Regeringen väljer fel finans- och skattepolitisk linje

Det stora felet med regeringens finanspolitik är att den inte satsar på att främja sysselsättning här och nu. Sysselsättning och nya arbetstillfällen är en förutsättning för tillväxt och konkurrenskraft. Regeringen försummar tillhörande åtgärder. Den erbjuder inga direkta metoder för att snabbt förbättra sysselsättningen. Däremot tror regeringen att svaret på detta är tvångslagarna om nedskurna löner, som ska träda i kraft 2017. Således fryser regeringen tillväxten och konkurrenskraften i landet för hela nästa år. 

Det är fortfarande dystra tider för vår ekonomi. Finanskrisen som började 2008 kastar fortsättningsvis sin dystra skugga över den. Följderna blir en tilltagande arbetslöshet, försvagad köpkraft, svag tillväxt inom export och produktion och följaktligen en allt större offentlig skuld. Samtidigt skapar pensioneringarna i de stora åldersgrupperna stor press på både pensionssystemet och hälso- och sjukvården. 

Regeringen tar sig med fog an den offentliga skuldsättningen och åtgärderna för att bryta skuldsättningsspiralen, men den medicin och de mål den föreslår matchar inte varandra. Den kortsiktiga nedskärningspolitiken för med sig stora kostnader på längre sikt men försämrar också förutsättningarna för att sysselsättningen ska förbättras. Att enkelspårigt koncentrera sig på att bara minska skuldsättningen leder lätt till en finanspolitik med konjunkturförstärkande effekter som kan förvärra läget. 

Regeringens nedskärningar och lönesänkningar kommer att försämra inkomstutvecklingen de närmaste åren. När minimiskyddet enligt kollektivavtalen avskaffas ökar trycket på att sänka lönerna. Tillsammans skapar de här faktorerna osäkerhet på hemmamarknaden och kringskär den inhemska köpkraften och efterfrågan. En risk med en sådan utveckling är att det uppstår en deflationsspiral. 

Regeringen bemöter det svåra läget genom att i planen för de offentliga finanserna 2016-2019 presentera betydande anpassningsåtgärder som bör genomföras med framförhållning för att minska underskotten och den offentliga skulden och som ett led i insatserna för att åtgärda hållbarhetsgapet. Dessutom krymper det finanspolitiska spelrummet på grund av EU:s restriktioner för skötseln av de offentliga finanserna. Det kommer inte att ingå i regeringens riktlinjer att höja den totala skattegraden. Regeringen föreslår anpassningsåtgärder på 4 miljarder euro netto enligt nivån 2019. Hälften av anpassningen drabbar direkt hushållens köpkraft i form av sänkta förmåner och höjda klientavgifter. Detta kommer att ytterligare försämra den inhemska efterfrågan, vilket rimmar illa i det här konjunkturläget. 

I fråga om beskattningen har regeringen bestämt att den totala skattegraden inte kommer att höjas. I det svåra ekonomiska läget kommer beslutet att leda till ökat tryck på sparåtgärder, som för sin del får den inhemska efterfrågan och sysselsättningen att krympa ytterligare. Vi förutsätter att regeringen omvärderar rättvisan i skattepolitiken, så att bördefördelningen och förmågan att betala skatt bättre beaktas. I det sammanhanget måste pensionstagarnas beskattning harmoniseras med lönetagarnas. Regeringen bör genast börja förbereda skattereformer som medger en bred skattebas och minskar skattesmitning och skadlig skatteplanering. 

Regeringen balanserar upp de offentliga finanserna på ett socialt orättvist sätt

Med nuvarande politik kommer regeringens åtgärder tyvärr att motverka målen. Vid utfrågningen av sakkunniga kom det fram att de planerade nedskärningarna och inbesparingarna i fråga om såväl inkomstöverföringar som offentlig service kommer att få stora negativa konsekvenser för sysselsättning och ekonomisk tillväxt, eftersom de slår mot den inhemska efterfrågan och hushållens köpkraft. Nedskurna förmåner och försvagade index innebär att hushållen kommer att ha allt mindre pengar att använda för konsumtion. Följden blir att arbetstillfällen snabbt kommer att försvinna både inom inhemsk produktion och inom servicen. 

Regeringen har heller inte i tillräcklig utsträckning utrett de sociala effekterna av de planerade sparåtgärderna eller vem som faktiskt kommer att drabbas av dem. Med den nuvarande politiken kommer villkoren att bli oskäliga för de mest utsatta, de som lever på grundtrygghet, sjuka och låginkomsttagare. Barnfamiljerna och pensionärerna får bära en tung börda för anpassningsåtgärderna, för en betydande del av konsekvenserna drabbar exempelvis just dem. Deras villkor blir betydligt sämre till följd av bland annat de radikala höjningarna av serviceavgifterna och försämringarna i indexhöjningar, läkemedelsersättningar och bostadsbidrag. På längre sikt kommer inkomstskillnaderna att växa, likaså de socioekonomiska skillnaderna. Regeringen bör korrigera sitt linjeval och få de offentliga finanserna i balans på ett socialt rättvist sätt, både genom att öka inkomsterna och minska utgifterna. Vi kräver att regeringen återtar de mest orättvisa och oskäliga nedskärningarna i inkomstöverföringarna och avgiftshöjningarna som drabbar de människor som redan är mest utsatta. 

Regeringens anpassningsåtgärder riskerar tillväxt och konkurrenskraft

Regeringen har också planer på betydande anpassningsåtgärder inom utbildning och småbarnspedagogik såväl som finansiering av högskolor. Sakkunniga har uppgett att de här åtgärderna farligt sätter i gungning en av de traditionella stöttepelarna för vår ekonomi, nämligen den höga utbildningen och kompetensen, och den vägen också näringslivets förmåga att anpassa sig och förnyas. Den avgiftsfria utbildningen som är öppen för alla har kunnat garantera en mycket hög förädlingsgrad inom vår industri och en produktutveckling som har möjliggjort ett betydande antal arbetstillfällen och internationellt mycket konkurrenskraftiga exportprodukter. Genom de planerade inbesparingarna riskerar regeringen inte bara den höga utbildningsnivån för våra barn men också innovationerna i framtiden. Finlands framgångar har byggt på bra utbildning av hög kvalitet och hög kompetens, vilket fortsatt kräver tillräckliga satsningar på utbildning, forskning och produktutveckling. 

Enligt planen för de offentliga finanserna tänker regeringen drastiskt skära ner anslagen för närings- och innovationspolitik under ramperioden. Med nedskärningarna spolierar regeringen möjligheterna att generera ekonomisk tillväxt. Sakkunniga har uppgett att den finländska innovationsverksamheten och höga kompetensen riskerar att rasa samman. Det kommer att ta längre tid att få ut nya produkter på marknaden och vissa fall hindras marknadsintroduktion. Likaså kommer de viktiga pilotprojekten för små och medelstora företag i riskzonen. De anpassningsåtgärder som regeringen valt kommer att göra det ännu svårare att få nya arbetstillfällen. 

Anpassningsåtgärderna bör inte gälla insatser för livskraft, tillväxt och konkurrenskraft i vårt land. Regeringen bör återta nedskärningarna i utbildning, forskning och produktutveckling. De är förödande för landets framtid. 

Vid utfrågningen av sakkunniga påpekades det att regeringen bör se över upplägget i planen för de offentliga finanserna så att investeringarna i sysselsättning och tillväxt behandlas frikopplat från konsumtionsutgifterna. Dessutom bör regeringen öppet låta sin finanspolitiska linje bedömas av experter, till exempel Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. 

Regeringens linjeval för sysselsättningen är ansvarslöst

Fastän arbetslösheten är rekordhög planerar regeringen betydande nedskärningar i sysselsättningsanslagen, trots att många ekonomiska experter har dömt ut det här linjevalet och ansett att det är ansvarslöst. Det har redan nu lett till att en rad sysselsättningsprojekt gått i stöpet, när det inte gått att betala ut lönesubventioner eller företagsstöd. Samtidigt som arbetslösheten har ökat har också antalet långtidsarbetslösa vuxit kraftigt. Då riskerar allt fler långtidsarbetslösa att helt uteslutas från arbetsmarknaden, vilket kan leda vidare till utanförskap och sociala problem. Regeringen kommer också att lägga ner systemet med ungdomsgaranti som konstruerades under förra regeringsperioden. Systemet har trots det svåra konjunkturläget lett till goda resultat exempelvis inom bekämpning av långtidsarbetslöshet. Vi kräver att de anslag som behövs för att höja sysselsättningsnivån tas in i nästa plan för de offentliga finanserna. 

