Allmän motivering
Ekonomiutskottet föreslår att lagförslagen
godkänns utifrån propositionen och att lagmotionen förkastas.
Utgångspunkter
Vi har här att göra med en stor reform där
de materiella bestämmelserna är uppbyggda kring
två helheter. Det handlar dels om att nationellt genomföra
EU:s tredje inre marknadspaketinnehåller el- och naturgasdirektiven
från 2009, dels att förbättra elleveranssäkerheten
för att eldistributionen ska fungera bättre än
nu även vid omfattande störningar.
Avsikten med lagstiftningen och linjevalet för genomförandet är
enligt utskottet på det hela taget bra. Trots det föreslår
utskottet en lång rad ändringar, företrädesvis
i bestämmelserna om leveranssäkerhet. Ändringarna
syftar framför allt till att hålla propositionens
kostnadseffekter i styr.
Tredje inre marknadspaketet
De centrala, i EU-lagstiftningen förankrade ändringarna
i propositionen gäller bestämmelserna om stamnätet
och om detaljförsäljning och distribution. I förslaget
föreskrivs bl.a. om åtskiljande av ägandet
i fråga om stamnätsinnehavare och definieras stamnätet
samt anges vem som ska ansvara för att utveckla det. Ändringarna
i naturgasmarknadslagen gör det lättare för
biogas att få nättillträde. I och med
att Energimarknadsverket får omfattande befogenheter blir
också tillsynen över el- och naturgasmarknaden
effektivare. Vidare får konsumenterna större rättigheter
bl.a. när det gäller faktureringen.
Kommissionen har i två fall väckt talan mot Finland
om det nationella genomförandet av det inre marknadspaketetmål
C-109/13 och C-111/13. En avsevärd
del av utskottets förslag siktar till att undanröja
de brister som påtalas av EU. Ett utförligare
referat av ändringarna ingår i detaljmotiven.
Definitionen av stamnät
En fråga som utskottet diskuterat alldeles särskilt
i samband med genomförandet av inre marknadspaketet är
den föreslagna definitionen av stamnät (31 § i
lagförslag 1). Den gällande elmarknadslagen saknar
en sådan definition. Utskottet konstaterar att det finns
ett uppenbart behov av att särskilja stamnät och
regionnät. Det oklara läget har ofta lett till
tolkningsproblem. Det behövs en entydig definition också för
att elmarknadsdirektivets krav på stamnätsverksamheten
ska kunna genomföras.
Under beredningen framkastades olika åsikter om hur
man bör hantera de kraftigaste radiella ledningarna med
en spänning på 220 och 400 kilovolt som förenar
distributionsnätet med stamnätet Enligt propositionen
hör alla sådana här ledningar, såväl
i maskade som radiala nät, som förenar nät
med varandra till stamnätet, om de har en spänning
på minst 110 kilovolt. En del sakkunniga har ansett att
endast ledningar i maskade nät bör omfattas av
definitionen.
Definitionens räckvidd är relevant inte bara för
utvecklingsansvaret utan också för kostnadsfördelningen
för nätet. Alla elanvändare svarar för
kostnaderna för stamnätet medan kostnaderna för
ett regionnät fördelas endast mellan de kunder
som anslutit sig till respektive nät. Som en direkt konsekvens
av lagförslaget skulle ca 14 ledningar (med en sammanlagt
längd på 320 kilometer) försvinna från
stamnätet och ersättas av 3 ledningar (med en
sammanlagd längd på ca 200 kilometer).
På längre sikt är det sannolikt att stora
belastningskoncentrationer en efter en kommer att anslutas till
stamnätet.
Med stöd av inkommen utredning anser utskottet propositionen
vara motiverad i sin föreslagna form. Stamnätet
bör i största möjliga utsträckning
förena belastnings- och produktionskoncentrationerna jämnt över
hela fastlandet. Beslut om ändringar i stamnätets
omfattning ska fattas från fall till fall. De ändringar
som görs ska grunda sig på principerna för
definitionen av stamnätet och på nationella nätplaner
och preciserande regionala nätplaner som upprättats
av stamnätsinnehavaren. Det vilar på Energimarknadsverkets
ansvar att övervaka planerna för utvecklande av
nätet och vid behov ingripa mot projekt som saknar rättslig
grund.
Fakturering
Elmarknads- och naturgasmarknadsdirektiven kräver att
kunderna ska erbjudas alternativa betalningssätt. Som obligatoriska
alternativ föreslår regeringen (57 och 68 § i
lagförslag 1 och 4 kap. 3 § i lagförslag
2) åtminstone ett alternativ som baserar sig på förbrukning
per faktureringsperiod och ett alternativ som baserar sig på jämnstora
betalningsposter grundade på konsumentens kalkylerade sannolika årliga
elförbrukning. Det förstnämnda alternativen
används allmänt redan nu, och detta alternativ
i kombination med möjligheten att i realtid följa
elförbrukningen stöder enligt utskottet bra bl.a.
målen för energisparande och energieffektivitet.
Med en fakturering baserad på jämnstora betalningsposter
har man velat ta hänsyn till dem som har eluppvärmning
och de stora variationerna i elförbrukningen beroende på uppvärmningsbehovet. En
del konsumenter har haft svårigheter att bereda sig på vintersäsongens
stora elfakturor.
Principen i propositionen är i och för sig
berättigad. Men i samband med ärendebehandlingen
framgick det att obligatorisk fakturering i jämnstora poster
kan kräva stora investeringar i elbolagens datasystem och
medföra oproportionellt stora kostnader i förhållande
till den genererade nyttan. Dessutom är antalet kunder
som valt sådan fakturering relativt få, och deras
behov kan tillgodoses på annat sätt. Under utskottsbehandlingen
framhölls det bl.a. att elbolag och kreditinstitut kunde
samarbeta, vilket skulle möjliggöra lösningar
till skäligare kostnader än fakturering i jämnstora
poster.
För att faktureringen i jämnstora poster inte ska åsamka
kunderna onödiga kostnader, föreslår
utskottet att faktureringsbestämmelsen ändras
så att kunderna fortsatt har möjlighet att välja.
Utskottet väger i sina ändringsförslag
jämnt mellan kundernas och bolagens behov men tar också hänsyn
till EU-lagstiftningen. Även efter ändringen bör
konsumenterna erbjudas olika betalningssätt, men de obligatoriska
alternativen stryks i bestämmelserna. De erbjudna betalningssätten
får inte vara förenade med ogrundade villkor eller
villkor som diskriminerar någon kundgrupp. För
betalningssättsservicen får tas ut avgifter hos
kunderna. Då får i villkoren för betalningssätten även
beaktas skäliga skillnader i de kostnader som innehavaren
orsakas av att erbjuda olika betalningssätt. Som oskälig
skillnad i avgiftskostnaderna anses också fall där
avgifterna är så stora att de utgör ett
reellt hinder för att använda ett visst betalningssätt.
Det skulle exempelvis vara diskriminerande att ha avgifter bara
för vissa betalningssätt.
Leveranssäkerhet
I internationell jämförelse ligger leveranssäkerheten
i våra elnät på en ypperlig nivå.
Men å andra sidan visar Energimarknadsverkets statistik att
avbrotten i eldistributionen och avbrottens antal inte just alls
minskat på 2000-talet trots ny lagstiftning och legislativa
incitament. De extrema väderfenomen vi upplevt under de
senaste åren har också visat att nätet är
sårbart. Regeringen nämner i propositionen de
skador som stormarna som drog fram över sydvästra
och södra Finland i december 2011 vållade och
de påföljande elavbrotten som i de längsta
fallen varade i 15 dygn.
