enligt Maastrichtfördraget — med vissa uppdateringar — det bästa alternativet till en fiskal union.

Målen i fråga om utvecklingen av euroområdet bör fokusera på fortsatta anpassningsåtgärder, på att få igång den ekonomiska tillväxten och på de sociala effekterna av fördelningen av anpassningsbördan (FiUU 8/2013 rd). Staterna måste uppmuntras att minska sin låntagning, banker måste saneras och i förekommande fall måste en oproportionerligt stor banksektor bantas ned. Vid behov bör skillnader i finansieringskostnader tillåtas mellan länderna. Finlands mål i fråga om utvecklingen i euroområdet kunde enligt utskottet innehålla följande element:

För att stärka no bail-out-regelns trovärdighet bör det skapas ett regelverk som säkerställer att placerarna bär sitt ansvar för de förluster som uppstår om staten blir insolvent. Eftersom det inte finns någon förfarandepraxis för den händelse en stat blir insolvent, måste regler om placeraransvar införas i villkoren för euroländernas statsobligationer. Nya obligationer innehåller redan klausuler om kollektivt agerande som fastställer borgenärernas ställning vid insolvens. Utskottet anser att den risk ett gemensamt ansvar innebär kan minskas om euroländerna genom en gemensam uppförandekod för obligationer inför enhetliga bestämmelser om sänkning av skuldkapitalet eller lindring av betalningsvillkoren, om vissa särskilt avtalade kriterier för statens betalningsförmåga uppfylls.

Riskbedömningen av statsobligationer ska enligt utskottet grunda sig på objektiva riskanalyser. Utskottet menar att centralbankernas och Basel II-systemets nuvarande praxis, enligt vilken samtliga eurostaters lånepapper bedöms vara lika riskfria, motverkar placeraransvaret och snedvrider marknaden. Samtidigt eliminerar praxis det kanske viktigaste incitamentet för budgetdisciplin, nämligen marknadstrycket. Finlands mål måste vara en uppdatering av centralbankernas praxis och Baselregelverket. Utskottet påpekar att Schweiz frivilligt har inlett en reformering som går i denna riktning.

Den privata sektorns skuldnivå och den anknytande sårbarheten hos finanssektorn förblir enligt utskottets bedömning det största enskilda hotet mot stabiliteten och det största hindret för ekonomisk tillväxt i euroområdet. När det gäller finansinstituten har unionen gjort betydande framsteg genom återhämtnings- och resolutionsdirektivet och genom den gemensamma krishanteringsmekanismen. Utskottet menar att det utöver, och till stöd för, resolutionssystemen också behövs verktyg för en kontrollerad resolution av den övriga privata sektorns skuldbörda. Det innebär bland annat modernisering och effektivisering av lagstiftningen kring insolventa företag och privatpersoner som står i skuld till banker (bestämmelser om nedsättning av privat skuld, justering av privat ansvar för inteckningslån och snabbare rutiner). Utskottet bedömer att detta problem, av skäl som anknyter till medlemsstaternas suveränitet, inte kan lösas tillräckligt snabbt på unionsnivå. Det är därför motiverat att medlemsstaterna, var och en för sig men i samförstånd, fokuserar på att effektivisera de nationella konkursordningarna.

Mellanstatliga avtal.

Utskottet menar att det mål som innebär att motsätta sig solidariskt ansvar och en fiskal union talar för en mindre centraliserad styrning av EU:s ekonomiska politik. Är inte avståndet till de europeiska strukturerna tillräckligt stort utsätts staternas skulder för sådana risker som realiserades under 2010—2012. Staterna kan enligt utskottet vara finanspolitiskt självständiga samtidigt som de tillämpar gemensamt överenskomna regler. Utskottet hänvisar här exempelvis till det finanspolitiska avtal som undertecknades av 25 EU-länder 2012. Trots att avtalet i vissa delar är problematiskt visar det att medlemsstaterna kan skapa en trovärdig finanspolitisk stabilitet utan reglering på unionsnivå och utan press på en gemensam finanspolitik och solidariskt ansvar. Ett sådant mellanstatligt avtal skulle till exempel möjliggöra en bestämmelse om placeraransvar och införande av nationella system för den privata sektorns skulder utan att det alltför mycket skulle försvåra tillgången till finansiering till marknadsvillkor. Utskottet understryker dock att såväl ett avtalsbaserat som ett på gemenskapsramen uppbyggt system för finansiell stabilitet är trovärdigt endast om de länder som medverkar i systemet följer reglerna och om marknaden kan konstatera att de gör så. En reglering inom ramen för unionens strukturer är enligt utskottets bedömning ett mer önskvärt alternativ för Finland, men de trovärdighetsproblem som är förknippade med ett system inom unionens ramverk och även strävandena att bevara Finlands finanspolitiska självständighet förordar att Finland är öppet också för mellanstatliga arrangemang för utveckling av Ekonomiska och monetära unionen.

Europeiska centralbanken.

Statsrådets redogörelse fäster med all rätt uppmärksamhet vid att Europeiska centralbanken (ECB) under finanskrisen har varit tvungen att verka vid yttersta gränsen för sitt mandat enligt fördraget. Utskottet omfattar denna bedömning och tillägger att man utöver ECB:s uttalade krishantering (riktad finansiering av banker och köp av statsobligationer på marknaden) även bör ta hänsyn till de obalanser i centralbankernas fordringar som uppstått i betalningssystemet Target.

ECB har enligt fördraget i uppgift att försvara prisstabiliteten, vilket förutsätter att den är fullständigt oberoende av politisk styrning i enlighet med vad som fastställdes i Maastrichtfördraget. Utskottet påpekar dock att obalansen mellan ECB:s mandat och de åtgärder den de facto behöver vidta kan skapa tryck på att justera mandatet genom en fördragsändring. I och med bankunionen får ECB nya uppgifter som är fristående från dess prisstabilitetsmandat och möjligen också står i konflikt med mandatet. ECB:s uppgifter när det gäller banktillsynen och resolution av bank bör kunna regleras så noggrant som bankens oavhängighet fordrar. Finland måste dock ha beredskap att delta i diskussionen om ECB:s ställning, uppgifter och tillsyn. Utskottet förutsätter att statsrådet gör en bred utredning över konsekvenserna av en eventuell utvidgning av ECB:s mandat.

Riskhantering i samband med stabilitetssystemen.

Stora utskottet vill fästa uppmärksamhet vid revisionsutskottets förslag (ReUU 3/2013 rd) om det nödvändiga i att fortgående bedöma konsolideringsåtgärderna i anknytning till unionens finanskris och resultaten av dem utifrån de olika alternativen och de politiska målen. Stora utskottet vill här också lyfta fram den oro som grundlagsutskottet i olika sammanhang gett uttryck för i fråga om Finlands sammanlagda exponeringar risker och hur dessa påverkar Finlands förmåga att fullgöra de grundlagsenliga uppgifterna.

En anständig europeisk ekonomisk rätt.

Det är med tanke på unionens enhet och trovärdighet och även den sociala rättvisan viktigt med effektiva insatser på EU-nivå mot svart ekonomi, korruption, skatteflykt och aggressiv skatteplanering. I synnerhet måste regleringen verkställas effektivare, liksom tillsynen över att reglerna följs. Också problemen i anslutning till EU:s interna skatteflykts- och skatteparadis måste åtgärdas snabbt och effektivt. Utskottet betonar att det tveklöst bör ligga i samtliga medlemsstaters intresse att skydda landets skattebas mot missbruk som bygger på brister i lagstiftningen.

Unionen som en ekonomisk och social värdegemenskap

Ett socialt hållbart medborgarnas Europa.

Stora utskottet anser i likhet med statsrådet att EU på ett balanserat sätt ska vara en ekonomisk och social värdegemenskap. En bärande idé bakom unionen har varit att samtidigt sträva efter såväl ekonomisk som social utveckling utifrån tanken att det ena inte kan uppnås utan det andra. Den europeiska sociala modellen är ett sätt att uttrycka värden som grundar sig på demokrati, individuella friheter, respekt för politiska, ekonomiska och sociala rättigheter samt jämlikhet och solidaritet.

