Motivering
Allmänt
Statsrådets redogörelse anger riktlinjen för
Finlands EU-politik och lyfter fram det som är mest angeläget
att utveckla i EU. Redogörelsen beskriver också hur
EU-politiken bereds i Finland och hur vi påverkar och driver
våra intressen i EU. Samtidigt med redogörelsen
har utskottet också behandlat statsrådets utredning
med anledning av en diskussion i rådet om utveckling av
området för rättsliga och inrikes frågor
efter 2014 (E 119/2013 rd) och statsrådets
utredning med anledning av utvärdering av EU-lagstiftning
och lagstiftningsförslag med tanke på Finland
(E 113/2013 rd). Synpunkterna på dem
ingår i utlåtandet.
Enligt redogörelsen är det Finlands mål
att unionen ska bli mer rättvis och mer rättrådig. Extra
viktigt är det enligt regeringen att gemensamma värderingar
och regler tillämpas i hela unionen och syns i medborgarnas
dagliga liv. Integrationen måste utökas i de frågor
där samverkan skapar mervärde eller är
viktigt för EU:s yttre inflytande. Samtidigt ska respekten
för subsidiaritetsprincipen stärkas och sådan
lagstiftning undvikas, vars syften kan nås lika bra eller
bättre på nationell nivå. Målen är
bra och värda att stödja, anser utskottet.
Redogörelsen innehåller en förteckning över de
sjutton viktigaste utvecklingsprojekten de närmaste åren.
Utskottet noterar att den demokratiska legitimiteten för
unionens beslut, större offentlighet och bättre
påverkansmöjligheter för medborgarna
eller större satsningar på öppenhet,
effektivitet och oberoende i förvaltningen inte specifikt
nämns som utvecklingsobjekt, trots att regeringen hänvisar
till dem på flera ställen. Beträffande
området med frihet, säkerhet och rättvisa
nämns bara gränskontroll bland utvecklingsprojekteten
i inrikes frågor, vilket självfallet i sig är
viktigt. Överlag ägnas inre säkerhet
ganska lite uppmärksamhet, menar utskottet. Ändå är
dels de grundläggande och mänskliga rättigheterna,
dels säkerheten för medborgarna och deras privatliv
en viktig stöttepelare för många av målen
i redogörelsen.Utskottet ställer sig bakom målet
att Finland ska vara en aktiv och initiativrik medlem av unionen.
Finland har mycket att ge inom ett flertal områden. Inom
utskottets ansvarsområde kan både god förvaltning
och exempelvis inre säkerhet nämnas. I framtiden
bör Finland i allt högre grad själv ta
initiativ för att driva sina intressen. Utskottet vill
uppmuntra till större aktivitet i detta hänseende.
Proaktiv påverkan blir allt viktigare. För att
det ska gå att påverka finländska frågor
effektivt och i rätt tid måste det tas fram systematiska
tillvägagångssätt för proaktiv
påverkan.
Utskottet efterlyser en tyngdpunktsförskjutning för
att redogörelsen i framtiden mer ska informera om aktuella,
också pågående projekt, och inte bara
koncentera sig på det som varit.
Principerna för god förvaltning och hur de genomförs
i unionen
God, öppen och effektiv förvaltning
Redogörelsen sätter fokus på viktiga
principer, nämligen rättsstatsprincipen, principen
om god förvaltning och öppenhetsprincipen. Principen om
god förvaltning bör stärkas både
i EU och i medlemsstaterna. Dessutom måste kommissionen
snabba på med åtgärder för att
garantera att EU:s institutioner och myndigheter tillämpar principen
samordnat.
Enligt artikel 298 i fördraget om Europeiska unionens
funktion ska unionens institutioner, organ och byråer när
de fullgör sina uppgifter stödja sig på en öppen,
effektiv och oberoende europeisk administration. Det hör
till kommissionen att förbereda förordningar där
dessa principer för god förvaltning läggs
fast.
Gång på gång har kommissionen varit
passiv visavi sådana förordningar. I början
av 2013 antog Europaparlamentet ett betänkande genom eget
initiativ där det anmodar kommissionen att komma med ett
initiativ om god förvaltning enligt Lissabonfördraget.
Utskottet anser att förslaget ska ingå i nästa
program från kommissionen. Vidare ser utskottet gärna
att Finland aktivt arbetar för att rättsakter
utarbetas i överensstämmelse med fördraget
och att kriterier för god europeisk förvaltning
läggs fast.
Kommissionen spelar en framträdande roll i övervakningen
av att EU-lagstiftningen följs. Enligt redogörelsen
bör kommissionen mer konsekvent ingripa om medlemsstater
upprepade gånger bryter mot EU-bestämmelserna
och dessutom lyfta fram de administrativa och strukturella bristerna
bakom överträdelserna. Utskottet finner förslaget
motiverat.