Satsningarna på sysselsättning och sysselsättningsfrämjande åtgärder och investeringar måste utökas och tas upp i planen frikopplat från konsumtionsutgifterna. Aktiva satsningar på sysselsättning får inte underkastas en enkelspårig sparpolitik, utan vi måste förstå att fördela den nytta de genererar över en längre period. Regeringen bör genast börja bereda en reform av den aktiva arbetskraftspolitiken, där kommunerna får större ansvar för att sköta sysselsättningen och också tillförsäkras de resurser som behövs. Vi kräver att regeringen genast inleder trepartsberedning av en översyn av det passiva utkomstskyddet för arbetslösa så att det bidrar till aktivitet och sysselsättning i enlighet med den så kallade Rinnemodellen. 

Regeringen har inga stimulerande insatser att komma med

Regeringens finanspolitik är för stramt dimensionerad. Enligt expertbedömningar skulle stimulerande riktade insatser inte riskera arbetet för att få de offentliga finanserna i balans på medellång och lång sikt, utan kunde behövas till stöd för tillväxt och köpkraft. 

Bristen på bostäder till skäligt pris är skriande på tillväxtorter och inte minst i huvudstadsregionen. Om regeringen genom egna åtgärder satsade på att betydligt öka bostadsbyggandet skulle det bidra till sysselsättning, tillväxt, arbetskraftens rörlighet och möjligheterna för boende till skäligt pris på tillväxtorter. Åtgärder av det här slaget saknas i planen för de offentliga finanserna. Detsamma gäller projekt för infrastruktur. Gamla projekt slutförs men det finns inte anslag för nya. Nu behövs det satsningar på projekt för infrastruktur, som snabbt kan generera nya arbetstillfällen. Vi kräver att regeringen genast börjar förbereda en betydligt effektiviserad bostads- och infrastrukturpolitik för att öka produktionen av bostäder till skäligt pris och för att starta betydande trafikprojekt, framför allt på tillväxtorter. 

Utveckla samhället genom att bygga och inte genom att riva

I stället för att välja en alltför sträng anpassning som riktlinje bör vi fokusera på långsiktiga strukturella reformer som kan säkra det strukturella saldot i offentliga sektorn men också offentliga tjänster på mer jämlika villkor. Samtidigt behövs det en ny analys av var och när de strukturella insatserna bör sättas in, med tanke på både sysselsättning och social rättvisa. Att sörja för den inhemska efterfrågan i kombination med långvariga, moderata löneuppgörelser och riktade sysselsättningsprojekt medger betydligt bättre lösningar för både de offentliga finanserna och sysselsättningen än den linje som regeringen nu föreslår. 

I motsats till det som står i betänkandet tvivlade en stor del av de sakkunniga på att regeringens strukturpolitik kommer att fungera i dagens ekonomiska läge. Anpassningsåtgärderna och lönesänkningarna kan leda till en ohållbar spiral som i värsta fall utmynnar i en deflationsspiral som är svår att åtgärda. Vi kräver att regeringen preciserar sin lägesbedömning av de strukturella reformerna och lämnar en samlad utredning över de omstruktureringar som hittills linjerats upp. 

Regeringen bör också respektera den finländska arbetsmarknadstradition som varit rådande i decennier och återkalla sina förslag till tvångslagar, så att organisationerna får rätt att avtala fritt. Det går inte att skapa hållbar tillväxt och sysselsättning genom diktatpolitik. I stället behövs det dialog och överenskommelser där alla parter är involverade. Då säkras både konkurrenskraften i exporten och en positiv utveckling för lönetagarnas köpkraft. Här spelar det också en viktig roll vilka skattelösningar som den offentliga förvaltningen går in för. Vi kräver att regeringen slopar tvångslagstiftning som strider mot de grundläggande fri- och rättigheterna och i stället tillförsäkrar arbetsmarknadsorganisationerna fri avtalsrätt. 

Vårdreformen bör ta avstamp i att människorna får åtkomst till service i rätt tid och utan att bollas fram och tillbaka. Reformen ska inbegripa ett samlat ansvar för människorna: välfärdsskillnaderna bör minska och likabehandlingen bli verklighet. Svagheten hos regeringens strukturella reform visar sig som oförmåga att dämpa kostnadsökningen och använda skattepengar för det gemensamma bästa. Vi kräver att regeringen lyfter upp kund- och patientperspektivet som det viktigaste i reformen i stället för att bygga upp komplicerade förvaltningskonstruktioner. Regeringens mål att spara 3 miljarder euro riskerar att inte uppfyllas, eftersom riktlinjerna för reformen i grunden utgör en risk för den offentliga serviceproduktionen. Vi kräver en noggrann och opartisk analys av vilka konsekvenser den här strukturella reformen får för hälsa och välfärd, inkomstfördelning, jämlik regionpolitik, demokrati och beskattning. Reformen bör återremitteras för parlamentarisk beredning. 

Regeringen bör respektera traditionen av parlamentarisk beredning i sin verksamhet. Den måste återremittera de tilltänkta ändringarna i Rundradions ställning, uppgifter och finansiering för parlamentarisk beredning. Vi kräver att överföringen av rundradiofonden till ramen slopas och att ett förfarande som säkrar Rundradions oberoende återinförs.  

Temporära spetsprojekt leder inte till önskade resultat

De strategiska spetsprojekten är regeringens viktigaste satsningar på näringspolitiken. Det finns en del bra teman bland projekten, men valet av projekt, inriktningen, finansieringen och de faktiska effekterna väcker en hel del frågor. Bidragen fördelas på flera olika typer av projekt och över flera år. Det finns allvarliga farhågor om att projektmedlen kommer att vara anspråkslösa på årsbasis och att projekten blir alltför splittrade och effekterna små. Sakkunniga har uppgett att det ställs enormt stora krav på myndigheternas kapacitet att dirigera satsningarna rätt. Därför är det lätt att instämma i de sakkunnigas tvivel om spetsprojekten verkligen kommer att få ekonomin att vända uppåt. Dessutom används otillräcklig engångsfinansiering för att kompensera tillväxtsatsningar inom samma områden som tidigare varit permanenta men nu omfattas av anpassningsåtgärder. Regeringen satsar alltså på spetsprojekt samtidigt som den gör neddragningar som i väsentlig grad gör det svårare att främja tillväxt i och med att större anpassningsåtgärder sätts in på samma områden. 

Regeringen skyddar fortfarande skattesmitare

De satsningar som regeringen föreslår mot svart ekonomi och skattesmitning kommer inte att räcka till. Detta urholkar moralen kring skattebetalning och gör att det fortfarande finns möjlighet till aggressiv skatteplanering. De uteblivna åtgärderna bidrar till en snedvriden och mer orättvis beskattning. Här behövs det satsningar mot aktiv skattesmitning och svart ekonomi. Regeringen bör vidta åtgärder för att minska skattesmitning och skadlig skatteplanering. 

Regeringen bär inte sitt ansvar att hjälpa på behörigt sätt

Också Finland måste ta sitt ansvar för att hjälpa när det är kriser i världen och nödställda behöver hjälp, även om det är ekonomiskt dåliga tider. För att främja och stärka utvecklingssamarbetet bör regeringen undersöka möjligheten att införa skatteavdrag för donationer, så som regeringspartierna lovade före riksdagsvalet. 

Med tanke på de sammantagna kostnaderna och nyttoeffekterna av invandringen 2016—2019 behöver vi hitta nya tillvägagångssätt och effektivare metoder inom integrationspolitiken. Med avseende på de offentliga finanserna leder en effektivare integration på längre sikt till besparingar bland annat i utgifterna för arbetslöshet, utkomststöd och bostadsbidrag. 

I motsats till det som står i betänkandet ifrågasatte en stor del av de sakkunniga de viktigaste finanspolitiska riktlinjerna i regeringens plan för de offentliga finanserna. 

Finanspolitik till stöd för ny tillväxt och sysselsättning

I likhet med en lång rad ekonomiska experter som utskottet hört anser vi att spar- och nedskärningsbesluten enligt föreslagen form och tidsplan försämrar möjligheterna till ekonomisk tillväxt och stärker den nedåtgående spiralen. 

Enligt vår åsikt är regeringens strukturella reformer viktiga och nödvändiga. Men om framtida tillväxt undergrävs genom procyklisk och alltför stram finanspolitik kommer de produktivitetsvinster som omstruktureringarna för med sig på medellång och lång sikt inte att räcka till för att styra in landets ekonomi i en hållbar riktning.  