Starkare grundläggande rättigheter.

Utskottet menar att en starkare EU-dimension för de grundläggande rättigheterna främjar den sociala rättvisan och ökar samtidigt allmänhetens förtroende för EU:s åtgärder och medlemsstaternas förtroende för varandras rättssystem. EU-institutionerna måste se till att deras förslag och rättsakter harmonierar med EU:s grundläggande rättigheter, och medlemsstaterna måste beakta dem fullt ut i tillämpningen av EU-rätten. I det här sammanhanget vill utskottet understryka att den europeiska sociala stadgan är förpliktande som rättsnorm för unionens och dess medlemsstaters åtgärder också när det gäller lagstiftningen om den ekonomiska unionen och dess tillämpning (StoUU 4/2012 rd). Utskottet ser det som ytterst viktigt att stärka EU:s byrå för grundläggande rättigheter och att unionen så fort som möjligt och fullt ut ansluter sig till Europakonventionen. De grundläggande rättigheterna bör också stärkas genom att säkerställa att EU-lagstiftningen överensstämmer med Internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner. Kraftigare åtgärder bör också vidtas i de frågor om olika befolkningsgruppers rörlighet och diskrimineringen av vissa grupper som aktualiserats efter 2004 och 2007 års utvidgningar.

Det är viktigt att EU gör en grundlig undersökning av vilka följder skötseln av den ekonomiska krisen lett till i fråga om t.ex. kränkningar av de grundläggande och mänskliga rättigheterna och arbetsrättsliga normer, jämställdheten och sysselsättningen, olika folkgruppers ställning, hälsovårdstjänster och sociala tjänster samt ökad social otrygghet och fattigdom. Resultaten från denna genomgång måste diskuteras öppet i såväl medlemsstaterna som på EU-nivå och ligga till grund för den framtida strategin när det gäller att säkerställa att unionens värden och mål respekteras och att de gemensamma regelverken följs också när man ställs inför en kris (AjUU 12/2013 rd).

EU:s sociala dimension.

Stora utskottet omfattar statsrådets bedömning att den sociala dimensionen måste utvecklas så att unionen kan undvika en social kris, minska den omfattande fattigdomen, öka den sociala sammanhållningen och dämpa de negativa effekterna av den ekonomiska krisen. Ambitionen att stärka den sociala dimensionen är angelägen för större jämlikhet och ett sammanhållet samhälle (ShUU 22/2013 rd). Åtgärderna måste dock respektera den nuvarande fördelning av behörigheter. Utskottet påpekar att omfattningen av unionens sociala dimension (åtgärderna på unionsnivå i fråga om medlemsstaternas sociala trygghetssystem och socialpolitik) är direkt avhängig av de tämligen begränsade befogenheter som medlemsstaterna har gett unionen i grundfördragen. Utifrån dessa kriterier hör socialpolitiken, sysselsättningspolitiken och ungdomsarbetslösheten fortfarande i hög grad till de områden där ansvaret är nationellt och ligger inom medlemsstaternas behörighet.

Utskottet menar att utvecklingen av EU:s sociala dimension måste fokusera på de områden där unionen har befogenhet. Stora utskottet stöder i likhet med statsrådet en utveckling av EU:s arbetsrättsliga lagstiftning och regelverket om fri rörlighet för arbetskraft plus en minimireglering av arbetslivet på den inre marknaden. Utskottet välkomnar särskilt statsrådets ställningstagande att utveckling av arbetslivet genom reformer som förbättrar arbetarskyddet, omställningsskyddet, jämlikheten, arbetslivets miniminormer och ställningen för utsända arbetstagare hör till de viktigaste integrationsprojekten för Finlands del under de närmaste åren. Utskottet noterar vidare att den ekonomiska krisen aktualiserat behovet av att utveckla den sociala dialogen mellan arbetsmarknadsparterna i EU och trepartsberedningen i EU. Det är dock viktigt att respektera arbetsmarknadsorganisationernas avtalsfrihet, i synnerhet när det gäller lönebildningen, anställningsvillkoren och den sociala tryggheten (AjUU 12/2013 rd).

Redogörelsens tanke att utveckla den europeiska välfärdsmodellen i nordisk riktning är bra. Det är viktigt att betona de nordiska principerna, eftersom man i flera medlemsländer just nu försöker genomföra reformer som också berör de socialpolitiska systemen. Det gäller dock att ha en klar uppfattning av inom vilka delar av samhällslivet den nordiska modellen kan ge ett mervärde i de olika länderna, liksom hur modellens strukturer och traditioner lämpar sig för olika länder. Det samarbete som förs exempelvis i kommittén för socialt skydd och rådet inom ramen för den öppna samordningsmetoden utgör ett viktigt forum för diskussioner om den nordiska välfärdsmodellen. De centrala principerna i den nordiska modellen bör utnyttjas i samordningen av målen för den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken på ett sätt där dessa politikområden de facto stöder varandra och även de mål som utgår från socialpolitikens egna förutsättningar får större genomslag. För att säkerställa konsekvensen i de politiska insatserna krävs ett intensivare samarbete också mellan olika rådssammansättningar.

EMU:s sociala dimension.

Utskottet konstaterar att Ekonomiska och monetära unionens sociala dimension är en relativt ny idé. Den ökande arbetslösheten och fattigdomen särskilt i sydligare medlemsstater har tvingat fram en diskussion om EMU:s sociala dimension och om hur problemen kan åtgärdas. När det gäller att upprätthålla budgetdisciplin är socialpolitiken föremål för anpassningar. Men samtidigt har den också betraktats som ett redskap för att i framtiden genom solidariskt ansvar utjämna effekterna av ekonomiska chocker i ett läge där medlemsländerna befinner sig i olika konjunkturlägen. Om kommissionens långsiktiga visioner av en fördjupad ekonomisk och monetär union blir verklighet ökar det solidariska ansvaret avsevärt genom olika socialpolitiska åtgärder. Också de kortsiktiga verktyg som kommissionen föreslagit innebär att medlemsstaternas sysselsättnings- och socialpolitik mäts och samordnas på ett nytt sätt.

I likhet med social- och hälsovårdsutskottet ser stora utskottet det som viktigt att de socialpolitiska aspekterna framhålls jämsides med den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken. Det är av central vikt för Ekonomiska och monetära unionens stabilitet att i samband med målen för ekonomin och sysselsättningen granska den sociala situationen och stärka den sociala dialogen (ShUU 22/2013 rd).

Stora utskottet stöder att indikatorer för sysselsättnings- och socialpolitiken läggs till den europeiska styrperioden och tas in som hjälpindikatorer i resultattavlan för de makroekonomiska obalanserna. Indikatorerna får dock inte tas som grund för att införa ett förfarande för makroekonomiska obalanser, utan de ska enbart utgöra underlag för beslutsfattandet.

Liksom arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (AjUU 12/2013 rd) betonar stora utskottet dock att utnyttjandet av denna tilläggsinformation inte får leda till att medlemsstatens faktiska beslutsmakt i sysselsättnings- och socialpolitiska frågor de facto inskränks. Utskottet stöder redogörelsen i det att de nationella beslutsprocesserna inte får förbigås i detta sammanhang. Samordningen av socialpolitiken och sysselsättningspolitiken på unionsnivå får inte heller innehålla förpliktande element. Instrumenten får inte leda till att gränserna mellan unionens och medlemsstaternas behörigheter blir otydligare (FiUU 8/2013 rd). En fördjupad ekonomisk och monetär union måste respektera den nationella beslutsmakten också när det gäller pensionssystemen. Vi måste komma ihåg att också Finland kan komma att överskrida de skuld- och underskottsgränser som är centrala för samordningen av den ekonomiska politiken och som kan leda till kraftigare kontroll och styrning av de ekonomiska och socialpolitiska åtgärderna. I synnerhet avkastningen av placerade arbetspensionsmedel har haft en central roll för att uppfylla de offentliga samfundens underskottsmål.