Öppenheten och möjligheterna för
medborgarna att delta måste ytterligare förbättras
med utgångspunkt i målen med Lissabonfördraget.
Utskottet menar att öppenhet inte bara är ett
verktyg för att öka legitimiteten, utan att öppenhet har
ett stort värde i sig för att garantera demokratiska
beslut och en bred informationsplattform. Öppenheten som
princip bör inte bara lyftas fram för insynen
i besluten utan det behövs också öppenhet
när beslut förbereds och verkställs. Dessutom är öppenhet
en garanti för att unionen övervakas och avkrävs
ansvar. Större öppenhet är alltid en
balansgång mellan offentlighet och datasekretess. Utskottet
menar att större öppenhet och insyn måste
ses som något mer än bara hantering av dokument
och gälla all information som nyttiggörs i unionen
utifrån de möjligheter som ett kvalificerat kunskapssamhälle
erbjuder.
Öppenhet, oberoende och god förvaltning är viktiga
faktorer också i bekämpningen av korruption. Europarådets
organ för korruptionsbekämpning (Greco) inspekterar
medlemsländerna och ger rekommendationer för att
förebygga korruption. Många andra ute i världen
har satt upp korruptionsbekämpning på agendan. Även EU
behöver effektivisera sina åtgärder mot
korruption. Det finns regler för korruptionsbekämpning
både i EU och internationellt, men övervakningen
av hur de verkställs och följs måste
bli bättre. Som regeringen säger kräver
detta att stater och företag i hela EU är med
på noterna. Korruption grasserar inom ett flertal politikområden och
därför behövs det effektiva åtgärder
inom alla berörda områden. Korruption är
ofta gränsöverskridande brottslig med kopplingar
till den organiserade brottsligheten. Därför är
det angeläget att de europeiska myndigheterna utvecklar sitt
samarbete och informationsutbyte. EU:s nya mekanism för
korruptionskontroll och den första rapporten som kommer
i slutet av året är ett nytt verktyg för
att bevaka läget i unionen och erbjuder ett tillfälle
att lyfta upp bekämpning av korruption på EU-agendan.
Åtgärder för att utveckla lagstiftningen
En av de viktigaste förutsättningarna för
att EU-beslut ska kunna genomföras effektivt är
att rättsakterna håller hög kvalitet.
Tydliga och fungerande rättsakter medverkar till att de
genomförs och följs på bästa
sätt. Det räcker inte med respekt för
subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen. EU-lagstiftningen
måste dessutom befatta sig med relevanta frågor
och vara både nödvändig och acceptabel.
Statsrådets utredning med anledning av utvärdering
av EU-lagstiftning och lagstiftningsförslag med tanke på Finland
(E 113/2013 rd) lyfter helt riktigt fram kommissionens
ansvar för att förbereda rättsakter grundligt
och bedöma konsekvenserna av förslagen noga.
Konsekvensbedömningen ska vara bred och väl
avvägd, och berörda intressentgrupper måste
höras. I och med att regleringen ökar och blir alltmer
komplex är det också allt viktigare att samordna
lagstiftningsprojekten och initiativen för att undvika överlappningar
och ökad byråkrati. I bedömningen ingår
det också att noga väga för och emot
de befintliga alternativen. Vidare gäller det att redan
vid förberedelserna bättre hålla ett öga
på om till exempel direktiv är genomförbara.
Det händer att Europaparlamentet och rådet gör
avgörande ändringar i de föreslagna rättsakterna.
Följaktligen bör ekonomiska, sociala och andra
konsekvenser av de slutliga rättsakterna uppmärksammas.
Kommissionen vidtar horisontella åtgärder för
att förbättra kvaliteteten på lagstiftningen. Andra
viktiga åtgärder är bland annat att i
efterhand bedöma hur lagstiftningen fungerar, att lätta
på den administrativa bördan för företagen,
att kontrollera hur konkurrensförmågan påverkas, att
förenkla lagstiftningen och att ge intressentgrupper bättre
möjligheter att bli hörda. Kommissionens Refitprogram
om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat är
EU:s nyaste projekt inom området. Det ska innefatta förslag
till förenklingar av hela EU-lagstiftningen och införliva
analys av onödiga kostnader och områden som kräver
förbättringar i kommissionens beslutsmekanismer
och programplanering. Också den administrativa bördan
på nationell nivå ska undersökas närmare
som ett led i processen. Överlag välkomnar utskottet
målen att effektivisera lagstiftningen och anser att de
gagnar principerna för god förvaltning. Å andra
sidan gäller det att se kritiskt på förslagen
och fråga sig om åtgärderna i alla hänseenden
medför önskat slutresultat. I samband med Refitprocessen
kommer Finland att analysera de förändringsbehov
som är extra viktiga på grund av effekterna för
konkurrenskraften och sysselsättningen eller våra nationella
särförhållanden. Inventeringen bör göras
i nära samarbete med berörda intressentgrupper.
