Finland befinner sig i ett allvarligt ekonomiskt läge som dessutom har tillspetsats under slutet av 2015, delvis till följd av regeringens agerande. Finansminister Stubb medger att nedskärningarna på kort sikt försämrar den ekonomiska tillväxten. Besparingarna drabbar de minst gynnade grupperna i samhället medan höginkomsttagarna inte förväntas göra några ekonomiska uppoffringar. Regeringens handlande minskar samhörigheten och känslan av rättvisa i samhället. 

Regeringens åtgärder för att främja tillväxten (de s.k. spetsprojekten) har inte övertygat internationella observatörer, t.ex. Standard & Poor´s). Regeringen låter med avsikt bli att åtgärda den ökande arbetslösheten och står på tröskeln till att ödelägga arbetsavtalsystemet, vilket försämrar möjligheterna att nå inkomstavtal som gynnar samhällsekonomin. Förtroendet naggas i kanten på alla nivåer på grund av regeringens handlande. 

Socialdemokraterna föreslår ändringar i lagen om inkomstskatteskalan för att uppnå en rättvis beskattning som främjar sysselsättningen. Finansieringen av det nordiska välfärdssamhället kräver att skattebasen breddas och att finansbranschen gör en större insats.  

Det finns all orsak att lindra beskattningen av arbete eftersom ökad köpkraft samtidigt ökar efterfrågan och gagnar framför allt servicebranchen. Det arbetsinkomstavdrag som regeringen föreslår försämrar relativt sett pensionärernas ställning klart, vilket går stick i stäv med vad vissa regeringspartier lovade före valet. SDP skulle däremot stärka pensionärernas köpkraft genom att höja pensionsinkomstavdraget lika mycket.(LM 25/2015 rd — Lindtman, sd., m.fl.). Pensionärernas nettoinkomster måste öka lika mycket som löntagarnas under 2016. 

Arbete beskattas strängare i Finland än i EU-länderna i genomsnitt (2012 års uppgifter). När inkomstslagen specificeras i beskattningshänseende enligt arbete, konsumtion och ägande (samt i avkastning av kapital) är sist nämnda kategori relativt lindrigt beskattad och ligger ungefär 45 procent under EU-genomsnittet. Det är ohållbart att regeringen inte gör något för att balansera den offentliga ekonomin och Finlands enligt internationell måttstock snedvridna skattestruktur genom att gripa in i beskattningen av ägande. SDP:s alternativ är rättvisare och innebär att beskattningen av arbete lindras medan beskattningen av ägande skärps på ett skäligt sätt.  

Beskattningen av förvärvsinkomster

I regeringen Sipilläs program står det att skatten på förvärvsinkomst inte ska stiga i någon inkomstklass. Men redan under den första budgetmanglingen ändrades denna linje och regeringen beslutade höja skatteprocenten i den fjärde skatteklassen (över 72 300 euro per år) till samma nivå som i den högsta skatteklassen (över 90 000 euro per år). Den högsta skatteklassen sammanslogs med skatteklassen strax under, vilket innebär att alla som har en årsinkomst som överstiger 72 300 euro beskattas enligt samma procent. Finansminister Stubb motiverade inte skatteskärpningen med det generella behovet att öka finansieringen av det allmänna, såsom när det gällde årliga nedskärningar på nästan en miljard för de minst gynnade samhällsmedlemmarna, utan med de ökade kostnaderna för invandringen. En sådan ovanlig öronmärkning är ett klart besked om att regeringen så långt möjligt vill undvika att dra med de välbärgade i de gemensamma ansträngningarna. 

När de två högsta skatteklasserna slås ihop innebär det att de som förtjänar 72 300—90 000 om året kommer att omfattas av den s.k. solidaritetsskatten, vilket kan anses motiverat. Samtidigt ligger beskattningen av personer med de högsta inkomsterna på oförändrad nivå, vilket innebär att den som förtjänar 9 000 euro i månaden har samma skatteprocent som den som förtjänar 6 000 euro. 

Socialdemokraterna föreslår att 2015 års inkomstklasser bibehålls oförändrade och att den så kallade solidaritetsskatten för personer som förtjänar över 90 000 fortsättningsvis ska vara två procentenheter högre än i inkomstklassen strax under. Då skulle skatteprocenten för dem som förtjänar över 90 000 euro om året vara 33,75.  

