Motivering

Kemikalieförordningen en del av en större helhet

Utskottet understryker att den nya kemikalieförordningen bör ses som en del av en större helhet. Förordningen anknyter till många av unionens viktigaste strategiska mål, dels stöder den dem, dels står den i många avseenden i strid med målen.

Effekten av kemikalieförordningen på EU:s mål för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft är i bästa fall oförutsägbar, men sannolikt negativ. Enligt näringslivets forskningsinstitut kan förslaget leda till att tillväxten i bnp minskar med närapå två procentenheter. Å andra sidan förväntas reformen sätta fart på världsekonomin i övrigt. Ett sådant scenario tvingar unionen att i samband med behandlingen och antagandet av kemikalieförordningen bedöma övriga åtgärder för främjande av tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft med vilka den skada som orsakats unionens centrala mål kan bekämpas och kompenseras. Kemikalieförordningen har effekter som är en allvarlig utmaning för unionens strategi för global ekonomi och konkurrenskraft.

För unionens strategi för hållbar utveckling kommer kemikalieförordningen uppenbarligen att få positivare effekter, särskilt med tanke på miljön och folkhälsan. Enligt kommissionens bedömning har förordningen betydande effekter på skador orsakade av farliga ämnen för luften, vattnen, marken, byggnader och den biologiska mångfalden. De positiva effekterna framträder över en längre period och vore antagligen långverkande om man kunde få ner kostnaderna för miljöförorening, saneringskostnaderna för den förorenade miljön och kostnaderna för avfallshantering. Men det finns också andra aspekter på strategin för hållbar utveckling, en social och en ekonomisk. I unionens politik måste alla tre delområden av hållbar utveckling vara i balans.

Kemikalieförordningen anknyter också till målet i den utvidgade unionen att upprätthålla en enhetlig lagstiftning på den inre marknaden och en enhetlig övervakning och tillämpning av den. Den nya kemikalieförordningen skulle uppenbarligen innebära betydande svårigheter för de nya medlemsstaterna. Om antagandet av förordningen förutsätter långa övergångstider i vissa medlemsstater eller om det finns en verklig risk för att de de facto låter bli att tillämpa den är de negativa effekterna för unionens förmåga att svara på den utmaning som utvidgningen innebär betydande.

Den nya kemikalieförordningen kan få effekter för övriga, kanske mindre omfattande men ändå viktiga politikområden. Senare i detta utlåtande behandlas bl.a. förordningens eventuella effekter för små och medelstora företag, konkurrenspolitiken och forsknings- och utvecklingspolitiken närmare.

Allmänna bedömningar av reformens mål och innehåll

Behovet av unionens nya kemikalielagstiftning har i och för sig inte ifrågasatts i utredningen till utskottet. Den gällande lagstiftningen om farliga ämnen och kemikalier är uppenbarligen föråldrad och bristfällig. Lagstiftningen är oklar och fragmenterad och beslutsfattandet i unionen utifrån den långsamt. Den nuvarande lagstiftningen är inte längre tidsenlig varken när det gäller miljön, folkhälsan eller industrins verksamhetsförutsättningar.

Sakkunniga som hörts av utskottet har ansett att förslagets mål allmänt taget är bra och värda att understödjas. I många utlåtanden framhålls att förslaget ska bilda en balanserad helhet där alla tre delområden för hållbar utveckling, dvs. en miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling, beaktas. Kommissionens förslag anses ha utvecklats i rätt riktning efter publiceringen av det preliminära utkastet och internetförhandlingarna om det. Enligt de sakkunniga utgör förslaget en användbar basis för den fortsatta beredningen.

Med tanke på den nya kemikalieförordningens allmänna acceptabilitet påtalar vissa sakkunniga kemikalieförordningens multipla effekter i samband med att andra lagstiftningsprojekt som försvagar industrins konkurrensförutsättningar träder i kraft nästan samtidigt med kemikalieförordningen. De hänvisar särskilt till EU:s utsläppshandel. Därför påpekas det i utlåtandena, precis som i statsrådets ståndpunkt att EU:s bestämmelser om kemikalier bör samordnas med med den globala regleringen och att REACH-förordningen bör träda i kraft samtidigt med det internationella klassificerings- och märkningssystemet GHS.

I vissa sakkunnigutlåtanden till utskottet anses det att systemet fortfarande är för komplicerat och byråkratiskt och att förordningen inte i alla delar beaktar övrig gällande lagstiftning. Detta befaras leda till överlappningar och konflikter i unionens lagstiftning.