Med andra ord bör vi genom finanspolitik som stöder ny tillväxt och sysselsättning skapa en länk till den tidpunkt då de strukturella reformerna börjar inverka. Annars kommer en skärpt finanspolitik bara att förstärka konjunkturväxlingar, hindra ny tillväxt och utesluta möjligheten till strukturell utgiftsanpassning. 

Både regeringens strama finanspolitik och de grönas mer moderata finanspolitik leder på kort sikt till ökat budgetunderskott och skuldsättning. Men vårt alternativ erbjuder en utväg från den negativa ekonomiska spiralen, i motsats till regeringens linjeval. 

Det innehåller utgiftsneddragningar men de sätts in på ett annat sätt. Vi har som mål att bryta skuldsättningen under loppet av två valperioder. På så sätt undviker vi de nedskärningseffekter som en alltför stram finanspolitik får på ekonomin. Eftersom det aktuella ekonomiska problemet är både konjunktur- och strukturpolitiskt bör båda aspekterna beaktas i strävan efter ekonomisk balans.  

Vi måste komma ihåg att också statens skatteintäkter minskar och förutsättningarna för ekonomisk tillväxt kringskärs när statens utgifter skärs ner på det sätt som beskrivs i regeringsprogrammet. Målet att få ekonomin i balans på medellång och lång sikt hotas framför allt av en ständigt växande arbetslöshet. En ökad och utdragen arbetslöshet bidrar till att minska tillväxtpotentialen på medellång och lång sikt.  

Vi anser att statsminister Juha Sipiläs regering har bra och välkomna mål för att lyfta upp landets ekonomi mot hållbar tillväxt och förbättrad sysselsättning och för att säkra de offentliga tjänsterna och finansieringen av den sociala tryggheten. Men regeringens metoder enligt föreslagen tidsplan och prioriteter kommer som sagt att leda till ökat offentligt underskott och ökad skuldsättning. Dessutom drabbar de låginkomsttagare hårt och ökar den vägen inkomstskillnaderna. 

Stor arbetslöshet i kombination med regeringens strama finanspolitik kommer att kringskära efterfrågan på hemmamarknaden och därmed också den privata sektorns kapacitet att sysselsätta och investera. Vi är inne i en nedåtgående spiral där ekonomin stramas åt allt mer budget efter budget. 

Planen för de offentliga finanserna saknar helt och hållet en analys av hur de olika ekonomiska sektorerna växelverkar. Det är problematiskt framför allt därför att finansministeriet i de prognoser som ligger till underlag för redogörelsen inte i den här fasen till fullt belopp har kunnat väga in de kumulativa effekter som regeringens utgiftsneddragningar kommer att få på de ekonomiska sektorerna. 

I redogörelsen beaktas inte de slutsatser som rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken lägger fram i sin rapport från januari 2015. Planen för de offentliga finanserna kräver också utomstående grundlig, kompetent och objektiv bedömning. Finansministeriet har inte gått med på att dra nytta av någon sådan. 

Vi är nöjda med utskottets påpekande att det för att få grepp om den ekonomiska politiken vore nyttigt att göra en bedömning av alternativa scenarier för utvecklingen och deras effekter på de offentliga finanserna. Vi instämmer med utskottet om att det skulle bidra med mervärde för den ekonomisk-politiska debatten och besluten. Men eftersom betänkandet enligt oss inte följer den här linjen vill vi förstärka det med den här reservationen. Vi kräver att finansministeriet och regeringen framöver i sina bedömningar väger in de analyser av finanspolitikens genomslagskraft som görs av det oavhängiga rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. 

Målen för strukturellt saldo och måluppfyllelsen

I likhet med sakkunniga som utskottet hört påpekar vi att målen i planen för de offentliga finanserna presenteras mycket inkonsekvent i fråga om det strukturella underskottet i undersektorerna och hela offentliga sektorn på medellång sikt. 

Målen för undersektorerna (-½ + -½ + 1 = 0) sammanräknade leder till balansmålet för hela offentliga sektorn, medan målet för det strukturella underskottet för hela offentliga sektorn på medellång sikt är -0,5 procent av bnp. 

Eftersom det ännu är nästan omöjligt att bedöma konsekvenserna av de åtgärder som ingår i regeringsprogrammet är det problematiskt att upprätta prognoser på lång eller medellång sikt. Ännu mer problematiskt är det att utifrån prognoserna ställa upp trovärdiga finanspolitiska mål. Vi instämmer med utskottet i att planen inte verkar leda till att målen för det strukturella saldot nås. 

Anpassningen av statsfinanserna: inriktning och effekter

Utöver det som utskottet påpekar om finanspolitiken i den allmänna motiveringen kräver vi också en bedömning av hur anpassningen av statsfinanserna inverkar på jämställdhet, inkomstfördelning och utbildning. 

Regeringens sparbeting drabbar låginkomsttagare, så det är viktigt att analysera konsekvenserna av besluten för olika befolkningsgrupper och inkomstnivåer för att det ska gå att kompensera effekterna av sparåtgärderna genom andra politiska insatser. 

Detsamma gäller regeringens nedskärningar i utbildningen. I likhet med utskottet vill vi uttrycka vår oro över nedskärningarna i utbildning och forskning, för de kommer oundvikligen att sänka standarden och kvaliteten på utbildning och forskning och den vägen försämra möjligheterna till ökad välfärd och framgång för landet. 

Spetsprojekt

Vi anser att regeringens spetsprojekt kommer att få en hel del positiva effekter, men att dessa på grund av sparbesluten inte kommer att bli stora eller varaktiga. Dessutom har regeringen inte kunnat svara på hur den tänker finansiera spetsprojekten, som omfattar ungefär en miljard euro, genom att realisera statlig egendom och öka utdelningsinkomsterna utan att gå över gränserna för budgetunderskott enligt EU:s tillväxt- och stabilitetsprogram.  

Spetsprojekten bör generera ny och innovativ näringsverksamhet som stärker hållbar tillväxt, sysselsättning och exportmöjligheter i en värld som snabbt förändras. Ur den här synvinkeln är regeringens spetsprojekt sammantaget ganska intetsägande.  

I betänkandet noterar utskottet att det ekonomiska läget i Finland är svårt, men lyfter i högre grad upp också positiva tecken och tillväxtpotential. Detta väcker frågan om regeringen i redogörelsen med avsikt vill få läget att låta dystert för att stärka krismedvetenheten och få förståelse för sin nedskärningspolitik. Det är i så fall ansvarslöst, för den ekonomiska recessionen är också psykisk. Som utskottet skriver är bristen på tillförsikt en bidragande faktor till att den ekonomiska aktiviteten minskar. 

Sakkunniga har med fog efterlyst ordentlig målsättning och vision för landets framtid. Det här saknas i redogörelsen. Det främsta budskapet är bara att skuldsättningen ska brytas och hållbarhetsgapet åtgärdas med hjälp av nedskärningar och alltför stram finanspolitik. Sakkunniga har kritiserat detta, eftersom spar- och nedskärningsbesluten anses ytterligare försämra möjligheterna till ekonomisk tillväxt och leda till en stärkt nedåtgående spiral. 

Vi i Vänsterförbundets riksdagsgrupp instämmer inte med majoriteten i utskottet om att vi bör ställa oss bakom regeringens degressiva anpassningsåtgärder och nedskärningar. Majoriteten i utskottet anser att det är korrekt att anpassningsåtgärderna genomförs med framförhållning, för det finns inte någon betydande ekonomisk tillväxt inom synhåll. Men enligt oss kväver den typen av nedskärningar just en spirande ekonomisk tillväxt. I betänkandet identifierar utskottet den här risken och kommer med en tillhörande varning. Utöver nedskärningarna kommer de tvångslagar som regeringen föreslår att leda till minskad konsumtionsefterfrågan. 

Vi instämmer i den kritik som sakkunniga framfört och de varningar som utskottet kommer med i betänkandet. Regeringens vägval kommer inte att leda landet ur den ekonomiska recessionen utan kommer tvärtom att rasera möjligheterna till skuldhållbarhet också på längre sikt. 

Allra mest, och av grundad anledning, varnar de sakkunniga och också utskottet för nedskärningar i forskning, kunnande och utbildning. Det är ofattbart att regeringen själv skjuter mot vår viktigaste stöttepelare, alltså kunskapskapitalet.  