Grundavdrag vid kommunalbeskattningen

Bestämmelser om grundavdraget vid kommunalbeskattningen finns i 106 § i inkomstskattelagen. Enligt SDP:s uppfattning kräver en rättvist riktad beskattning att grundavdraget ligger på en skälig nivå och är högre än i regeringens proposition. 

I lagmotion LM 25/2015 rd (Lindtman, sd, m.fl.) föreslår SDP att grundavdraget ska vara 3 260 euro år 2016. Om nettoförvärvsinkomstens belopp efter övriga avdrag överstiger fullt grundavdrag, ska avdraget minskas med 18 procent i fråga om den överskjutande inkomsten. Årsinkomstens nettobelopp för dem som får inkomst av dagpenning skulle stiga med cirka 60 euro jämfört med propositionen. 

Grundavdraget beviljas till fullt belopp vid en dagpenningsinkomst om 3 260 euro per år, en löneinkomst om cirka 5 500 euro per år och en pensionsinkomst om cirka 11 300 euro per år. För mottagare av dagpenningsinkomst har grundavdraget en effekt på en inkomst på upp till cirka 19 500 euro per år, för mottagare av löneinkomst på upp till cirka 24 900 euro per år och för mottagare av pensionsinkomst på upp till cirka 21 700 euro per år. 

Om en skattskyldig fysisk person har en nettoförvärvsinkomst som efter övriga avdrag inte överstiger 2 970 euro, ska detta belopp enligt den gällande bestämmelsen dras av från den nämnda inkomsten. Eftersom grundavdraget beviljas efter att de andra inkomstavdragen gjorts, gäller det mottagare av dagpenningsinkomster, löneinkomster och pensionsinkomster på olika inkomstnivåer på grund av de avdrag av varierande storlek som ska göras från nämnda inkomster.  

Arbetsinkomstavdrag

I Finland beskattas arbete relativt hårt och därför är det motiverat att lindra beskattningen genom att höja arbetsinkomstavdraget, trots att den omedelbara konsekvensen blir att balansen i de offentliga finanserna rubbas med 450 miljoner euro, vilket framför allt drabbar kommunerna. Regeringen säger att arbetsinkomstavdraget främst gynnar låg- och medelinkomsttagare, men i själva verket sträcker sig avdragets verkningar även till de som förtjänar upp till 119 000 euro per år. Dessa personers månadsinkomst är 9 500 euro. 

Även om solidaritetsskatteklassen nu med stora gester breddas från inkomster på 90 000 euro till inkomster på 72 300 euro kommer också höginkomsttagarna att gynnas av arbetsinkomstavdraget. I själva verket lindrar regeringen beskattningen av höginkomsttagare så att nettoinkomsten till och med på riksdagsledamotsnivå (76 500 euro om året) åtminstone bibhålls oförändrade. Största delen av nedskärningarna gäller de som har betydligt lägre inkomster och summan av regeringens skattepolitik blir ett tudelat folk utan känsla för solidaritet. 

I SDP:s modell skulle arbetsinkomstavdraget fördelas mycket rättvisare än i regeringens förslag. Maximibeloppet av det arbetsinkomstavdrag som regleras i 125 § i inkomstskattelagen skulle höjas till 1 260 euro och inflödesskattesatsen till 11,8 procent, såsom i regeringens proposition. Men SDP:s modell gynnar bättre medelinkomsttagarna (år 2014 var medianen 3 308 euro/månad) eftersom vi föreslår ett den övre inkomstgränsen höjs från 33 000 till 37 000 euro. SDP:s alternativ är inte heller lika generöst gentemot höginkomsttagarna som regeringens förslag, eftersom minskningsprocenten skulle vara 1,46 i stället för 2,12. När nettoförvärvsinkomsten uppgår till cirka 97 000 euro beviljas inte längre något arbetsinkomstavdrag. 

SDP gynnar således i verkligheten låg- och medelinkomsttagarna men är samtidigt ungefär 8 procent fördelaktigare för statsfinanserna än regeringens förslag. 

I överensstämmelse med lagmotion LM 25/2015 (Lindtman, sd, m.fl.) borde pensionsinkomstavdraget höjas så att pensionstagarnas nettoinkomst ökar på motsvarande sätt som löntagarnas, som drar nytta av arbetsinkomstavdraget. SDP föreslår att pensionsinkomstavdraget i kommunalbeskattningen bestäms till 51 procent och koefficienten till 1,43. I statsbeskattningen är pensionsinkomstavdragsprocenten enligt SDP:s modell 44 och koefficienten 3,9. 