Ett av propositionens huvudsyften är att förhindra
liknande långa störningar i eldistributionen och
på så vis jämställa landets
olika delar vad leveranssäkerheten beträffar.
Leveranssäkerheten kommer att öka särskilt
i glesbygden och i tätorter på landsbygden.
Utskottet ger sitt fulla stöd för regleringen. I vårt
allt mer elberoende samhälle drabbas såväl
elanvändare som samhället i stort av kännbara
kostnader när avbrotten i eldistributionen blir långa. Å andra
sidan kräver en rejäl förbättring av
leveranssäkerheten stora investeringar. Utskottet föreslår
nedan ändringar som gör att kostnaderna för
att genomföra målen kan begränsas och
bli skäligare.
Extrema väderfenomen
Förslagen som ska förbättra leveranssäkerheten bygger
på antagandet om fortsatta extrema väderfenomen
som t.o.m. kan bli vanligare. Forskningen inom området
bekräftar antagandet.
Risken för vindar som fäller skog antas öka
i Finland. Visserligen är förändringssignalerna små i
färska studier där man använt globala
klimatmodeller och medelvärdenGregow, H., Ruosteenoja,
K., Pimenoff, N. and Jylhä, K. 2012. Changes in the mean
and extreme geostrophic wind speeds in Northern Europe
until 2100 based on nine global climate models. International Journal
of Climatology, 32, 1834—1846. doi: 10.1002/joc.2398 .
Men det ligger stor osäkerhet i medelvärden, och
det är möjligt att resultaten gällande
risken för hårda vindar kan vara underskattadeGregow,
H. 2013. Impacts of strong winds, heavy snow loads and soil frost
conditions on the risks to forests in Northern Europe.
PhD thesis. Finnish Meteorological Institute contributions,
94, pp. 178. Genom att kombinera starkare vindar med minskad
tjäle och varierande snöbelastningar får
man klart för sig att risken för fallande och
knäckta träd inte kommer att försvinna
utan snarare öka i landets södra, västra,
mellersta och östra delar ända till seklets mitt.
I norr visar studier att riskerna ökar tydligare under
seklets senare hälftGregow, H., Peltola, H., Laapas,
M., Saku, S., Venäläinen, A. 2011. Combined occurrence
of wind, snow loading and soil frost with implications for risks
to forestry in Finland under the current and changing climatic conditions.
Silva Fennica, 45(1), 35-54.
Forskare menar att det redan finns tecken på att temperaturen
stiger i Finland, vilket innebär senare vintrar och tjälbildning.
Tjäldjupet tros minska och tjältiden bli kortare.
Dessutom talar tecknen för att risken för tjällossning ökar,
och då kan drivningen och bl.a. röjningen efter
stormar blir svårare då marken inte bär.
I takt med klimatuppvärmningen accelererar skogstillväxten
hos ossPeltola, H., Ikonen, V-P., Gregow, H., Strandman, H., Kilpeläinen,
A., Venäläinen, A., Kellomäki, S. 2010. Impacts
of climate change on the forest dynamics and timber production with
implications on the regional risks of wind-induced damage to forests
in Finland. Forest Ecology and Management, 260 (5), 833—845 ja
Ruuhela, R. (toim.) 2012: Miten väistämättömään ilmastonmuutokseen
voidaan varautua? — yhteenveto suomalaisesta sopeutumistutkimuksesta
eri toimialoilla. MMM:n julkaisuja 6/2011. Därtill
kommer att ju längre växtperioden blir, desto
lättare faller eller knäcks även lövträd.
Detta kan påverka stormskadornas omfång särskilt
i södra och västra Finland. Man räknar
med att snöbelastningen kan bli stor vissa vintrar i landets
södra, mellersta och östra delar fastän
snömängderna i snitt minskar i och med klimatuppvärmningenKilpeläinen,
A., Gregow, H., Strandman, H., Kellomäki, S., Venäläinen,
A. ja Peltola, H. 2010. Impacts of climate change on the risk of
snow-induced forest damage in Finland. Climatic Change, 99 (1—2), 193—209
ja Gregow jfr fotnot 5.
Utskottet anser att forskningsrönen talar för att
den föreslagna lagstiftningen behövs.
Kvalitetskrav i fråga om distributionsnätets funktion
I 51 § i lagförslag 1 föreskrivs
om hur leveranssäkerheten i distributionsnätet
ska bli bättreKvalitetskraven i fråga om
högspänningsdistributionsnätets funktion
regleras särskilt (50 § i lagförslag
1). Paragrafen kompletterar skyldigheten enligt 19 § att
utveckla nätet, som innefattar beredskap för alla
normala klimatologiska störningar (t.ex. regn, översvämningar
och stigande havsvattenstånd). Som särskilt krav
i den föreslagna 51 § gäller att ha beredskap
för fel i distributionsnätet till följd
av storm eller snöbelastning så att elavbrotten
inte överskrider tiderna i paragrafen. Regleringen gäller
bara väderfenomenen vind och snö, men inte t.ex.
onormalt kraftigt underkylt regn. Genom att utesluta det sistnämnda fenomen
har regeringen velat minska kostnaderna som följer av den
nya lagstiftningen. Om bestämmelsen skulle täcka
in underkylt regn, skulle det krävas en nästan
total kablifiering av elnätet.
Enligt bestämmelsen måste man ha beredskap
för väderfenomen vind och snö så att
eldistributionen inte avbryts för mer än 6 timmar
inom detaljplaneområde och mer än 36 timmar på annat
håll. Slutförbrukarna har emellertid rätt
till standardersättning för avbrott i eldistributionen eller
elleveranser redan efter ett tolv timmars avbrott (100 §).
De höga kvalitetskraven kommer att kräva stora
investeringar i distributionsnätet. Som regeringen påpekar
i propositionen (s. 100) bestämmer nätinnehavarna
själva om de metoder de använder för
att uppfylla dessa kriterier. Utskottet vill inskärpa att
regleringen inte kräver att ledningarna kablifieras, låt
vara att man inom de skogrikaste områden inte helt kan
undvika det. Andra, betydligt billigare metoder för att
fullfölja skyldigheterna kan i enskilda fall var t.ex.
att dra ledningar längs vägar, öka brytarna
i terrängen, automatiken och de fjärrstyrda frånskiljarna,
bygga reservförbindelser och använda aggregat
och reservkraft. De olika metoderna hänger samman med utvecklingsplanerna
som behandlas nedan. Energimarknadsverket kan för sin del
driva på effektivare metoder med hjälp av effektiviseringsmål
(10 § i lagförslag 3).
Bedömningarna av hur stora investeringskostnader propositionen
drar med sig varierar stort, från propositionens ca 3,5
miljarder ända upp till 5,5 miljarder euro. Arbets- och
näringsministeriet kalkylerar med att en större
leveranssäkerhet i snitt kommer att sätta ett
8—10 procents höjningstryck på det totalpris
elanvändarna betalar. Kostnaderna skulle enligt propositionen
stiga stegvis under en övergångsperiod på 15 år.
Behoven att utveckla nätet varierar i olika delar av
landet och följaktligen kommer kostnadsfördelningen
mellan slutförbrukarna att bli olika. Arbets- och näringsministeriet
tror att 24 distributionsnätsinnehavare kommer att ha en genomsnittligt
större press på sig att höja överföringsprisernaDet
finns totalt 85 distributionsnätsinnehavare.. Om
man utgår från en genomsnittlig höjning
med 1,2 cent per kilowattimme, kan den bli ca 4,5 cent för
en del elanvändare. Under utskottsbehandlingen framkom
stark oro för att regleringen kan leda till stor prishöjning på el
för en del konsumenter. Dessutom kommer konsumentkostnaderna
att stiga när behovet att utveckla elnätet i många
fall gäller områden med långa avstånd
och få elanvändare. Kostnaderna i förhållande
till antalet betalare kan då bli höga.