Viktiga lagstiftningsprojekt som Finland för fram, exempelvis
arbetslivsutveckling, får inte sättas på spel
i Refit.
Frihet, säkerhet och rättvisa
Utvecklingsinstrument på området med frihet, säkerhet
och rättvisa
Enligt EU:s grundfördrag ska unionen utgöra
ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
med respekt för de grundläggande rättigheterna
och de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna
i medlemsstaterna. Ända sedan toppmötet i Tammerfors
1999 har EU satsat på samarbete och lagstiftning i rättsliga
och inrikes frågor. Bland annat har Europeiska rådet
lagt fast prioriteringar, riktlinjer och åtgärder
i så kallade fleråriga program. För närvarande
genomförs Stockholmsprogrammet för 2009—2014.
De fleråriga programmen har varit ett användbart
instrument för att utveckla samarbetet eftersom de ger
möjligheter att förutse, planera och greppa det
samlade området för rättsliga och inrikes
frågor och bevaka utvecklingen där. Tack vare
programmen har EU kunnat skapa ett gemensamt ramverk för
samarbetet och föra enigheten vidare trots att en del medlemsstater
medgetts undantag i fördraget.EU behöver en långsiktig
strategi också efter 2014, anser utskottet. Målet
bör vara att medlemsstaterna kan enas om en gemensam hållning till
rättsliga och inrikes frågor. Programmet bör sträcka
sig över hela den kommande budgetramen för att
det ska kunna genomföras med framgång.
På mötet i juni 2014 kommer Europeiska rådet
att lägga upp strategiska riktlinjer för utvecklingen
inom rättsliga och inrikes frågor från
och med 2015. I likhet med regeringen anser utskottet det viktigt
att EU förbereder riktlinjerna öppet och på bred
bas dels interinstitutionellt, dels i samråd med det civila
samhället och att det beaktas att kommissionens och Europaparlamentets
mandattid går ut 2014. Det behövs strategiska
och koncisa riktlinjer för att styra samarbetet inom rättsliga
och inrikes frågor. Alltför många detaljer
måste undvikas. Annars blir det svårt för EU
att behålla sin beredskap och sina förutsättningar
att reagera snabbt på oförutsedda utmaningar.
För möjligheterna att påverka på ett
tidigt stadium och driva nationellt viktiga frågor är
det positivt att Finland redan nu utarbetar sina ståndpunkter
(E 119/2013 rd).
Samarbetet kommer också att styras via strategier för
enskilda områden. Utifrån Stockholmsprogrammet
antog Europeiska rådet 2010 en strategi för den
inre säkerheten i EU. Kommissionen avrapporterar genomförandet
regelbundet. Utskottet påpekar att begreppet inre säkerhet
ska förstås i ett brett och övergripande perspektiv.
Det är viktigt att strategin anpassas till såväl
medborgarnas behov som de globala utmaningarna. Den bör
dessutom uppdateras för att svara mot förändrade
säkerhetsrisker och nya prioriteringar. Rådet
antog 2005 EU:s strategi för kampen mot terrorism och ett
tillhörande handlingsprogram. Den innefattar en strategi mot
radikalisering och rekrytering som för närvarande
uppdateras av ett EU-nätverk (Radicalisation Awareness
Network).
Det räcker inte med bara program och strategier. EU:s
myndigheter för den inre säkerheten måste
ges adekvata möjligheter att utföra sitt uppdrag.
Det är befogat att regeringen påpekar att Frontex
fått uppdrag och roller i att harmonisera koder och instrument
för gränsförvaltningen. Också Europeiska
stödkontoret för asylfrågor EASO nämns.
Kontoret öppnades nyligen. Vidare är det viktigt
att säkerställa resurserna till Europol. År
2012 kompletterades Europol med Europeiska byrån för
nät- och informationssäkerhet. En av dess främsta
uppgifter är att samla expertis på it-brottslighet
och stödja brottsutredningar. EU var tvungen att starta
byrån utan extra anslag och tog i stället medel
från andra verksamheter.