Ränteavdraget för bostadsskuld

Bostadsskuld är enligt 58 § i inkomstskattelagen skuld som hänför sig till anskaffning eller grundlig reparation av en stadigvarande bostad för den skattskyldige eller hans eller hennes familj. Avdraget görs i första hand från kapitalinkomsten. 

Den övre gränsen för maximal avdragsgillhet för räntor på bostadslån har redan tidigare sänkts så, att avdraget var 85 procent under skatteåret 2012, 80 procent under skatteåret 2013 och 75 procent under skatteåret 2014. Även om sänkningen är till nackdel för de som har bostadsskuld är den årliga effekten inte särskilt kännbar och ändringarna är skäliga och förutsägbara.  

Förslaget i regeringsprogrammet, enligt vilket avdragsrätten skulle sjunka från 2016 med 10 procentenheter per år, är däremot oskäligt med tanke på barnfamiljers svåra ekonomiska läge och att de befinner sig mitt uppe i livet. Bolåntagarna har all rätt att förlita sig på den redan överenskomna tidtabellen och justera sina ekonomiska förväntingar i enlighet med den. 

SDP föreslår en återgång till en årlig minskning med 5 procent. En skattskyldig har rätt att från sina kapitalinkomster dra av 60 procent av räntorna på sina bostadsskulder skatteåret 2016, 55 procent skatteåret 2017 och 50 procent skatteåret 2018. Avdraget görs i första hand från kapitalinkomsten.  

Donationsavdrag för fysiska personer

Regeringen föreslår en ny 98 a § i inkomstskattelagen om donationsavdrag för fysiska personer. Avsikten är att fysiska personer och dödsbon från sin nettoförvärvsinkomst får dra av en penningdonation på minst 850 euro och högst 500 000 euro som gjorts för att främja vetenskap eller konst till ett universitet eller en högskola inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som får offentlig finansiering eller till en universitetsfond i anknytning till dessa. 

En temporär bestämmelse med anknytning till ändringar i universitetslagen gällde 2009—2012 och syftade till att uppmuntra universiteten till medelanskaffning. Den nya bestämmelsen skulle vara permanent. I den temporära bestämmelsen var den övre gränsen för avdragbarhet 250 000 euro. Samma övre avdragsgräns gäller enligt IsKL 57 § för donationer som samfund gör. I propositionen motiveras det inte alls varför den övre gränsen nu ska fördubblas och vara 500 000 euro. 

Tydlighet och transparens är viktiga principer för god beskattning. Finansutskottet påpekar i sitt betänkande att man under de senaste åren försökt minska antalet avdrag utom sådana som är direkt kopplade till inkomstens förvärvande. Men av propositionen framgår det på intet sätt varför regeringen vill återinföra donationsrätten. Donationsrätten kunde tänkas fungera som en anspråkslös kompensation för de nedskärningar regeringen i övrigt gör i universitetens anslag. Budgetpropositionen för 2016 minskar finansieringen av universiteten med 75 000 000 euro medan donationsavdragen har beräknats inbringa 5 000 000 euro (6,7 %). Självklart vore det bäst med tanke på finansieringen av högskolorna att återta alla nedskärningar. 

Eftersom syftet med lagen uttryckligen är att förbättra de finska högskolornas ställning föreslår SDP att avdragsrätten begränsas till att enbart gälla donationer inom Finland. Regeringen har inte fört fram några skäl utifrån EU-lagstiftningen som skulle kräva att avdragsrätten måste gälla universitet inom hela EES-området. 

Gränserna för avdrag som inte hänför sig till inkomstens förvärvande är i allmänhet mycket låga. Förvärvsinkomstavdragets maximibelopp är 3 570 euro/år och hushållsavdragets 2 400 euro/år. Så mycket mera uppseendeväckande är det därför att donationsavdragets maximibelopp är exceptionellt höga 500 000 euro/år. Inga andra avdrag når upp till den nivån. 

I propositionen nämns inte heller något om hur stor del av sin beskattningsbara inkomst en fysisk person kan dra av. Det är därför i teorin fullt tänkbart att alla som har en beskattningsbar inkomst på mer än 850 euro kan donera en summa som motsvarar hela den beskattningsbara inkomsten och dra av den till fullt belopp. Eftersom det är möjligt att yrka att avdrag ska beaktas redan i förskottsinnehållningen behöver man inte ens spara ihop till donationsbeloppet på förhand utan man kan exempelvis månatligen överföra ett belopp som motsvarar skatten till valbar högskola. 