Investeringskostnaderna kompenseras av de direkta och indirekta
nytta som propositionen genererar när kostnaderna och skadorna
till följd av avbrott i eldistributionen minskar markant. Enligt
arbets- och näringsministeriets bedömning kommer
olika skador till följd av avbrott att kosta ca 3 miljarder
euro under en övergångsperiod på 15 år,
under förutsättning att leveranssäkerheten
håller nuvarande nivå. Med beaktande av utskottets
förslag till avsevärt längre övergångsperioder
kommer propositionens kostnadskompenserande effekt att bli avsevärt
större än vad ovan angivits. Propositionen har
inte bara direkta effekter utan kommer också indirekt att få bl.a.
datakommunikationerna att fungera bättre, eftersom den
tillgång på el som basstationerna kräver
kan tillgodoses bättre när kvalitetskraven är
uppfyllda.
Fördelarna är odiskutabla, men utskottet ser trots
allt med stort allvar på hur mycket kostnaderna beräknas
stiga. Även om kostnaderna stiger kraftigast där
leveranssäkerheten ökar mest och fördelarna
därmed är störst, har utskottet i sina
förslag sökt efter utvägar att minska
kostnadsbördan utan att ge avkall på propositionens mål.
Utskottet har bl.a. valt att förlänga övergångstiderna
rejält (119 § i lagförslag 1), begränsa
kvalitetskravskriteriets räckvidd (51 § i lagförslag
1) och, som ovan refererat, ändra faktureringsbestämmelserna
(57 och 69 § i lagförslag 1 och 4 kap. 3 § i
lagförslag 2).
Kvalitetskravens räckvidd.
Redan propositionen begränsar kvalitetskravens räckvidd
så att beredskapen på vissa villkor kan ligga
på en lägre nivå när det gäller öar
(51 § 2 mom. i lagförslag 1). Dessutom anser utskottet,
stödjande sig på inkommen utredning, det lämpligt
att göra undantag från leveranssäkerhetskraven
för driftsställen i glesbygden där kostnaderna
för de investeringar som krävs för att
uppfylla kraven skulle bli exceptionellt höga till följd
av det långa avståndet till andra driftsställen.
Ett ytterligare krav är att driftsställets elförbrukning
under flera år (de tre föregående kalenderåren)
varit mycket liten (högst 2 500 kilowattimmar per år).
Båda undantagen i 2 mom. gäller endast driftsställen
utanför detaljplaneområden.
Utskottets ändringsförslag innebär
att man slipper göra investeringar vars kostnader inte står
i rimlig proportion till de fördelar investeringarna skulle
ge. Det typiska undantaget skulle vara fritidsbostäder.
Den årliga energiförbrukningsgränsen
borgar för att eluppvärmda driftsställen
i permanent bruk inte omfattas av undantaget. Ändringen
kommer inte att försämra elkvaliteten på dessa
driftsställen utan den kommer att hålla samma
standard (SFS-EN 50160) som på andra driftsställen.
Nätinnehavaren binds av den generalla skyldigheten att
utveckla nätet (19 § i lagförslag 1)
också i fråga om dessa driftsställen.
I utvecklingsplanen bör anges att undantag gjorts från
kriterierna (52 § i lagförslag 1), och då kan
Energimarknadsverket ta ställning till tillämpningen
om så behövs.
Utvecklingsplan.
En utvecklingsplan för distributionsnät ska
hjälpa att kontrollera att leveranssäkerheten
faktiskt blir bättre (52 § i lagförslag 1).
Planen, som ska uppdateras vartannat år, innehåller
de åtgärder som nätinnehavaren vidtar
för att fylla kraven i 51 § på leveranssäkerhet inom
en övergångsperiod (119 §). Energimarknadsverket övervakar
att planerna är lagenliga och kan i förekommande
fall kräva ändringar i dem. Den som underlåter
att iaktta Energimarknadsverkets beslut kan påföras
påföljdsavgift (16 § i lagförslag
3).
Utvecklingen av nätet övervakas alltså strikt av
myndigheterna.
Övergångstider.
För att göra kostnadsbördan för
en förbättring av leveranssäkerheten
mindre tung är det viktigt att kostnaderna kan periodiseras över
en längre tid. Redan i propositionen (119 § i
lagförslag 1) föreslås ganska långa övergångstider.
Tiderna är graderade (50 resp. 75 procent av skyldigheten
fullgjord) för att Energimarknadsverket ska kunna försäkra
sig om att investeringarna framskrider i jämn takt.
Efter inkommen utredning anser utskottet det motiverat att övergångstiderna
förlängs av vägande och synnerligen vägande
skäl, förutsatt att distributionsnätsinnehavaren
kan visa för Energimarknadsverket att den på grund
av kraven i 51 § blir tvungen att kablifiera en i snitt
större andel luftledningar och i förtid förnya
delar av distributionsnätet. Utskottet föreslår
en sådan förlängning av övergångstiderna
att verkställighetstiden i fråga om 75 procent
av användarna av distributionsnätet kan förlängas
av vägande skäl med två år (längst
till den 31 december 2025) och av synnerligen vägande skäl
med fem år (längst till den 31 december 2028).
Vidare föreslår utskottet att tiden för
att verkställa skyldigheten fullt ut förlängs
av vägande skäl med fyra år (längst
till den 31 december 2032) och av synnerligen vägande skäl
med åtta år (längst till den 31 december
2036). Näten ska enligt propositionen uppfylla kraven för
hälften av nätanvändarna senast den 31
december 2019.
Naturgasmarknaden
Propositionen skapar förutsättningar för
producenter av gas från förnybara energikällor
att ansluta sig till nätet samt för överföring
av den gas de producerat till gasförbrukarna. Det är
ett ypperligt förslag, menar utskottet.
Som en detalj i anknytning till naturgasmarknadslagen vill utskottet
lyfta fram frågan om hur 1 kap. 3 § 16 punkten
ska tolkas. I bestämmelsen finns en definition av behandlingsanläggning
för kondenserad naturgas. Innehållsligt motsvarar
definitionen exakt reglerna i naturgasmarknadsdirektivet, som inte är
helt entydiga. Tanken i lagförslaget är att bestämmelserna
om behandlingsanläggningar för kondenserad naturgas
inte tillämpas på anläggningar som inte
ansluts till naturgasnätet. Det betyder att de till karaktären är
användningsobjekt för naturgas.
Miljöutskottets utlåtande
Miljöutskottet har behandlat propositionen inom ramen
för sin behörighet och konstaterar att propositionen
kommer att få relativt små direkta miljökonsekvenser.
Elmarknadslagstiftningen kan indirekt ha ett betydande inflytande
t.ex. på att främja småskalig elproduktion
och på så vis på främjandet
av förnybar energi som ett led i energi- och klimatpolitiken.
Såväl de direkta som indirekta miljökonsekvenserna
hade förtjänt mer uppmärksamhet i propositionen.
Ekonomiutskottet håller med miljöutskottet om
att det är viktigt att den småskaliga produktionen
får nättillträde. Redan nu tillåter
den gällande lagstiftningen nättillträde,
men det behövs fungerande praxis som stimulerar verksamheten.
Av tidsmässiga skäl hann man inte ta in bestämmelser
om främjande av småskalig produktion i den aktuella
propositionen, men beredningen av nya bestämmelser har
redan inletts.