Enligt utredningen till utskottet ska förordningens förenlighet med WTO-bestämmelserna ytterligare bedömas. Några av EU:s handelspartner har framfört sin oro för förordningen och misstänkt att den strider mot WTO:s avtal om tekniska handelshinder, TBT-avtalet. På samma sätt har misstankar framförts mot förordningens förenlighet när det gäller skyldighet att lämna uppgifter om WTO:s avtal som gäller handelsaspekter på immateriella rättigheter, TRIPS-avtalet. Förordningens förenlighet med WTO-bestämmelserna är naturligtvis en viktig fråga för hela förordningens godtagbarhet. Samtidigt bör Finland och EU verka på alla internationella fora för att förbättra den globala kemikaliesäkerheten.

Förslagets effekter på miljön och hälsan

I utredningen till utskottet om kemikalieförordningens miljöeffekter har det understrukits att den nya förordningen baserar sig på försiktighetsprincipen och förebyggande av skadorna. Enligt kommissionen har förslaget betydande effekter för hanteringen av miljörisker orsakade av kemikalier. Kommissionen har dock inte lagt fram kvantitativa eller ekonomiska beräkningar av miljönyttan. Det är utan vidare svårt att bedöma den konkreta nyttan för miljön eller folkhälsan. Miljönyttan kan antas komma fram först på längre sikt men den anses dock vara betydande enligt många sakkunnigutlåtanden till utskottet.

Å andra sidan har det också framförts mycket avvikande åsikter om miljökonsekvensbedömningen. I brist på kvantitativa beräkningar har det sagts att bedömningen av nyttan närmast baserar sig på antaganden. I vissa sakkunnigutlåtanden har det också framförts att förordningen får negativa effekter för miljön. Ur global synvinkel har förslaget kritiserats på likadana grunder som systemet med utsläppshandel. Om EU:s egna standarder skärps ensidigt så att konkurrenskraften går förlorad, förorsakar detta ett s.k. kemikalieläckage från EU till ekonomiska områden med lägre reglering och säkerhetsnivå och då sker det ingen större förbättring i miljösäkerheten. Globalt kan utvecklingen till och med vara den motsatta. Om produktionen av kemikalier i stor utsträckning flyttas utanför EU och om också den industri som använder kemikalier tillverkar sina produkter utanför EU och inträdet av kemikalier i färdiga produkter inte kan förhindras till EU-området, produceras kemikalier med lägre standarder än för närvarande. Det betyder att ämnena kommer i färdiga produkter med sina skadeverkningar tillbaka till EU-området.

Vid utskottsbehandlingen har det inte framförts faktorer som skulle ge anledning att ifrågasätta de positiva långlivade miljöeffekterna i den nya kemikalieförordningen och därmed för registreringen, utvärderingen, godkännandet och begränsningen av kemikalier. Utskottet anser dock att det är viktigt att förslagets miljöeffekter bedöms också med hänsyn till eventuella negativa, dynamiska effekter.

Kommissionen gör en konkretare bedömning av hälsoeffekterna. Farliga kemikalier och exponering för dem har obestridliga effekter för människans hälsa och dödlighet. Tillstånd för användning av farliga kemikalier och en noggrannare övervakning av alla kemikalier samt bättre kemikaliesäkerhetsrapporter kan bidra till betydligt mindre mänskligt lidande och kostnader. Kommissionen har förenklat uppskattat att den nya lagstiftningen kan minska antalet dödsfall med hela 4 500 per år. Värdet av den motsvarande hälsonyttan kan vara till och med 50 miljarder euro på 30 år. Statsrådet anser dock att denna uppskattning behöver preciseras.

Å andra sidan kritiseras förslaget för att den saknar en arbetsmiljödimension. Vissa sakkunniga har konstaterat att effekterna för arbetsmiljön är oklara och att frågan behandlas på en mycket allmän nivå. Det finns inget samband med arbetsmiljönormerna.

Också centraliseringen av riskanalyserna och differentieringen av skyldigheterna i förordningen i förhållande till mängderna producerade ämnen väcker kritik i viss mån. Skyldigheterna bör omfatta risken i sin helhet, dvs. också ämnenas farlighet, användningssätt och den eventuella exponeringen för dem. Vissa ämnen är synnerligen skadliga också i små mängder, vissa ofarliga ämnen till och med mycket skadliga om exponeringen t.ex. i arbetet är stor. Utifrån en samlad riskbedömning har det framförts att det i förordningen skrivs in en viss flexibilitet för att sänka kostnaderna. I anknytning till samma fråga har det dock konstaterats att det behövs basuppgifter om alla ämnen och att det ska vara enkelt och klart att bedöma och differentiera olika skyldigheter enligt mängden producerade ämnen. Utskottet anser att dessa frågor bör preciseras i den fortsatta behandlingen av förslaget.