Allmän prioritering i rättsliga och inrikes
frågor
Det är bra att prioriteringarna efter Stockholmsprogrammet
(2010—2014) är inriktade på att effektivt
genomföra och följa upp EU-lagstiftningen och
andra EU-initiativ. Strategierna i Stockholmsprogrammet håller
fortfarande. På senare år har det kommit till
ett flertal nya instrument inom rättsliga och inrikes frågor,
men de har inte kunnat sättas in fullt ut. Följaktligen
behövs det nu en kraftansträngning för
att säkerställa att de införs och fungerar.
Medlemsstaterna bör eftersträva så samordnad
tillämpning som möjligt. Aktuella lagstiftningsfrågor
de kommande åren är andra fasen av det europeiska
asylsystemet (CEAS), administrationen av Schengenområdet och
effektivt genomförande av det europeiska gränskontrollsystemet.
Vidare är det angeläget att de genomför
EU:s nya räddningstjänstmekanism för
att säkerställa internationell handräckning
och förbättra de förebyggande insatserna och
beredskapen för olika typer av katastrofer. Dessutom måste
insatserna för att förbättra samarbetet
mellan de brottsbekämpande myndigheterna fortsätta
den kommande perioden.
Invandrings- och asylpolitiken
Under Stockholmsprogrammet har EU tagit stora steg framåt
med invandrings- och asylsystemen. I juni 2013 antog EU fem rättsakter
om det gemensamma europeiska asylsystemet, och det är nödvändigt
med EU-regler på området. Vidare är det
mycket önskvärt att asylsystemen i medlemsstaterna
samordnas så långt det är möjligt
för att asylsökande inte ska behöva flytta mellan
länderna i hopp om bättre skydd eller bättre
mottagande. Nu när rättsakterna är antagna
gäller det att lyfta fram vikten av att alla medlemsstater
genomför och tillämpar dem samordnat och på bästa
sätt. Då kan samarbetet inom ramen för
EASO med fördel utnyttjas.
Samarbete med tredjeländer kring internationellt skydd
hör enligt Stockholmsprogrammet till de frågor
som ska införlivas i det gemensamma europeiska asylsystemet.
Unionen utsätts för stort migrationstryck och
i fortsättningen är det allt angelägnare
att uppmärksamma den yttre dimensionen av asylsystemet,
bland annat att förbättra skyddssystemen i transitländerna.
I handlingsplanen för laglig invandring från 2005
kom medlemsstaterna överens om att tillämpa ett
sektorsspecifikt angreppssätt och förbereda ett
flertal direktiv om inresa för vissa särskilda
grupper. Förhandlingarna om tre av direktiven (säsongsarbetare,
personer som förflyttas inom företag och forskare
och studerande plus vissa andra grupper) pågår
fortfarande. Direktiven avser att göra unionen mer attraktiv
i konkurrensen om toppkrafter på den globala arbetsmarknaden.
Därför vill EU samordna medlemsstaternas inreseförfaranden
och medge dessa nyckelgrupper rättigheter som ligger nära
EU-medborgarnas. Målen är i och för sig
välkomna men förslagen har berett Finland svårigheter, särskilt
med avseende på den bosättningsbaserade sociala
tryggheten. Ser man till vårt tillståndssystem
finns det ingen särskild anledning att införa
ny EU-lagstiftning när de aktuella förslagen har
antagits.
Åtgärder för att främja
invandring från tredjeländer och bättre
regler för laglig invandring är bara ett sätt
bland många att förbättra konkurrenskraft
och ekonomisk tillväxt. Lika viktigt är det att
sysselsätta och integrera de invandrare som redan finns
i EU. Trots det understryker utskottet att integrationen också i
fortsättningen måste ordnas i överensstämmelse
med den nationella lagstiftningen och medlemsstaternas praxis. Det är
välkommet om staterna vill sprida information om exempel
på god praxis i integrationsarbetet.
Kontroll över invandringstrycket
Att få kontroll över invandringstrycket är
en av de stora frågorna i EU. EU behöver ett övergripande
arbetssätt som tar hänsyn till behovet att förbättra
samarbetet mellan medlemsstaterna och väger in relationerna
till tredjeländer, anser utskottet. I första hand
bör man understryka att medlemsstaterna själva
bör se till att deras system fungerar och framhålla
vikten av det stöd som går via EASO och Frontex.
Möjligheten att återsända personer
som vistas olagligt i landet är en viktig förutsättning
för att få kontroll över invandringstrycket.
För att EU:s gemensamma asylsystem ska fungera behövs
det en trovärdig återvändandepolicy med respekt
för de mänskliga rättigheterna. Utskottet menar
att EU bör satsa betydligt mer på att förbättra
sin återvändandepolicy. De gällande avtalen
om återtagande måste fungera bättre samtidigt
som de pågående förhandlingarna bör
kunna avslutas snart. EU måste tillämpa sina egna strategier
för återtagande, inbegripet att återtagandefrågorna
ska handläggas som ett led i ett bredare samarbete med
tredjeländer. EU måste ha fungerande mekanismer
för återtagande visavi de viktigaste invandrarländerna.