Blotta tanken på att man i teorin kan styra sin skatt till fullt belopp till den mottagare man själv önskar måste avvisas. 

Den kalkylerade skatteförlusten på grund av donationsskatten är bara en promille av den skatteförlust den möjliggör. 

Ännu konstigare ter sig det högsta avdragsbeloppet eftersom det är mycket få fysiska personer som kan dra nytta av det. Enligt statistik från Skatteförvaltningen fanns det i fjol 4 100 personer (en promille av inkomsttagarna) I Finland med beskattningsbara inkomster på mer 300 000 euro. Följaktligen finns det sannolikt högst hundra personer med maximal avdragsrätt, men kanske bara ett tiotal personer. När den övre gränsen för avdragsrätten höjs så här kraftigt i relation till jämförlig lagstiftning, ligger det nära till hands att åtgärden bara vänder sig till den rikaste eliten och därmed rentav kan äventyra likabehandlingen av medborgarna. 

Det är sannolikt personer med inkomster på mer än 100 000 euro om året som mest kommer att utnyttja avdragsrätten för donationer eftersom de har högre utbildningsnivå och större kunskaper om skatteplanering. De utgör 1,5 procent av alla inkomsttagare och betalar 29 procent i skatt på sina förvärvsinkomster. Ser man till alla skattebetalare är ett stort skattebortfall en mycket teoretisk fråga, men beträffande de mest förmögna förmodligen en sannolikhet. 

Följaktligen föreslår vi i SDP att den övre gränsen för fysiska personers och dödsbons rätt göra avdrag på donationer till högskolor sätts vid 250 000 euro. 

Avdraget ska få göras både på beskattningsbara inkomster och på skatter, precis som hushållsavdraget, som inte heller är något avdrag för inkomstens förvärvande. Bara en del av de berättigade hushållsutgifterna får dras av, och samma princip bör tillämpas på avdraget för donationer. 

Vi i SDP föreslår att avdraget ska göras på skatten, inte på förvärvsinkomsterna. 

I de nordiska välfärdsstaterna är det yttersta syftet med skatterna att finansiera offentliga tjänster och transfereringar utan att skattebetalarna själva direkt kan påverka vad pengarna används till. Detta gäller såväl fördelning som belopp. Skattebetalarna är således jämlika oberoende av sin skattebetalningsförmåga. Ingen kan välja att med sina skatter finansiera de tjänster eller förmåner som de själva har nytta av, gynna verksamhet av relevans för dem själva eller att bara i begränsad omfattning finansiera förhatliga aktiviteter. Det finns en sorts brandvägg mellan insamlingen och fördelningen av skattemedel. 

Det är ett grovt brott mot principerna i vår finländska beskattning om skattskyldiga får låta alla eller en betydande del av sin beskattningsbara inkomst gå till ändamål av relevans för dem själva. Om vi godtar ett sådant etiskt paradigmskifte, finns det ingenting längre som hindrar att donationsavdraget utsträcks till flera andra områden.  

Permanent avdragsrätt för donationer till högskolor i den tappning som regeringen föreslår är ett steg mot beskattning à la carte, som tillåter att personer med stora skattebelopp själva bestämmer vad de vill finansiera. Det är ett enormt stort ingrepp som inskränker demokratiskt valda beslutfattares handlingsfrihet, minskar rättvisan i samhället och försvårar möjligheterna att finansiera offentliga tjänster på ett vettigt sätt. 

Följaktligen föreslår vi i SDP att avdraget ska vara högst 40 procent av donationen och 50 procent av skattebeloppet. 

Regeringen ger dessutom ingen förklaring till varför den nedre gränsen för avdragsrätt är 850 euro på samma sätt som för sammanslutningar. Också detta kan ses som ett problem i ett jämlikhetsperspektiv. Varför ska en person med mindre än 850 euro i beskattningsbara inkomster efter alla andra avdrag inte få göra avdrag för mindre donationer? Självrisken för hushållsavdraget är 100 euro. Även om kostnaderna är bara några tiotals euro över hundraeurosstrecket, är de avdragsgilla. 

SDP vill utsträcka donationsavdraget till lag- och medelinkomsttagare som tycker det är viktigt att personligen kunna stödja vetenskap och konst. Det minsta avdragsbeloppet föreslås vara 100 euro. 