Avslutningsvis
Utskottet har ovan satt särskild fokus på kostnaderna
till följd av skyldigheten att förbättra
leveranssäkerheten och har på olika sätt
försökt dämpa det kostnadstryck som en
del konsumenter och bolag kommer att utsättas för.
Det är Energimarknadsverkets sak att se till att överföringstarifferna är
kostnadsbaserade och att t.ex. skillnaderna mellan kundgrupper är
motiverade.
Utskottet förutsätter att man noga bevakar
vilka effekter lagstiftningen får. För att analysen
av kostnadseffekterna ska vara systematisk och samlad, bör
Energimarknadsverket i sin tillsyn enligt elmarknadslagen följa
upp den lokala utvecklingen av de överföringstariffer
som nätinnehavarna med sina olika utgångspunkter
lagt fast och regelbundet inrapportera resultaten till arbets- och
näringsministern. Rapporten bör åtminstone
innehålla uppgifter om skillnader i överföringsavgifter
och anknytande utgifter för att utveckla nätet.
Om resultaten pekar på att regleringen leder till oskäliga
snedvridningar i energipriserna i olika områden måste
statsrådet åtgärda saken.
Detaljmotivering
1. Elmarknadslag
3 §. Definitioner.
Artikel 2.1 och 2.21 i elmarknadsdirektivet kräver
att definitionerna kompletteras med en definition av elproduktion
respektive vertikalt integrerat företag. Utskottet har ändrat
bestämmelserna i enlighet med kraven i en talan väckt
av kommissionenmål C-109/13; talan väckt
den 11 mars 2013.
Dessutom har utskottet korrigerat en rättsaktshänvisning
i punkt 29 (punkt 27 i RP).
7 §. Tilläggskrav för stamnätsinnehavare.
Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras
med ett nytt 2 mom. som genomför artikel 9 (7) i elmarknadsdirektivet.
Bestämmelsen förhindrar överföring
av personal som svarar för stamnätsfunktioner
i ett vertikalt integrerat företag till andra delar av
företaget i samband med åtskillnad av stamnätsinnehavare.
Bestämmelsen är därmed tillämplig
bara på inrättande av stamnätsinnehavare
eller när åtskillnad genomförs. Kommissionen
anser i sin talan att Finland underlåtit att genomföra
bestämmelsen.
24 §. Allmänna bestämmelser om försäljningsvillkoren
för och prissättningen av nättjänster.
Utskottet föreslår en ny mening i 1 mom. för
att genomföra mening 5 i punkt 1.d i bilaga I till elmarknadsdirektivet.
Enligt bestämmelsen ska försäljningsvillkor
som nätinnehavare och detaljförsäljare
riktar till konsumenterna inte bar uppfylla en rad andra krav utan
också meddelas på ett klart och lättbegripligt
språk och får inte omfatta sådana hinder
för konsumenternas utövande av sina
rättigheter som inte följer direkt av avtal. Kommissionen
anser i sin talan att Finland underlåtit att genomföra
bestämmelsen.
Som komplettering till detaljmotiven till bestämmelsen
(s. 82) vill utskottet framhålla att nätinnehavarens
inkomstbildning bör räcka till också för
att finansiera en utveckling av nätet. Eftersom investeringsprojekten är
långvariga och de enskilda projekten dyra kan det finnas
fog för att titta på inkomstbildningen i ett längre
perspektiv. Utskottet konstaterar att nätinnehavaren måste
uppfylla kraven i elmarknadslagens 6 § så länge
verksamheten pågår. Nätinnehavaren ska
därmed bl.a. ha ekonomiska förutsättningar
för en lönsam elnätsverksamhet. För
att kunna uppfylla detta krav kan det i praktiken hända
att innehavaren t.o.m. måste öka det egna kapitalet.
28 §. Nätinnehavarens beredskapsplanering.
Paragrafen föreskriver om den bereskapsplanering som
vilar på nya nätinnehavares ansvar.
Syftet med bestämmelsen är att säkerställa
att man på förhand gör upp en heltäckande
plan för förfarandet vid störningar under
normala förhållandena och under undantagsförhållanden
enligt beredskapslagen. Planeringen siktar på att trygga
en så störningsfri eldistribution som möjligt. Utskottet
har gjort en del preciseringar i 1 mom. som avser att tydliggöra
de här målen. Planen ska uppdateras en gång
per två år och när det sker en betydande
förändring i omständigheterna.
Dessutom föreslår utskottet att lagen kompletteras
med en ny övergångsbestämmelse (125 §)
om när den första beredskapsplanen ska göras
upp.
29 §. Nätinnehavarens samarbetsskyldighet
vid störningar.
Paragrafen reglerar nya nätinnehavares samarbetsskyldighet.
Enligt paragrafmotiven (s. 85) innebär samarbetsskyldigheten
bl.a. att nätinnehavaren ska ordna en fungerande förbindelse
(separat teleförbindelse) till räddningsmyndigheterna
inom sitt verksamhetsområde, polisen, vägmyndigheterna
och t.ex. teleföretag och andra infrastrukturförvaltare.
Den föreslagna bestämmelsen täcker in
alla nätinnehavare.
Utskottet påpekar att denna övergripande skyldighet
kan bli oskäligt tung för stamnätsbolag
i fråga om både kostnader och arrangemang. Stamnätsbolagen
kan vid störningar använda myndighetsnätet
Virve och därmed upprätthålla de viktigaste
kontakterna. Utskottet föreslår därför
att 2 mom. begränsas till att endast gälla distributionsnätsinnehavare.
49 §. Utvecklande av det informationsutbyte som krävs
för elhandeln och balansavräkningen.
I paragrafen finns bestämmelser om den systemansvariga
stamnätsinnehavarens skyldighet att utveckla det informationsutbyte
som krävs för elhandeln och balansavräkningen.
Enligt förslaget finansieras de uppgifter som nämns
i paragrafen med separat avgifter som den systemansvariga stamnätsinnehavaren
har rätt att ta ut hos dem som använder stamnätsservicen
och balanstjänsten.
Utskottet ser det motiverade i att den systemansvariga stamnätsinnehavaren
får täcka kostnaderna genom att ta ut avgift hos
dem som använder informationsutbytestjänsten i
fråga. Exempel på sådana som använder
informationsutbytestjänsten är alla parter i elhandeln
och balansavräkningen, dvs. de parter som sänder,
förmedlar och mottar uppgifter om elhandeln och balansavräkningen.
Utskottet har följaktligen utvidgat bestämmelsens
räckvidd så att alla serviceanvändare
omfattas av avgiften.
51 §. Kvalitetskrav i fråga om distributionsnätets
funktion.
Paragrafen anges vilka kvalitetskrav som gäller för
distributionsnätets funktion. För distributionsnätsinnehavarna
läggs fast förpliktande tidsgränser för
avbrott i eldistributionen inom vilka de ska få nätet
att fungera igen även efter skador orsakade av storm eller
snöbelastning. Tidsfristerna kommer att styra planeringen,
anläggandet och underhållet av distributionsnät.
I 2 mom. föreskrivs om undantag från kvalitetskraven.
Enligt propositionen kan på vissa villkor en lägre
beredskapsnivå tillämpas på öar.
Med hänvisning till de allmänna motiven föreslår
utskottet att undantag från kriterierna gällande
leveranssäkerhet görs för driftsställen
där kostnaderna för de investeringar som krävs
för att uppfylla kraven skulle bli exceptionellt höga till
följd av de befinner sig i glesbygden eller långt
borta från andra driftsställen och under flera år
(de tre föregående kalenderåren) haft
en mycket liten elförbrukning (högst 2 500 kilowattimmar
per år). Båda undantagen i 2 mom. gäller endast
driftsställen utanför detaljplaneområden.