Regeringen försöker dölja de förödande nedskärningarna med hjälp av spetsprojekt. Den gräver i anslagen med spade och ger med sked temporära små anslag för projekt varav en del visserligen i och för sig är befogade. Risken finns dock att spetsprojekten inte alls får de eftersträvade positiva effekterna på ekonomiska reformer och tillväxt, utan pengarna strömmar i väg till försök att lappa skador orsakade av bestående nedskärningar. Vi ställer oss bakom riktlinjen i betänkandet att främjandet av digitalisering borde ha fått en starkare roll i planen för de offentliga finanserna. Det är dumt att först ta en jättesumma från bidraget till Tekes, som är viktigast när det gäller att främja digitalisering, och sedan återbetala små smulor i form av anslag till spetsprojekt. Dessutom är det en tvivelaktig metod att till stor del finansiera spetsprojekten genom att sälja produktiv statlig egendom. 

Finland kommer aldrig att klara sig genom att sänka löner och dumpa anställningsvillkor. I stället bör vi öka mervärdet i vår produktion. När löner sänks genom tvångslagar kringskärs konsumtionsefterfrågan samtidigt som sysselsättningen försvåras. Det tar flera år innan en ökad export kan leda till ökad konsumtionsefterfrågan i hemlandet. 

Utskottet kräver med fog en mer varierad ekonomisk debatt. I likhet med utskottet saknar också vi en analys av alternativ och en öppen offentlig debatt om alternativ. Det är något helt annat än den linje som finansminister Stubb verkar vara inne på, att "tjänstemännen på finansministeriet alltid har rätt, så sluta gnälla". Det är en ohållbar linje som dessutom direkt visar på ringaktning för rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. 

Så som utskottet noterar är det viktigast att säkerställa hållbarheten i de offentliga finanserna på lång sikt. Det här målet får inte riskeras genom alltför stram finanspolitik eller orättvisa nedskärningar som sätter stopp för ekonomisk tillväxt.  

Beskattningen

Beskattningen ska uppmuntra till arbete och företagande och förhindra flitfällor. Vi vill genomföra en skatteväxling som ökar skatten på konsumtion och minskar skatten på arbete. Därför vill vi lindra beskattningen av förvärvsinkomster i alla skatteklasserna. Vi sänker skatten på arbete med en procentenhet i de lägsta lönekategorierna och med en halv procentenhet i de högsta lönekategorierna. Vi höjer samtliga momssatser med 0,5 procent. Vi tror på de dynamiska effekterna av minskad skatt på lönearbete. 

Vi vill uppmuntra till företagsamhet genom att höja hushållsavdraget från 2 400 euro till 4 000 euro per år. Hushållsavdraget har en positiv effekt på sysselsättningen och motverkar den grå ekonomin. 

Vi vill lindra tilläggsskatten — den solidaritetsskatt som en del av pensionärerna tvingas betala — med 1,45 procentenheter. 

Vi föreslår också att man inte lindrar bilbeskattningen i det rådande ekonomiska läget. 

Sysselsättningen

Vi vill förbättra sysselsättningen i vårt land. Det är det bästa sättet att trygga vårt välfärdssamhälle. Vi vill reformera den inkomstrelaterade dagpenningen så att intjänandetiden blir kortare men beloppet å andra sidan höjs något. Samtidigt vill vi få en bättre matchning mellan efterfrågan och utbud på arbetsmarknaden genom att satsa på privat arbetsförmedling. 

År 2013 fanns det 588 stora företag i vårt land. Antalet mikroföretag var 264 435. Nya arbetstillfällen uppstår snabbast i de små företagen. Dessutom är den sammanräknade omsättningen för små och medelstora företag större än för de stora företagen. Det är emellertid klart att de alla behövs, och dessutom behöver vi nya företag, nya innovationer och ny tillväxt. Vi behöver också en regelöversyn för att underlätta dessa företags vardag. Regeringen kan självfallet inte — och bör inte heller försöka — välja ut enskilda framtida framgångsföretag, men om vi kan samla kompetensen i internationellt konkurrenskraftiga kunskapskluster skapar vi en grund för många framgångssagor. Det ligger i hela vårt lands intresse att regionerna utvecklas utifrån deras egna styrkor. Om till exempel de företag som är motorn för Nordeuropas ledande energi- och clean-techkluster som finns i Vasa — och som hämtar miljarder euro till landet och sysselsätter tiotusentals personer inom sitt eget ekosystem — beslutar sig för att lämna Vasa och Helsingfors, är nästa adress Kina, Indien eller Brasilien — inte någon annan stad i Finland. De offentliga satsningarna på forskning, utveckling och infrastruktur bör uttryckligen också främst styras till områden och branscher med det högsta industriella förädlingsvärdet och den största exporten och där företagen själva satsar kraftigt på forskning och utveckling på marknadsmässiga villkor. 

Exporten, ett högt förädlingsvärde och en kunnig arbetskraft är nycklarna till vår framgång. Våra företag behöver de bästa arbetstagarna. Befolkningsutvecklingen i vårt land skulle emellertid redan nu vara negativ om det inte vore för invandrarna. Vi måste öka arbetskraftsinvandringen till exempel genom att slopa behovsprövningen så att (bland annat) de finländska uppstartföretagen vid behov också kan anställa arbetskraft från länder utanför EU. Dessutom måste asylsökande som kommer till Finland beviljas arbetstillstånd. De kan då snabbt sysselsättas och också integreras i det finländska samhället.  

Kampen mot grå ekonomi

Den grå ekonomin i Finland orsakar stora förluster av skatteintäkter för samhället. Dessutom försvagar den grå ekonomin den allmänna skattemoralen och försvårar konkurrensmöjligheterna för företag som bedriver laglig verksamhet. Enligt vissa undersökningar (riksdagens revisionsutskott 2010) uppgår den grå ekonomin till 10—14 miljarder euro, vilket motsvarar 5,5—7,5 procent av bruttonationalprodukten. Detta betyder att den grå ekonomin orsakar ekonomiska förluster på 4—6 miljarder euro per år för samhället.  

Bekämpningen av den grå ekonomin förutsätter målmedvetna åtgärder av staten. Det centrala är att minska möjligheterna att begå brott, öka risken att åka fast samt förbättra myndigheternas förmåga att reagera när det gäller avslöjande och bekämpning av grå ekonomi. Polisen, åklagarväsendet, domstolsväsendet, Tullen och skatteförvaltningen behöver därför tillräckliga resurser för att effektivt kunna bekämpa den grå ekonomin. Det är värt att komma i håg att satsningarna på bekämpningen av den grå ekonomin snabbt betalar sig mångfaldigt tillbaka i form av skatteintäkter som inte annars skulle komma staten till godo.  

Sipiläs regering har tyvärr inte valt att prioritera bekämpningen av den grå ekonomin. Jag föreslår därför att det anvisas en årlig tilläggsfinansiering om 20 miljoner euro för bekämpning av grå ekonomi för ramperioden 2016—2019 och att detta beaktas redan i statsbudgeten för 2016. 

Social- och hälsovården

Enligt en lång och obruten tradition utgör kommunerna grundstenen för det lokala samhället. Kommunerna har sett till att invånarna lokalt har tillgång till den service de behöver och invånarna kan påverka kommunen via direkt inflytande i kommunalval. Vi brukar säga att livet är lokalt. Vi har också byggt upp vårt land och vårt lands demokrati på det lokala beslutsfattandet. Under Finlands snart 100 år som självständigt land har beslutsfattandet byggts upp så att man på lokal nivå beslutar om lokala frågor och på nationell nivå om nationella frågor. 

Den vårdreform som nu planeras överför stora delar av servicen från kommunernas uppgiftsområde. Invånarna kan inte mera lika direkt och nära påverka tillgången på exempelvis äldreomsorg eller rådgivningstjänster. I stället fattas besluten om var exempelvis ett åldringshem behövs någonstans hundratalet kilometer bort. I själva verket handlar vårdreformen om en jättelik förtäckt kommunreform där makten flyttas till ett ännu oklart antal landskap eller ännu större enheter som regeringen valt att kalla självstyrande områden. 

Vi vill genomföra en öppen kommunreform som inte kräver områden på närmare en kvarts miljon invånare eller mer. Det tror inte vi är rätt väg för att trygga den lokala servicen. I stället vill vi se kommuner med cirka 20 000—50 000 invånare som kan basa för en integrerad social- och hälsovård samt enklare specialsjukvård. Den högt specialiserade specialsjukvården behöver mera samordning än i dag och då kunde en modell exempelvis vara en starkare styrning via de nuvarande fem specialupptagningsområdena som fungerar som samkommuner. I modellen tryggas minst ett fullt jourande sjukhus per landskap. 