Utskottet ställer sig tämligen avvisande till att öka det solidariska ansvaret med den sociala dimensionen som förevändning. I detta sammanhang vill utskottet fästa uppmärksamhet särskilt vid kommissionens meddelande om att stärka den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension (COM(2013) 690), där kommissionen bland de långsiktiga målen föreslår att det införs nya finansieringsmekanismer på EU-nivå. Syftet med mekanismerna är att stödja genomförandet av strukturella reformer i medlemsstaterna. I de mest långtgående planerna ingår transfereringar mellan medlemsstaterna som ska jämna ut konjunkturskillnaderna mellan EU-länderna.

Utskottet ser inget behov av nya finansieringsinstrument, men menar att de nuvarande instrumenten, däribland sammanhållnings-, struktur- och globaliseringsfonderna, måste utvecklas så att de bättre främjar konkurrenskraften, tillväxten och det sociala Europa. Utskottet har också reservationer mot kommissionens förslag om ett på solidariskt ansvar baserat arbetslöshetsunderstöd, till exempel en europeisk arbetslöshetsförsäkring och export av arbetslöshetsförmåner. Utskottet förhåller sig likaså kritiskt till att ge kommissionen möjlighet att ingripa i medlemsstaternas socialpolitiska reformer genom förhandssamordning av viktiga ekonomisk-politiska reformer i medlemsstaterna.

Unionens yttre förbindelser

Utrikesutskottet har i sitt utlåtande UtUU 8/2013 rd i detalj behandlat redogörelsens förslag i fråga om Europeiska unionens yttre förbindelser. I fråga om de yttre förbindelser (handelspolitik, utvecklingspolitik och humanitärt bistånd, frågor som rör yttre förbindelser i den inre politiken och delvis även utvidgningen) som hör till stora utskottets behörighet kan utskottet utan problem omfatta utrikesutskottets utlåtande och framför därför bara följande kompletterande anmärkningar.

EU:s utrikespolitik — konsekvens och helhetssyn.

Utskottet omfattar statsrådets åsikt att de olika delområdena inom unionens yttre åtgärder (GUSP, handelspolitik, utvecklingspolitik och den inre politikens externa dimensioner; till de senare vill utskottet också räkna utvidgningspolitiken) bör sammanställas till en enhetlig och konsekvent helhet. Utskottet ställer sig däremot tvekande till redogörelsens tanke att det bör vara den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (utrikestjänsten) som har till uppgift att samordna de olika politikområdena. Redogörelsen konstaterar att EU:s förmåga att bevaka sina intressen i unionens grannskap och globalt framför allt hänger på medlemsstaternas politiska vilja att agera tillsammans. Detta behandlas också närmare i utrikesutskottets utlåtande. Stora utskottet konstaterar att medlemsstaternas utrikespolitiska ambition är differentierad och att differentieringen också beaktats i EU:s fördrag, som förutsätter enhälliga rådsbeslut i frågor som gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Medlemsstaterna har redan länge behandlat handelspolitiken, utvecklingspolitiken och den inre politikens externa frågor genom den s.k. gemenskapsmetoden. Unionen kan också anses ha nått framgång inom dessa områden. Däremot kräver fördragen att unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, där utrikespolitiska kärnfrågor behandlas, enhällighet bland medlemsstaterna.

Stora utskottet omfattar det statsrådet säger i redogörelsen och i utredningen E 141/2013 rd om att Europeiska utrikestjänsten bör utvecklas till ett starkt organ som genom den omfattande arsenalen för EU:s yttre förbindelser kan påverka i frågor som är viktiga för unionen. Likaså omfattar utskottet statsrådets mål om bättre förutsättningar och en stärkt roll för unionens höga representant för utrikes frågor. Utskottet påpekar dock att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken enligt fördraget styrs av EU-rådet, det vill säga medlemsstaterna. Den höga representanten har tilldelats en viktig uppgift när det gäller att främja en integrerad verksamhet och sammanjämka medlemsstaternas divergerande ståndpunkter. Fördraget ger dock inte den höga representanten mer utrymme för initiativ än han eller hon kan utvinna av medlemsstaterna genom sin egen kapacitet och auktoritet. Utrikestjänsten är en organisation som producerar tjänster med koppling till utrikes frågor. Den är underställd den höga representanten och ytterst rådet. Liksom alla diplomatkårer måste utrikestjänstens initiativ och agerande mycket strikt styras av organisationens politiska uppdragsgivare.

Utskottet konstaterar att EU-fördragets bestämmelse om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ännu inte har infriats utan kan ses som ett mål. Hittills har de stora medlemsstater som ser sig själva som globala aktörer inte visat något särskilt intresse för att avstå från utrikespolitisk beslutsmakt och resurser till förmån för en gemensam politik. Många observatörer menar att unionens utrikespolitik hade större genomslag innan dess institutionella ställning stärktes genom Lissabonfördraget. Det kan också tolkas som ett exempel på att de personliga egenskaperna är viktiga inom politiken. Utskottet påpekar att den traditionella diplomatin och de specialiserade utrikestjänsterna har fått delvis nya roller i kontakterna mellan stater. Av statsrådets utredning E 127/2013 rd med anledning av pågående förhandlingar om statsfördrag kan man sluta sig till att inom EU precis som i alla länder sköter numera samtliga förvaltningsområden frågor som hör till de yttre förbindelserna. De yttre förbindelserna är inte längre något eget specialområde. Utrikesförvaltningens roll är stadd i utveckling; det ser ut som om den kommer att fokusera dels på de kärnuppgifter som diplomaterna fortfarande har, dels på att producera experttjänster till stöd för de yttre förbindelser som andra förvaltningsgrenar ansvarar för. Av de nämnda orsakerna förhåller sig utskottet reserverat till institutionella reformer som gäller yttre förbindelser. Det vore enligt utskottet riskabelt att i det rådande läget lägga över EU:s välfungerande politikområden och de organ som sköter dem (t.ex. handelspolitiken och kommissionens generaldirektorat för handel) på ett organ som ännu inte vunnit några sporrar.

Med tanke på Finlands målsättning för EU-politiken påpekar utskottet att det som läget ser ut i unionen i dag är motiverat att också inom de yttre förbindelserna prioritera de mål som är mest brådskande och kan nås med dagens resurser — utan att förringa målet att stärka den allmänna utrikespolitiken. Av de skäl som togs upp i avsnittet om tillväxt och konkurrenskraft bedömer utskottet att handelspolitiken måste ges högsta prioritet. Till stöd för den viktiga närområdespolitiken får unionen kraftfullt stöd i sin inre politik, utvecklingspolitiken och inte minst utvidgningspolitiken. Dessa politikområden bör i enlighet med statsrådets redogörelse drivas mer konsekvent. Utskottet menar dock att det kan uppnås genom inbördes diplomatiska insatser mellan rådets medlemmar och genom interna åtgärder inom utrikesförvaltningen för att höja verksamhetens genomslagskraft och kvalitet.

Grannskapspolitiken och relationerna till Ryssland.

Stora utskottet omfattar utrikesutskottets uppfattning om vilken riktning unionens grannskapspolitik och utvidgningspolitik bör ta. I synnerhet vill stora utskottet framhålla utrikesutskottets påpekande att unionen bör inta ett mera jämlikt och flexibelt förhållningssätt till sina partner. Unionen bör också bygga sina yttre förbindelser på realistiska analyser, särskilt av de närliggande ländernas bevekelsegrunder och av hur de ser på unionen och vad de väntar sig av den.

Det är en brist att redogörelsen inte tar upp unionens relation till Ryssland. Liksom utrikesutskottet menar stora utskottet att unionens förhållande till Ryssland har en nyckelroll inom de yttre förbindelserna. Här har Finland dessutom starka intressen att bevaka och mycket att ge unionen. Det ekonomiska samarbetet med Ryssland ger unionen goda möjligheter att driva sina ekonomipolitiska och energipolitiska mål och samtidigt främja den politiska stabiliteten i Europa.

