Motivering

Vi sannfinländare känner besvikelse över statsrådets redogörelse för EU-politiken. Redogörelsen är en klipp-och-klistra-rapport utan lukt och smak. Tapio Raunio, professor i statslära vid Tammerfors universitet, har i sitt yttrande om redogörelsen konstaterat att den är ett betydelselöst, i sin flathet deprimerande dokument som ger en dålig — men samtidigt måhända realistisk — bild av regeringens vision och kapacitet. Det är tyvärr lätt att hålla med om det.

Det verkar som om långa stycken av redogörelsen är direkt kopierade ur kommissionens eller rådets meddelanden. Det allmänna intrycket är att redogörelsen är en proklamaration som präglas av fullständig kritiklöshet gentemot unionen. Redogörelsen genomsyras av tanken att unionen eller kommissionen inte kan göra något fel och att eventuella problem framför allt beror på att vissa medlemsstater inte har följt kommissionens anvisningar. Det är ofattbart att redogörelsen inte med ett ord tar upp en den omfattande kritik som med all rätt framförts mot EU:s sätt att sköta eurokrisen. I stället talas det bara om en rättvis integration.

Redogörelsen ger ingen som helst vision av vilken kurs vårt land bör ta för att lyckas kryssa sig igenom den djupaste krisen i EU:s historia. Redogörelsen analyserar inte heller hur väl Finlands EU-politik utfallit hitintills. Vårt land har följt Tysklands linje, framför allt när det gäller skötseln av eurokrisen men också i den övriga EU-politiken. Katainens regeringen föreställer sig tydligen att Tysklands och Finlands intressen sammanfaller på de viktigaste områdena. Det är dock svårt att se att en stormakt i Europas centrum och en liten randstat i norr skulle ha gemensamma intressen i särskilt många fall. Regeringens EU-politik driver vind för våg.

Finlands referensgrupp i internationella sammanhang har traditionellt varit de andra nordiska länderna. Vår EU-politik vilar trosvisst på den fördjupade integrationen, medan de övriga nordiska länderna driver en helt annan, mer pragmatisk linje som ser till de nationella intressena. Det är framför allt euroländerna som arbetar för att skapa en europeisk förbundsstat. Finland är det enda nordiska landet i valutaunionen, så om vi inte lägger om vår EU-politik kommer vi ofrånkomligen att driva allt längre bort från våra nordiska grannar. Vi måste välja om vår referensgrupp i internationella frågor fortsättningsvis ska vara Norden, eller om vi i stället väljer Frankrike, Grekland, Italien, Portugal och de andra länderna i euroområdet. Det är inte bara ett ekonomiskt val utan också, och i första hand, en fråga om värden och värderingar.

Vi sannfinländare är ytterst besvikna över att regeringens redogörelse inte kan ge ett klart och tydligt svar på den centrala frågan vad regeringen har för uppfattning om Finlands mål för integrationen. Var går gränsen? Gemensam skuld, gemensam budget och omfattande EU-kontroll över arbetsmarknaden, pensionspolitiken och den sociala tryggheten — se där några frågor som ständigt lyfts fram i de integrationsmål som drivs av de stora länderna i euroområdet. Det är det stora länderna som anger riktningen för euroområdet, inte Finland. Finland sitter visserligen med vid de bord där besluten fattas, men som en lyssnande elev utan verklig makt. I redogörelsen nämns inte hur Finland ska agera om euroområdet tar en annan riktning än den önskade, en riktning som klart går emot våra intressen.

En sannfinländsk EU-politik

Sannfinländarnas EU-linje är kritisk och konstruktiv. Vi vill ha mindre men bättre EU. EU av i dag är en byråkratisk organisation som trampar på medlemsstaternas demokrati. EU ska betjäna folket i medlemsstaterna, unionen ska vara en tjänare som respekterar medlemmarnas självbestämmanderätt.

Utvecklingen mot en förbundsstat måste motarbetas. Vi godkänner inte att pengarna och makten samlas i Bryssel eller att transfereringarna mellan medlemsländerna ökar. EU bör vara en lös ekonomisk frihandelsunion vars medlemmar är självständiga stater. Vi stöder strävandena att avveckla handelshinder och stärka frihandeln.

Att fördjupa integrationen kan inte vara ett självändamål. Utgångspunkten för utvecklingen av EU kan inte vara den rättrådiga och rättvisa integration som redogörelsen talar om. Denna syn ser den fördjupade integrationen och överföringen av makten till Bryssel som något ofrånkomligt. Talet om en rättvis integration innebär i praktiken ett stöd för en förbundsstat.