Efter genomförandeperioden för Stockholmsprogrammet måste
möjligheterna att inleda EU-förhandlingar med
nya länder utredas, anser utskottet. En effektivare policy
för återtagande kräver att kommissionen
får större resurser för ändamålet
eftersom det är kommissionen som förhandlar om återtagande
på medlemsstaternas vägnar. Vidare bör
EU satsa på att förbättra samarbetet
mellan medlemsstaterna i återvändandefrågor.
Samtidigt bör Frontex få en starkare roll i att
samordna gemensamma återvändandeoperationer och stödja
de berörda länderna operativt.
I Schengenområdet är medlemsstaterna beroende
av varandras invandringspolitik. När ett land till exempel
beslutar om uppehållstillstånd kan beslutet ha återverkningar
för andra länder. Inom ramen för sin
nationella lagstiftning kan medlemsstaterna bevilja uppehållstillstånd
av humanitära skäl eller legalisera invandrare.
Besluten spelar en roll för migrationen internt inom EU.
Det är viktigt att medlemsstaterna blir mer medvetna om
varandras mekanismer. Sett i ett finländskt perspektiv
vore det viktigt att EU förbättrar informationsutbytet
om legaliserade invandrare och asylsökande som inte får
internationellt skydd men inte kan skickas tillbaka.
Gränsförvaltning
Målet att stärka och administrera Schengenområdet
effektivt är en viktig prioritering, inte minst om man
tänker på den senaste tidens händelser
på Medelhavet och en eventuell viseringsfrihet för
de stora tredjeländerna. Gränsen mellan Finland
och Ryssland är EU:s längsta yttre landgräns.
Det betyder att viseringsfrihet mellan EU och Ryssland har konkreta
och direkta återverkningar för vårt land.
Antalet personer som passerar gränserna beräknas
på sikt öka med 10-15 procent om året
vid östgränsen. Ökningen kommer att vara
betydlig om viseringsfrihet införs för Ryssland.
Därför är det enligt utskottet av
största vikt att EU inför systemet för
gränspassage och programmet för registrerade resande
(s.k. smarta gränser) redan innan Ryssland får
viseringsfrihet. Redan nu med den nuvarande gränspasserande
trafiken behövs det stora satsningar på modern
teknik och effektivare gränskontrollprocesser. Utan nya
EU-system, betydande investeringar och extra resurser måste
vi räkna med långa väntetider och problem,
särskilt vid gränsövergångarna
vid landgränserna.
I det kommande fleråriga programmet är det av
stor vikt för gränsförvaltningen att
den gällande lagstiftningen, särskilt reglerna
för administration av Schengenområdet och det
europeiska gränsövervakningssystemet (Eurosur)
införs snabbt och effektivt och att rådet och
parlamentet behandlar paketet Smarta gränser snabbt, likaså att
paketet införs innan de stora tredjeländerna får
viseringsfrihet. Åtgärderna behövs för att
EU ska kunna ta hand om gränskontrollen, inbegripet den ökande
gränstrafiken, flexibelt och kostnadseffektivt också i
framtiden och säkerställa tillräckligt
hög säkerhetsnivå. Vid in- och utresekontroller är
det dessutom viktigt att frångå ett landcentrerat
arbetssätt till förmån för ett mer
personcentrerat arbetssätt.
EU.s integrerade strategi för gränsförvaltning (Integrated
Border Management, IBM) lades fast redan i rådets slutsatser
från december 2006. Konceptet måste uppdateras
för att motsvara förändringarna i gränsförvaltningen.
Kommissionen alternativt Frontex bör hålla i trådarna
för nya rekommendationer (manual) för IBM. De bör
i detalj förklara vad rådets slutsatser innebär och
anlägga en praktisk aspekt på frågorna.
Med en manual är det betydligt lättare att genomföra IBM
samordnat i EU, ansökarländer och länder där
EU finansierar IBM-projekt.
Samarbetet mellan brottsbekämpande myndigheter
Kommissionens prioriteringar i juridiska och inrikes frågor
har mer legat på andra teman än det traditionella
polissamarbetet och terrorismbekämpning. Detta kan delvis
hänga samman med att Stockholmsprogrammet nästan
inte alls inbegriper bindande lagstiftningsinstrument inom polisområdet,
utan mer tar fasta på program och strategier. Det kan vara
en av orsakerna till att dessa frågor i de flesta fall
klarats av smidigt. Dessutom är polissamarbetet mycket
etablerat i EU, och det gör det lättare att komma överens om
olika frågor. Schengens informationssystem som infördes
i april 2013 är ett enskilt projekt som är värt
att nämna. Vad gäller bekämpningen av
terrorism är det värt att notera att det också täcker
in samarbete mellan säkerhetstjänster och att
EU saknar befogenheter där. Utskottet påpekar
dock att kommissionen trots anmodan från rådet
inte har tagit något initiativ till ett system för
att spåra finansiering av terrorism. Också Europaparlamentet
har anmodat kommissionen att lägga fram förslag.