Beskattningen av kapitalinkomster

Regeringen föreslår att den högsta skattesatsen för kapitalinkomster höjs från 33 till 34 procent och att 124 § 2 mom. i inkomstskattelagen och lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst ändras. 

I de allmänna motiven till denna reservation framhåller vi att Finland internationellt sett beskattar förmögenhet relativt lindrigt. Å andra sidan signaleras det att alla ska dra sitt strå till stacken i det rådande ekonomiska läget. Men regeringen kräver inte på långt när lika stora uppoffringar av de välbeställda som av de mest utsatta. Av rättviseskäl måste också personer med kapitalinkomster bidra med sin beskärda del i rimlig omfattning. 

Det gäller att hålla i minnet att kapitalinkomsterna utgör en betydande del av företagarnas inkomster och att de därför spelar en roll för företagsverksamheten. Lägre företagsskatt är tänkt att vara ett incitament för företagen att göra investeringar, vilket är livsviktigt för vår samhällsekonomi just nu. Det måste alltid vara mer attraktivt att investera än att ta ut företagsinkomst i form av utdelning på kapital. 

Vi i SDP föreslår att den lägsta skattesatsen höjs från 30 till 32 procent och den högsta från 33 till 35 procent. Inkomstgränsen för den högsta skattesatsen ligger kvar på 30 000 euro. 

Lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst ändras på samma sätt. 

Överlåtelseförlust

Enligt regeringsprogrammet ska förlust som uppkommer vid överlåtelse av egendom med vissa begränsningar kunna dras av från kapitalinkomster. Därför ändrar regeringen 50 § 1 mom. i inkomstskattelagen. 

I regeringsprogrammet finns det ingen som helst förklaring till varför lagändringen behövs. Inte heller propositionen innehåller någon förklaring. Regeringen hänvisar inte ens till principen om symmetri i beskattningen så det är ett rent och skärt politiskt beslut. 

Av Centerns reservation till skatteskalorna för 2014 (FiUB 22/2013 rd—RP 105/2013 rd, RP 181/2013 rd) framgår det att det handlar om att balansera upp riskerna för privata kapitalinvesterare. I vissa särskilda fall kan investerarna inte utnyttja förlusterna från flera år när de betalar skatt på en stor reavinst. Om detta är ett vanligt problem och eventuellt till nackdel för företagsfinansieringen, kan problemet lösas genom förlängd avdragsrätt för överlåtelsevinster. Men i stället för exakta lösningar presenterar regeringen en alltför allmänt hållen modell, som i slutändan snedvrider riskfördelningen. 

Som det är nu tar det allmänna över privata investerares risker. Vid arbitrage mellan olika typer av kapitalinkomster är det inte ovanligt att det uppkommer överlåtelseförlust, om värdet på aktien sjunker till följd av alltför stor aktieutdelning. Efter att en investerare som rent kalkylmässigt sålt värdepapper med förlust dragit nytta av stor utdelning förväntar sig investeraren kunna kompensera överlåtelseförlusten med kommande överlåtelsevinster. Med propositionen vill regeringen försäkra sig om att investeraren inte behöver ta den risken. Förslaget gynnar spekulativa investeringar, lockar företagen att ge ut alltför stor utdelning och kan ha snedvridande effekt på marknaden. 

Eftersom det saknas motiv som talar för förslaget, föreslår SDP att 50 § 1 mom. i inkomstskattelagen inte ändras. 

Begränsad ränteavdragsrätt för fastighetsinvesteringsbolag

Regeringen lägger fram ett flertal ändringar i lagstiftningen om inkomstskatt. Men vissa brister, som också statsministerpartiet Centern tidigare påtalat, rättas inte till. 

Lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet fick en ny 18 a § (RP 146/2012, lag 28.12.20121/983) 2013 och den begränsar företagens rätt att göra avdrag för ränteutgifter. Men företag som beskattas enligt inkomstskattelagen är undantagna bestämmelserna. Det är framför allt fastighetsinvesteringsbolag som drar nytta av den här skatteförmånen, som är en främmande fågel internationellt sett och tillåter aggressiv gransöverskridande skatteplanering med stora skatteförluster för Finland som följd. 