Utskottet påpekar att Rysslands inställning till Europeiska unionen i grunden är politiskt betingad, inte i första hand ekonomiskt. Den ryska EU-politiken syftar inte till de fyra friheterna eller till en fungerande marknad och inte heller till en effektiv konkurrensekonomi. Ryssland strävar inte längre efter integration med Europeiska unionen genom till exempel frihandelsavtal, trots att EU står för hälften av Rysslands utrikeshandel och EU är Rysslands enda beaktansvärda partner för modernisering. Eurasiska unionen kan ses som ett tecken på Rysslands strävan att utgöra ett självständigt centrum i en multipolär värld. EU bör därför inta ett mer jämlikt förhållningssätt till Ryssland. Öppna diskussioner om de mänskliga och grundläggande rättigheterna och om det civila samhällets utveckling är ett nödvändigt och naturligt element i den eftersträvade jämlika dialogen.

Finland beviljade förra året cirka 1,35 miljoner ryska medborgare enhetlig visering (Schengenvisering). Det motsvarar ungefär en fjärdedel av ryssarnas resorna till Schengenländerna. Siffran visar tydligt hur viktiga relationerna till Ryssland är för Finland och hur insatserna för att göra viseringsförfarandet smidigare främjar vårt mål att utveckla turistnäringen. Samtidigt vill utskottet dock påpeka att viseringsförfarandet och priset för ett visum (i dag 65 euro/person för ett engångsvisum) i sig begränsar den önskade turismen. Gränsförvaltningen kan tryggas genom andra åtgärder, och det pågår också flera omfattande EU-projekt inom detta fält. Utskottet förordar därför att visumfrihet mellan Finland och Ryssland införs så snabbt som möjligt utifrån gemensamt godkända principer.

Ukraina.

Stora utskottet omfattar utrikesutskottets allmänna synpunkter på EU:s relation till Ukraina. I vågskålen ligger såväl unionens trovärdighet som effekterna av Rysslands initiativ. På grund av det osäkra läget i Ukraina när detta betänkande utarbetas avhåller sig utskottet från en bedömning. Läget i Ukraina ger dock tillfälle att bedöma hur väl unionens yttre förbindelser fungerar. Unionens uppgift är att arbeta för stabila, demokratiska förhållanden. Den måste vara konsekvent i sina ställningstaganden om de mänskliga rättigheterna och andra värden. Enligt fördragen kan unionen göra ställningstaganden och ingå åtaganden endast om medlemsstaterna har godkänt dem i rådet. I synnerhet måste de institutioner och de representanter för medlemsstaterna som talar i unionens namn noga akta sig för att försvåra en fredlig lösning genom att väcka sådana ogrundade förväntningar om stöd eller en snabb integration som unionen inte kan uppfylla. Unionen bör konsekvent understryka varje lands självständiga rätt att välja sina samarbetspartner.

Den nordliga dimensionen.

Utskottet vill fästa uppmärksamhet vid att politiken för den nordliga dimensionen, som fastställdes under Finlands första EU-ordförandeskap, till omfattningen och till de praktiska resultaten fortfarande är unionens och Rysslands viktigaste gemensamma projekt. Det främsta skälet till att den nordliga dimensionen lyckats så väl är sannolikt att projektet respekterar principen om jämlikhet. Denna politik bör vidmakthållas och utvidgas också till andra sektorer. Utskottet erinrar också om att projekten inom den nordliga dimensionen, däribland utvecklingen av trafikinfrastruktur och annan infrastruktur i norra Ryssland, öppnar stora ekonomiska möjligheter för Finland. Likaså har miljöpartnerskapet varit mycket lyckat och bör ges stor vikt också i fortsättningen.

Det arktiska samarbetet.

Utskottet menar att det arktiska samarbetet bör lyftas fram som ett av de viktigaste målen för unionens yttre förbindelser, inte minst med hänsyn till den ekonomiska potential som de arktiska områdena erbjuder. Det är viktigt att den ekonomiska utvecklingen sker enligt miljömässigt hållbara principer och med respekt för urbefolkningens rättigheter. I det arktiska samarbetet är det av högsta vikt att samarbetet mellan unionen och Ryssland bygger på jämlikhet. Finland bör framhålla den nordliga dimensionen som ett föredöme för utvecklingen av unionens partnerskapspolitik.

Östersjöpolitiken.

Utskottet anser att Östersjöpolitiken bör ges samma strategiska vikt som Medelhavspolitiken. Det förutsätter politisk samordning av och tillräckliga resurser för EU:s regionala Östersjöstrategi och olika politikområden samt ett fortlöpande, jämlikt samarbete med staterna i Östersjöns tillrinningsområde och med de regionala samarbetsorganen.

Försvarssamarbetet.

Stora utskottet vill fästa uppmärksamhet vid försvarsutskottets analys (FsUU 11/2013 rd) om ett närmare försvarssamarbete inom EU, i synnerhet i fråga om sammanslagning och gemensamt utnyttjande av kapacitet. Stora utskottet omfattar försvarsutskottets uppfattning om målen för utvecklingen av försvarsindustrin och försvarsmarknaden. Stora utskottet instämmer i det försvarsutskottet säger om den europeiska försörjningstryggheten och understryker att de geografiska och säkerhetspolitiska särdragen i vårt land förutsätter att de europeiska systemen tillåter nationellt viktiga anpassningar i enlighet med fördraget.

Fri rörlighet.

Människornas fria rörlighet har koppling också till de yttre förbindelserna. Utskottet påpekar att invånarna i samtliga länder i närområdet har lättare reserestriktioner som högsta önskemål när det gäller relationerna till unionen. I de europeiska närområdena gäller detta önskemål särskilt turism och rörlighet för studerande, inte i första hand migration. Att göra det enklare att resa är också en fråga om grundläggande rättigheter samtidigt som det ger unionen nya ekonomiska möjligheter. Utskottet vill också fästa uppmärksamhet vid hur frågan påverkar den allmänna opinionen i länderna i närområdet. Unionens viseringspraxis uppfattas i många länder som osakligt och förödmjukande, vilket självklart påverkar inställningen till unionen. Omvänt bör unionen inte förringa den politiska kraft som utgår från människor som personligen kan jämföra sitt lands samhällsförhållanden med de i unionsländerna.

Finlands mål inom andra politikområden

Jordbruk.

Jord- och skogsbruksutskottet har i detalj analyserat nuläget för unionens jordbruks- och landsbygdspolitik och tagit ställning till den önskade utvecklingsriktningen. Stora utskottet omfattar jord- och skogsbruksutskottets ställningstaganden. Med tanke på framtiden vill stora utskottet fästa uppmärksamhet särskilt vid jord- och skogsbruksutskottets anmärkningar om enklare reglering och effektiva stödsystem samt vid det av subsidiaritetsprincipen påkallade behovet att särskilja regleringen av principer och mål på gemenskapsnivå från regleringen av förfaranden som beslutas på nationell nivå. (JsUU 30/2013 rd)

Sammanhållningspolitiken.

Stora utskottet vill i likhet med förvaltningsutskottet fästa uppmärksamhet vid unionens mål att i anslutning till sammanhållningspolitiken stärka konkurrenskraften och att samtidigt främja en rättvis utveckling i världsdelens olika regioner. Förvaltningsutskottet påpekar med all rätt att sammanhållningspolitikens ställning i unionens mest utvecklade regioner bör bedömas på nytt före nästa fleråriga budgetram (FvUU 25/2013 rd). Utan att föregripa denna bedömning påminner stora utskottet om att det sedan länge ansett att subsidiaritetsprincipen enligt fördraget gäller även detta politikområde. Därför vore det bra att analysera fördelarna och nackdelarna med att programplaneringen och finansieringen av sammanhållningspolitiken åter helt eller delvis överförs till medlemsstaterna.

Utveckling av området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Stora utskottet fäster uppmärksamhet vid förvaltningsutskottets uppfattning att utvecklingen av den inre säkerheten efter Stockholmsprogrammet bör fokusera på att effektivt genomföra de beslutade åtgärderna, att genomföra civilskyddsmekanismen och att utveckla samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna. Stora utskottet omfattar förvaltningsutskottets utlåtande och erinrar om att frågorna kring cybersäkerheten och dataskyddet har väckt oro bland allmänheten. Dessa frågor har dessutom en uppenbar koppling till den digitala strategin, som lyfts fram som Finlands främsta mål. (FvUU 25/2013 rd och LaUU 16/2013 rd).