Till paragrafen hör en övergångsbestämmelse (119 §)
som utskottet föreslår ändringar i nedan.
54 §. Tidsfördelning i fråga om
eldistributionstjänster i distributionsnätet.
I paragrafen föreslås en ny bestämmelse
som kompletterar den gällande lagstiftningen. Enligt den
ska distributionsnätsinnehavaren inom sitt distributionsnät tillhandahålla
slutförbrukarna eldistributionstjänster enligt
den allmänna tidsfördelningen. Syftet med bestämmelsen är
att ge olika användare tillgång till ett brett
spektrum av distributionstjänster och förhindra
att utbudet smalnar exempelvis enbart till ett distributionspris
baserat på en fast avgift. Nu försöker
man säkerställa bl.a. tjänster som ska
hjälpa att nå målet för bättre
energieffektivitet.
Utskottet anser att syftet med bestämmelsen är
legitimt men att det kunde ges en allmännare formulering
för att ge marknaden en chans att ta fram olika tjänster.
Tanken är att olika användargrupper (industri,
servicesektor, jordbruk och konsumenter) ska tillhandhållas överföringsprodukter
som motsvarar deras behov. Också inom användargrupperna
föreligger olika behov (t.ex. de som har eluppvärmning).
Tjänsterna bör utformas med hänsyn till
bl.a. överföringsprodukter som krävs
för småskalig elproduktion.
55 §. Prissättning av eldistribution i distributionsnät
oberoende av avstånd.
Utskottet föreslår inga ändringar
i den här paragrafen, men föreslår en övergångsbestämmelse
på denna punkt som motsvarar den nuvarande regleringen.
Den ändringen refereras närmare i samband med
den nya 124 §.
57 §. Distributionsnätsinnehavarens fakturering
i fråga om distributionsnät.
Paragrafen föreskriver hur kunderna ska faktureras.
Utskottet föreslår med hänvisning
till de allmänna motiven att 2 mom. ändras så att
passusen om obligatoriska betalningssätt stryks. Men kunderna
ska fortsättningsvis erbjudas olika betalningsalternativ.
De erbjudna betalningssätten får inte vara förenade
med ogrundade villkor eller villkor som diskriminerar någon
kundgrupp. För betalningssättsservicen får
tas ut avgifter hos kunderna. Då får i villkoren
för betalningssätten även beaktas skäliga
skillnader i de kostnader som innehavaren orsakas av att erbjuda olika
betalningssätt. Som oskälig skillnad i avgiftskostnaderna
anses också fall där avgifterna är så stora
att de utgör ett reellt hinder för att använda
ett visst betalningssätt. Det skulle exempelvis vara diskriminerande
att ha avgifter bara för vissa betalningssätt.
I och med ändringen finns det inte längre
något behov av övergångsbestämmelsen
i 122 §.
67 §. Leveransskyldighet.
Som i 24 § föreslår utskottet även
här en ny mening i 2 mom. för att genomföra
mening 5 i punkt 1.d i bilaga I till elmarknadsdirektivet. Enligt
bestämmelsen ska försäljningsvillkor
som nätinnehavare och detaljförsäljare
riktar till konsumenterna inte bara uppfylla en rad andra krav utan
också meddelas på ett klart och lättbegripligt
språk och får inte omfatta sådana hinder
för konsumenternas utövande av sina
rättigheter som inte följer direkt av avtal. Kommissionen
anser i sin talan att Finland underlåtit att genomföra
bestämmelsen.
69 §. Detaljförsäljarens fakturering.
Paragrafen föreskriver hur kunderna ska faktureras.
På samma sätt som i 57 § föreslår
utskottet att passusen om obligatoriska betalningssätt
stryks i 2 mom. I fråga om tillämpningen av bestämmelsen
gäller det som sägs om 57 § 2 mom.
I och med ändringen finns inte längre något behov
av övergångsbestämmelsen i 122 §.
88 §. Bekräftelse.
Enligt paragrafen ska distributionsnätsinnehavaren
eller detaljförsäljaren sända uppgifter
till slutförbrukaren om det avtal som ingåtts
och om de priser och övriga villkor som ska tillämpas
på det (bekräftelse) i det fall att elnätsavtal
eller elförsäljningsavtal inte har ingåtts
skriftligen. Innehållsligt motsvarar bestämmelsen
i stort sett 25 e § i den gällande elmarknadslagen.
I de fall som den föreslagna bestämmelsen gäller
ett avtal mellan näringsidkare och konsument överlappar
den bestämmelserna om hemförsäljning
och distansförsäljning i konsumentskyddslagens
6 kap. Utskottet påpekar att konsumentskyddslagens bestämmelser
om hemförsäljning och distansförsäljning är
tvingande rätt, så hänvisningarna i paragrafen
har främst en informativ betydelse. Med föreslagen
formulering motsvarar bestämmelsen inte helt konsumentskyddslagen.
Utöver ångerrätt kan näringsidkarens
bekräftelseskyldighet enligt 1 mom. även innefatta
andra faktorer enligt konsumentskyddslagen. Enligt det föreslagna
2 mom. anses avtalet ha ingåtts på de villkor
som anges i bekräftelsen, om inte slutförbrukaren
inom den tid för framförande av anmärkningar
som nämns i bekräftelsen har utnyttjat sin ångerrätt
eller meddelat sin avtalspart att hen inte anser att bekräftelsen
motsvarar avtalet. Tiden för framförande av anmärkningar
måste vara minst tre veckor från det bekräftelsen
sändes. Utskottet konstaterar att syftet med skrivningen
om att utnyttja sin ångerrätt är att
tydliggöra att möjligheten finns att konsumenten-kunden
utnyttjar sin i konsumentskyddslagen angivna fjorton dagars ångerrätt under
tiden för framförande av anmärkningar. Bestämmelsen är
i sin föreslagna lydelse oklar och låter förstå att ångertiden
bör vara minst tre veckor.
Utskottet föreslår ändringar i 1
och 2 mom. som tydliggör hur elmarknadslagen och konsumentskyddslagen
förhåller sig till varandra. Dessutom har utskottet
gjort en språklig korrigering i 2 mom. som inte påverkar
den svenska texten.
93 §. Ändring av avtalsvillkoren.
Syftet med 1 mom. 3 punkten är att
garantera elförsäljaren rätt att ändra
avtal om leveransskyldighet. De här avtalen kan vara mycket
långvariga och försäljaren har ingen
rätt att säga upp dem. Som ändringskriterierna är
formulerade i förslaget kan de inte tillämpas
på konkurrensutsatta försäljningsavtal
utan för dessas del kan bara uppsägning komma
i fråga.
Lämplighets- och likabehandlingsskäl talar för
att inte heller avtal som ingåtts efter konkurrensutsättning
alltid ska behöva sägas upp och ingås
på nytt med nya villkor när ändringsbehov föreligger.
Konkurrensutsatta avtal kan vara långvariga, och det gagnar
inte heller kunden om avtalet sägs upp direkt om det blir
aktuellt med ändringar i det. Kunden har rätt
att redan innan en ändring trätt i kraft säga
upp såväl ett avtal om leveransskyldighet som
ett konkurrensutsatt avtal att upphöra efter en två veckors
uppsägningstid. Kundens ställning försämras
alltså inte av att ändringskriteriet utsträcks
till att även gälla konkurrensutsatta avtal. Utskottet
anser det befogat att dra gränsen för begränsningar
i avtalsändringar vid konkurrensutsatta visstidsavtal.
