Motivering
Inledning
I redogörelsens inledning "definieras
grundlinjen för Finlands EU-politik och presenteras de mest
centrala utvecklingsmålen i unionens verksamhet".
Utskottet har uttryckligen ur denna synvinkel granskat redogörelsen
till den del den gäller området för utskottets
behörighet. I redogörelsen hänvisas ofta
till den ekonomiska krisen, skuldkrisen, finanskrisen och bankkrisen. För
enkelhetens skull används nedan den allmänna termen
ekonomisk kris.
För att lösa den ekonomiska krisen och säkerställa
stabiliteten i hela euroområdet har unionen på senare år
ibland tvingats till mellanstatliga åtgärder som
faller utanför unionens strukturer och beslutsprocedurer.
Exempel på detta är ESM och den finanspolitiska överenskommelsen.
Krisen har också tvingat fram åtgärder
som kan anses kränka till exempel förbudet mot
bail out i artikel 125 i FEUF och överskrida de i sig tämligen
omfattande befogenheter som unionens grundfördrag ger Europeiska
centralbanken. Samtidigt har Europeiska rådets roll ökat avsevärt
i förhållande till unionens andra institutioner. Även
den differentierade integrationen, dvs. intensifierat samarbete
enbart mellan vissa medlemsstater, har fått ökad
vikt.
Grundlinjerna i EU-politiken
Utskottet anser att medlemsstaterna i fortsättningen
måste agera uttryckligen inom ramen för unionen
och utifrån gemenskapsmetoden. Initiativrätten
ska fortsatt ligga enbart hos kommissionen, medan rådet
och parlamentet har den lagstiftande makten och budgetmakten. Vidare ska
enligt grundfördraget behövlig genomförandebefogenhet
alltid i första hand överföras till kommissionen,
dock i vissa motiverade fall till rådet. Behörighet
som förutsätter politisk prövning får
inte delegeras till unionens ämbetsverk, och alla ekonomiskt
viktiga beslut måste ha politiskt stöd i medlemsstaternas
parlament.
Ett centralt element i gemenskapsmetoden är att kommissionen,
som ser till unionens övergripande intressen, utövar
en effektiv tillsyn av att unionsrätten tillämpas
korrekt. Det är väsentligt med avseende på utskottets
behörighetsområde. En grundläggande förutsättning
för till exempel marknadsfinansiering till skälig
kostnad är att den ekonomiska politiken är trovärdig.
Det kräver inte bara att det finns regler, utan också att reglerna
följs. Finland måste därför
dra sitt strå till stacken och arbeta för att
den nya kommission som utses 2014 är stark och oavhängig
från unionens andra institutioner och från medlemsstaterna.
Den får inte tveka att ingripa om de gemensamma reglerna
inte följs.
Utskottet konstaterar att unionens verksamhet inom finanssektorn
bör vidareutvecklas utifrån de nuvarande grundfördragen.
Det finns ingen anledning att ändra behörighetsfördelningen
mellan unionen och medlemsstaterna eller balansen mellan unionens
institutioner. Det finns alltså inga skäl att
inom den närmaste framtiden ge unionen ökad behörighet,
men inte heller att återföra befogenheter till
medlemsstaterna. Däremot är det nu läge
för en grundlig debatt om vad unionen ska göra
med den behörighet den har och hur den ska göra
det.
Utskottet anser således att det inom dess behörighetsområde
inte finns behov av nya ändringar av grundfördragen
inom den närmaste framtiden. Det finns dock ett undantag:
när det gäller regleringen av skattefusk och korruption är
utskottet i likhet med statsrådet redo att utvidga beslutsfattandet
som sker med kvalificerad majoritet. Storbritannien har dock genom
sin utredning om behörighet (Balance of Competencies Review)
redan startat en debatt om ändring av fördraget.
Finland måste förbereda sig väl inför denna
diskussion och delta i den aktivt och med god framförhållning.
Stärkt konkurrenskraft och förbättrad
reglering
Konkurrenskraften, tillväxten och sysselsättningen
måste snabbt stärkas i hela unionen. De program
och strategier som skulle göra unionen till världens
mest konkurrenskraftiga område har inte fungerat i praktiken.