Stora utskottet konstaterar att unionen håller på att ta fram de följande strategiska riktlinjerna för området för rättsliga och inrikes frågor (2015—2020). Stora utskottet och fackutskotten kommer att ta ställning när statsrådet lämnat sin utredning i frågan.

Rättsliga frågor.

Liksom lagutskottet menar stora utskottet att ett ömsesidigt erkännande av domar och avgöranden bör gå före tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning. Stora utskottet fäster särskild uppmärksamhet vid det lagutskottet säger om att det enligt EUF-fördraget är möjligt att införa unionsregler om materiell straffrätt endast om allvarliga, gränsöverskridande brott som nämns i fördraget eller genom enhälligt beslut av rådet. När det gäller straffskalor måste den inre konsekvensen i varje medlemsstats straffsystem respekteras. Likaså måste det finnas förståelse för att uppfattningarna om etik och skälighet varierar i de olika länderna. (LaUU 16/2013 rd)

Miljö- och klimatpolitiken.

Stora utskottet noterar det som sägs i miljöutskottets utlåtande om att de grundläggande strategierna i klimatpolitiken bör utvärderas grundligt med utgångspunkt i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC som bekräftar att utsläppen måste börja minska redan före 2020. I likhet med miljöutskottet ser stora utskottet det som viktigt att hållbara naturresurser och materialeffektivitet klart och tydligt ses som ett led i en hållbar ekonomisk politik, i linje med principerna för hållbar utveckling (MiUU 25/2013 rd) och inkluderas i verktygslådan för utveckling av konkurrenskraften. Utskottet vill också understryka att de globala utsläppsmålen efter 2020 bör ligga i linje med det allmänna tvågradersmålet. Utskottet fäster särskild vikt vid att det är av stor nationell betydelse att det regionala Östersjöprogrammet genomförs.

Arbetarskydd och reformering av arbetslivet.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet fäster i sitt utlåtande uppmärksamhet vid att globaliseringen och unionens inre migration förutsätter att arbetslivet och de anslutande tillsynssystemen utvecklas. Med hänsyn till förlängningen av arbetslivet är det viktigt att upprätthålla en hög standard på arbetarskyddet och ytterligare förbättra skyddet. Dessa element är direkt kopplade till strävan att minska hållbarhetsgapet i unionen. Stora utskottet håller med fackutskottet om att Finland har förutsättningar för och alla skäl att ta en drivande roll i arbetslivsfrågor på unionsnivå. Det är viktigt att alla involverade inser att bättre arbetsvillkor och längre tid i arbetslivet är viktiga inslag i arbetet för att höja unionens konkurrenskraft. (AjUU 12/2013 rd)

Budgetramen.

Stora utskottet välkomnar finansutskottets påpekande att målsättningen i framtiden måste vara att unionens samtliga utgifter finansieras inom budgetramen och budgeten. Endast i väl motiverade undantagsfall får utgifter flyttas ut från ramen till externa finansieringsinstrument. Man bör också göra en särskild, grundlig bedömning av samtliga nuvarande och eventuellt kommande fonder för att se om de verkligen producerar mervärde i Europa eller om finansieringen av vissa projekt kunde skötas bättre på nationell nivå, utan att pengarna styrs via unionens institutioner. (FiUU 8/2013 rd)

IV FINLANDS AGERANDE I EUROPEISKA UNIONEN OCH DEN NATIONELLA MÅLSÄTTNINGEN

I detta avsnitt behandlas sådana särskilda nationella frågor där målsättningen måste beaktas också i målsättningen för Finlands nationella EU-politik. För att effektivt kunna bevaka sina intressen i unionen måste Finland — i första hand genom den nationella målformuleringen — förtydliga sina ståndpunkter inom vissa centrala sektorer, menar utskottet. Samordningen av EU-politiken måste ytterligare effektiviseras; målet måste vara ett system som betonar förutsebarheten, den strategiska planeringen och en klar prioritering.

Att stärka den nationella beredningen och inflytandet i EU-frågor

Utveckling av samordningssystemet.

I statsrådets redogörelse beskrivs systemet för samordning av EU-frågor och bedöms hur systemet kunde utvecklas. Stora utskottet anser att statsrådets anmärkningar om utvecklingsbehoven pekar i rätt riktning. Det är värt att påpeka att det system som i början av Finlands EU-medlemskap byggdes upp för att samordna ministeriernas och andra samhälleliga aktörers ståndpunkter till en nationell ståndpunkt i huvudsak är ett reaktivt system. Med andra ord har tonvikten legat på att inför behandlingen i rådet ta ställning till färdiga förslag från kommissionen när de redan börjat behandlas i rådet och Europaparlamentet. På senare tid har man i Finland ägnat ökande uppmärksamhet åt Europaparlamentet, inte minst till följd av parlamentets tilltagande befogenheter. Mindre vikt har dock fästs vid att det behövs en proaktiv strategisk planering som bygger på påverkan i ett tidigt stadium. Likaså har Finland i alltför liten grad utvecklat egna nationella initiativ och informerat berörda institutioner om dem. Utskottet menar att Finland bör bygga upp bättre förutsättningar att med framförhållning påverka i synnerhet innehållet i lagstiftningsinitiativ från kommissionen och att denna uppgift bör tilldelas större resurser. Den praxis som tillämpas av andra medlemsstater och aktörer visar att det bästa sättet att styra kommissionens åtgärder utifrån de egna intressena är att påverka på ett relativt tidigt stadium. Utskottet understryker att Finland är ett litet medlemsland och att det därför är särskilt viktigt att i nationellt viktiga frågor vara handlingskraftig och försöka påverka i god tid.

Att definiera och prioritera nationella intressen.

Det är av central vikt att Finlands nationella intressen definieras systematiskt genom en övergripande strategi. De strategiska valen måste bygga på en tydligt formulerad lägesanalys och det gäller att definiera målen och metoderna så konkret att det i efterhand är möjligt att utvärdera resultaten. Antalet mål måste vara litet och att rangordningen mellan dem måste vara klar. Samtidigt gäller det att bedöma hur väl den finländska ekonomin och det finländska samhället kan anpassa sig till de valda prioriteringarna.

Långsiktigt inflytande i EU.

Utskottet ser det som viktigt att Finlands inflytande i EU är långsiktigt, konsekvent och omfattar de centrala institutionerna. Påverkan bör bygga på en tydlig vision av vilken väg EU ska ta eller hur lagstiftningsarbetet bör avancera så att de prioriterade projekten kan specificeras och resurserna inriktas på bästa sätt. Inflytandet och resultaten av den förda politiken måste kunna utvärderas regelbundet under öppna former. Rapporteringen från förhandlingarna fokuserar i dag ofta på de problem som uppstått och på de avslutande kompromisserna, medan helhetsbilden av innehållet i den uppnådda lösningen och dess betydelse inte förmedlas vidare tillräckligt klart.

Samarbetet mellan riksdagen och statsrådet.

Med tanke på Finlands inflytande ser utskottet det som viktigt att ytterligare utveckla formerna för samarbetet mellan riksdagen och statsrådet. Utskottens arbete försvåras särskilt av att de i dag inte har någon överblick över vilka EU-ärenden som statsrådet tänker förelägga riksdagen under respektive riksmöte (FvUU 3/2013 rd).

Statsrådets prioritering och målsättning i EU-frågor skulle enligt utskottet underlättas av ett system som motsvarar regeringens lagstiftningsprogram. Liksom ekonomiutskottet ser stora utskottet det som motiverat att utveckla ett system för tidig varning, varvid utskotten skulle få förhandsinformation om kommande ärenden och om hur brådskande de är. Det är mycket beklagligt att riksdagens tjänstemän fortfarande inte har heltäckande tillgång till statsrådets Eutori-system, eftersom det skulle göra det möjligt att följa pågående EU-beredningar (EkUU 3/2013 rd).

Finlands agerande i Europeiska unionens råd.