Förslagets ekonomiska effekter

I utskottsbehandlingen har den nya kemikalieförordningens ekonomiska effekter spelat en viktig roll. Som redan konstaterades i utlåtandets allmänna del finns det risk för att förslaget 2007—2017 får synnerligen negativa effekter både för samhällsekonomin och företagsekonomin. Det huvudsakliga resultatet av Näringslivets forskningsinstituts utredning är att genomförandet av förslaget leder till betydande och rätt så likadana negativa effekter både i Finland och i övriga EU-länder. Den totalekonomiska utvecklingen och utvecklingen av produktionen och sysselsättningen i branscher som omfattas av förordningen gagnar endast länder utanför EU. I EU-området kan tillväxten i bnp minska med till och med två procentenheter 2007—2017. Den övriga världsekonomin däremot får fart på sin tillväxt.

Man befarar särskilt att kemikalieindustrin förlorar i konkurrenskraft i förhållande till länder utanför EU. Enligt Näringslivets forskningsinstituts utredning ökar kostnaderna 2007—2017 i förhållande till den nuvarande omsättningen för den kemiska industrin sannolikt med 5,3 procent, högst med över 16 procent och minst med cirka 2 procent.

Farhågorna är desamma för den industri som använder kemikalier. Den direkta kostnadsökningen i förhållande till omsättningen beräknas visserligen bli betydligt lägre, under en procent, än i den kemiska industrin. Trycket koncentreras på ökade kostnader för olika mellanproduktinsatser, som kan vara 8,5 procent i läder- och skoindustrin och 7,2 procent i stålindustrin.

Den kemiska industrin har mycket begränsade möjligheter att styra de ökade produktionskostnaderna till priserna på världsmarknaden. När det gäller den kemikalieförbrukande industrin befarar man att tillverkningen av varor och komponenter inte kommer att vara konkurrenskraftig i EU och att produktionen flyttas från EU-området. Speciellt i den långt specialiserade industrin där kemikaliernas andel i slutprodukten eller i dess egenskaper är stor befaras effekterna vara betydande. Också det att ämnen försvinner från marknaden, ersättande ämnen är dyra och att det behövs ändringar i produktionsprocessen ökar kostnadstrycket. Enligt utredningen gäller kostnadsökningen inte bara industrin utan också byggande och tjänster.

De ekonomiska effekterna upplevs allra starkast inom liten och medelstor industri. Denna fråga behandlas närmare nedan.

I en del sakkunnigutlåtanden till utskottet har kemikalieförordningens kostnadseffekter relativiserats. Det har konstaterats att kostnaderna uppstår under en relativt kort period medan reformens helhetseffekter bör bedömas på längre sikt. För största delen av den kemikalieförbrukande industrin är kostnadseffekten några tiondedels procent av omsättningen. Dessutom har det konstaterats att förslaget innehåller flera mekanismer för begränsning av kostnaderna. Hit hör t.ex. spridning av testresultat, alternativa testmetoder och undantag från kravet på uppgifter om kända ämnen. En industri som i tid väger in de nya kraven kommer att avgå med segern.

I vilket fall som helst varierar bedömningarna om förordningens kostnadseffekter mycket. Flera nationella och internationella utredningar har gjorts eller pågår. De sakkunniga kräver i likhet med statsrådet att kostnadskalkylerna ska preciseras.

Utskottet kan omfatta åsikterna om att det behövs en närmare och kritisk utredning av kostnadseffekterna. Om de värsta prognoserna ser ut att gå i uppfyllelse i någon högre grad förutsätter det en omvärdering av hela förslaget. En betydande ökning av kostnadsnivån innebär att olika industribranscher i den globala konkurrensen anpassar sig till den nya situationen och kostnadstrycket att skära ner antingen genom arbetskraften, sänka reallönerna eller genom att etablera företag utanför EU eller i medlemsstaterna med lägre kostnadsnivå. Detta kan inte anses vara förenligt med en balanserad hållbar utveckling. Det är nödvändigt att ersätta den skada som förordningen medför för konkurrenskraften med andra åtgärder om EU vill hålla fast vid sina mål för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft.

