Motivering

Utlåtandet från utskottet har många bra aspekter. Problemen med äldre arbetstagare kräver åtgärder. Men utskottet föreslår inga ändringar på följande problematiska punkter i propositionen:

1) Definitionen på arbetsgivare; den utesluter staten och Helsingfors universitet.

2) De särskilda sysselsättningsproblemen när det gäller den generation (född 1965—1975) som kom ut på arbetsmarknaden under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet.

Det strider mot jämlikhetsprincipen att staten och Helsingfors universitet inte omfattas av låglönestödet. Också staten och Helsingfors universitet kan som arbetsgivare främja sysselsättningen bland lågavlönade arbetstagare. Om staten som arbetsgivare utesluts uppstår ett kraftigt incitament för utläggning av funktioner, och det är knappast förenligt med de generella målen i lagförslaget. Om ett städföretag, men inte en statlig arbetsgivare kan få låglönestöd uppstår det ett stort tryck på den statliga arbetsgivaren att lägga ut städtjänsten.

Låglönestödet är ett temporärt försök. Det är tänkt att det under försökets gång ska undersökas vilka effekter låglönestödet har för svårsysselsatt arbetskraft, arbetslösheten i denna kategori och uppkomsten av nya arbetstillfällen. Av denna anledning vore det motiverat att försöket inbegriper två olika åldersgrupper. Regeringens förslag att begränsa stödet till arbetstagare över 54 år är befogat eftersom arbetslöshet i denna åldersgrupp ofta är förknippad med en stor risk för långtidsarbetslöshet. Arbetskraft rekryteras i mycket liten omfattning i denna åldersgrupp. Ändå har man redan nu riktat in vissa åtgärder på äldre arbetstagare, och de har haft positiva effekter på sysselsättningen. Vidare har särskilda åtgärder satts in för att råda bot på ungdomsarbetslösheten, till exempel samhällsgarantin för unga under 25 år. Också här har resultaten varit positiva. Däremot har mycket litet gjorts för unga vuxna trots att problemen inom denna åldersgrupp inbegriper en stor risk för utslagning på arbetsmarknaden, en utveckling som står både den enskilde och statsekonomin dyrt.

Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet gav Finland en exceptionell generation, en krisgeneration. Människorna i denna generation har en gemensam nämnare: de studerade för ett yrke på 1980-talet och började söka jobb i början av 1990-talet när Finland upplevde en exceptionellt stor ekonomisk kris. Undersökningar visar att både de som är födda före och de som är födda efter krisgenerationen har lättare att få arbete. I propositionen sägs det att sysselsättningen bland äldrebefolkningen steg snabbare än genomsnittet efter den ekonomiska krisen.

Betecknande för krisgenerationen är att en generation i den här åldern första gången i Finlands historia har lägre inkomstnivå än den föregående generationen hade i samma ålder. Regeringen negligerar krisgenerationen när lagen bara gäller äldre arbetstagare. Det finns all orsak att utsträcka försöket till krisgenerationens åldersgrupp. Det vore också viktigt med tanke på utvärderingen av resultaten eftersom man på goda grunder kan anta att en stor del av sysselsättningsvinsten av ett stöd till personer över 54 år består i att de inte blir arbetslösa.

Vårt förslag ökar kostnaderna för lagförslaget. Därför är det motiverat att försöket med låglönestöd förkortas med två år.

Motivering

Regeringens förslag till lag om temporärt lönestöd till arbetsgivare innefattar en rad principiella och praktiska problem.

För det första är utfallet av låglönestödet fruktansvärt dåligt, också om man ser till motiven i propositionen. En satsning på omkring 120 miljoner euro ska bara generera 1 900 arbetstillfällen på årsnivå. Den direkta förbättrande effekten på arbetslösheten kan vara ännu sämre. Priset per arbetstillfälle kommer således att vara mycket högt. För jämförelsens skull kan man säga att 120 miljoner euro räcker till för att sysselsätta omkring 20 000 arbetslösa under ett helt år, om pengarna används till sysselsättningsstöd för arbetsgivarna. Det finns heller inga trovärdiga bevis för att stödet förlänger äldre arbetstagares tid i arbetslivet. Sysselsättningen bland äldrebefolkningen ökar och trenden förväntas fortsätta och förstärkas också i framtiden utan något låglönestöd.