Regeringens riktlinjer för social- och hälsovårdsreformen lämnar många öppna frågor. Regeringens förslag om att bara tolv sjukhus i Finland ska ha omfattande dygnet runt-jour är på inget sätt acceptabelt. Det är bra att komma i håg att till exempel Sverige har över 60 joursjukhus. Allt tal om att det bara ska finnas tolv sjukhus med full jour i Finland i framtiden är därför mycket oroväckande. Målet med vårdreformen bör vara en mer jämlik social- och hälsovård. Reformen får därför inte leda till ojämlikhet i tillgången på brådskande vård. 

Nu är det också hög tid att granska reformen ur socialvårdens och primärvårdens och inte enbart ur den specialiserade sjukvårdens perspektiv. 

Medborgarnas språkliga rättigheter ska tryggas vid reformen. Man måste kunna få service på båda nationalspråken också efter reformen. Det måste göras en omfattande och grundlig bedömning av de språkliga konsekvenserna av reformen. Bedömningen måste göras i god tid och inte först efter att de avgörande besluten redan har fattats. Det återstår ännu många stora frågor som till exempel finansieringen, personalens ställning, ansvaret för byggnaderna och förverkligandet av den lokala demokratin. 

Utredningar visar att ensamföräldrars hushåll är mer beroende av utkomststöd än andra barnfamiljer. Ensamförsörjartillägget till barnbidraget påverkar nu utkomststödets belopp. Det nuvarande systemet med utkomststöd leder till att det som staten ger med ena handen tar kommunen med den andra. För att de allra fattigaste ensamförsörjarhushållen ska ha nytta av ensamförsörjartillägget måste kopplingen till utkomststödet slopas. 

Den ökade valfriheten inom vården är en god sak som kan förbättra kvaliteten på vården för den enskilda patienten. Valfriheten bör utvecklas så att pengarna följer patienten i högre grad än i dag. Finansieringen ska förenklas och på sikt bli kanaliserad på ett sätt. Varje person ska ha möjlighet att välja den lösning som passar den personen bäst — oavsett om tjänsten produceras av en offentlig eller privat producent eller av en aktör inom den tredje sektorn. Det offentliga har huvudansvaret för vården och genomför koncentrationen och utformar kvalitetskrav. Samtidigt är det väldigt viktigt att den offentliga sektorn har en stark roll inom vårdproduktionen också framöver. 

Regeringen planerar att från och med 2017 spara 150 miljoner euro årligen genom att minska på läkemedelsersättningar. Samtidigt planerar regeringen att från och med 2016 minska på ersättningar för resekostnader för vård med sammanlagt 20 miljoner årligen. Utöver detta planerar regeringen att höja klientavgifterna inom social- och hälsovården med sammanlagt 150 miljoner euro årligen. Klientavgifterna för långvarig institutionsvård, serviceboende, service i hemmet och andra tjänster inom social- och hälsovården höjs. För personer med små inkomster innebär detta en stor kostnadsökning. Det kan i värsta fall leda till att det finns människor som inte har råd med den vård de borde få.  

I stället för att se på alla tak och ersättningar som skilda frågor borde vi gå över till ett enhetligt system, där man på allvar skulle söka lösningar för att skapa ett gemensamt självrisktak för läkemedel, vårdkostnader och resekostnader. På detta sätt kunde man undvika att de med de lägsta inkomsterna drabbas oskäligt hårt och samtidigt försäkra sig om att det finns en helhetssyn i ersättningssystemet. Svenska riksdagsgruppen vill att Finland utreder ett system där människans helhetssituation beaktas.  

Närståendevårdarna gör en otroligt viktig insats i det finländska samhället. De tar hand om sina nära som annars inte skulle klara vardagen i sitt hem. 

Kommunerna betalar ersättningarna till närvårdarna. Detta är problematiskt eftersom kriterierna för ersättningarna varierar från kommun till kommun, vilket försätter närvårdarna i en ojämlik ställning. Detta är inte rättvist. Närståendevårdarnas arbete är lika viktigt oberoende av i vilken kommun en person råkar bo. Systemet bör ses över. För att skapa ett mer rättvist och enhetligt system måste ersättningen till närståendevårdarna på lång sikt överföras till FPA. 

Regeringen har uppgett att den vill satsa på att förlänga arbetskarriärerna för att öka Finlands konkurrenskraft. Samtidigt föreslår regeringen att AURA-stödet för arbetsrelaterad rehabilitering slopas. Målet att finländarna ska jobba längre är gott. Därför är regeringens val att slopa AURA-stödet kortsiktigt. Man bör främja sysselsättningen och möjligheterna att stanna kvar i och återvända till arbetslivet genom att säkerställa rehabiliteringstjänsterna. 

Utbildning och forskning

Finlands skola är än så länge bland de bästa i världen och därför ska vi satsa på den och inte nedmontera den som följden blir om regeringens nedskärningsplaner verkställs. En avgiftsfri skola är den bästa garanten för ett jämlikt och jämställt Finland, den är identitetsskapande och kulturbärande. En bred allmänbildning, mångsidiga språkkunskaper och sociala färdigheter är viktiga för medborgarnas och landets framgång.  

De aviserade nedskärningarna inom utbildningssektorn utgör ett reellt hot mot undervisningens och forskningens kvalitet vilket allvarligt äventyrar landets konkurrenskraft och möjligheter till tillväxt och välbehövligt uppsving inom ekonomin och sysselsättningen i vårt land. Finland ska nu satsa på kunskap och utbildning för att klara oss i den globala ekonomin, med målsättningen att bli en av världens ledande kunskapsnationer. 

Den subjektiva rätten till dagvård är en fråga om barnens rätt till kvalitativ barnfostran. Familjeförhållanden varierar och där är samhällets möjligheter till åtgärder begränsade medan samhällets styrmekanism för att ge barnen bästa möjliga start i livet finns inom fostran och utbildning. De av regeringen föreslagna begränsningarna riskerar leda till att barn, beroende på familjeförhållanden, behandlas ojämlikt så att de barn som mest behöver den trygghet och stabilitet dagvården kan ge inte nödvändigtvis får den i tillräcklig utsträckning. Skapandet av parallella system för olika kategorier av barn med olika rätt till omsorg och uppföljningen av detta kräver i sin tur resurser som bättre behövs i själva kärnverksamheten, i barnomsorgen.  

Nu skulle det vara ytterst viktigt att regeringen snabbt konkretiserar vad den menar med digitalisering och nya inlärningsmiljöer. Det är självfallet klart att vår skola ska följa utvecklingen, men digitaliseringen får inte enbart betyda att skolorna skaffar läsplattor och nya datorer. Vi behöver en tydlig plan, och lärarna måste ha verkliga möjligheter att utbilda sig. Men också här är det viktigaste målet att de regionala skillnaderna och skillnaderna mellan skolorna i samma kommun inte får öka. Shoppingen av utbildning får inte vinna terräng. 

För att alla barn ska garanteras en jämlik skolgång vill vi höja statsandelarna och statsunderstöden med 20 miljoner euro för den allmänbildande utbildningens driftskostnader. Regeringen valde att skära ner 30 miljoner, dvs alla reserverade pengar, på en minskning av gruppstorleken vilket i praktiken utfaller på ett regionalt och lokalt ojämlikt sätt. Vi vill i stället satsa extra på den grundläggande utbildningen.  

Ungdomsgarantin

Regeringens målsättning att utveckla ungdomsgarantin för att stödja de ungas livskompetens och skapa studievägar och sysselsättning är bra. För att lyckas med målsättningen — att alla unga ska ha arbete, en studieplats eller en praktikplats — krävs det resurser. Men alternativkostnaden, att inte hjälpa de unga till rätta, skapar på sikt betydligt högre kostnader. Utöver att det är en ekonomisk förlustaffär är det givetvis också en personlig tragedi när en ung människa slås ut. Regeringen har skurit ordenligt i verkstadsverksamhetens och den uppsökande ungdomsverksamhetens anslag.  

Inre säkerhet och rättsvård

Den parlamentariska arbetsgrupp som utredde resursbehovet i anslutning till den inre säkerheten och rättsvården överlämnade sin rapport i mars 2015. Alla de nuvarande riksdagspartierna var företrädda i arbetsgruppen. 