I Finland äger utländska fastighetsinvesteringsbolag fastigheter för miljardbelopp, däribland mycket värdefulla köpcenter. Ett fastighetsinvesteringsbolag med utländskt ägande eller säte i utlandet kan låta bolaget i Finland fortlöpande vara skuldsatt. Därmed kan ägaren överta fastighetsintäkterna helt och hållet i form av ränteutgifter. Finländska bolag måste göra avdrag för sin utgifter på sina beskattningsbara inkomster, men en ägare i ett lågskatteland betalar ingen skatt på sina ränteintäkter. Ett sådant kryphål lockar också finländska fastighetsinvesterare att bilda företag i länder med gynnsammare skatteregler. 

Vi föreslår ett uttalande om detta. Där kräver vi att regeringen så snart som möjligt lägger fram ett tillägg till inkomstskattelagen för att begränsa ränteavdragsrätten för fastighetsinvesteringsbolag och andra betydande sammanslutningar med företagsverksamhet som är undantagna lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet enligt den lagen.  

Baskattning av miljonarv

I 14 § i lagen om skatt på arv och gåva ingår skatteklasserna för arvsskatt. Finland upplever hårda ekonomiska tider och i detta läge bör också större arvtagare ge sitt bidrag till åtgärderna för att balansera upp de offentliga finanserna.  

Vi föreslår ett uttalande om detta. Där kräver vi att regeringen så snart som möjligt lägger fram ett förslag till ändring av 14 § i lagen om skatt på arv och gåva. Procentsatsen på arvsandelar med ett värde på mer 1 000 000 euro ska vara 22 i skatteklass I och 38 i skatteklass II. 

Under tider av strikt ekonomi är det särskilt viktigt att vi inte låter ställningen för personer med låga inkomster och små tillgångar försvagas. Därför lägger de gröna fram skattelösningar som minskar inkomstskillnaderna: höginkomsttagare och förmögna medborgare bär en kännbar del av bördan för att sanera de offentliga finanserna genom beskattningen. 

I våra skattelösningar höjer vi kommunalskattens grundavdrag betydligt vilket ger förmånstagare och pensionärer mer i handen. Det motverkar fattigdomen och tryggar köpkraft och efterfrågan på tjänster, vilket är viktigt också på hemmamarknaden. Motsvarande skatteinkomster tas in hos dem som har de största förvärvs- och kapitalinkomsterna. Regeringen har uttryckt önskemålet att höginkomsttagarna ska delta i anpassningen av ekonomin frivilligt genom att donera en del av sina inkomster exempelvis till välgörenhet. Solidariteten i samhället genomförs betydligt mer effektivt och rättvist genom beskattning än genom frivillig välgörenhet. 

De gröna föreslår att betänkandet ska godkännas med ändringar. 

Detaljmotivering

Regeringen föreslår att solidaritetsskatt ska betalas redan med en årsinkomst på 72 300 euro, vilket är motiverat. Vi föreslår att utöver sänkningen av den nedre gränsen ska solidaritetsskatten för den högsta inkomstklassen (förvärvsinkomst över 91 100 euro per år) höjas med en procentenhet. 

Maximibeloppet för grundavdraget i kommunalbeskattningen är för närvarande 2 970 euro och nästa år ska det justeras till 3 020 euro. Avdraget görs efter andra avdrag och gäller utöver löneinkomster också förmåner och pensioner. 

Regeringen kommer att höja arbetsinkomstavdraget för arbetsinkomster, vilket ger låg- och medelinkomsttagare mer i handen, men lämnar i praktiken grundavdraget orört. 

Att höja grundavdraget skulle öka nettoinkomsterna också för andra än löntagare, det vill säga också för pensionärer och förmånstagare. Att höja avdraget med cirka 1 000 euro till 4 050 euro och att öka minskningsgraden till 23 procent innebär för kommunerna skatteförluster på 300 000 000 euro men minskar fattigdomen och delvis också inkomstskillnaderna. 

Regeringen ökar statens skatteintäkter genom att minska rätten att dra av räntorna på bostadslån med snabbare verkan jämfört med nuvarande lagstiftning så att sänkningen är 10 procentenheter per år. 

Enligt EU-kommissionens skattereformsrapport är rätten att dra av på bostadslån stor i Finland jämfört med fastighetsskatterna vilket motiverar till låntagning.  

Att avstå från ränteavdraget skulle stödja målen att förtydliga beskattningen. För att balansera statsfinanserna och öka klarheten i beskattningen kunde rätten till ränteavdrag under innevarande valperiod slopas helt och hållet. 