Effekterna på små och medelstora företag, konkurrenspolitiken och forsknings- och utvecklingspolitiken

Oberoende av kemikalieförordningens totala kostnadseffekter har alla sakkunniga varit eniga om att kostnadseffekterna är särskilt stora när det gäller liten och medelstor industri och små och medelstora företag. I alla industribranscher kommer kostnaderna att öka i förhållande till omsättningen när man går från större företag till mindre. Enligt Näringslivets forskningsinstituts utredning är kostnadsökningen i förhållande till omsättningen i företag med en omsättning under 40 miljoner euro per år fyrfaldig jämfört med större företag. Detta beror på många multiplikatoreffekter.

Vid analysering av olika kostnadstyper har det konstaterats att kostnaderna per ämne (kartläggning, testning, riskbedömning, säkerhetsrapportering, registrering, tillstånd, produktutveckling och förvaltning) inte ökar ens tillnärmelsevis i proportion till ämnenas produktions- och användningsvolymer. En viss baskostnad uppstår redan med de minsta produktions- och användningsvolymerna enligt förordningen. Förhållandet är ännu ofördelaktigar för små och medelstora företag när man jämför företagsvisa fortlöpande kostnader (förvaltning och arbetskraftskostnader) och företagsvisa kostnader av engångsnatur (utbildning och investeringar). För små och medelstora företag betyder det betydande kostnader bl.a. att skapa infrastruktur för testning, öka den relativa andelen sakkunnig- och förvaltningspersonal i företaget och att göra nödvändiga ändringar och investeringar i produktionsprocesserna på grund av att tillverkningen och importen av vissa ämnen upphör. Ju mer byråkratisk den nya lagstiftningen är desto svårare är det för små företag att klara av den.

Att förslagets direkta och relativt sett allra största ekonomiska effekter riktar sig mot små och medelstora företag är redan i sig oroväckande. Det står också i strid med unionens övriga mål och politik för att främja företagsamhet. Utskottet beklagar att detta än en gång är ett exempel på dålig samordning av unionens olika politikområden. Det hålls tal och utarbetas program för den lilla och medelstora sektorn och företagsamheten men i praktiken sker lagstiftningsarbetet på de stora företagens villkor och ur deras synvinkel.

En ojämn fördelning av kostnadsbelastningen mellan företag av olika storlek leder också till andra problem. Konkurrenssituationen snedvrids ytterligare när också informationen om kemikalier och kompetensen inom kemikalieförvaltningen blir en viktig faktor för företagets konkurrenssituation. Stora företag får allt klarare en dominerande marknadsställning i kemikaliebranschen. Kemikalieförordningen möjliggör olika konsortier för registrering, utvärdering och godkännande och begränsning av kemikalier men konsortiets väg till en kartell som begränsar konkurrensen är inte nödvändigtvis lång. Det är också sannolikt att situationen leder till företagskoncentrationer och fusioner som direkt beror på kemikalielagstiftningen. Allt som allt kan förordningen få negativa effekter för konkurrenspolitiken. Den kommer antagligen att minska sådan konkurrens som är nödvändig med tanke på den ekonomiska effektiviteten i EU.

Ett av förslagets mål är ökad innovationskapacitet inom den kemiska industrin i Europa. Bedömningarna av förordningens effekter är dock mycket kontroversiella.

Det torde vara klart att företagens innovationsverksamhet under åren efter förordningens ikraftträdande blir lidande på grund av nya bedömnings-, registrerings- och tillståndsskyldigheter. En mycket stor del av företagens resurser måste användas för att uppfylla de grundläggande skyldigheterna enligt förordningen, bl.a. för testning och registrering av ämnen som redan nu används. Detta bromsar och försvårar utvecklingen och marknadsintroduktionen av nya ämnen. När det gäller nya ämnen torde innovationsverksamheten koncentrera sig på att ersätta ämnen som inte längre produceras eller importeras nya ämnen. Detta skapar inte nya marknadsprodukter inom den industri som använder kemikalier utan ändrar bara produktionsprocesserna för gamla produkter.

På längre sikt är det lönsammare att ta fram ersättande kemikalier. Det betyder konkurrensfördelar för företagen att säkrare kemikalier och produkter som innehåller kemikalier kommer ut på marknaden. Å andra sidan har det under utfrågningen av sakkunniga konstaterats att en allmän försämring av industrins konkurrensförutsättningar inte ens på lång sikt förbättrar möjligheterna för innovationsverksamhet. När produktionskostanderna och priserna på produkter ökar eller när företagens lönsamhet försvagas minskar möjligheterna till forskning och utveckling. Det är beklagligt att de negativa effekterna också till denna del relativt sett är störst i små och medelstora företag.