EU är ett verktyg för att driva medlemsstaternas gemensamma intressen, inte ett värde i sig. EU är ett politiskt projekt, och att lösgöra sig från det måste ses som ett alternativ om unionen bedöms medföra mer skada än nytta för Finland.

Vi sannfinländare godkänner det faktum att Finland tills vidare är ett euroland, men menar att situationen kan förändras. Till skillnad från de andra partierna är vi inte politiskt bundna vid euron, däremot och enbart vid Finlands intressen.

Sannfinländarna motsätter sig skarpt den stödpaketspolitik som inleddes under centerns statsministerperiod och som fortsatt under samlingspartiets och socialdemokraternas ledning. Denna politik är omoralisk, oförnuftig och strider mot EU:s grundfördrag.

Det ligger inte i Finlands intresse att låta så mycket av de finländska skattebetalarnas pengar gå via Bryssel. Administrationen slukar en stor del av pengarna, och de stöd som beviljas är ineffektiva och dåligt inriktade, så även hos oss. Till råga på allt är ansökningsprocesserna oskäligt byråkratiska, inte minst för mindre företag. Enligt forskare Mika Maliranta vid Näringslivets Forskningsinstitut är den stödeuro EU betalar värd bara 50 cent i den ekonomiska utvecklingen i Finland. Transfereringarna mellan medlemsstaterna bör alltså minskas och unionens budget skäras ner. Unionen får inte heller ges beskattningsrätt, eller s.k. egna medel.

EU måste reformeras i en mindre byråkratisk riktning. Vi sannfinländare vill se en process där alla arbetar för att gallra ut onödig byråkrati. EU-förvaltningens olika delområden bör föreläggas ett strängt produktivitetsprogram enligt vilket utgifterna måste frysas eller ännu hellre sänkas.

I konsekvens med vår linje motsätter vi oss såväl solidaritetsmekanismer (t.ex. den europeiska stabilitetsmekanismen) som kompletterande styrmekanismer (t.ex. six pack och two pack). Solidariskt ansvar medför överdrivet risktagande i den ekonomiska politiken, medan ökad ekonomisk styrning begränsar medlemsstaternas självständighet. Budgetdisciplin kräver attityd och inte avtal. Det åligger varje medlemsstat att iaktta sträng disciplin för sin egen skull och för det gemensamma bästa. Likaså ansvarar varje medlemsstat själv för följderna av en slapp ekonomisk disciplin.

Integrationen har lett till problem, men EU försöker nu lösa dem genom ytterligare fördjupad integration. Det är en utveckling som driver EU mot en förbundsstat. Nu gäller det att vända denna utveckling och bekämpa problemen genom att avveckla den reglering som ursprungligen orsakat dem.

Energi- industri- och miljöpolitiken

EU måste med alla medel värna om den europeiska industrins konkurrenskraft. EU-länderna behöver industrijobben för att lyfta sig ur den ekonomiska krisen och säkerställa välfärden.

En konkurrenskraftig industri förutsätter rimliga energipriser. EU måste arbeta för att bli mer självförsörjande på energi, och vi sannfinländare är redo att vända på alla stenar för att vi ska lyckas med det. Vi stöder utnyttjandet av våra inhemska energikällor.

Det främsta målet för klimatpolitiken är att minimera utsläppen. Dagens handel med utsläppsrätter och de kvantitativa målen för utsläppsminskningen är dock inga optimala metoder för att nå målet. De bromsar upp den ekonomiska tillväxten och orsakar arbetslöshet inom industrisektorn. Samtidigt låter vi förorenande industri övertas av mer oreglerade marknader, vilket på global nivå endast förvärrar miljöproblemen. EU:s klimatpolitik bidrar också till social orättvisa, eftersom högre energipriser framför allt klämmer åt dem som har det sämre ställt.

Motivering

Katainens regering gav riksdagen sin EU-redogörelse vid en viktig tidpunkt. Den ekonomiska krisen tär på människornas tro att Europa kan trygga sysselsättningen och välfärden. Förändringarna i världsekonomin och de allt större globala problemen prövar unionens kapacitet att agera under helt nya förhållanden. Enigheten, unionens yttre handlingsförmåga och dess demokratiska mekanismer ställs på prov.

Centern förhåller sig positivt till ett måttfullt, praktiskt inriktat europeiskt samarbete som är till nytta för såväl Finland som resten av Europa. Finland ska vara en aktiv och initiativrik EU-medlem och aktivt söka bundsförvanter i olika frågor.