En växande ekonomi förbättrar konkurrenskraften,
men unionens ekonomi går tillbaka och den relativa inkomstnivån sjunker.
Det primära för att stärka konkurrenskraften är
kraftiga satsningar på forskning, utveckling och innovationer
samt bättre förutsättningar för
små och medelstora företag. Också handeln
och investeringarna måste stimuleras genom omfattande frihandelsavtal.
Vidare måste den inre marknaden förbättras.
Redogörelsen lyfte fram vissa projekt som är viktiga
i detta avseende, däribland fullskalig tillämpning
av tjänstedirektivet, utveckling av europeiska standarder
och skapandet av en digital inre marknad.
Det behövs fortsättningsvis reglering på unionsnivån
också i fråga om den inre marknaden, konkurrensen
och handeln. Regleringen ger tillfälle att skapa rättvisa
förutsättningar för företagen,
de anställda och konsumenterna. Utskottet känner
dock oro för den ständigt ökande regleringen
inom unionen och särskilt för de kostnader och
den administrativa börda som företagen utsätts
för. Här menar utskottet att det Refit-program
(Regulatory Fitness and Performance Programme) som refereras i statsrådets
skrivelser (E 113/2013 rd och E
143/2013 rd) är ett mycket välkommet
projekt, som Finland aktivt bör delta i. Detta effektiviseringsprogram
syftar till att förbättra och förenkla
regleringen och ska också gå igenom den befintliga
unionslagstiftningen sektor för sektor, men utskottet understryker
att det inte får användas som redskap för
att till exempel försvaga de anställdas, konsumenternas eller
miljövårdens ställning.
Subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen måste
respekteras i alla unionsåtgärder. Sådan
reglering vars mål kan nås lika bra på nationell
nivå får inte godkännas. Kommissionen
bör också bättre än tidigare
motivera sina förslag till författningar ur det
här perspektivet. Vidare måste man i alla faser
av lagstiftningsprojekten mer ingående än hittills
bedöma hur ändamålsenlig regleringen är
och vilka resultat och effekter den leder till. Också rådet
och parlamentet har ansvar för detta. Målet måste
vara att unionens författningar är tydliga, fungerande och
möjliga att genomföra.
Kostnaderna för genomförandet måste
analyseras närmare både på unionsnivå och
på nationell nivå. En särskilt grundlig
bedömning och prövning måste göras
av nya författningsprojekt som märkbart höjer
de europeiska företagens kostnader, också i det
fall att kostnadshöjningarna endast berör några
få medlemsstater. Det är också motiverat
att diskutera om unionen i vissa fall kan stå för
en del av dessa kostnader genast när regleringen träder
i kraft.
Europeiska rådets roll
Utskottet har inget att anmärka på redogörelsens grundläggande
riktlinjer när det gäller rådet, kommissionen,
parlamentet och centralbanken. Idén att Europaparlamentet
skulle samlas till plenum på endast en ort, i praktiken
i Bryssel, är motiverad redan med hänsyn till
en rationell användning av unionens medel.
När det gäller Europeiska rådet måste
det understrykas att det enligt artikel 15 i FEU ska ge unionen
impulser och bestämma dess allmänna politiska
riktlinjer och prioriteringar. Utskottet instämmer således
i redogörelsens ståndpunkt att Europeiska rådet
bör koncentrera sig framför allt på strategiska
politiska riktlinjer och på utvecklingen av politikområdena,
inte på lagstiftningsuppgifter, som hör till parlamentet
och EU-rådet.
Det är dock oroväckande att Europeiska rådet allt
oftare förbinder sig politiskt till att ministerrådet
för sin del hinner slutföra ett lagstiftningsprojekt
inom den tid som fastställts av Europeiska rådet.
Ett exempel på detta är förslaget
till förordning om en gemensam rekonstruktionsmekanism,
som utskottet nyligen behandlade (FiUU 7/2013
rd — U 58/2013 rd).
Kommissionen hade inte ens lämnat sitt förslag
när Europeiska rådet i sina slutsatser den 27
och 28 juni 2013 såg fram emot att man skulle nå en överenskommelse
i rådet före årets utgång. Att
Europeiska rådet bundit sig politiskt till denna tidsplan
upprepades i dess slutsatser från toppmötet 24—25
oktober, trots att bl.a. rådets juridiska avdelning framhållit
att förslaget ännu är behäftat
med åtskilliga juridiska problem.