Specialfrågor för Finland

I vissa sakkunnigutlåtanden till utskottet har det påpekats att den nya kemikalieförordningen av speciella orsaker är särskilt svår för Finland. Det har konstaterats att den industri som uttryckligen är etablerad i Finland och som kommer att omfattas av den nya kemikalieförordningen i mycket stor utsträckning består av små och medelstora företag. Anmärkningarna beträffande den lilla och medelstora sektorns problem gäller därför speciellt Finland.

En annan sak som de sakkunniga har pekat på är att skogsindustrin står en stor andel av Finlands nationalprodukt. Förordningens kostnadseffekter är stora för skogsindustrin som är en stor användare av kemikalier. Inte minst den långt specialiserade papperstillverkningen behöver olika slag av kemikalier. Merparten av de kemikalier som skogsindustrin använder är dock i och för sig harmlösa naturmaterial som lera, talk och krita, som är klart subsidiära i relation till kemikalieförordningens primära syfte.

En tredje speciell aspekt när det gäller Finland är att den finländska industrin importerar mycket kemikalier från Ryssland. Det har framförts misstankar om att den ryska kemiska industrin inte kan anpassa sig till kraven i den nya förordningen, vilket betyder att importen försvåras eller att skyldigheterna och kostnaderna läggs på importören.

Finland är också ett betydande transitoland för kemiska ämnen. Man har försökt utveckla Finlands konkurrensförmåga och rykte som ett effektivt och säkert transitoland. Det har bedömts att kemikalieförordningen minskar importen av kemikalier till EU. Detta kan också minska transitotrafiken. För transitotrafikens del bör man dock försäkra sig om att förordningen inte lägger nya bördor på transitotrafik av tekniska orsaker.

Utskottet anser att dessa särproblem för Finland beaktas i den fortsatta behandlingen av förordningen.

Kemikaliemyndigheten

Genom förordningen inrättas EU:s kemikaliemyndighet. EU:s toppmöte i december 2003 i Bryssel kom överens om att myndigheten placeras i Helsingfors. Detta var ett välkommet beslut som understryker hur viktig förordningen och en effektiv behandling av den är för Finland.

Utskott har av statsrådets kansli och Helsingfors stad fått en utredning om förberedelserna för inrättande av myndigheten. Utskottet konstaterar att det är mycket viktigt med förberedelser. Detta innebär också att det måste göras tillräckligt motiverande för den kommande personalen vid kemikaliemyndigheten att flytta till Finland. För närvarande är EU:s kemikaliebyrå placerad i Italien och delvis i Bryssel. Man måste vara medveten om att motståndet mot omställning och flyttning kan vara stort.

Den fortsatta beredningen

Det beräknas att behandlingen av förslaget till kemikalieförordning i EU:s institutioner kommer att ta 2—3 år. Europaparlamentet, som precis avslutat sitt arbete, har inte kommit med sitt yttrande från första behandlingen, varför följande formella behandling sker först hösten 2004. Behandlingen av ärendet fortsätter i ministerrådets arbetsgrupp.

Utskottet anser att det är av största vikt att samarbetet mellan Finlands representanter såväl i ministerrådet, Europaparlamentet som i alla övriga organ som behandlar frågan fungerar väl. Utbytet av information och åsikter ska vara effektivt för att de frågor som Finland anser viktiga och Finlands särintressen läggs fram på ett enhetligt sätt i alla viktiga sammanhang.

Statsrådets ståndpunkt i skrivelsen U 9/2004 rd är bara preliminär och kommer att preciseras allt eftersom behandlingen i rådet framskrider.

Med beaktande av ovan nämnda osäkerhetsfaktorer i anknytning till kemikalieförordningen förutsätter utskottet att riksdagen regelbundet får information om beredningen av frågan såväl nationellt som i EU:s institutioner. Särskilt bör riksdagen få information om de närmare bedömningarna av förslagets effekter.

Utskottet anser att statsrådet inte kan fatta slutliga beslut som är bindande för Finland om centrala frågor i förordningen förrän riksdagen har haft tillfälle att behandla frågan på nytt i ljuset av närmare information och statsrådets preciserade ståndpunkter.