Också EU:s handlingsplan för en strategi för
den inre säkerheten uppger att kommissionen 2011 ska lägga
fram en ram för hur EU ska få ta fram och analysera
uppgifter om finansiella meddelanden inom sitt eget territorium.Brottsligheten
i EU behandlas mest ingående och aktuellt i rapporten EU
Serious and Organized Crime Threat Assessment (EU SOCTA 2013), som
bygger på uppgifter från medlemsstaterna och analyser
av Europol. Utifrån SOCTA har EU lagt fast sina gemensamma
prioriteringar inom den brottsbekämpande verksamheten och
de brottsbekämpande myndigheterna i medlemsstaterna har åtagit
sig att följa dem. Bland prioriteringarna kan man nämna
bekämpning av olaglig invandring och människohandel, syntetisk
narkotika plus heroin och kokain, rörliga brottssyndikat
som begår egendomsbrott och illegal vapenhandel. För
brottsbekämpningen i dag och i framtiden är det
ett stort problem att brottsligheten i allt större omfattning
finns på internet. Det gör att brottsligheten
sannolikt ökar, likaså risken att råka
ut för sådana brott. Följaktligen är
det motiverat att redogörelsen riktar in sig på effektivare
bekämpa organiserad brottslighet, olaglig invandring och
människohandel och cyberbrottslighet. I detta sammanhang
vill utskottet påpeka att människohandel och penningtvätt
hade kunnat behandlas mer på djupet i redogörelsen.
För att kunna bekämpa gränsöverskridande brottslig
och möta nya säkerhetsutmaningar måste
de brottsbekämpande myndigheterna i EU bli bättre
på att samarbeta och utbyta information. Det är
en bra utgångspunkt att EU ska förbättra
och effektivare utnyttja existerande instrument för informationsutbyte
och andra mekanismer. I förekommande fall måste
EU ändå ha kapacitet att utreda och förbättra
informationsutbytet mellan de brottsbekämpande myndigheterna
med nya medel, men med respekt för de grundläggande
rättigheterna och sekretessaspekterna.
Omvärlden förändras snabbt och det
kan behövas nya metoder för att bekämpa
brottsligheten. En metod kan vara att, som regeringen föreslår,
bekämpa den organiserade brottsligheten med administrativa
metoder och att samtidigt förbättra informationsutbytet
mellan myndigheterna. Vid nya metoder är det dock viktigt
att väga för och emot och bedöma dem
till exempel med avseende på principen ne bis in idem,
förbudet mot dubbelbestraffning. I Europadomstolens avgörandepraxis är
förbudets räckvidd inte begränsad bara
till egentliga domar som innebär straffrättsliga
sanktioner, utan den sträcker sig till olika slag av administrativa
påföljder av straffkaraktär. På senare
tid har principen ne bis in idem också varit aktuell i
grundlagsutskottets tolkningspraxis (t.ex. GrUU 17/2013
rd) och i rättspraxis (HD 2012:106).
Bekämpning av nätbrottslighet
Nätbrottsligheten har blivit ett mycket omfattande
brottsområde som har återverkningar för
dels stater, dels företag och enskilda. Cyberkriminalitet
avser dels brott som riktar sig mot cyberrymden, dels brott som
utnyttjar cyberrymden. Terrorism och spioneri försiggår
i allt högre grad på nätet. Också den
organiserade brottsligheten utnyttjar sårbarheterna i datanät
och informationssystem. Allt fler brott av traditionellt slag, exempelvis
bedrägeri och industrispionage, sker i cybervärlden.
I denna brottsbekämpning räcker det inte att bara
skydda sig, utan det krävs också att det finns
risk för att åka fast och att vinningen av brottet
fråntas förövarna.
Hanteringen av cyberstörningar och utredningen av brott
förutsätter vidare ständigt samarbete
på nationell och internationell nivå mellan de
brottsbekämpande myndigheterna, datasäkerhetsmyndigheterna
och den privata sektorn. För goda resultat krävs
det stor teknisk kompetens, kunskaper om internationella rättsprocesser
och väl fungerande internationella samarbetsnätverk för
de viktigaste aktörerna. EU och många internationella
organisationer är viktiga arenor för Finland i
frågor om cybersäkerheten.
