Motivering

Propositionen innebär en drastisk ändring för de nuvarande arbetskraftskommissionerna. Sysselsättningskommissionernas medverkan i behandlingen av kundernas rätt till utkomstskydd för arbetslösa ska i fortsättningen vara begränsad och handhas av en mycket liten sektion. Alla andra beslut i sådana frågor ska fattas av en enskild anställd vid arbets- och näringsbyrån. Överföringen ger inte sysselsättningskommissionen någon som helst ökad betydelse som strategisk aktör, till skillnad från vad som står i motiven till propositionen. Däremot är det ett befogat mål att de berörda grupperna lokalt och regionalt sammanträffar och funderar på olika handlingsmodeller i fråga om sysselsättning, arbetslöshet och förändringar på arbetsmarknaden. Men nu tar man fram en modell som formaliserar vad som redan är normal praxis på många arbetskraftsbyråer utan att sysselsättningskommissionerna får en enda ny fråga att besluta om. De aktörer som är representerade i kommissionerna kommer också i fortsättningen att fatta besluten på sina respektive verksamhetsområden.

Propositionen kan leda till bättre informationsflöde mellan olika myndigheter och berörda grupper på det lokala planet. Den kan också generera nya tillvägagångssätt på områden där samverkan över förvaltnings- och sektorgränserna har varit främmande. Det hade gått att främja de här strategiska målen utan att frånta arbetskraftskommissionen dess viktiga uppgift att besluta om utkomstskyddet för arbetslösa.

De nuvarande arbetskraftskommissionernas status

Ursprungligen inrättades arbetskraftskommissionerna för att vid sidan av tjänstemännen pröva beslut utifrån sin kännedom om lokala förhållanden och branscher. Om de ville kunde de ta vara på den möjlighet som lagen om utkomstskydd för arbetslösa tillät att i varje enskilt fall överväga avgöranden om utkomstskydd för arbetslösa om det förelåg en särskild "med dessa jämförbar orsak".

Arbetskraftskommissionerna har enligt eget övervägande kunnat göra avgörandena flexibla och rationella. Tack vare detta har det gått att gallra ut obefogade beslut om avslag på ansökan om arbetslöshetsförmåner för bestämd eller obestämd tid. Det är självklart att enskilda anställda inom förvaltningen inte är kapabla att göra samma bedömning som kommissionen med många medlemmar och expertis av olika slag kunde göra.

Kundernas rättssäkerhet

I motiven till propositionen står det att ändringen inte försämrar sökandenas rättssäkerhet. Redan det att arbetskraftskommissionernas verksamhetsområden blev större ledde till stramare tolkningar av utkomstskyddet för arbetslösa, fastän lagen inte ändrades på något sätt.

Den föreslagna överföringen av behörighet till enskilda anställda kommer att leda till ytterligare skärpt lagtolkning. Det är lätt att uppifrån befalla över de anställda i förvaltningen. Däremot arbetade arbetskraftskommissionerna självständigt. Det är en tydlig skillnad på om prövningsrätten enligt lagen tillfaller enskilda anställda eller ett organ med många medlemmar som är inrättat för ändamålet.

Under 2007 lämnade kommissionerna totalt 156 000 arbetskraftspolitiska utlåtanden, bland vilka de röstade i 1 548 fall. Samma år avgjorde försäkringsdomstolen 851 besvär över utkomstskydd för arbetslösa, där beslutet av besvärsnämnden för utkomstskyddsärenden ändrades i hundra fall. Nämnden avgjorde 7 806 besvärsärenden, där beslutet i första instans ändrades i 17 % av fallen. I praktiken har också omröstningen i kommissionerna stärkt sökandenas position i besvärsprocessen. Nu faller den möjligheten bort i merparten av avgörandena.

Företagares och deras familjemedlemmars rätt till utkomstskydd för arbetslösa

Det mest problematiska med lagen om utkomstskydd för arbetslösa har varit rätten för företagare och deras familjemedlemmar som bor i samma hushåll att få arbetslöshetsförmåner. Avgörandena har varit svåra att tolka och förutse. Lagen måste ändras på den här punkten i varje fall. I nuläget har arbetskraftskommissionerna kunnat ta beslut med hänsyn till sökandens situation, de faktiska villkoren för företagsverksamheten, de lokala faktorerna och konkurrensläget.

Nu kommer problemen att kvarstå men möjligheten att lindra dem i lagen går förlorad, eftersom enskilda anställda inte alltid har tillräckligt med expertis eller lagfäst prövningsrätt så som kommissionerna har haft.