I statsrådets E-skrivelse 113/2013 rd konstateras det att Finland under perioden 2008—2012 röstat emot ett lagstiftningsförslag i rådet endast en gång och avstått från att rösta fem gånger. Utskottet har inte tillgång till uppgifter om vilka frågor det gäller och hur väl röstningsbeteendet de facto återspeglade den ståndpunkt riksdagen intagit i respektive fråga. Utskottet förmodar dock att den tämligen höga tröskel Finland har mot att rösta emot förslagen bygger på uppfattningen att man som liten medlemsstat bäst kan påverka problempunkter i förslagen bara genom att in i det sista agera med den kvalificerade majoriteten i ryggen.

Principen är ändamålsenlig och utskottet omfattar det redogörelsen säger om att det bästa sättet för Finland att nå målen är ett konstruktivt, resultatorienterat och pragmatiskt tillvägagångssätt. Finland har bara 7 röster av 352, så det gäller att öka det faktiska inflytandet på det sätt som nämns. Det finns dock enligt utskottet inget fog för uppfattningen att det förtroendekapital Finland byggt upp kunde äventyras om vi oftare än hittills ställde oss utanför majoriteten i situationer där förhandlingsresultatet inte är önskvärt för oss. Utskottet menar att det väsentliga för huruvida en medlemsstats eventuella förtroendekapital bevaras eller inte i sådana situationer måste vara hur hållbara och förståeliga motiveringarna är ur de andra medlemsstaternas perspektiv. Viktigt är också att motiveringarna delges förhandlingsparterna i god tid. Förtroendekapitalet är alltså inte i första hand beroende av hur medlemsstaten röstar.

Det nordiska samarbetet.

Det är enligt utskottet inte tillfredsställande att de nordiska ländernas EU-insatser inte har kunnat länkas samman med det övriga nordiska samarbetet. De nordiska länderna har olika intressen inom många av EU:s politikområden, men Norden utgör fortfarande en naturlig politisk referensram för Finland. Nordens potentiella politiska styrka bör utnyttjas i arbetet inom rådet. Samtidigt som statsrådet intensifierar kontakterna till alla centrala aktörer i Europaparlamentet måste det också skapa förutsättningar för att nå uttryckligen de nordiska ledamöterna i Europaparlamentet. Även stora utskottet kommer att försöka intensifiera kontakterna med dess motsvarande utskott i de nordiska länderna. Utskottet menar vidare att ett närmare samarbete mellan de nordiska parlamentens och Nordiska rådets tjänstemän i Bryssel skulle gagna alla parter.

Genomförandet av direktiv i Finland.

Utskottet understryker vikten av en god nationell lagstiftningsprocess. Det är alarmerande att Finland fortsatt har stora svårigheter att genomföra direktiven i tid. Ingen förbättring har skett under 2013, utan Finland är fortfarande ett av de svagaste medlemsländerna när det gäller genomförande.

Utskottet bedömer att det finns många orsaker till förseningarna. I huvudsak finns problemen på nationell nivå, men svårigheter kan också uppstå om EU-rättsakterna är oklara, omfattande och komplexa. Situationen är allvarlig, anser utskottet. Utöver de betydande ekonomiska belastningar som kan påföras Finland undergräver bristerna i genomförandet landets trovärdighet som EU-aktör och försämrar vår position i förhandlingarna med institutionerna och medlemsstaterna. Det bristfälliga genomförandet försvagar också allmänhetens och företagens förutsättningar och ger upphov till rättslig osäkerhet. Utskottet påpekar att ett tidigt genomförande av ett direktiv i bästa fall kan ha en styrande effekt på tillämpningen och verkställandet och därigenom skapa möjligheter att öka Finlands inflytande.

Utskottet förutsätter mer systematiska insatser för att få bukt med förseningarna. Det kräver också större resurser. Statsrådet måste också kontrollera helhetsläget för genomförandet mer aktivt och centraliserat än tidigare. Utskottet förutsätter ökade satsningarna på planeringen, tidsplanerna och resurstilldelningen för lagstiftningsprojekt. Vidare måste ministeriernas interna kontrollsystem uppdateras. Också kontakterna med landskapet Åland kräver större insatser. För att inte skapa nya gränshinder mellan de nordiska länderna måste vi försöka påverka genomförandet av direktiv genom nordiskt samarbete.

EU:s sektorspolitik och särskilda nationella frågor

Utskottet konstaterar att Finland måste ha höga ambitioner och starka resurser för den nationella EU-intressebevakningen, eftersom vårt utgångsläge och våra behov ofta avviker kraftigt från det genomsnittliga läget i unionen. Fackutskotten har tämligen heltäckande behandlat de nationella frågor som är särskilt viktiga för Finland. De mest centrala av dessa frågor är följande:

Bosättningsbaserad social trygghet och den finländska socialpolitiken.

Utskottet konstaterar att den finländska socialpolitiken sträcker sig betydligt längre än i unionens medlemsländer i allmänhet. I synnerhet frågor kring penningspel, alkoholpolitik och allmännytta är av den art att det är motiverat att behandla dem när målen för Finlands EU-politik uppställs. Dessa ämnen finns på kommissionens agenda i olika former och inom olika politikområden. Det skulle ge oss ett betydande mervärde om vi ingående och sammanhållet tog ställning i frågorna på förhand. Det förutsätter att vi på nationell nivå har en klar och enhällig uppfattning av vilka socialpolitiska mål vi vill hålla fast vid på nationell nivå och vilka mål vi vill driva också på EU-nivå.

Stora utskottet omfattar social- och hälsovårdsutskottets bedömning att den viktigaste frågan inom det sociala fältet rör Finlands system för social trygghet och service, som erbjuder skattefinansierade och allmänna tjänster och sociala förmåner. Frågan är hur vi ska kunna trygga att systemet är hållbart, när de ändringar vi tvingas till bara är punktändringar, begränsade till enstaka detaljer. De är kopplade till den övriga utvecklingen av inremarknadslagstiftningen, i stället för att utgå från Finlands egna förutsättningar och behov. Den problematiska samordningen av kraven i anslutning till den fria rörligheten och vårt eget system gäller såväl den sociala tryggheten som hälsovården (ShUU 12/2013 rd och FvUU 25/2013 rd).

Stora utskottet anser att frågan är så viktig att redogörelsen borde ha gått djupare in på hur vår EU-politik har lyckats trygga våra nationella intressen, i synnerhet när det gäller den bosättningsbaserade sociala tryggheten, liksom på vilka mål och medel som krävs för att vi ska kunna ha kvar vårt eget system. Utskottet påpekar att en allmän, bosättningsbaserad social trygghet inte enbart är ett tekniskt arrangemang, utan också har en viktig uppgift när det gäller att bevara den sociala sammanhållningen och jämlikheten i samhället, något som är särskilt viktigt under ekonomiskt svåra tider.

Finlands arbetspensionssystem och inremarknadslagstiftningen.

Utskottet konstaterar att Finlands arbetspensionssystem i många avseenden avviker från motsvarande system i andra länder. I Finland finns inget tak för de pensionsgrundande inkomsterna och arbetspensionsmedlen fonderas för framtida behov. Finland är dessutom det enda medlemsland där arbetspensionssystemet förvaltas av privata försäkringsbolag.

Att förvaltningen sköts av privata bolag är den viktigaste skillnaden med hänsyn till den inre marknaden. Redan i förhandlingarna om EU-medlemskap var strävan att undvika ett läge där en utländsk serviceleverantör säljer arbetspensionsförsäkringar över gränsen utan att den sålda tjänsten behöver motsvara kraven på den lagstadgade sociala tryggheten i Finland. En bestämmelse om detta togs därför in i Finlands anslutningsfördrag, och en motsvarande bestämmelse inkluderades senare i livförsäkringsdirektivet.

Frågan är av så pass stor nationell vikt att arbetspensionssystemets förhållande till inremarknadslagstiftningen bör avgöras på ett mer hållbart sätt med hänsyn till rättssäkerheten. Samtidigt bör det utredas hur fördragsbestämmelserna, särskilt artikel 106 i EUF-fördraget, kunde utnyttjas i denna strävan.

Jordbruks- och landsbygdspolitiken.