97 §. Fel.
Paragrafen handlar om fel i eldistributionen och den övriga
nättjänsten samt elleveransen. Felen i den gällande
lagstiftningen byggs bl.a. på med felaktig eller försenad
fakturering av konsumenten.
En utvidgning av föreslagen art kan enligt inkommen
utredning leda till problem i de fall då säljarens
fakturering försenas eller är felaktig av orsaker
som inte beror på säljaren. En felaktig eller
försenad fakturering kan bero på att nätinnehavaren
eller en tredje part agerat felaktigt eller för sent. Om
exempelvis nätinnehavaren inte skickat mätarställningen
till försäljaren eller ett annat försäljningsbolag
informerat fel driftsställe om försäljarbyte,
kan försäljarens fakturering försenas
av orsaker som försäljaren ingenting har att göra
med. Eftersom försäljaren inte står i avtalsförhållande
till de aktörer som orsakat skadan (distributionsnätsinnehavare
eller försäljningsbolag som begått felet)
kan försäljaren inte kräva avtalsenligt
skadestånd. För att försäljaren
inte på detta sätt oskäligen ska ställas
till ansvar för fel i faktureringen, föreslås
utskottet att försäljarens ansvar luckras upp.
Försäljaren behöver inte stå för
fel eller försening i faktureringen, om den kan påvisa
att felet eller förseningen berott på omständigheter
utanför dennes kontroll vars följder försäljaren
inte skäligen skulle ha kunnat undgå eller förhindra.
100 §. Standardersättning på grund
av avbrott i eldistributionen eller elleveransen.
Utskottet föreslår en sådan ändring
i paragrafen att distributionsnätsinnehavarna åläggs
att utan särskilt krav betala en standardersättning
till sina kunder.
Ändringen bidrar till likabehandling av kunderna och är
motiverad även med avseende på kostnadseffektiviteten.
Flera nätinnehavare har redan nu frivilligt gått
in för detta. När distansavläsning av
mätare tas i bruk i större utsträckning
i år blir det möjligt för distributionsnätsinnehavaren
att automatiskt få information om elavbrott.
101 §. Ansvariga aktörer.
Paragrafen reglerar ansvarsfördelningen i fall som
avses i 97 och 100 §.
Utskottet föreslår att slutanvändarens
rätt att framställa yrkande med anledning av felaktig
eller försenad fakturering stryks. Distributionsnätsinnehavaren
har i regel inga möjligheter att påverka försäljarens
fakturering.
103 §. Avbrott i eldistributionen eller elleveransen
av skäl som beror på slutförbrukaren.
Paragrafen gäller fall där slutanvändarens
försummelse ger rätt att avbryta eldistributionen
eller elleveransen.
Utskottet föreslår ett nytt 4 mom. som tar
hänsyn till särskilda fall som involverar säkerhetsarrangemang.
Enligt det nya momentet får eldistributionen eller elleveransen
till ett objekt där de säkerhetsarrangemang som
behövs för att förebygga olyckor är
beroenda av el och där avbrott i distribution eller leverans
ger upphov till olycksrisk får inte avbrytas trots obetalda
avgifter förrän fyra månader har förflutit
från den obetalda avgiftens förfallodag. Avvikelse
från denna ovillkorliga bestämmelse får
inte göras genom avtal.
117 §. Ikraftträdande.
Ursprungligen var det tänkt att lagen skulle träda
i kraft före september 2013. Men nu har man beslutat att
den träder i kraft senare och föreslår
den 1 september 2013 som ikraftträdandedatum. Andra meningen
i 1 mom. är följaktligen obehövlig
och kan utgå.
119 §. Övergångsbestämmelse
om driftssäkerheten i ett distributionsnät.
Paragrafen föreskriver om den tid inom vilken
distributionsinnehavaren ska uppfylla de lagfästa kraven
på driftssäkerheten i distributionsnätet
och om verkställigheten av kraven.
I enlighet med det som sägs i de allmänna
motiven föreslår utskottet att övergångstiderna
ska kunna förlängas av vägande och synnerligen
vägande skäl, förutsatt att distributionsnätsinnehavaren
kan visa för Energimarknadsverket att den på grund
av kraven i 51 § blir tvungen att kablifiera en i snitt
större andel luftledningar och i förtid förnya
delar av distributionsnätet. Utskottet föreslår
en sådan förlängning av övergångstiderna
att verkställighetstiden i fråga om 75 procent
av användarna av distributionsnätet kan förlängas
av vägande skäl längst till den 31 december
2025 och av synnerligen vägande skäl längst till
den 31 december 2028. Vidare föreslår utskottet
att tiden för att verkställa skyldigheten fullt
ut förlängs av vägande skäl
längst till den 31 december 2032 och av synnerligen vägande skäl
längst till den 31 december 2036.
120 §. Övergångsbestämmelse
om utvecklingsplanen för distributionsnät.
Paragrafen anger ner den första utvecklingsplanen
(52 §) ska ges in och föreskriver om Energimarknadsverkets rätt
att kräva ändringar i planen.
Utvecklingsplanen kommer att uppgöras i enlighet med
närmare föreskrifter som utfärdas av Energimarknadsverket
(52 § 4 mom.). För att Energimarknadsverket ska
få tillräckligt med tid på sig att utforma
föreskrifterna och nätinnehavarna att göra
upp den första långtidsplanen, föreslår
utskottet att övergångstiden förlängs
med sex månader, dvs. till den 30 juni 2014.
122 §. Övergångsbestämmelser
om distributionsnätsinnehavarens och detaljförsäljarens fakturering.
Paragrafen föreskriver om övergångstiden
för de obligatoriska betalningssätt som nämns
i 57 och 69 §.
Eftersom utskottet föreslår att bestämmelserna
om obligatoriska betalningssätt ska utgå, är övergångsbestämmelsen
onödig och kan alltså strykas. De föreslagna
123 och 124 § blir därmed 122 och 123 §.
125 §. Övergångsbestämmelse
om sökande av ändring.
I paragrafen finns en övergångsbestämmelse
som gäller sökande av ändring i beslut
som Energimarknadsverket meddelat före den 1 september
2013.
Ursprungligen var det tänkt att lagen skulle träda
i kraft före september 2013. Men nu har man beslutat att
den träder i kraft senare och föreslår
den 1 september 2013 som ikraftträdandedatum. Paragrafen är
därför obehövlig och kan utgå.
124 §. Övergångsbestämmelse
om separat prissättning av överföringstjänster.
(Ny)
Utskottet föreslår att lagen kompletteras
med en ny övergångsbestämmelse med koppling
till den föreslagna 55 §. Enligt den nya paragrafen
tillämpas bestämmelsen om separat prissättning
av överföringstjänster på sådana
geografiskt åtskilda delar av distributionsnätsinnehavarens
ansvarsområde som har bildats efter den 27 december 2004.
Utskottets förslag motsvarar elmarknadslagens 15 § 3
mom. (1172/2004). Om en sådan bestämmelse
inte togs in i den nya lagen, skulle man vara tvungen att häva
redan ingångna avtal om separat prissättning och
höja kundpriserna. Utskottet ser ingen idé i detta.
125 §. Övergångsbestämmelse
om uppgörande av en beredskapsplan. (Ny)
Den föreslagna 28 § föreskriver
om nätinnehavarens beredskapsplanering och kräver
att denne gör upp en beredskapsplan och lämnar
in den till Försörjningsberedskapscentralen. Närmare
bestämmelser om beredskapsplanens innehåll kan
utfärdas genom förordning av statsrådet.