Den årliga sänkningen vore 15 procentenheter i stället för 10. År 2016 skulle rätten till ränteavdrag vara 45 procent. På grund av den låga räntenivån skulle tidpunkten vara maximalt gynnsam för anpassning till ändringen. 

Beskattningen av kapitalinkomst skärpts för närvarande måttligt. Det finns ett steg i skatten: För inkomster upp till 30 000 euro är skatten 30 procent och för större inkomster är den 33 procent. 

Regeringen föreslår att den övre skattesatsen höjs med en procentenhet, det vill säga till 34 procent. Vi föreslår att beskattningen av kapitalinkomst kompletteras med ett nytt steg så att om kapitalinkomsterna överskrider 60 000 euro, stiger skatten till 35 procent. Det nya steget ökar statens skatteinflöde med 31 miljoner euro. 

Skatteskalan

I rättvisans namn måste höginkomsttagare delta i finansieringen av samhällets verksamhet med en högre skatt än den som regeringen föreslår. Vi föreslår att inkomstskatteskalan ändras så att  

1)  nedre gränsen för skatteklass fyra blir 70 000 euro i stället för regeringens förslag på 72 300 euro, så att alla inkomsttagare som hör till samma inkomstgrupp som riksdagsledamöternas deltar mer än regeringen föreslår i att betala solidaritetsskatt, och  

2)  det tillfogas en femte skatteklass från och med en beskattningsbar inkomst på 100 000 euro och att den inkomst som överskrider nedre gränsen för denna skatteklass fem beskattas med 34,15 procent. 

Inkomstskattelag

Vi föreslår att grundavdraget i kommunalbeskattningen ska höjas till 4 050 euro i stället för regeringens förslag på 3 020 euro. Minskningen riktas till löneinkomster samt pensioner och förmåner. Avdraget görs efter andra avdrag. Vi vill på detta sätt lindra beskattningen för dem som har de lägsta inkomsterna. 

Vi gillar inte att höginkomsttagare ges möjlighet att styra användningen av sina skattemedel med hjälp av donationsavdraget. Av den föreslagna maximala penningdonationen på 500 000 euro skulle vederbörande i så fall själv betala endast hälften medan återstoden kommer från skatter som betalats av andra. Vi får inte låta en sådan princip vinna terräng att skattebetalaren själv väljer skattetagare enligt gottfinnande i stället för att influtna skatter används enligt samhällets behovsprövning. Denna nya donationsform har utvecklats som tröst för den utarmning av högskolornas finansiering som bedrivs av regeringen. 

Vi anser det inte motiverat att regeringen föreslår ökade möjligheter till avdrag för överlåtelseförlust. 

Rättvisan kräver också att man avstår från att beskatta kapitalinkomster separat från förvärvsinkomst. Därför bör förvärvsinkomster och kapitalinkomster beskattas tillsammans så att samma beskattning tillämpas på summan av dem.  

Utvidgning av hushållsavdraget till bostadsaktiebolagens energiprojekt

I enlighet med ledamot Sarkkinens motion (LM 2/2015 rd) föreslår vi att 127 a och 127 b § i inkomstskattelagen ändras. I enlighet med nuvarande lagstiftning och anvisningar kan hushållsavdrag fås om den skattskyldige låter utföra hushålls- eller vårdarbete, underhållsarbete i bostaden eller installation av datatekniska utrustning. Självrisken är 100 euro, och maximibeloppet på hushållsavdraget är 2 400 euro per person'. 

Ägaren till en lägenhet i ett bostadsaktiebolag kan få hushållsavdrag endast för underhålls- och ombyggnadsarbeten som enligt lagen eller bolagsordningen ska utföras av aktieägarna i bostadsaktiebolaget. 

Enligt gällande lagstiftning kan hushållsavdrag inte fås för reparationer som görs för bostadsaktiebolagets räkning. I regel ansvarar bostadsaktiebolaget för alla delar av huset som är belägna utanför bostadens inomhusytor. De omfattas således inte av hushållsavdraget. 

De som äger eller bor i bostäder som hör till bostadsaktiebolag är således i en ojämlik ställning jämfört med de som bor i egnahemshus. De som bor i flervånings- och radhus som hör till bostadsaktiebolag kan få hushållsavdrag för betydligt färre arbeten och reparationer än de som bor i egnahem. En stor del av reparationerna i bostadsaktiebolag faller i nuläget utanför bestämmelserna om hushållsavdrag i lagstiftningen då egnahemsboende får avdra skatt för motsvarande reparationer. 