Stora utskottet hänvisar till jord- och skogsbruksutskottets utlåtande och konstaterar att den finländska jordbrukspolitiken bygger på EU:s gemensamma stödformer och de nationella stödsystemen (artiklarna 141 och 142 i anslutningsakten). Jordbruksstöden har under hela den tid Finland varit EU-medlem haft en ytterst stor betydelse för landets konkurrens- och produktionsmöjligheter i fråga om jordbruket. I förhållande till jordbruksproduktionens värde och befolkningsmängden var Finland en av de största stödmottagarna under programperioden 2007—2013. Det är viktigt för jordbruket att den finländska jordbrukspolitiken är framgångsrik också i fortsättningen.

Finland måste ha som mål att EU-stöden och de nationella stöden utformas så att de tar hänsyn till det finländska jordbrukets särskilda behov och att säkerställa möjligheterna till en lönsam livsmedelsproduktion i Finland också i framtiden. En central fråga för Finland är de särskilda stöden för nordliga glest befolkade områden. De speciella förhållandena i dessa områden måste beaktas när finansieringen fastställs. (JsUU 30/2013 rd)

Skogsbruket.

Stora utskottet omfattar jord- och skogsbruksutskottets bedömning att den finländska samhällsekonomin i hög grad bygger på förnybara naturresurser och det mervärde dessa ger. Skogspolitiken måste också i framtiden avgöras på nationell nivå, och Finlands behörighet inom skogspolitiken får inte utan starka skäl begränsas genom att EU bygger ut lagstiftningen om energi, klimat och miljö. En ytterst viktig fråga för Finland inom energi- och klimatsektorn är utnyttjandet av skogsbiomassa. En väsentlig fråga med tanke på skogsenergins framtid är hur EU kommer att fastställa hållbarhetskriterierna för produktionen av förnybar energi. (JsUU 30/2013 rd)

Fiskeripolitiken.

Stora utskottet har i åtskilliga sammanhang fäst uppmärksamhet vid att den finländska åsiktsbildningen i frågor om Östersjöfisket har varit problematisk. Det har sannolikt att göra med att vi internt inte har nått någon tillfredsställande lösning på hur minskningen av fiskekvoter ska fördelas mellan olika grupper av fiskare. Stora utskottet har i likhet med jord- och skogsbruksutskottet upprepade gånger förutsatt att statsrådet tar fram en klar och tydlig laxstrategi.

Det är enligt stora utskottet beklagligt att riksdagen har haft mycket små möjligheter att påverka och delta i beredningen av de beslut som fattas på EU-nivå. Utskottet förutsätter att riksdagen i fortsättningen i enlighet med 96 och 97 § i grundlagen informeras om EU-fiskeripolitiken i tillräckligt god tid så att riksdagen i praktiken inte ställs inför fait accompli.

Regional- och strukturpolitiken.

Mätt enligt de sammanlagda EU-medel som utbetalas till Finland har vi lyckats väl i sammanhållningspolitiken. Även om medlen från EU kommer att sjunka med cirka 27 procent är Finlands genomsnittliga stöd (35 euro/invånare) också framöver högre än i de andra nettobetalarländerna. Trots detta är det motiverat att statsrådet har satt upp som mål att stärka sammanhållningspolitikens koppling till konkurrenskraften och innovationsarbetet i syfte att stärka Finlands position ytterligare. Stora utskottet menar att Finlands viktigaste fråga inom regional- och strukturpolitiken är de särskilda stödet för nordliga glest befolkade områden. Det är av högsta vikt att särförhållandena i dessa områden beaktas i finansieringslösningarna också framöver. Likaså är det viktigt att ta hänsyn till den långa gemensamma gränsen med Ryssland och till det europeiska territoriella samarbetsmålet och det europeiska grannskapsinstrumentet.

I enlighet med riktlinjerna i redogörelsen menar utskottet att det är i Finlands intresse att finansieringen av sammanhållningspolitiken ses över så att den ännu bättre främjar sådana strukturförändringar som stöder tillväxten och en ekonomi baserad på innovationer. För att kunna påverka i olika frågor redan på förhand menar stora utskottet i likhet med förvaltningsutskottet att det före nästa ramförhandlingar förs en nationell policydebatt om hur omfattande genomförandet av sammanhållningspolitiken bör vara i de mest utvecklade delarna av unionen. Samtidigt måste vi bedöma hur det med tanke på Finlands totalintresse är mest ändamålsenligt att driva de nationella region- och strukturpolitiska målen med hjälp av EU:s sammanhållningsfinansiering och hur de särdrag som anknyter till glesbygdsförhållandena kan beaktas bättre i EU:s sammanhållningspolitik. Också landskapen och kommunerna måste engageras i denna debatt, och Finland måste eftersträva en samlad syn på den regionala utvecklingen i stort. (FvUU 25/2013 rd)

Utbildningspolitiken.

I likhet med kulturutskottet ser stora utskottet det som viktigt att detaljerna i den finländska utbildningspolitiken inte heller i fortsättningen regleras på EU-nivå. Utbildningen ska höra till den nationella behörigheten. Finland har en hög utbildningsnivå och därtill knutna behörighetskrav på många områden. EU:s gemensamma ramar inom utbildningssektorn får inte skapa tryck på att sänka behörighetskraven för uppgifter som redan reglerats på nationell nivå. (KuUU 24/2013 rd)

Stora utskottet menar dock att utbildningssamarbetet på EU-nivå ger avsevärt mervärde bland annat genom programmen för studentutbyte. Det är värdefullt för såväl kulturutbytet som konkurrenskraften att studentutbytet byggts ut till nya länder och studerandegrupper och att finansieringsandelen ökat med 40 procent i den nya finansieringsramen.

Straffrätt och kriminalpolitik.

Stora utskottet omfattar lagutskottets ståndpunkt att EU-samarbetet på straffrättens område, som i och för sig är av godo, inte får försämra den inre konsekvensen i Finlands straffpraxis. I EU:s åtgärder på straffrättens område spelar också kriminalpolitiska forskningsrön en viktig roll. Det faller sig naturligt för Finland att främja arbetet på detta område. De nordiska ländernas gemensamma värdegrund borde utnyttjas och föras fram på EU-nivå så aktivt som möjligt. (LaUU 16/2013 rd)

V RIKSDAGENS ROLL I DEN NATIONELLA BEREDNINGEN AV EU-ÄRENDEN

I detta avsnitt lägger utskottet fram sin syn på hur beredningen av EU-ärenden i riksdagen bör vidareutvecklas så att den blir öppnare och flexiblare. Utskottet bedömer dock att vårt system för nationell beredning redan garanterar att riksdagen kan utöva sina befogenheter och att Finlands EU-politik därmed förs demokratiskt. Utskottet tar också ställning till riksdagens roll i utnämningen av Finlands kandidat till kommissionär.

Utveckling av riksdagsbehandlingen

Riksdagens befogenheter.

Utskottet konstaterar att riksdagen har tämligen omfattande möjligheter att påverka den nationella beredningen av EU-ärenden. Enligt 96 och 97 § i Finlands grundlag deltar riksdagen i att utforma den nationella ståndpunkten i EU-ärenden alltid när ärendet hör till riksdagens lagstiftnings- eller budgetmakt och dessutom i andra EU-ärenden när statsrådet beslutar eller stora utskottet (utrikesutskottet i USP-ärenden) begär att ärendet ska lämnas till riksdagen. Stora utskottets utlåtande i ett ärende är en riktgivande ståndpunkt för statsrådets agerande.

Det centrala elementet i det system för beredning av EU-ärenden i Finland som bygger på 96 och 97 § i grundlagen är att riksdagen och statsrådet i samverkan utarbetar Finlands hållning i EU-ärendena. Enligt utskottets uppfattning är grundlagen och de kompletterande författningar som utfärdats med stöd av den även i fortsättningen tillräckliga för att bibehålla riksdagens behörighet och det parlamentariska ansvaret. Bestämmelserna i grundlagen garanterar att riksdagen i egenskap av högsta maktutövare också har behörighet att fastställa landets EU-politik. Systemet säkerställer att Finlands ståndpunkter har ett tillräckligt politiskt stöd i landet, vilket ger en hållbar grund för förhandlingarna på EU-nivå. Grundlagens bestämmelser om riksdagens inflytande och rätt till information är av central betydelse vid bedömningen av hur demokratiskt Finlands system för att ta ställning i EU-frågor är.