Det är en ohållbar mekanism att arbetsgivaren ska få offentligt stöd för att betala en tillräckligt låg lön. Vid sidan av många fattiga utan arbete riskerar vi att också få en stor grupp fattiga med arbete för redan nu finns det arbetstagare på arbetsmarknaden som inte kan leva på sin lön. Detta gäller ofta kvinnor inom tjänstesektorn. Därför riskerar lagförslaget att öka löneklyftan mellan könen. Det är en aspekt som propositionen inte tar fasta på.

Låglönestödet kan bli en dubbel fälla, en motivations- och en lönefälla. Stödet ges ut redan för personer som tjänar 900 euro i månaden, alltså till arbetstagare med mycket små löner. Modellen motiverar inte arbetsgivaren att betala löner över 1 600 euro i månaden eftersom stödet minskar avsevärt och en löneökning innebär ett kraftigt reducerat stöd. De sakkunniga hade varierande uppfattningar om vilken effekt stödet har på lönemekanismerna.

Låglönestödet till arbetsgivare kräver inget vederlag och har ingen konkret koppling till nyanställningar. Stödet ges ut till alla arbetsgivare och går också till företag som också i övrigt kan betala löner till sina anställda. En bättre modell vore till exempel ett stöd som ges ut till småföretagare som anställer sin första medarbetare, utan koppling till hur stor lönen är. Om man särskilt vill hjälpa äldre arbetslösa och arbetstagare kunde de indirekta arbetsgivarkostnaderna sänkas utan att man ens indirekt gör något åt lönenivån.

Låglönestödet gäller inte staten. Detta kan resultera i att funktioner läggs ut på utomstående eftersom statliga organisationer har stora sparkrav på sig och andra arbetsgivare favoriseras i konkurrenshänseende i den föreslagna modellen.

Motivering

Arbetslöshetsproblemet i Finland är i hög grad ett strukturellt problem och vi har en grupp människor på arbetsmarknaden som varit arbetslösa länge oavsett konjunkturerna. I Finland fokuseras problemet exceptionellt mycket på lågutbildade. Om den strukturella arbetslösheten ska kunna reduceras krävs det insatser som genererar fler arbeten med låga kompetenskrav, med andra ord ökar efterfrågan på arbetskraft. Inte minst inom tjänstesektorn finns en stor potential för nya arbetstillfällen. Dessa så kallade lågproduktiva arbetstillfällen har inte kommit till eftersom de samlade kostnaderna för arbete, inklusive skatter och lönebikostnader, är för höga i relation till arbetstagarnas utbildning, yrkeskompetens eller produktivitet.

Inom låglönebranscher är lönenivån hög om man ser till produktiviteten. Dessutom har låginkomsttagare en skattekil på knappa 40 procent på sin förvärvsinkomst utan konsumtionsskatter. Över hälften består av arbetsgivares lönebikostnader. Räknar man in konsumtionsskatterna ökar skattekilen med ungefär 10 procentenheter. Priset på en tjänst eller en vara blir lätt så högt att efterfrågan försvinner. Det handlar i långa stycken om att det inte lönar sig för företagen att anställa folk. Det är ett hinder för nya arbetstillfällen och en utveckling av tjänstemarknaden. Efterfrågan på låglönearbetskraft kan öka utan att lönenivån behöver justeras, om arbetsgivaravgifterna på arbetet sänks, alltså priset på arbete.

I regeringens stödmodell har arbetsgivaren rätt att få låglönestöd om han har anställt en arbetstagare som fyllt 54 år och som har en lön på 900—2 000 euro i månaden för heltidsarbete. Stödet genomförs som ett försök till och med 2010. Arbetsgivaren får på eget initiativ låta bli att betala in förskottsinnehållning på lönerna till skatteförvaltningen till ett belopp som motsvarar stödet.

När stödet begränsas till arbetstagare över 54 år förfelar modellen sitt ursprungliga syfte. Det är visserligen viktigt för sysselsättningen att förvärvsgraden bland äldre höjs och att de stannar kvar i arbetslivet längre, men det är inte rätt lösning att inrikta låglönestödet bara på den här gruppen. Inom låglönebranscher beror det höga priset på arbete inte bara på arbetstagarnas ålder utan problemen gäller alla typer av låglönearbeten. Regeringens satsning räcker inte till för att generera faktiska sysselsättningseffekter. Själv räknar regeringen med att stödsystemet inte ska ge fler än ungefär 1 900 årsverken.