Den obefogade avgränsningen av sysselsättningskommissionernas behörighet i besvär över utkomstskydd för arbetslösa

Enligt propositionen ska kommissionerna ta ställning till besvär som anförts av dem som sökt arbetslöshetsförmåner bara i de fall att sökanden lämnat sitt jobb, blivit avskedad eller vägrat ta emot jobb. Det står att avgränsningen är gjord på lämpligaste vis. Men det står ingenting om varför kommissionen inte ska behandla fall där sökanden inte anses stå till arbetsmarknadens förfogande eller vägrat delta i eller avbrutit utbildning eller en arbetskraftspolitisk åtgärd. Den här frågan står det inte en enda rad om vare sig i motiven till propositionen eller i sakkunnigutlåtandena. Inte heller de sakkunniga som utskottet hörde kunde belysa eller motivera det här fastän de flera gånger fick frågor om det att besvara. På den här punkten är det alltså fråga om dålig lagberedning.

Kommissionen borde få komma med synpunkter också när sökanden avbrutit eller vägrat delta i utbildning eller en åtgärd, och inte bara företrädare för förvaltningen. Avgörandena kan leda till att kunden fråntas sina förmåner för flera veckor framåt eller i värsta fall för obestämd tid. Därför vore det befogat att behandlingen sker på möjligast lika villkor också i dessa fall. Detta noteras också i utlåtandet av Finlands Arbetslösas Samarbetsorganisation TVY rf.

Tjänstemännens makt kontra kundernas synpunkter

Utlåtandena av och utfrågningen av sakkunniga fokuserade starkt på förvaltningens synpunkter. Där lades vikten på snabbare beslut men förändringar i innehållet uppmärksammades just inte alls. I utlåtandena betonades det också att det ska gå enkelt att fatta beslut.

De viktigaste frågorna för förvaltningspersonalen var arbetarskyddet och det faktum att om namnet på en enskild tjänsteman nämns i negativa beslut om utkomstskydd för arbetslösa kan det i värsta fall leda till våldsamma reaktioner mot tjänstemannen.

Våldshot ska alltid tas på allvar och försöka undvikas. Men vore det inte skäl att se saken också ur den synvinkeln att en allmänt känd och accepterad lagstiftning går sida vid sida med medborgarnas rättskänsla. Borde inte lagen och de beslut som fattas med stöd av den vara så konsekventa och öppna för insyn att kunderna känner till sina rättigheter och upplever att de likabehandlas och bemöts på ett sätt som stämmer överens med lagen?

Akavas representant i Helsingfors arbetskraftskommission lyfte förtjänstfullt fram också andra synpunkter än tjänstemännens. Han sade att han har upplevt sig kunna påverka i kommissionen. Han påminde också om att alla som söker arbetslöshetsförmåner inte har sådan kännedom om lagstiftningen eller kapacitet att ta egna initiativ som de behöver för att bevaka sina egna intressen. Efter de föreslagna ändringarna kommer det här problemet att förvärras.

Den sakkunniga avslutade sitt utlåtande med ett kärnfullt uttalande: "Sammanfattningsvis konstaterar jag att dagens arbetskraftskommission med små kostnader har tillhandahållit en brett förankrad behandling i en sammansättning med tre parter i vissa kategorier av frågor som gäller utkomstskydd för arbetslösa. De här kategorierna har blivit något färre under årens lopp. Avgöranden som kommit till genom omröstning har ofta underkastats omröstning i besvärsinstanserna också."

Sammansättningen i sysselsättningskommissionens sektion

Regeringen föreslår att sysselsättningskommissionen vid behandling av besvärsärenden ska arbeta i en sektion som utöver kommissionsordföranden, som företräder arbetskraftsmyndigheterna, eller vice ordföranden består av en medlem som företräder arbetsgivarna och en medlem som företräder arbetstagarna. Sektionen ska alltså bara ha tre medlemmar. Det är en alltför liten sammansättning. För att arbetstagarna säkert ska få alla sina synpunkter hörda föreslår vi att de ska företrädas av tre medlemmar och inte bara en medlem i sektionen. I övrigt ska sammansättningen vara den som regeringen föreslår. Sektionen ska alltså bestå av fem medlemmar.

Kostnaderna som grund för propositionen

Kostnaderna för dagens system kan åtminstone inte vara en orsak att lägga ner arbetskraftskommissionerna. De direkta kostnaderna för kommissionerna har legat på 645 000 euro per år. Det rör sig om de totala kostnaderna för nittio arbetskraftskommissioner där hundratals personer medverkat och företrätt förvaltningspersonalen och de mest representativa arbetskraftsorganisationerna i sitt område. De genomsnittliga kostnaderna per kommission har varit bara ca 7 200 euro.

Utifrån en trepartsberedning blir det nu en paradox där besluten på trepartsbasis i mycket viktiga frågor försvinner på det lokala planet.