Arbetsgruppen sade att man måste säkerställa tillräckliga resurser för den inre säkerheten och rättsvården, som hör till statens kärnuppgifter, och att verksamheten måste utvecklas kraftigt. Enligt arbetsgruppen räcker den sänkta ramnivån inte för att trygga de tjänster som är nödvändiga för medborgarna. Arbetsgruppen menade att anslag som motsvarar de besparingar som ingick i vårens rambeslut ska återföras till helheten inre säkerhet och rättsvård. Detta innebär ett tillägg på 75 miljoner euro i ramnivån 2019. Tillägget motsvarar ungefär hälften av de besparingar som riktades till dessa sektorer under den förra valperioden. Arbetsgruppen förutsatte också att det även i fortsättningen finns en årlig finansiering på 20 miljoner euro att tillgå för bekämpningen av grå ekonomi. 

Det är beklagligt att Sipiläs regering inte har följt den parlamentariska arbetsgruppens enhälliga rekommendation, trots att alla de nuvarande regeringspartierna var företrädda i arbetsgruppen. 

Nödcentralsverkets anslag kommer att minska under ramperioden. Undertecknad anser att det är nödvändigt att nödcentralsverket får tillräckliga resurser. Nödcentralsverkets verksamhet hör till statens absoluta kärnverksamhet och man får under inga omständigheter pruta på den. Också i det svåra ekonomiska läget måste man kunna garantera en fungerande nödcentralsverksamhet på båda nationalspråken, finska och svenska. 

Invandring och integration

Enligt inrikesministeriets senaste bedömning kommer det upp till 35 000 asylsökande till Finland i år. Att integrera asylsökande bör därför ges högsta prioritet. Vi måste satsa på integrationen av de asylsökande som nu kommer till Finland så att de snabbt kommer in i det finländska samhället. Nyckelbegrepp här är språkutbildning, möjligheter till annan utbildning och sysselsättning. De som kommit hit som asylsökande bör beviljas arbetstillstånd genast så att de snabbt kan få jobb. 

En förutsättning för integrationen av dem som beviljats asyl och av kvotflyktingarna är att det finns tillräckligt med kommunplatser. Det har länge rått brist på kommunplatser. Därför bör kommunerna nu mer jämlikt ta ansvar för att ta emot asylsökande och flyktingar. På grund av den ytterst kraftiga ökningen av antalet asylsökande anser undertecknad att vi allvarligt bör överväga att ta i bruk bindande kommunkvoter om samma resultat inte kan nås på frivillig väg. 

Med avseende på en framgångsrik integration är det också angeläget att se till att NTM-centralernas resurser för integrationen är tillräckliga. 

Finlands flyktingkvot har under de två senaste åren varit 1 050 flyktingar per år. För nästa år föreslår regeringen att kvoten ska sänkas till endast 750 flyktingar. Detta trots att flyktingströmmarna är större nu än någonsin sedan slutet av andra världskriget. Finland måste ta sitt internationella ansvar. Vår flyktingpolitik måste vara baserad på mänsklighet och skydd för mänskliga rättigheter. Ingen får tvingas leva i otrygghet och elände. Att höja flyktingkvoten är ett bra sätt att på lång sikt hjälpa människor som befinner sig i en svår situation. Flyktingkvoten bör höjas betydligt och gradvis. Just nu tar Finland emot många asylsökande vilket motiverar en något lägre flyktingkvot än på längre sikt. Därför föreslår jag att flyktingkvoten höjs från 750 till 2 500 flyktingar. 

Försvaret

Den moderna försvarsmakten upprätthåller ett regionalt försvarssystem som täcker hela landet och där försvarsförmågan grundar sig på försvarssystemets kapaciteter och på det stöd som fås genom nationellt och internationellt samarbete. Den parlamentariska utredningsgrupp som leds av Ilkka Kanerva konstaterade att finansieringsnivån när det gäller Försvarsmakten måste höjas under hela ramperioden. Den tilläggsfinansiering som utredningsgruppen föreslår räcker endast till för att upprätthålla den nuvarande kapaciteten. Det behövs dock tilläggsfinansiering för materielanskaffningar, till exempel för att ersätta Hornetplanen och marinens stridsfartygskapacitet. 

Den nuvarande försvarsbudgeten är inte tillräcklig för de behövliga materielinvesteringarna, för att inte tala om behovet av att ersätta till exempel Hornetplanen. Om inte finansieringsnivån höjs tvingas man ge avkall på både materielanskaffningarna och verksamheten, exempelvis antalet terrängdygn. Redan nu tvingas man finansiera omkostnaderna på bekostnad av materielanskaffningar. Jag anser att detta är en synnerligen beklaglig och rentav farlig utveckling.  

Utvecklingsbiståndet

Svenska riksdagsgruppen anser att målsättningen ska vara att på lång sikt komma upp till FN:s mål på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Detta är en målsättning Finland redan länge har förbundit sig till. Vi vill att Finland ska vara en pålitlig aktör i det internationella utvecklingsarbetet och en nation som tar ett ansvar i biståndspolitiken. Vi kan inte acceptera att utvecklingsbiståndet slaktas med en tredjedel som regeringen föreslår och vi vill återställa verksamhetsförutsättningarna för biståndsarbetet. 

Statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna (SRR 1/2015 rd) visar att regeringen har en korrekt lägesbild av det allvarliga ekonomiska läget i vårt land. Likaså är regeringens mål för att balansera upp de offentliga finanserna välkomna. Kristdemokraterna stöder helt regeringens mål att bryta den ökande skuldsättningen i förhållande till bruttonationalprodukten före valperiodens slut och att inga nya lån ska tas efter 2021. Också målet att inte öka det totala skattetrycket är viktigt. Men alla de instrument som regeringen tänker använda sig av bidrar inte till måluppfyllelse. Felaktiga slutsatser om hur åtgärder inverkar på ekonomin kan leda till att regeringen misslyckas med att nå sina centrala ekonomisk-politiska mål. 

De ekonomiska utsikterna

Regeringens tillväxtprognoser är måttfulla, och regeringen inser vilka risker som följer av den internationella ekonomin. Enligt prognosen i redogörelsen kommer den ekonomiska tillväxten att vara 1,3 procent 2016. De senaste prognoserna förutspår en ännu lägre tillväxt. Enligt redogörelsen kommer den privata konsumtionen att växa långsammare på grund av realinkomsternas anspråkslösa utveckling. Samtidigt antar regeringen att den inhemska efterfrågan kommer att sätta fart på den ekonomiska tillväxten. Därför förutspår den en ekonomisk tillväxt på 1,4 procent 2017. Detta trots att regeringen genom sina egna åtgärder håller på att försämra löntagarnas och pensionärernas köpkraft. Det går inte bygga en hållbar ekonomisk politik på motstridiga antaganden och felaktiga bedömningar av effekterna av de egna åtgärderna. 

Trots den svaga ekonomiska tillväxten tror regeringen att den får arbetslösheten att börja minska redan nästa år. Samtidigt gör regeringen nedskärningar i sysselsättningsanslagen, bland annat i lönesubventionen och startpengen för företagare, trots den låga utgångsnivån. Regeringen har blivit tvungen att i sin fjärde tilläggsbudget för 2015 kraftigt öka anslaget för bostadsbidrag till följd av långtidsarbetslösheten. Trots det är regeringen inte beredd att satsa på åtgärder mot denna arbetslöshet. 

Det verkar som om regeringen skulle räkna med att de föreslagna åtgärderna för att öka konkurrenskraften förbättrar sysselsättningen och får fart på den ekonomiska tillväxten redan 2017. Det ter sig klart att särskilt den finländska exportindustrins konkurrenskraft måste förbättras. Regeringens åtgärder för att stärka konkurrenskraften kommer i bästa fall att få effekt om flera år. Genom sina egna åtgärder äventyrar regeringen utsikterna för en långsiktig arbetsfred och återhållsamma lönekrav. Om man vill stärka Finlands konkurrenskraft på ett hållbart sätt behövs det ett verkligt samhällsfördrag som bygger på ett omfattande samförstånd och en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter och alla riksdagspartier. På det sättet går det att undvika konflikter på arbetsmarknaden. Regeringens åtgärder leder också till att den privata sektorns lönenivå kommer att bli en av de viktigaste frågorna i framtida riksdagsval. Detta är inte på något sätt önskvärt. Lönerna bör även i fortsättningen avtalas på arbetsmarknaden och möjligheterna till lokala avtal stärkas. 