På grund av åldersbegränsningen kommer en stor del av stödet att gå till kommunerna som relativt sett sysselsätter fler låglönetagare och äldre arbetstagare. Kommunekonomin ligger emellertid så risigt till att kommunerna trots stödet inte kan skapa särskilt många nya arbetstillfällen. Om arbetstillfällena ska genereras inom privatsektorn måste åldersgränsen slopas. I det här fallet hjälper det inte att komma med fler traditionella arbetskraftsåtgärder för unga. Låglönestödet skulle hjälpa unga människor att komma ut i arbetslivet.

Enligt propositionen omfattas omkring 95 000 personer av stödet. Att stödet begränsar sig till en så här liten grupp kan inte motiveras med annat än att kostnaderna minskar jämfört med en mer omfattande stödmodell. Låglönestödet beräknas uppgå till 120 miljoner euro på årsnivå. Beloppet är mindre än vad som bestämdes i samband med rambesluten 2005. På grund av åldersgränsen blir dessutom kostnaderna för systemet höga per person. Kostnaderna blir således betydligt högre i förhållande till nyttan än vad som ursprunglingen var avsett.

När regeringen utarbetade propositionen inskränktes personkretsen två gånger genom att den månatliga lägsta arbetstid som ger arbetstagarna rätt att få stöd först höjdes från 100 till 120 timmar och sedan ytterligare till 140 timmar. De ändrade stödvillkoren försämrar sysselsättningseffekterna, särskilt i mindre företag och inom branscher där personalen ofta har kortare arbetsvecka än vanligt (till exempel inom handeln). Samtidigt försämrar man för de arbetstagare som på grund av sin personliga livssituation vill ha en kortare arbetsvecka.

Vi anser att låglönestödet bör utsträckas till allt låglönearbete oavsett arbetstagarnas ålder. Därför föreslår vi att 3 § 1 mom. 3 punkten i lagförslaget stryks. Samtidigt föreslår vi att kravet på lägsta arbetstid sänks tillbaka från 140 timmar till 100 timmar som det ursprungligen stod i propositionen. Det hade krävt en ändring i 2 § 1 mom. 2 punkten.

Motivering

I utlåtandet om propositionen med förslag till temporärt låglönestöd till arbetsgivare tar arbetslivs- och jämställdhetsutskottet upp många viktiga frågor kring äldrebefolkningens situation på arbetsmarknaden. Men det är inte säkert att den här modellen för låglönestöd har den önskade effekten på efterfrågan på personer över 54 år i arbetslivet eftersom regeringens åtgärder inte räcker till för att till exempel lösa problemet med den sista arbetsgivarens ansvar. Om man med modellen vill hjälpa äldre arbetstagare att stanna kvar i arbetslivet måste stödet gälla alla arbetsgivare, också staten och dess inrättningar. Annars behandlas arbetstagare med samma utgångspunkter på arbetsmarknaden i strid med likabehandlingsprincipen beroende på arbetsgivare. Det kan öka trycket på statliga ämbetsverk och inrättningar att lägga ut vissa funktioner.

Modellen räcker inte på långt när till för att råda bot på den strukturella arbetslösheten eftersom sysselsättningseffekten beräknas vara 1 900 arbetstagare, vilket är mycket lite i relation till kostnaderna på 120 miljoner euro. I ett sysselsättningsperspektiv är knäckfrågan hur stora sysselsättningskostnader arbetsgivaren får. Extra stort är sysselsättningshindret för privatföretagare när företaget ska anställa sin första utomstående arbetstagare. Av de cirka 228 000 företagen i vårt land är en stor del, hela 128 000, ensamföretagare. En enkät som Företagarna i Finland gjorde förra våren visade att tre fjärdedelar av de ensamföretagare som svarade kunde tänka sig att anställa en första medarbetare om de fick lättnader med lönebikostnaderna. En knapp tredjedel hade också kunnat tänka sig att erbjuda 25 timmar arbete i veckan.

I Finland sysselsätter mikroföretag en fjärdedel av arbetskraften. Om ens var tionde av de nuvarande ensamföretagarna kunde anställa en medarbetare hade vi ett tillskott på drygt 12 000 nya arbetstillfällen. I stället för att satsa på låglönestödet hade det varit bättre om regeringen hade hjälpt arbetsgivarna att anställa sin första arbetstagare.