För att bestämmelserna ska bli tydliga och
exakta anser utskottet det befogat att ta in i lagen en övergångsbestämmelse
om när den första beredskapsplanen ska ges in.
Utskottet föreslår att den första planen
ska ges in till Försörjningsberedskapscentralen
senast den 30 juni 2014.
2. Lag om ändring av naturgasmarknadslagen
Ingressen.
Ingressen skrivs med hänsyn till ändringarna
nedan.
1 kap. 3 §.
Utskottet föreslår att definitionerna kompletteras
med definitioner tagna ur artikel 2.4—2.6, 2.16, 2.18 och
2.33—2.35 i naturgasmarknadsdirektivet. Kommissionen har
nämligen i sin talanmål C-111/13;
väckt 18 mars 2013 ansett att Finland underlåtit
att genomföra dem.
Dessutom har utskottet preciserat definitionen av gas framställd
genom termisk förgasning (syntetisk biogas) i punkt 3 (punkt
8 i RP). Den ändringen påverkar inte den svenska
texten.
2 kap. 1 §.
Utskottet föreslår en ny mening i 1 mom.
för att genomföra artikel 13.2 i naturgasmarknadsdirektivet.
Kommissionen anser i sin talan att Finland underlåtit att
genomföra bestämmelsen. Genom bestämmelsen
preciseras reglerna om överföringsnätinnehavarens
utvecklingsskyldighet. Nätinnehavaren ska uppfylla en lång
rad utvecklingsskyldigheter men dessutom bygga upp en tillräcklig
gränsöverskridande överföringskapacitet
för att integrera ett europeiskt överföringssystem,
om detta av ekonomiska skäl behövs för
att tillgodose en rimlig och tekniskt genomförbar efterfrågan
på naturgas oh för att ta hänsyn till
en tryggad naturgasförsörjning. Med ett europeiskt överföringssystem
avses i detta sammanhäng ett överföringssystem
eller överföringsnät inom EU-medlemsstaternas
och ETA-staternas territorium men inte tredjelandsterritorium. Överföringsnätsinnehavaren
måste få ett projekttillstånd enligt
6 kap. 5 § i naturgasmarknadslagen innan byggandet kör
igång. I praktiken kommer man även då att
titta på om projektet är rationellt för
utveckling av naturgasmarknaden. Överföringsnätsinnehavarens
utvecklingsskyldighet gäller alltså inte projekt som
inte beviljats projekttillstånd enligt 6 kap.
5 §.
2 kap. 2 §.
Utskottet har preciserat bestämmelsen om anslutningsskyldighet
i analogi med artikel 8 om anslutning i naturgasmarknadsdirektivet
så att skyldigheten även gäller sådana
direktledningar som avses i direktivet. Genom ändringen
genomförs definitionen i artikel 2.18 i naturgasmarknadsdirektivet.
Kommissionen har i sin talan ansett att Finland underlåtit
att genomföra denna definitionsbestämmelse.
2 kap. 4 a §.
Utskottet föreslår att bestämmelsen
om undantagslov för ny infrastruktur preciseras för
att artikel 36 om ny infrastruktur i naturgasmarknadsdirektivet
ska bli genomförd på ett tillräckligt
specificerat sätt. Kommissionen har i sin talan ansett
att Finland underlåtit att genomföra artikeln
på många punkter.
2 kap. 8 §. (Ny).
Utskottet föreslår en ny mening i 1 mom. för
att genomföra mening 5 i punkt 1.d i bilaga I till naturgasmarknadsdirektivet
för naturgasnätsinnehavares vidkommande. Enligt
bestämmelsen ska försäljningsvillkor
som riktas till konsumenterna inte bara uppfylla en rad andra krav
utan också meddelas på ett klart och lättbegripligt
språk och får inte omfatta sådana hinder
för konsumenternas utövande av sina rättigheter
som inte följer direkt av avtal. Kommissionen har i sin
talan ansett att Finland underlåtit att genomföra
bestämmelsen.
2 kap. 14 §.
Utskottet föreslår att bestämmelsen
om nätinnehavarens förhandlingsskyldighet preciseras
i analogi med artikel 33.3 om förhandlingsskyldighet i
naturgasmarknadsdirektivet så att det 1 mom. talas om det
sammanlänkade systemet. Genom ändringen genomförs
definitionen i artikel 2.16 i naturgasmarknadsdirektivet partiellt.
Kommissionen har i sin talan ansett att Finland underlåtit
att genomföra denna definitionsbestämmelse.
4 kap. 2 §.
Utskottet föreslår en ny mening i 1 mom.
för att genomföra mening 5 i punkt 1.d i bilaga
I till naturgasmarknadsdirektivet för naturgasleverantörers
vidkommande. Enligt bestämmelsen ska de försäljningsvillkor
som naturgasleverantörer riktar till konsumenterna inte bara
uppfylla en rad andra krav utan också meddelas på ett
klart och lättbegripligt språk och får inte
omfatta sådana hinder för konsumenternas utövande
av sina rättigheter som inte följer direkt av
avtal. Kommissionen har i sin talan ansett att Finland underlåtit
att genomföra bestämmelsen. Utskottet har öppnat
2 § mer än regeringen föreslagit i RP
20/2013 rd och föreslår att terminologin
och regleringen ändras i den vevan för att sitta
bättre i det föreslagna lagpaketet.
4 kap. 3 §. (Ny)
I 3 mom. finns bestämmelser om olika betalningsalternativ
som ska erbjudas konsumenterna.
I linje med förslaget i fråga om 57 och 69 § i lagförslag
1 föreslår utskottet att skyldigheten att erbjuda
obligatoriska sätt att betala räkningar. I fråga
om tillämpningen av bestämmelsen gäller
det som sägs om de nämnda 57 och 69 §.
I och med ändringen finns det inte längre
något behov av en övergångsbestämmelse
(punkt 6 i övergångsbestämmelsen).
4 kap. 5 §.
Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras
med ett nytt 2 mom. om sociala betalningshinder Motsvarande bestämmelse
finns i den gällande elmarknadslagen och i lagförslag
1. Genom bestämmelsen genomförs artikel 3.3 i naturgasmarknadsdirektivet
som förutsätter att medlemsstaterna lagstiftar
om utsatta förbrukare. Kommissionen har i sin talan ansett
att Finland underlåtit att genomföra artikel 3.3
i naturgasmarknadsdirektivet.
Till följd av ändringen blir det nuvarande 2 mom.
nytt 3 mom.
4 kap. 7 §.
Utskottet föreslår en precisering av 3 mom.
för att genomföra mening 5 i punkt 1.b i bilaga
I till naturgasmarknadsdirektivet. Enligt bestämmelsen
ska naturgasleverantören uppfylla en lång rad
villkor och dessutom på ett överskådligt
och lättbegripligt sätt underrätta konsumenterna
om ändringar i avtalsvillkoren. Kommissionen har i sin
talan ansett att Finland underlåtit att genomföra
bestämmelsen på denna punkt.
9 kap. 5 §.
Utskottet föreslår att den nya procedurbestämmelsen
gällande undantagslov för infrastruktur preciseras
för att artikel 36 om ny infrastruktur i naturgasmarknadsdirektivet
ska bli genomförd på ett tillräckligt
specificerat sätt. Kommissionen har i sin talan ansett
att Finland underlåtit att genomföra artikeln
på många punkter.
Ikraftträdandebestämmelsen.
I punkt 2 och 8 föreskrivs om ikraftträdande
i fråga om sökande av ändring. När
propositionen bereddes var man inställd på att
lagen skulle träda i kraft före september 2013.
Men nu har man beslutat att den träder i kraft senare
och föreslår den 1 september 2013 som ikraftträdandedatum.