Inkludering i ramen av överföringen till Rundradion

Enligt redogörelsen ska finansieringen av Rundradion (Yle) inkluderas i ramen. Samtidigt slår regeringen fast att de årliga nivåförhöjningarna slopas senast 2019. Det är viktigt att garantera Yles oberoende och därför borde besluten om Rundradions finansiering ha fattats parlamentariskt. Regeringen respekterar inte denna viktiga princip när den på egen hand beslutade om nivån på finansieringen och raminklusionen. 

Anpassningen av statsfinanserna under valperioden 2016—2019

Det är viktigt att anpassa de offentliga finanserna och regeringens uppskattning av anpassningens storleksordning är riktig. Däremot är de valda sparobjekten delvis felaktiga. Sparbetinget i fråga om utvecklingssamarbete, utbildning och sjukförsäkringsersättningar är alltför stort. En långvarig recession kräver i och för sig utgiftsdisciplin inom de offentliga finanserna, men besparingarna ska ändå inte försämra förutsättningarna för framtida tillväxt. Också under ekonomiskt svåra tider ska man sörja för social rättvisa. 

Utrikesministeriets förvaltningsområde

De omfattande nedskärningar som regeringen föreslår i utvecklingssamarbetet är oskäliga och drabbar dessutom frivilligorganisationerna värst. Organisationer som hjälper flera hundra tusen och till och med miljoner av världens fattigaste blir tvungna att säga upp upp till hälften av sina anställda. projekt måste avbrytas plötsligt och redan utfört arbete hotar att gå om intet. Frivilligorganisationerna besitter expertis i fråga om målländernas kultur och förhållanden. Det bistånd de lämnar riktas bland annat via utbildningsinsatser och hälso- och sjukvård direkt till de allra fattigaste i målländerna så att de kan komma ur fattigdomen. Samtidigt utför de ett viktigt arbete i hemlandet när de upplyser finländarna om globala kriser och deras följder. Organisationerna bedriver sitt utvecklingssamarbete effektivt och utan tung administration. Därför bör de anslagna medlen styras om till deras projekt. 

Genom utvecklingssamarbetet kan också hoten mot våra egna medborgare minskas. Det gäller såväl terrorism, drog- och människohandel som pandemier och stora flyktingströmmar. De föreslagna nedskärningarna skrotar alla försök att hjälpa de asylsökande i ursprungsländerna. 

Inrikesministeriets förvaltningsområde

Regeringens strävan är att hålla polisens serviceförmåga och verksamhetens kvalitet på nuvarande nivå under ramperioden, men samtidigt görs anslagsnedskärningar på 1 miljon euro 2018 och 2 miljoner euro 2019. Här blundar planen för det ökande trycket på polisens arbete till följd av flyktingkrisen. Dessutom är också gränsbevakningsväsendets och migrationsförvaltningens resurser underdimensionerade i förhållande till de ökande utmaningarna. Inrikesministeriets hela förvaltningsområde har genomgått en strukturreform. Arbetet har effektiviserats och administrationen bantats ned. Därför är det osannolikt att verksamheten skulle kunna effektiviseras ytterligare på det sätt som ramarna förutsätter. Det krävs tillräckliga resurser för en långsiktig utveckling av verksamheten inom de myndigheter som ansvarar för den inre säkerheten. 

Undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde

Vi tog oss ur den förra stora recessionen med hjälp av satsningar på forskning, utveckling och in-novationer. Samma metoder borde tillämpas denna gång, men i stället föreslår regeringen orimligt drastiska nedskärningar i utbildningen och forskningen. Det eftersträvade produktivitetssprånget kräver nya innovationer och ny kompetens, och det är inget som föds utan resurser för vetenskap och utbildning. Tilläggssatsningarna på regeringens spetsprojekt kommer inte att kunna kompensera bortfallet i basfinansieringen. Många högskolor samarbetsförhandlar och säger upp personal. Vi kristdemokrater anser att regeringen planerar alltför kraftiga nedskärningar i universitetens basfinansiering. Vi föreslår att nedskärningarna halveras i syfte att trygga forskningen och utbildningen. 

Regeringen skär i kommunernas statsandelar för förskoleverksamhet. Nedskärningen baseras på att gruppstorlekarna ökar från 21 till 24 barn i heldagsvård. Det är fortsatt tre vuxna som ska ansvara för en sådan grupp. Ändringen innebär att det går att öka gruppstorleken ytterligare med barn i deltidsvård. Det kommer att finnas fler sådana barn i och med att rätten till förskoleverksamhet inskränks. Alltför stora barngrupper försämrar möjligheterna att bemöta och beakta barnet individuellt och att stödja barnets utveckling och inlärning. Detta får effekter långt senare i barnets liv och kan exempelvis försämra skolframgången. Vi kristdemokrater föreslår att regeringen inte ökar gruppstorlekarna inom förskoleverksamheten. 

Grundskolorna har sedan 2010 fått särskilt understöd från staten för att kunna ha mindre undervisningsgrupper, men regeringen vill slopa dessa medel nästa år. Med färre elever i gruppen har läraren bättre möjligheter att bemöta varje elev individuellt och att stödja elevernas utveckling och lärande. Vi föreslår att understödet för mindre grupper inom den grundläggande utbildningen ska kvarstå.  

Kommunikationsministeriets förvaltningsområde

Regeringens satsningar på bastrafikledshållningen behövs och är välkomna. Men de är alltför små. Det eftersatta underhållet av vägnätet uppskattas till cirka 2 miljarder euro. De tilläggssatsningar som regeringen presenterat för ramperioden räcker inte till för att rädda vägnätet och spårvägarna. Det krävs större satsningar och en fullgod prioritetsplanering. 

Regeringen överför medel från utvecklingsprojekt till bastrafikledshållning. Nivån på anslagen för investeringar i transportnätet under ramperioden är därför alarmerande låg. Exempelvis har inga anslag reserverats för nya projekt nästa år, och anslagen för de kommande åren är alltför små. Det är viktigt att hålla vägnätet i skick, men vill man skapa betingelser för ekonomisk tillväxt behövs det också effektiva investeringar som näringslivet och alla vägtrafikanter har nytta av. 

Regeringen tänker köpa mindre kollektivtrafiktjänster, vilket är en nedskärning som försämrar levnadsförhållandena för dem som inte har råd eller möjlighet att ha egen bil. Ett gallrat servicenät, såsom skolnätet och hvc-nätet, ökar avstånden till serviceställena. Kollektivtrafikens betydelse ökar när bostadspriserna stiger på de stora tillväxtorterna, och tätorter uppförs längs järnvägen i enlighet med planerna. Nedskärningarna i stödet till fjärrtågstrafiken är ogynnsamma för denna utveckling och ökar dessutom personbilstrafiken. Kollektivtrafiken är nödvändig både socialt och ekologiskt. 

Arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde

Regeringen har beslutat skära i anslagen för sysselsättnings- och företagspolitiken trots att arbetslöshetsläget förvärras och långtidsarbetslösheten ökar. Det räcker inte med små satsningar på mer privat arbetsförmedling för att fylla tomrummet när den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen får allt mindre resurser. I stället för att ha utdragen arbetslöshet, måste vi stödja aktiva åtgärder som förbättrar möjligheterna till egenanställning genom företagande, eller ge människor tillfälle att komma ut i arbetslivet med hjälp av lönesubvention eller återgå i arbete efter långvarig arbetslöshet eller någon annan frånvaroorsak. Lönesubvention är en åtgärd som följer efter arbetsprövning, arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, sysselsättningspolitisk utbildning och läroavtalsutbildning. Vi kristdemokrater vill se tilläggsanslag för startpengar och lönesubventioner. 

Regeringen har beslutat att förkorta arbetslöshetsunderstödet med etthundra dagar, dvs. från 500 till 400 dagar, från ingången av 2017. Om tiden i förvärvslivet understiger tre år kommer den inkomstrelaterade ersättningen att förkortas från 400 till 300 dagar. Det förekommer stora regionala variationer i möjligheterna att få jobb. Förkortade perioder med inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning kommer inte att kunna fungera som sysselsättningsincitament i regioner med svår arbetslöshet. Däremot skulle en möjlighet att använda den inkomstrelaterade ersättningen under de 100 sista dagarna av perioden som en lönesubvention skulle göra det lättare för en arbetslös att få arbete när den perioden tar slut. Detta skulle också minska på de böter som kommunerna blir tvungna att betala om de inte lyckas sysselsätta eller anvisa studie- eller praktikplats till en långtidsarbetslös person. 

