Allmän motivering
Allmänt
Syftet med propositionen är att nationellt lagstifta
om minimikraven i direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.
Direktivet tar främst sikte på att skydda arbetstagare
som hyrs ut av bemanningsföretag och sörja för
att de blir likabehandlade. Dessutom erkänner direktivet
bemanningsföretagens ställning och befriar marknaden
från begränsningar av och förbud mot
anlitande av uthyrd arbetskraft.
Hos oss gäller för uthyrda arbetstagare allmänt
tillämplig arbetslagstiftning, som i långa stycken
redan uppfyller kraven i direktivet. Därför behövs
det bara ett antal kompletteringar i arbetsavtalslagen för
att genomföra direktivet. Dessutom ändras lagen
om utstationerade arbetstagare för att främja
likabehandling. Sammantaget sett anser utskottet propositionen vara behövlig
och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslagen,
men med följande kommentarer och ändringsförslag.
Lika behandling
Enligt artikel 5.1 i direktivet ska de grundläggande
arbets- och anställningsvillkoren för arbetstagare
som hyrs ut av bemanningsföretag, under den tid uppdraget
i kundföretaget varar, minst vara de villkor som skulle
gälla för dem om de hade anställts direkt
av företaget i fråga för att inneha samma
tjänst. Artikel 5.3 medger dock medlemsstaterna undantag
från principen i punkt 1, om de garanterar lika behandling
genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Finland utnyttjar
undantaget, och därför föreslås
inga bestämmelser i lag om kundföretagets skyldighet
till likabehandling av uthyrda arbetstagare. I Finland tryggas likabehandlingen och
fastställs anställningsvillkoren i fråga
om uthyrd arbetskraft primärt utifrån kollektivavtal för
uthyrningsbranschen och sekundärt utifrån kollektivavtal
som är bindande för kundföretaget.
För att säkerställa lika behandling
föreslår regeringen att 2 kap. 9 § i
arbetsavtalslagen kompletteras med en bestämmelse om anställningsvillkoren
för uthyrda arbetstagare, om det inte går att
hitta ett kollektivavtal som är bindande antingen för
bemanningsföretaget eller för kundföretaget.
I det fallet ska villkoren gällande den uthyrda arbetstagarens
lön, arbetstid och semester minst motsvara de avtal eller
den praxis som är bindande och allmänt tillämpas
vid kundföretaget. Lagen om utstationerade arbetstagare ändras
så att arbetsavtalslagen även tillämpas
på uthyrda arbetstagare.
Utskottet menar att de föreslagna ändringarna
räcker till för att garantera likabehandling av uthyrda
arbetstagare. Men samtidigt vill utskottet peka på de uthyrda
arbetstagarnas usla anställningsskydd. Uthyrda arbetstagare är
i praktiken alltid anställda på viss tid, beroende
på att anställningen ofta är bunden till
längden på kundföretagets order. Det är
angeläget att det för arbets- och näringsministeriet
och social- och hälsovårdsministeriet gemensamma
förvaltningsövergripande utrednings- och utvecklingsprojektet
tar sig an frågor kring uthyrningen av arbetskraft. Utskottet
anser att grunderna för uthyrda arbetstagares arbetsavtal
för viss tid behöver utredas.
Bättre villkor för uthyrda arbetstagare
Enligt artikel 6.1 i direktivet ska arbetstagare som hyrs ut
av bemanningsföretag informeras om lediga platser i kundföretaget
på samma sätt som kundföretagets egna
anställda. Tanken är att uthyrda arbetstagare
ska ha samma möjligheter att hitta tillsvidareanställning
som övriga arbetstagare i det företaget. Arbetsgivarens
informationsskyldighet föreslås bli inskriven
i arbetsavtalslagens 2 kap. 6 §.
Utskottet välkomnar ändringen och understryker
det angelägna i att uthyrda arbetstagare kan få anställning
hos kundföretaget. Det gäller att se till att
det inte finns onödiga hinder för uthyrda arbetstagare
att få anställning, exempelvis konkurrensbegränsningsbestämmelser
eller rekryteringsarvoden mellan företagen. Utskottet anser
det viktigt att man följer i vilken utsträckning
kundföretagen anställer uthyrda arbetstagare.
Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska enligt
direktivet ges tillgång till förmåner
eller gemensamma inrättningar inom kundföretaget
på samma villkor som arbetstagare som är direkt
anställda i detta företag, såvida inte
skillnaden i behandling motiveras av objektiva skäl. Regeringen
föreslår att en bestämmelse om detta
tas in i arbetsavtalslagen. Tillägget är bra,
eftersom det stärker de uthyrda arbetstagarnas engagemang
i företaget och fördjupar och förbättrar
samarbetet mellan de olika personalgrupperna.