I början av 2013 antog EU en strategi för
cybersäkerhet med målet att göra it-världen
säkrare, förebygga it-brottslighet och skydda
konsumenterna och andra it-användare. Strategin har tre
pelare för genomförandet: datanäten och
informationssäkerhetsmyndigheterna, de brottsbekämpande
myndigheterna och försvaret. De kompletteras av industrin
och forskningssamarbetet. Som ett led i strategin lade kommissionen fram
ett förslag till direktiv om nät- och informationssäkerhet
(FvUU 5/2013 rd). Tack vare strategin kan EU-samarbetet
inom cybersäkerheten förbättras avsevärt,
anser utskottet. Utskottet ser gärna att Finland aktivt
deltar i arbetet kring cybersäkerheten.Utskottet hänvisar
till regeringens skrivningar om att förbättra
cybersäkerheten och anser att EU målmedvetet måste
lyfta fram bekämpningen av it-brottsligheten i de kommande
fleråriga programmen och strategierna och se till att strategin
för cybersäkerheten genomförs på bästa möjliga
sätt. Inte bara medlemsstaterna utan också EU:s
institutioner och myndigheter måste samarbete intensivt
sinsemellan och samordna frågorna. Dessutom måste
EU uppträda samordnat gentemot tredjeländer. Samtidigt
måste de brottsbekämpande myndigheterna i medlemsstaterna
få samordnade möjligheter att utreda och bekämpa
nätbrottslighet.
Utskottet understryker dock att nationella säkerhetsfrågor
inte ingår i unionens befogenheter. Det betyder att beredskap
och befogenheter att bekämpa cyberbrott som är
en risk för statens säkerhet i fortsättningen
bara kan backas upp med nationell lagstiftning. Unionen kan ändå gå in
för att förbättra cybersäkerheten
rent allmänt och till exempel samarbetet inom utbildning
och på så sätt indirekt generera positiva
effekter inom denna sektor.
Datasekretess
Globaliseringen och den snabba tekniska utvecklingen har medfört
nya problem i behandlingen av personuppgifter, och skyddet för
personuppgifter blir allt viktigare när informationsutbytet ökar
inom många områden. För närvarande
ser EU över sin lagstiftning om dataskydd. Målet är
att modernisera och samordna reglerna, förbättra
möjligheterna för den digitala inre marknaden
och stärka unionsmedborgarnas förtroende för
e-tjänster och myndigheter. Reformen spelar en framträdande
roll för både skyddet av personuppgifter och verksamhetsmöjligheterna
för myndigheterna och den privata sektorn.
Regeringen understryker med rätta behovet av att förenkla
och samordna reglerna för datasekretess och samtidigt garantera
en hög skyddsnivå. Det är av stor vikt
att reformarbetet följer principerna för bättre
lagstiftning och inte ökar den registeransvarigas administrativa
börda. Vidare är det av vikt att inse att den
kommersiella sektorn och den offentliga sektorn arbetar i olika
miljöer och att behandlingen av personuppgifter har en
del utmärkande drag. Det gäller också att
finna en balans mellan skyddet för personuppgifter och
offentlighetsprincipen. I Finland och de övriga nordiska
länderna är offentlighetsprincipen förankrad
i lag. Principen bör få större synlighet
i EU.
Redogörelsen lyfter fram frågan om att lämna ut
uppgifter ur passagerarregister till tredjeländer. I dag är
läget att EU och tredjeländer ingår internationella
avtal om frågorna. Utskottet håller med regeringen
om att EU bör ha ett gemensamt tillvägagångssätt
för hur uppgifter ur passagerarregister får lämnas
ut till tredjeländer. På sikt kan det vara befogat
att undersöka möjligheten att införa
internationella normer för att överföra
och använda uppgifter.
EU:s regional- och strukturpolitik
EU:s regional- och strukturpolitik befinner sig i en betydelsefull
fas när besluten om den finansram och den programperiod
som börjar 2014 ska fattas. Finland kommer av allt att
döma att få omkring 1,488 miljarder euro. I ramförhandlingarna
bestämde regeringen att den nationella medfinansieringen
ska vara femtio procent. Finland får EU-bidrag i tre delar
inom ramen för sammanhållningspolitiken. Perioden
2014-2020 kommer bidragen (totalt 1,327 miljarder euro) från
strukturfondsprogrammet att delas upp i ett grundbidrag (cirka 1
022 miljoner euro) som får användas i hela landet
och i ett specialbidrag för glesbygd (cirka 305 miljoner
euro) som får användas i norra och östra
Finland. Pengarna till regionalt samarbete (cirka 161 miljoner euro) går
till målet för regionalt samarbete i Europa och
samarbete i gränsområden.