Punkt 2 och 8 är därmed obehövliga och
kan utgå.
I punkt 6 anges en övergångstid gällande
obligatoriska betalningssätt.
Utskottet föreslår i 4 kap. 3 § att
kravet på obligatoriska alternativ för betalningssätt
stryks. Övergångsbestämmelsen behövs
följaktligen inte och kan därmed utgå.
3. Lag om tillsyn över el- och naturgasmarknaden
3 §. Definitioner.
Definitionerna i bestämmelsen har kompletterats med
definitionen på icke-hushållskunder enligt artikel
2.11 i elmarknadsdirektivet och artikel 2.26 i naturgasdirektivet. Kommissionen
anser i sin talan att Finland underlåtit att genomföra
bestämmelsen i detta avseende.
6 §. Energimarknadsverkets uppgifter som nationell
energitillsynsmyndighet.
Utskottet föreslår att bestämmelsen
preciseras för att bestämmelserna i underpunkt
b i artikel 37.4 i elmarknadsdirektivet respektive artikel 412.4
i naturgasdirektivet ska bli inskrivna i vår lagstiftning. Bestämmelserna
gäller den nationella tillsynsmyndighetens uppgift att
besluta om åtgärder för att främja
konkurrensen och säkerställa att marknaden fungerar
korrekt. Likaså verkställs definitionerna på icke-hushållskunder
i el- och naturmarknadsdirektivet, vilket kommissionen i sin talan
anser att Finland underlåtit att genomföra.
10 §. Villkor och metoder fastställda av
Energimarknadsverket.
Paragrafen föreskriver om Energimarknadsverkets preventiva
behörighet (beslut om fastställande).
Artikel 37.8 i elmarknadsdirektivet förutsätter
att "när det gäller fastställande
eller godkännande av tariffer eller metoder och av balanstjänsterna
ska tillsynsmyndigheterna säkerställa att de systemansvariga
för överförings- och distributionssystemen
både på kort och lång sikt ges lämpliga
incitament att öka effektiviteten, främja integrationen
av marknaden och säkra leveranser samt stödja
forskningsverksamheten på området". I
lagförslaget beaktas detta krav endast delvis. Ekonomiutskottet
har preciserat paragrafens 4 punkt så att den också beaktar
mål jämte definitionssätt samt metoder
som sporrar till att främja marknaden samt stödja
forskning och genom vilka målen tillämpas i prissättningen.
I enlighet med paragrafens 1 mom. ska Energimarknadsverket fastställa
metoderna för bestämmande av nätinnehavarens
intäkter av nätverksamheten och de avgifter som
ska tas ut för överföringstjänsten
under tillsynsperioden. I paragrafens 3 mom. konstateras
att beslut om fastställande där det bestäms
om de metoder som avses i 1 mom. 1 punkten, gäller under
två på varandra följande tillsynsperioder
på fyra år. Vidare konstateras i paragrafens detaljmotivering (165/I)
att "innan en ny tillsynsperiod börjar ska Energimarknadsverket
bereda ett nytt utkast till ett beslut om fastställande".
Utskottet konstaterar att omnämnandena om tillsynsperiod
i paragrafens 1 mom. 1 punkt och 3 mom. ska tolkas så att
bestlutet om fastställande ges för två tillsynsperioder,
och verket ska således ge ett nytt utkast till beslut om
fastställande innan den totala perioden om sammanlagt åtta år
har löpt ut. Paragrafen föreskriver dessutom separat
om beslut om fastställande för en ny aktör
och om beslutens giltighet.
16 §. Påföljdsavgift.
I paragrafens 4 och 5 punkt har en felaktig författningshänvisning
korrigerats.
33 §. Överensstämmelse med riktlinjerna.
Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. som verkställer behörigheten
för den nationella tillsynsmyndigheten i fråga
om att iaktta riktlinjerna i punkterna 1 och 4 i artikel 39 i elmarknadsdirektivet
respektive artikel 43 i naturgasdirektivet. Kommissionen har nämligen
i sin talan ansett att Finland underlåtit att genomföra
dem. Genom bestämmelsen regleras de befogenheter som gäller
inledandet av tillsynsförfaranden i fråga om överensstämmelsen
med riktlinjerna.
Om Energimarknadsverket anser att ett beslut av en ETA-stat
bryter mot en förordning eller ett beslut av kommissionen
som gäller riktlinjerna, kan Energimarknadsverket anmäla
saken till kommissionen. Anmälan ska göras inom
två månader från det beslutet har meddelats.
Dessutom kan Energimarknadsverket begära utlåtande
i ärendet av en byrå för samarbete mellan
energitillsynsmyndigheter. Begäran om utlåtande är
inte bundet till tidsfristen.
I anslutning till ändringarna föreslås
också att paragrafens rubrik ändras för
att bättre stämma överens med bestämmelsens
innehåll.
39 §. Ikraftträdande.
Ursprungligen var det tänkt att lagen skulle
träda i kraft före september 2013.
Men nu har man beslutat att den träder i kraft senare
och föreslår den 1 september 2013 som ikraftträdandedatum.
Andra meningen i bestämmelsen är följaktligen
obehövlig och kan utgå.
41 §. Övergångsbestämmelse
om behandlingen av påföljdsavgiftsärenden.
Paragrafen är formulerad med sikte på att
den träder i kraft före september 2013.
Men nu har man beslutat att den träder i kraft senare
och föreslår den 1 september 2013 som ikraftträdandedatum.
Paragrafen är följaktligen obehövlig
och kan utgå.
42 §. Övergångsbestämmelse
om sökande av ändring.
Paragrafen är formulerad med sikte på att
den träder i kraft före september 2013.
Men nu har man beslutat att den träder i kraft senare
och föreslår den 1 september 2013 som ikraftträdandedatum.
Paragrafen är följaktligen obehövlig
och kan utgå.
4. Lag om energimarknadsverket
1 §. Uppgifter.
I paragrafen föreskrivs om Energimarknadsverkets
uppgifter. Paragrafens 2 mom. innehåller en förteckning över
de lagar som föreskriver om uppgifter för verket.
Efter att propositionen har lämnats har riksdagen godkänt
ett förslag till lag om biodrivmedel och flytande biobränslen
(RP 13/2013 rd; RSv 58/2013 rd). Lagen tilldelar
Energimarknadsverket nya uppgifter. Utskottet har som teknisk ändring skrivit
in det ovan nämnda i en ny 14 punkt i paragrafens 2 mom.
i den nya lagen.
6. Lag om ändring av 71 § i lagen om Finansinspektionen
Ingressen.
En teknisk ändring har gjorts i ingressen.
71 §. Rätt och skyldighet att lämna
ut information.
Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras
med en ny punkt 11 a. Lagen om Finansinspektionen har ändrats
efter att propositionen lämnades och paragrafen har i detta
sammanhang kompletterats med en ny punkt 11 a (254/2013).
Därför föreslås det att den
nu föreslagna regleringen ska ingå i en ny punkt
11 b.
8. Lag om ändring av 1 och 5 § i marknadsdomstolslagen
Lagförslaget tar hänsyn till att lagsförslag
3 träder i kraft före september 2013. Därför
behövs reglering om att söka ändring
hos marknadsdomstolen eftersom den nya lagen om rättegång
i marknadsdomstolen (100/2013) träder i kraft först
den 1 september 2013.
Det har senare bestämts att lagförslag 3 ska träda
i kraft först den 1 september 2013 vilket innebär
att sökande av ändring i samband med den kan tryggas
genom lagförslag 7. Lagförslag 8 är följaktligen
obehövligt och kan förkastas.