Avslutningsvis
Social- och hälsovårdsministeriet är
för närvarande sysselsatt med att ta fram en proposition om
fartygspersonalens bostäder och förplägnad. Utskottet
påpekar att ministeriet i det sammanhanget också bör
titta på om direktivet eventuellt påverkar lagen
om sjöarbetsavtal.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av 2 kap. 6 § och
9 § i arbetsavtalslagen
9 §. Minimianställningsvillkor som
ska tillämpas i fråga om uthyrda arbetstagares
anställningsförhållanden.
Utskottet föreslår att 3 mom. stryks och att
en bestämmelse med motsvarande innehåll lyfts
in i en ny 9 a §. Eftersom rätten för uthyrda
arbetstagare att använda tjänster och inrättningar
inom kundföretaget inte hör till minimivillkoren
för anställningsförhållandet, är
det enligt utskottet tydligare att genomföra direktivets
artikel 6.4 i en särskild paragraf.
9 a §. Uthyrda arbetstagares rätt
till tjänster och inrättningar inom användarföretaget.
Syftet med paragrafen är att genomföra artikel
6.4 i direktivet, där det föreskrivs att arbetstagare som
hyrs ut av bemanningsföretag ska ges tillgång
till förmåner eller gemensamma inrättningar
inom kundföretaget på samma villkor som arbetstagare
som är direkt anställda i detta företag,
såvida inte skillnaden i behandling motiveras av objektiva
skäl.
Paragrafen handlar inte om anställningsförmåner
utan om den uthyrda arbetstagarens rätt att använda
kundföretagets personalmatsalar, transporter och med dem
jämförbara tjänster och inrättningar. Å andra
sidan föreskrivs det i paragrafen om kundföretagets
skyldighet att ge uthyrda arbetstagare tillgång till befintliga
tjänster på samma villkor som företagets
egna arbetstagare. Kundföretaget får alltså inte
ha olika villkor för egna anställda och uthyrda
arbetstagare när det gäller tillgången
till tjänster och inrättningar.
Kravet på att tillhandahålla tjänster
hindrar emellertid inte kundföretaget från att
i likhet med lön ekonomiskt stödja t.ex. sina
egna anställdas måltider på arbetsplatsen.
I och med att kundföretaget inte betalar en uthyrd arbetstagare
lön, är det inte heller skyldigt att i likhet
med lön ekonomiskt stödja användningen
av tjänster och inrättningar.
Kundföretaget kan vägra ge en uthyrd arbetstagare
tillgång till tjänster och gemensamma inrättningar
bara om skillnaden i behandling motiveras av objektiva skäl.
Ekonomiska skäl räcker inte ensamma till som skäl
som avses i bestämmelsen. Tillgänglighetskriterierna
bör vara desamma för såväl egna
arbetstagare som uthyrda arbetstagare. Frågan när
det finns adekvata skäl för särbehandling
måste avgöras från fall till fall med
invägande av bl.a. tjänstens och inrättningens
art.
2. Lag om ändring av lagen om utstationerade arbetstagare
2 a §. Bestämmelser om
uthyrda arbetstagare.
I fråga om utstationerade arbetstagare tillämpas
i alla utstationeringssituationer, dvs. underleverans, företags
interna överföringar av personal och uthyrd arbetskraft,
förmånlighetsregeln enligt 2 § 2
mom. Det betyder att de bestämmelser i finsk lagstiftning
som räknas upp i momentet tillämpas på utstationerade
arbetstagare bara när de är förmånligare än
den utländska lagstiftning som eventuellt annars skulle
bli tillämplig på arbetsavtalet. Enligt 2 § 3
mom. i den nuvarande lagen gäller förmånlighetsregeln även
bestämmelserna om semester, arbetstid och skydd i arbetet
i sådana kollektivavtal som avses i 2 kap. 7 § i
arbetsavtalslagen. De ska tillämpas på arbetstagare
i alla utstationeringssituationer, om villkoren är förmånligare än
den lag som annars skulle bli tillämplig.
I 2 mom. i den föreslagna nya 2 a § sägs
det att i fråga om semester, arbetstid och skydd i arbetet
i en utstationerad arbetstagares anställningsförhållande
tillämpas bestämmelserna i ett kollektivavtal
enligt 2 kap. 9 § eller något annat avtal
eller någon annan praxis enligt den paragrafen. I momentet
finns ingen hänvisning till förmånlighetsregeln
i 2 § 2 mom. Men meningen uppges trots allt vara
att förmånlighetsregeln också ska tillämpas
på 2 a § 2 mom. Därför
föreslår utskottet att 2 mom. kompletteras med
en hänvisning till den regeln på samma sätt
som i 2 § 3 mom.