Ett förfarande där statscheferna i en tidig
fas av författningsberedningen förbinder sig politiskt
till att förslaget i brådskande ordning ska godkännas
i rådet — i praktiken ofta i den första behandlingen — kan
lätt leda till sämre kvalitet i lagstiftningen
och till att rådets möjligheter att förhandla
på lika villkor med parlamentet och kommissionen försämras.
Samtidigt finns det risk för att de nationella parlamenten
får endast marginell möjlighet att påverka
innehållet i lagstiftningen. I värsta fall ställs
de inför fullbordat faktum och kan endast godkänna
eller förkasta förslaget i dess helhet.
Utskottet är således helt av samma mening som
redogörelsen när det gäller behovet av
att förbättra och förtydliga beredningen
av såväl Europeiska rådets som euroområdets
toppmöten.
En hållbar ekonomisk och monetär union
Det har sagts att euron har ett flertal skavanker. Det är
ytterst viktigt med en stabil euro. När den ekonomiska
krisen lättat måste utvecklingen av den ekonomiska
och monetära unionen analyseras lugnt och omsorgsfullt,
utan något tvång att hitta snabba lösningar
på akuta problem.
De centrala frågorna när det gäller
utvecklingen av den ekonomiska och monetära unionen är
för närvarande bankunionen och samordningen av
den ekonomiska politiken. Utskottet ser i princip positivt på förslaget
att skapa en bankunion. Några av unionens viktigaste projekt
för tillfället är att bygga upp en heltäckande banktillsyn
och bryta kopplingen mellan den offentliga ekonomin och problembanker.
Utskottet har senast tagit ställning i frågan
i utlåtandet FiUU 7/2013 rd och
underströk då framför allt vikten av
ett omfattande placeraransvar och tryggad budgetsuveränitet.
Samordningen av den ekonomiska politiken har under krisen effektiviserats
på många sätt, och den sträcker
sig nu utöver den offentliga ekonomin till hela samhällsekonomin.
Det ser för tillfället inte ut att finnas något
omedelbart behov av nya bestämmelser på området.
Nu gäller det att i första hand se till att unionen
och medlemsstaterna följer grundfördragens bestämmelser
och att effektivt genomföra och tillämpa de regleringar
som godkänts de senaste åren, däribland
stärkande av de ekonomisk-politiska styrmekanismerna (six
pack), lagstiftningspaketet om striktare budgetdisciplin (two pack)
och fördjupning av den ekonomiska unionen genom den finanspolitiska överenskommelsen.
Redogörelsen ställer sig avvisande till fiskal federalism.
Utskottet anser att statsrådets ståndpunkt är
motiverad. Varje medlemsstat ska endast svara för sina
egna förbindelser och medlemmarnas solidariska ansvar för
offentliga skulder och eventuella bankstöd får
inte byggas ut ytterligare. Finland bör alltså entydigt
förhålla sig negativt till gemensamma obligationer, återbetalningsfonder
(redemption fund) eller andra liknande system. En utvidgning av
det solidariska ansvaret och permanenta transfereringar mellan medlemsstaterna
främjar inte en hållbar ekonomisk tillväxt.
Tvärtom leder det till en ohållbar utveckling
och överdrivet risktagande, vilket kan allvarligt försämra
utsikterna för hela unionen.
Den ekonomiska krisen har i flera medlemsstater lett till ökad
arbetslöshet, fattigdom och social utslagning. Närmare
en fjärdedel av den yngre arbetskraften är arbetslös.
Det är därför ytterst viktigt att utveckla
den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension.
Den sociala nöd som unionsmedborgarna utsätts
för på grund av den ekonomiska krisen och euroområdets
budgetdisciplin måste motarbetas. Unionens finansiella
instrument, däribland kohesions- och strukturfonderna,
måste utnyttjas ännu mer effektivt för
att minska den ekonomiska och sociala ojämlikheten.