Om man i Finland avser att bevilja hushållsavdrag också i fortsättningen bör de bemöta olika boendeformer och invånare mer rättvist. Redan grundlagens krav på likabehandling kräver detta. 

Om vi i Finland menar allvar i fråga om att öka på förnybar och decentraliserad energi, måste också medborgarna och bostadsaktiebolagen tas med i energisaneringen. Exempelvis i stora flervåningshusbolag finns det mycket potential att bygga exempelvis solenergisystem för enskilda bostäder på hustaken. Med hjälp av dem kunde invånarna producera el och värme för eget behov och sälja överskottet till nätet. Dessutom kunde bostadsaktiebolagen utföra en mängd reparationer som i hög grad förbättrar energieffektiviteten. 

I nuläget får egnahemsboende stöd för att bygga system för förnybar energi för ett enskilt hus genom hushållsavdraget, men motsvarande stöd finns inte att tillgå för invånare i bostadsaktiebolag. 

För energiprojekt inom bostadsaktiebolag kan hushållsavdraget vara ett avgörande incitament som sänker kostnaderna för enskilda bostäder under ett tröskelvärde och sätter fart på byggandet av system för enskilda hus. Därför bör bestämmelserna om hushållsavdrag ändras så att också invånare i bostadsaktiebolag kan få hushållsavdrag för energireparationer i förhållande till sina ägar- och betalningsandelar. 

Arbete beskattas alltför strängt i Finland. Finland är inte längre det konkurrenskraftiga land vi tidigare vant oss vid. Istället hör vi till de få EU-länder som just nu inte har en gynnsam ekonomisk utveckling. Det finns alltså goda skäl att reformera vår ekonomi. Det måste ske genom jobb — endast genom att vi har människor i jobb kan vi nå tillbaka till att vara ett framgångsland. 

Vi måste satsa på att skapa förutsättningar för tillväxt och export. En av grundförutsättningar är att det alltid ska vara lönsamt att ta emot jobb och att jobba. För att nå det målet krävs flera åtgärder. En av dem är att sänka skatten på arbete. Genom en sänkt skatt minskar risken för olika flitfällor och tröskeln för att ta emot jobb minskar. Därför vill vi genomföra en skatteväxling som minskar skatten på arbete och ökar skatten på konsumtion. Det gör vi genom att sänka skatten på arbete med en procentenhet i de tre lägsta skatteklasserna och med en halv procentenhet i den högsta skatteklassen. 

I statsminister Sipiläs regeringsprogram konstateras att för andra företagsformer än aktiebolag införs ett företagaravdrag. Men regeringen har inte påskyndat genomförandet av detta mål. Företagaravdraget har inte beaktats i regeringens budgetproposition och inte heller i propositionen (RP 31/2015 rd). I enlighet med lagmotionen (LM 10/2015 rd) skulle företagaravdraget vara en åtgärd som sporrar till företagsamhet och förbättrar sysselsättningen. Med hjälp av det skulle vi få mer ekonomiska aktiviteter och tillväxt. Företagaravdraget vore en åtgärd med omedelbara positiva verkningar. För närvarande jobbar cirka 10 procent av alla anställda inom den privata sektorn inom personföretag. Också merparten av de nya företagen är personföretag. 

Ett företagaravdrag på fem procent skulle minska skillnaden mellan beskattningen av personföretag och näringsidkare och beskattningen av aktiebolag och skulle också skapa bättre möjligheter för mindre företag till tillväxt och sysselsättning. Om inkomsten av företagsverksamhet endast till en del, exempelvis en andel på 95 procent, skulle räknas som företagarens så kallade företagsinkomst som ska fördelas, skulle förfarandet motsvara det lättnadssätt som etablerats vid eliminering av dubbel beskattning på utdelningar och kompensera för den skillnad som har uppstått mellan olika företagsformer till följd av de senaste tidernas beslut. 

Företagaravdraget skulle kännbart öka den ekonomiska verksamheten och sporra till företagsverksamhet och ge möjligheter till att utvidga företagsverksamheten. På längre sikt skulle företagaravdraget minska de offentliga finansernas kostnader för hantering av arbetslösheten och öka skatteinflödet genom ökad företagsverksamhet och ekonomisk aktivitet. På så sätt skulle företagaravdraget vara en reform som förbättrar tillväxt och sysselsättning och som på längre sikt också förbättrar de offentliga finansernas hållbarhet.