Det måste tyvärr konstateras att regeringens EU-redogörelse innehållsmässigt är en besvikelse. Den saknar klara mål och prioriteringar. Den är snarare en vag lista över frågor som finns på unionens agenda.

EU-redogörelsen innehåller inga nya, viktiga politiska linjebeslut. Målen och medlen för regeringens EU-politik är diffusa, och det saknas till och med en analys av nuläget för unionen. Redogörelsen saknar också en djupgående analys av vad problemen i euroområdet och den ökande EU-fientligheten runtom i Europa kan föra med sig de närmaste åren. Den diskuterar inte heller hur man kunde nå hållbara lösningar genom samarbete mellan de ansvarsfulla europeiska krafterna.

En central orsak till eurokrisen var att fastställda regler inte följdes. Den ekonomiska och monetära unionen kan vara framgångsrik bara om de ursprungliga och gemensamma reglerna iakttas strikt. Unionen har tagit betydande steg i riktning mot en starkare ekonomiska och monetära union, men samtidigt finns det risk för att den nationella budgetmakten beskärs och det solidariska ansvaret för ekonomiska risker ökar. Centern accepterar inte den av regeringen utstakade vägen mot en solidarisk skuld- och transfereringsunion. Under den nuvarande regeringen har Finland sakta men säkert gått i den riktningen.

Katainens regering är för att EU snabbt bildar en bankunion. Centern stöder en effektivare banktillsyn, men vi kan inte till alla delar godkänna den modell och den tågordning som föreslagits för bankunionen. Centern accepterar inte en direkt rekapitalisering av banker via krisfonden, eftersom det befriar bankens hemland från ansvar i förhållande till krisfonden och överför borgenär-gäldenär-relationen till att gälla banken och krisfondens ägare, dvs. de övriga eurostaterna.

Vi är också besvikna över regeringens tafatthet när det gäller EU:s sammanhållningspolitik. Finlands stöd via EU:s regionprogram skärs ned med så mycket som en tredjedel. Från och med början av nästa år betalar Finland cirka 600 miljoner euro per år till EU:s gemensamma regionpolitik. För finansieringen av vår egen regionpolitik får vi bara tillbaka cirka 170 miljoner euro.

En annan svaghet i EU-redogörelsen är att den saknar en analys av framtiden för euroområdet jämte en bedömning av verkningarna av och riskerna med olika scenarier. Regeringen måste kunna ge riksdagen en tillräckligt god översikt över läget för euroområdet, inklusive en analys av de risker och ansvar som uppkommer genom Europeiska centralbanken. Som det nu är flyter Finland som drivved mot integrationens okända vatten.

Finlands mål har under hela den ekonomiska krisen varit att trygga den ekonomiska stabiliteten, tillväxten och sysselsättningen inom euroområdet. Regeringen har lagt mycket energi på eurokrisen. Försöken att få till stånd en hållbar tillväxt har däremot varit halvhjärtade. Utöver att hitta en lösning på eurokrisen gäller det att bygga upp en fungerande inre marknad. En utbyggd energimarknad, tjänstemarknad och digital inre marknad kan ge också de finländska företagen och konsumenterna betydande fördelar.

Det är också viktigt att EU intar en aktiv roll i bekämpningen av klimatförändringen. Viktiga element i detta arbete är att minska användningen av stenkol och olja, höja energieffektiviteten och öka användningen av förnybara energikällor. Centern är redo att införa än mer ambitiösa mål för utsläppsminskningen genom ytterligare satsningar på förnybar energi. Det skulle också öppna upp nya möjligheter för bioekonomin i Finland.

Centern ser det som viktigt att EU förenklar regleringen, minskar de administrativa och ekonomiska belastningar som lagstiftningen påför företagen och drar tillbaka onödiga lagstiftningsförslag. Finland måste aktivt och fördomsfritt delta i den välkomna debatt som Nederländerna och Storbritannien initierat om behörighetsfördelningen och om strömlinjeformning av unionens lagstiftning.

Centern anser att Finland måste arbeta för större genomslag för sin EU-politik. Till denna del tar redogörelsen upp vissa utvecklingsbehov som pekar i rätt riktning. En brist är att Finland inte påverkar beslutsprocessen i EU på ett tillräckligt tidigt stadium. Redogörelsen visar att regeringen inte har tagit till sig insikten att Europaparlamentet har fått ökad makt. I redogörelsens avsnitt om påverkan inom EU nämns inte parlamentet en enda gång. Om det reflekterar regeringens linje för EU-inflytandet står vi inför nya nederlag i kommande förhandlingar om viktiga frågor. Centern vill stärka den finländska EU-politikens genomslag på alla plan.