Sysselsättnings- och socialpolitiken hör dock fortfarande
i hög grad till medlemsstaternas behörighet. Utskottet
vill understryka att unionens roll inom dessa sektorer också framgent
måste begränsa sig till att stödja, samordna
och komplettera de nationella åtgärderna. Den
ekonomisk-politiska samordningen måste också respektera
arbetsmarknadsorganisationernas avtalsfrihet och de bindande kollektivavtalen. Samordningen
får inte ha bindande konsekvenser för till exempel
anställningsvillkor, lönebildning, social trygghet
eller pensionslösningar.
Det finns alltså ingen anledning att ändra
på behörighetsfördelningen. Den sociala
dimensionen måste således vidareutvecklas främst
genom rekommendationer samt genom indikatorer och resultattavlor
som ger information till stöd för beslutsfattandet.
Att identifiera god praxis kan likaså vara en lämplig
väg att utveckla den politiska samordningen inom social-
och sysselsättningspolitiken. Samtidigt gäller
det att se till att användningen av icke-bindande instrument inte
leder till att gränsen mellan unionens och medlemsstaternas
behörigheter ändras eller fördunklas.
I fiskala termer är unionen en liten aktör.
Dess budget utgör endast cirka 1 procent av medlemsstaternas
sammanräknade bnp. EU bör heller inte utvecklas
till en fiskal union där ekonomin styrs genom en stor unionsbudget.
Däremot är det önskvärt att
medlemsstaterna bedriver konjunkturpolitik och samordnar sina budgetpolicyer.
Unionens finansieringsram
Utskottet är nöjt med finansieringsramen för 2014—2020
och med att totalnivån för första gången
ligger under föregående finansieringsram. Utskottet
omfattar till denna del riktlinjerna i redogörelsen och
betonar att förhandlingarna om nästa finansieringsram
bör sikta till att öka medlen i synnerhet för
förbättring av konkurrenskraften, forsknings-
och innovationspolitiken och bekämpningen av social marginalisering.
Det kan ske genom justering av viktningen mellan de olika utgiftskategorierna.
Det framtida målet bör vara att unionens samtliga
utgifter finansieras inom finansieringsramen och budgeten. Endast
i väl motiverade undantagsfall får utgifter flyttas
ut från ramen till externa finansieringsinstrument. Man
bör också göra en särskild,
grundlig bedömning av samtliga nuvarande och eventuellt
kommande fonder för att se om de verkligen producerar mervärde
i Europa eller om finansieringen av vissa projekt kunde skötas
bättre på nationell nivå, utan att pengarna
styrs via unionens institutioner.
Likaså bör unionens system med egna medel vidareutvecklas
i en tydligare, mer genomskinlig och rättvis riktning.
Det väsentliga är att varje medlemsstats bidrag
motsvarar dess tillgångar, och att separata lättnader, återbetalningar
och särlösningar inte längre godkänns.
Storleken av unionens budget och prioriteringarna i den måste
givetvis motsvara de behov integrationen ställer. Unionen
kan inte heller ständigt påföras nya
uppgifter, och nya organ kan inte inrättas samtidigt som
finansieringen skärs ned.
Korruption och skattefusk
Utskottet omfattar det redogörelsen säger
om korruption och skattefusk. Alla åtgärder som siktar
till att bekämpa svart ekonomi och skatteparadis får
utskottets stöd. Alltför ofta motverkas eller
urvattnas dock lösningarna i skattefrågor på grund
av kravet på enhälliga beslut i rådet.
Det vore önskvärt att övergå till
beslut med kvalificerad majoritet när det gäller
bekämpningen av skattefusk. Detta kunde eventuellt tas upp
samtidigt med diskussionen om huruvida det finanspolitiska avtalet
ska inlemmas i grundfördraget (senast år 2018).
Den egentliga skattelagstiftningen är dock central för
medlemsstaternas budgetsuveränitet och bör därför
fortsatt kräva enhälliga beslut.
Integration i olika takt
Det är ett ofrånkomligt faktum att integrationen går
i olika takt när det gäller den ekonomiska och
monetära unionen. Det kommer högst sannolikt alltid
att finnas medlemsstater som inte uppfyller kriterierna för
att införa euron, liksom det alltid kommer att finnas medlemsstater
där den politiska viljan att införa euron saknas.