Att säkerställa en öppen behandling.

Stora utskottet betonar vikten av öppenhet och konstaterar att det mesta av det material som ligger till grund för riksdagens behandling är fullt offentligt, även om stora utskottet och fackutskotten vanligtvis samlas bakom lyckta dörrar. Stora utskottet ser dock allvarligt på den i offentligheten framförda kritiken om bristande öppenhet i utskottets egen verksamhet. Det är motiverat att oftare än i dag låta allmänheten ta del av de diskussioner som förs i utskottet. De nuvarande bestämmelserna tillåter detta när utskottets möte har till syfte att inhämta information och utveckla ståndpunkter. Att i egentlig mening fatta beslut vid ett offentligt möte är enligt grundlagen däremot inte möjligt ens genom beslut av utskottet.

Vid hörandet av sakkunniga framfördes uppfattningen att större insyn i den parlamentariska behandlingen av EU-ärenden skulle ge det parlamentariska systemet ökad legitimitet och minska avståndet mellan allmänheten och den representativa demokratins struktur. Utskottet instämmer i detta. EU-ärendena har en så stor betydelse och är så politiskt färgade att de borde ges mycket mer uppmärksamhet i plenum, som är landets viktigaste politiska debattforum.

Utskottet konstaterar att grundlagen och riksdagens arbetsordning ger rikliga möjligheter att behandla EU-ärenden i plenum. Talmanskonferensen kan ta upp vilket som helst U-, E- eller USP-ärende till behandling i plenum, även om inget beslut kan tas i ärendet. EU-frågor kan också tas upp genom interpellation, statsrådets meddelande och statsrådets redogörelse, statsministerns upplysning, muntlig frågestund och debatt om aktuella frågor. Att EU-frågor tas upp relativt sällan i plenum beror enligt utskottets bedömning därför inte på procedurreglerna utan på bristande initiativkraft hos såväl riksdagen som statsrådet. Utskottet kommer att ge akt på hur frågan utvecklas. Med tanke på den offentliga debatten i riksdagen vore det önskvärt att statsrådets EU-beredning vore mer målmedveten med klara projektportföljer och tidsplaner. Därigenom kunde de EU-frågor som berör Finland identifieras i tid och sättas in i den större helheten.

Utskottet vill påminna om att grundlagen inte ställer några hinder för att Europeiska rådets möten och euroområdets toppmöten behandlas i plenum före eller efter mötena. Initiativrätten ligger i detta fall hos statsministern. Statsministern kan enligt 97 § i grundlagen välja om han eller hon lämnar information i ärendet till riksdagen eller till något utskott. Med tanke på detta är det enligt utskottet mycket beklagligt att toppmöten på EU-nivå med den ekonomiska krisen som täckmantel har förberetts på ett sätt som i praktiken gett ytterst få möjligheter till debatt i plenum innan statsministern de facto har förbundit sig politiskt till en viss linje. Europeiska rådets möten och mötena mellan euroområdets stats- och regeringschefer har en tämligen bindande och detaljerad styreffekt, vilket förutsatt att stora utskottet medverkar till att fastställa Finlands hållning i respektive fråga. Vi måste komma ihåg att beslutanderätten i frågor som avses i 96 och 97 § i grundlagen hör till stora utskottet (i USP-ärenden till utrikesutskottet), inte till plenum.

Utnämnandet av kommissionärskandidat.

Enligt EU-fördraget ska rådet i samförstånd med den valda ordföranden för kommissionen och på grundval av förslag från medlemsstaterna anta en förteckning över kommissionens ledamöter. I enlighet med 93 § i grundlagen är det statsrådet som ska utse Finlands kommissionärskandidat och statsministern som är ansvarig minister. Enligt sakkunnigbedömningar gäller statsrådets beslut uttryckligen kandidatuppställningen och inte utnämningen. Vid valet av Finlands kandidat kan vi i högre grad än i dag tvingas ta hänsyn till de önskemål kommissionens ordförande har när det gäller kommissionens sammansättning och kommissionärernas profiler (partitillhörighet, kön, utbildning och tidigare erfarenhet). Av 97 § i grundlagen följer att viktiga EU-politiska avgörande ska föras till riksdagen för behandling i stora utskottet, antingen på statsrådets initiativ eller på begäran av utskottet. Eftersom utnämningen av kommissionärskandidaten är av stor politisk betydelse och föremål för allmänt intresse menar utskottet att det är i linje med Finlands konstitutionella system att riksdagen kan diskutera statsrådets beslut innan kandidaten utnämns formellt på unionsnivå. Med stöd av den behörighet som 97 § i grundlagen ger kommer stora utskottet att på det sätt den finner bäst delta i debatten om valet av nästa kommission.

Behandlingen av subsidiaritetsärenden i riksdagen.

I 30 § 3 och 4 mom. i riksdagens arbetsordning finns det bestämmelser om hur riksdagen kontrollerar att subsidiaritetsprincipen i Lissabonfördraget följs. Arbetsordningen ger stora utskottet en central roll i subsidiaritetskontrollen. Stora utskottet beslutar om att granska ett ärende med avseende på subsidiaritetsprincipen och förelägger plenum ett betänkande om subsidiaritetsfrågan, men endast plenum kan besluta att till EU:s institutioner lämna ett motiverat yttrande om de skäl som bedöms medföra att utkastet till EU-rättsakt inte följer subsidiaritetsprincipen. Utskottet menar att proceduren på det hela taget är tämligen tungrodd. Till exempel är tidsfristen på åtta veckor för att lämna ett yttrande mycket stram för de nationella parlamenten.

Subsidiaritetskontrollens förvaltning och resurserna för beslutsfattandet bör enligt utskottet stå i proportion till den faktiska betydelse ärendena har ur riksdagens perspektiv. Förfarandet får inte heller utgöra något faktiskt hinder för att lämna subsidiaritetsyttranden. Utskottet föreslår att riksdagens talmanskonferens utser en arbetsgrupp med uppgift att se över hur behandlingen av subsidiaritetsärenden i riksdagen kan göras smidigare inom de ramar som grundlagen ger.

VI UTSKOTTETS SLUTSATSER OCH FÖRSLAG TILL FORTSATTA ÅTGÄRDER

Utskottet konstaterar att statsrådets redogörelse utgör en nyttig översikt över regeringens hållning i frågor som gäller Europeiska unionen. Redogörelsen fokuserar på slutförande av åtgärder som det beslutats om eller som föreslagits redan innan redogörelsen lämnades. Detta grepp styr också tidsperspektivet för redogörelsen på så sätt att frågor som statsrådet kunnat påverka tidigare beskrivs i mer konkret form. Det lämnar ringa utrymme för nya initiativ eller nationella ambitioner.

Utskottet anser att det finns utrymme för ökad finländsk aktivitet i de frågor som närmare specificerats i detta betänkande. Till de viktigaste frågorna hör enligt utskottet diskussionerna kring en mer ändamålsenlig tillämpning av EU:s behörighet samt hur Ekonomiska och monetära unionen bör utvecklas på längre sikt.

Statsrådet har lämnat ett flertal utredningar som kompletterar redogörelsen. Utskottet vill särskilt fästa uppmärksamhet vid statsrådets utredning med anledning av nyckelmålen för Finlands EU-politik för 2014 (E 156/2013 rd), som ger ett gott underlag för fastställandet av Finlands mål när det gäller politiken i början av den nya Europeiska kommissionens mandatperiod.

Det bör konstateras att beredningen av programmet för den kommission som utnämns 2014 redan har inletts. Med hänvisning till redogörelsens påpekande om vikten av tillräckligt tidig påverkan förväntar sig utskottet att statsrådet i början av vårsessionen lämnar riksdagen en heltäckande, åskådlig utredning om nyckelmålen för kommissionens kommande programperiod. Utredningen ska bygga på en lägesanalys och redogöra för statsrådet prioriteringar. Med tanke på ärendets vikt utgår utskottet från att det i såväl plenum som vid utskottens utfrågningar förs en tillräckligt ingående offentlig debatt om Finlands strategiska mål.