Finland kommer att få ungefär 27 procent mindre
för sammanhållningspolitiken än under den
nuvarande perioden. Inför den pågående
perioden sjönk bidraget ungefär lika mycket (25 procent).
Bidragsutvecklingen beror på att EU utvidgats och att sammanhållningspolitiken
mer specifikt inriktas på mindre utvecklade regioner och
länder med bnp under 75 procent av EU-genomsnittet. Det
bör dock noteras att Finlands genomsnittliga bidrag per
invånare (35 euro/invånare) är
högre än för andra nettobidragsgivare.
Specialstödet till glesbygd i norr är en särfinländsk
fråga. För närvarande är stödet
35 euro per invånare och sjunker till 30 euro per invånare
nästa period. Också i framtiden är det
angeläget för Finland att de särskilda
förhållandena i dessa regioner vägs in
i bidragsbesluten. Likaså är det viktigt att ta
hänsyn till den långa gemensamma gränsen
mot Ryssland samt till det europeiska territoriella samarbetsmålet
och det europeiska grannskapsinstrumentet. I den europeiska debatten
har det setts som en möjlig utvecklingstrend för
de utvecklade länderna att bidragen tydligare avsätts
för den här typen av instrument som stärker
gemenskapen i EU.
Utskottet påpekar att redogörelsen behandlar samordningspolitiken
i mycket korta drag och mest på ledningsnivå.
Redogörelsen säger inte klart ut att sammanhållningspolitiken
medverkar till att stärka konkurrensförmågan
och balansera upp utvecklingen i regionerna både mellan medlemsstaterna
och internt i Finland. I sammanhållningspolitiken har Finland
starkt fört fram en koppling till konkurrenskraften och
innovationsverksamheten i Europa. Även i fortsättningen
bör EU med sin sammanhållningspolitik skapa förutsättningar
för större konkurrenskraft, mer sysselsättning
och bättre kompetens i hela Europa. Finlands anslag till
region- och strukturpolitik används till allt från
grundinvesteringar till innovationer, till att skapa nya jobb, stärka kompetensen
och den kommande perioden till att ännu mer backa upp en
lågkolekonomi och förebygga social marginalisering.Strukturfondsmedlen
från EU har spelat en stor roll för att hantera
ekonomiska omstruktureringar, stärka konkurrenskraften
och kompetensen och öka sysselsättningen i Finland. Åtgärder inom
dessa sektorer har fått bidrag från Europeiska
regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF).
Utskottet noterar att redogörelsen inte alls går
in på kommunernas roll. Både stat och kommuner
har ett ansvar för att utveckla regionerna. Den pågående
programperioden har Finland fått ungefär 300 miljoner euro
till att förbättra sina näringar, sin
kompetens och sin sysselsättning via strukturfondsprogrammen.
EU:s strukturfonder är fortfarande ett viktigt utvecklingsinstrument
för kommunerna. Kommunerna spelar en framträdande
roll också den kommande programperioden när målen
för smart, hållbar och inkluderande tillväxt
ska uppfyllas.
Precis som regeringen anser utskottet det motiverat att Finland
i god tid före förhandlingarna om nästa
finansram gör en bedömning av hur finansieringen
av sammanhållningspolitiken kan ses över för
att bättre stödja tillväxtdrivande omstruktureringar
och en innovationsdriven ekonomi. Samtidigt måste den regionala
och lokala nivån involveras i utvecklingsverksamheten och målet
om en balanserad territoriell utveckling, som är en viktig
del av Lissabonfördraget, beaktas. Samtidigt kan det nämnas
att lokala och regionala myndigheter ges en framträdande
roll för det territoriella partnerskapet i kommissionens
förslag till förordningar om den nya programperioden.
Andra frågor som bör beaktas är vilka
resultat sammanhållningsbidragen ger och insatser för
att förenkla tillvägagångssätten
och administrationen.
För att kunna påverka frågorna redan
på förhand är det viktigt att det före
nästa ramförhandlingar förs en nationell
policydebatt om i vilken omfattning sammanhållningspolitiken
bör genomföras i de mer utvecklade delarna av
unionen. Samtidigt måste vi bedöma hur det med
tanke på Finlands samlade intresse är mest ändamålsenligt
att driva de nationella region- och strukturpolitiska målen
med hjälp av EU:s sammanhållningsbidrag och hur
de särdrag som anknyter till vårt perifera läge
och vår glesa befolkning kan beaktas bättre i
EU:s sammanhållningspolitik. Också landskapen
och kommunerna måste engageras i denna debatt, och Finland måste
eftersträva en samlad syn på den regionala utvecklingen
i stort.