Utskottets egentliga överväganden

Med stöd av det ovan anförda och med hänvisning till statsrådets skrivelse och erhållen sakkunnigutredning kan ekonomiutskottet i huvudsak omfatta statsrådets preliminära ståndpunkt och sammanställer sina egentliga överväganden enligt följande:

Utskottet anser att den fortsatta beredningen av förordningen kan ske utifrån kommissionens förslag. Slutlig ställning för förslaget kan dock inte tas förrän bedömningen av förslagets effekter är tillräckligt väl preciserade. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid förslagets effekter för EU:s mål för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft.

Det gäller att särskilt lyfta fram kemikalieförordningen i relation till det globala klassificerings- och märkningssystemet för kemikalier (GHS). Klassificeringsgrunderna ska vara enhetliga och ikraftträdandet ska ske samtidigt. Också i övrigt bör globala lösningar i globala frågor eftersträvas. Unionen ska inte lägga ribban orimligt högt för sin globala konkurrenskraft, i synnerhet om effekten också kan vara negativ med tanke på den globala miljöpolitiken.

Man bör försäkra sig om att kemikalieförordningen är förenlig med WTO-bestämmelserna. Det ligger i EU:s intresse att det internationella handelssystemet utvecklas och handelstvisterna med viktiga handelspartner minimeras. Kemikalieförordningens eventuella skadliga effekter för dessa mål måste förhindras.

Med hänvisning till ovan nämnda aspekter på förslagets ekonomiska och globala konkurrenseffekter anser utskottet att man inte bör skynda med att sätta i kraft de egentliga skyldigheterna i förordningen utan att problemen har fått tillfredsställande lösningar.

Vid den fortsatta beredningen bör särskild vikt fästas vid den lilla och medelstora industrins villkor. Förordningen utvecklas så att kostnadseffekterna för den lilla och medelstora sektorn inte är orimliga i förhållande till storindustrin. Detta krav ska beaktas över hela linjen såväl i fråga om registrerings-, bedömnings- och tillståndskrav som administrativa krav. Svårbegripligheten och byråkratin i förslaget måste uttryckligen minskas för att förbättra de små företagens ställning.

Uppmärksamhet bör fästas vid lagstiftningen om EU:s farliga ämnen i dess helhet. Om ett tillfredsställande och fungerande slutresultat uppnås i fråga om kemikalieförordningen bör också bestämmelserna om övriga farliga ämnen samordnas med dem och omfattas av förfaranden av samma typ.

I beredningen bör det också beaktas att förordningen sannolikt får snedvridande effekter för EU:s konkurrenspolitik. Man bör undvika att lagstiftningen driver industrin till onödiga företagskoncentrationer och därigenom till minskad konkurrens.

I behandlingen av informationen om kemikalier gäller det att tillgodose ett tillräckligt skydd för affärshemligheter, små företags möjligheter att utnyttja befintliga uppgifter och registreringar och behovet av att undvika överlappande testning av kemikalier speciellt på djur.

När det gäller kemikalier som härstammar från naturen och som används bl.a. av skogsindustrin bör förordningens räckvidd begränsas. Också i övrigt bör förordningen medge en tillräcklig flexibilitet när det gäller mindre skadliga och redan kända kemikalier. Utan att äventyra förordningens miljö- och folkhälsomål bör man försöka luckra upp förfarandena och inrikta de tyngsta och mest begränsande åtgärderna på kemikalier med de största riskerna.

Vid beredningen av kemikalieförordningen bör man försäkra sig om att den nya lagstiftningen sätts i kraft, tillämpas och övervakas så samordnat som möjligt i den utvidgade Europeiska unionen. Genom att minimera övergångs- och undantagsåtgärder bör man förhindra att det uppstår en kemikalielagstiftning på två nivåer som snedvrider konkurrensvillkoren på den inre marknaden och mellan medlemsstaterna. Finlands speciella problem, som kemikalieförordningens negativa effekter för importen av ryska kemikalier som är viktiga för den finska industrin och transporten av kemikalier via Finland bör beaktas i den fortsatta behandlingen och i bedömningarna framöver utan att en enhetlig reglering ställs på spel.

Utskottet förutsätter att riksdagen regelbundet får information om beredningen såväl nationellt som i EU:s institutioner, särskilt information om de närmare bedömningarna av förslagets effekter. Statsrådet kan inte fatta slutliga beslut som är bindande för Finland om viktiga frågor i förordningen förrän riksdagen har haft tillfälle att behandla frågan på nytt i ljuset av närmare information och statsrådets preciserade ståndpunkter.