Finland bör dock systematiskt arbeta för att avståndet
mellan euroländerna och de medlemsstater som inte infört
euron är så litet som möjligt. Likaså bör
Finland sträva efter att unionen inte ytterligare delas
upp i till exempel nordliga och sydliga medlemsstater. Det är
det enda sättet att verkligen främja målen
i artikel 3.3 i FEU om att skapa ett gemensamt, starkt och konkurrenskraftigt
ekonomiskt samarbetsområde.
Det är dock inte alltid möjligt att låta
de långsammaste medlemsstaterna bestämma takten. Differentierad
integration bör inom utskottets behörighetsområde
alltid i första hand tillämpas inom unionens ramverk
och i enlighet med grundfördragen. Det kan då bli
aktuellt att tillämpa till exempel artikel 136 i FEUF,
som berör euroländerna, eller ett fördjupat
samarbete enligt artikel 20 i FEU. Det väsentliga är
att respektera balansen mellan unionens institutioner och hålla
dörrarna öppna så att så många
medlemsstater som möjligt kan ansluta sig till samarbetet
senare.
De nationella parlamentens ställning och EU-inflytande
I redogörelsens sägs att det är viktigt
att intensifiera det ömsesidiga samarbetet mellan de nationella
parlamenten och deras samarbete med Europaparlamentet. Likaså understryks
att de nationella parlamenten "i egenskap av övervakare av
subsidiaritetsprincipen [kan ]framföra
sina ståndpunkter om kommissionens lagstiftningsförslag
direkt till kommissionen".
För att öka acceptansen och förståelsen
i synnerhet för de beslut som den ekonomiska krisen förutsätter är
det av högsta vikt att stärka de nationella parlamentens
påverkningsmöjligheter. Riksdagen kan redan i
dag delta fullt ut och i rätt tid i besluten om EU-ärenden.
Inom utskottets behörighetsområde har samarbetet
med statsrådet fungerat väl. Så är
dock inte fallet i ett flertal andra medlemsstater.
Motiverade yttranden som gäller underlåtenhet
att följa subsidiaritetsprincipen är enligt utskottets
etablerade praxis inte avsedda för att framföra
ståndpunkter om alla detaljer i författningsförslagen
och inte heller för att föra en politisk dialog
mellan parlamenten och kommissionen. Vissa av kommissionens generaldirektorat
har dock på senare tid påståtts tolka
situationen så att de parlament som inte lämnat
ett motiverat yttrande stöder författningsförslaget.
Utskottet kan inte acceptera en sådan slutsats. Om denna
oroväckande utveckling fortsätter är
det skäl att föra en grundlig debatt på såväl
nationell nivå som unionsnivå.
Också de nationella parlamentens gemensamma resolutioner,
skrivelser och andra ställningstaganden som riktas till
institutionerna bör användas ytterst sällan, åtminstone
när det gäller lagstiftningsprojekt som redan
inletts. De nationella parlamentens ställning bör
således primärt stärkas genom att deras
hållning framförs av regeringen i EU-rådet,
så som praxisen är för Finlands del.
En stärkt ställning för parlamenten i alla
medlemsstater skulle också öka förståelsen
i övriga Europa för att den finländska
riksdagen har stor beslutsmakt.
Utskottet har inget nämnvärt att tillägga
om del III i redogörelsen, som handlar om bedrivandet av
EU-politik i Finland. Det står klart att Finlands EU-politik
måste ha bättre framförhållning
och vara mer systematisk. I en union med 28 medlemsstater är
det ofta mer ändamålsenligt att påverka
kommissionens förslag redan under planeringen och beredningen än
i rådets arbetsgrupper efter att förslagen lagts
fram.
Europeiska rådets roll har redan behandlats. Det kan
tilläggas att vi i fråga om EU-inflytande måste
lägga större vikt vid Europaparlamentet, som ständigt
fått ökad makt. Om inte förr så genom
Lissabonfördraget har parlamentet blivit en lagstiftare
med samma status som rådet inom nästan alla politikområden.
När det gäller kommissionen kunde ökade
insatser göras för att påverka tjänstemännen
i generalsekretariatet.