Regeringen vill avveckla kompetensprogrammet för unga vuxna som ingått i ungdomsgarantin. Samtidigt får unga vuxna sämre möjligheter att komma in på läroavtalsutbildning. Vi kristdemokrater föreslår att ungdomsgarantin och de anknytande satsningarna på läroavtalsutbildning ges en fortsättning genom ett tillskott på 20 miljoner euro. Likaså vill vi återta regeringens nedskärningar i fråga om ungdomsverkstäder och uppsökande ungdomsarbete. Ungdomsverkstäder och uppsökande ungdomsarbete är den typen av förebyggande insatser där anslagen betalar sig mångfalt. 

Vi efterlyser omedelbara åtgärder för att förbättra småföretagens villkor och uppmuntra till företagsamhet. Regeringsprogrammet nämner ett företagaravdrag på 5 procent, men det ingår inte i regeringens budgetproposition för nästa år. Det är småföretagen som kan skapa de jobb som behövs i de lägen där den offentliga sektorn och storföretagen gör personalnedskärningar. Det krävs skattelättnader för småföretagarna för att de privata investeringarna ska öka. Ett företagaravdrag på 5 procent beräknas kosta 131 miljoner euro. På längre sikt kommer samhället att få igen sina satsningar på företagsverksamhet genom ökande skatteinkomster och mindre arbetslöshetskostnader. 

Energipolitiken

Det krävs nya modiga utspel i fråga om förnybar energi för att få fart på den ekonomiska tillväxten och förbättra förutsättningarna för en hållbar utveckling. Men regeringen tänker i stället sänka anslaget för energipolitik från 387 till 367 miljoner euro under ramperioden. Stora framsteg har gjorts de senaste åren när det gäller att ta fram anordningar som utnyttjar förnybar energi allt bättre. Nya förbättringar håller på att göras tack vare forskning, utveckling och innovationer inom branschen. De lämpar sig också allt bättre för produktion av elenergi och kraftvärmeproduktion. Vårt samhälle kommer att ha betydande nytta av ökad användning av förnybar energi: behovet av importerad energi minskar, dvs. självförsörjningsgraden ökar, samtidigt som vi främjar kretsloppsekonomin, bekämpar klimatförändringen och utvecklar nya exportprodukter. 

Social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde

Vi kristdemokrater anser att det är fel att låta de allra fattigaste stå för kostnaderna för recessionen. Dessutom är det svårt att motivera ett sådant tillvägagångssätt, eftersom nedskärningarna mycket sannolikt leder till merkostnader på både kort och lång sikt. Att slopa bostadsbidraget för pensionärer, skära i läkemedelsersättningarna, halvera FPA-ersättningen för privata hälsovårdstjänster och göra andra nedskärningar som berör den åldrande befolkningen kan få samlade effekter som leder till stora problem. Allt fler tvingas söka utkomststöd. 

Regeringen vill att pensionärerna ska omfattas av det allmänna bostadsbidraget, vilket gör att de får sämre rätt till bostadsbidrag. Ändringen kommer att drabba ensamboende äldre i synnerhet. Följden blir att många tvingas söka utkomststöd. Regeringens förslag att höja garantipensionen är ett steg i rätt riktning men det är inte tillräckligt. Vi föreslår att bostadsbidraget för pensionärer ska finnas kvar och att garantipensionen ska höjas mer. 

Vi ställer oss inte bakom regeringens planer på att skära ner utgifterna för läkemedelsersättningar. I stället föreslår vi att de anslag som frigörs när initialsjälvrisken höjs ska användas för att sänka det årliga avgiftstaket för läkemedelsersättningar. Då dirigeras samhällets stöd bättre till dem som behöver regelbunden och långvarig läkemedelsbehandling. Samtidigt underlättas den ekonomiska situationen för många äldre. 

Regeringen tänker sänka ersättningarna för läkar- och tandläkararvoden enligt sjukförsäkringslagen. Detta bottnar i tidigare minskningar i ramarna. En så här stor nedskärning i ersättningarna för privata läkartjänster kan leda till att människorna allt mer söker sig till den offentliga hälso- och sjukvården. Då blir köerna längre framför allt till den offentliga tandvården men också till primärvården. Slutligen blir kostnaderna större än inbesparingarna. 

Personer med celiaki har kunnat få kostersättning för merkostnaderna vid glutenfri kost. Regeringen föreslår att ersättningen slopas. Celiaki är en allvarlig ärftlig sjukdom och den enda behandlingen är livslång glutenfri eller naturligt glutenfri diet. Kosten är alltså medicin för människor med celiaki. Det är samhällets uppgift att se till att de som lider av sjukdom har rätt att få mat på jämlika villkor och till skäligt pris. 

Statens gemensamma datasystemprojekt

Offentliga aktörer måste allt mer upphandla datasystem gemensamt. Det kräver bättre ledarskap. Ett av de största problemen med dagens praxis är att man tekniskt binder upp sig till en enda leverantör och till stora kostnader för förvärv, drift och uppdatering. Upphandlingen måste i fortsättningen genomföras på så sätt att många inhemska aktörer kan bygga och komplettera ett öppet system. Det krävs mer satsningar på kompatibilitet och öppna gränssnitt, framför allt på utveckling utifrån öppen källkod. 

Inom vårdreformen måste man särskilt fästa uppmärksamhet vid att datasystemen ska fungera. De olika aktörernas programvara bör fungera tillsammans, utan problem förstå varandra och spara data enligt öppna standarder. Då blir det lättare att överföra data och ingen enskild leverantör kan ta struptag på den offentliga instans som beställt programvaran. 

Det går att spara mycket redan genom att gemensamt upphandla programvara. Ministeriernas, kommunernas och sjukvårdsdistriktens utgifter för informations- och kommunikationsteknik bör minskas genom centraliserad styrning. Alla offentliga projekt för informations- och kommunikationsteknik måste få en samlad förvaltning där de anställda har spetskompetens på området. 

Inkomster och beskattning i statsbudgeten

I den kristdemokratiska skattepolitiken ligger tyngdpunkten inom beskattningen på sådant som är skadligt för människorna och samhällsekonomin. Samtidigt lindras skatterna på arbete och företagsamhet genom riktade åtgärder, till exempel ett företagaravdrag på 5 procent. 

Regeringen planerar extra intäkter på 270 miljoner euro från skatten på tobak 2019. Skattehöjningarna ska genomföras stegvis under ramperioden. Med tanke på folkhälsan finns det skäl att skärpa alkohol- och tobaksbeskattningen enligt en snabbare tidsplan. Ett högre pris leder till att samhällets kostnader orsakade av tobak och alkohol minskar. Resandeinförseln kan dämpas genom att tullbevakningen utökas. 

När beslutet om utsläppshandel fattades 2004 uppstod det en situation där priset på elenergi steg och vattenkraftverken och kärnkraftverken fick oförtjänt nytta eftersom de inte omfattades av utsläppshandeln men fick högre pris för sin el på grund av prissystemet. Regeringen Katainen lade fram ett förslag om en så kallad windfallskatt som skulle ge staten en del av värdestegringen. Men förslaget föll på att kommissionen inte blev klar med sin bedömning av om det stred mot stödreglerna. Om kommissionen kommer med en positiv bedömning finns det skäl att genomföra windfallskatten. Finland bör aktivt driva på frågan i kommissionen.  

Svart ekonomi

Enligt ett mål som finns inskrivet i regeringsprogrammet ska regeringen under ramperioden försöka få 150 miljoner euro i extra inkomster genom att koncentrera företagsskattebasen och bekämpa svart ekonomi. För att målet ska nås bör mer resurser sättas in på att motverka svart ekonomi. I stället för att satsa valde regeringen att skära ner anslagen för bekämpning av svart ekonomi och att lägga ner programmet för att bekämpa svart ekonomi. Vi kristdemokrater välkomnar regeringens val att återta de här besluten, men väntar oss alltjämt konkreta förslag om bekämpningen av svart ekonomi. I vårt eget alternativ föreslår vi ett tillskott på 20 miljoner euro för att anställa mer personal inom skatteförvaltningen, tullen och polisen för att bekämpa svart ekonomi. Tillskotten möjliggör redan 2016 de extra inkomster som regeringen vill ha. Utöver engångsböter och straffskatter ökas den avskräckande effekten och det bidrar också till fri och hederlig konkurrens.