Motivering

Utskottet tillstyrker lagförslaget utan ändringar.

Bakgrund

I samband med målet C-101/00 Siilin gjorde EG-domstolen en bedömning av om den skatt som enligt 5 § i bilskattelagen tas ut på bilskatten till samma storlek som mervärdesskatten är förenligt med gemenskapsrätten. Frågan initierades när Högsta förvaltningsdomstolen begärde förhandsbesked av EG-domstolen. I ett beslut från hösten 2002 ansåg EG-domstolen att skatten inte var en mervärdesskatt i egentlig mening och därför fick tas ut. Vidare ansåg domstolen att artikel 90 i EG-fördraget som gäller icke-diskriminering i fråga om skatter är ett hinder för att ta ut skatten, om den på en begagnad bil som importeras från en annan medlemsstat är större än den återstående skatt som ingår i värdet av liknande begagnade bilar som är registrerade i medlemsstaten. Från diskrimineringssynpunkt ansågs det sakna betydelse att skatten kunde dras av vid beskattningen av skattepliktig rörelse.

Efter domen från Högsta förvaltningsdomstolen ändrades bilskattelagen genom en lag som trädde i kraft den 1 januari 2003.

I januari 2008 väckte kommissionen överträdelsetalan mot Finland. I en dom från den 19 mars i år anser domstolen att Finland genom avdragsrätten överträtt diskrimineringsförbudet eftersom det belopp som tagits ut av icke-momsskyldiga privatpersoner för begagnade bil som de har importerat till Finland varit större än återstående skatt som ingår i värdet av liknande begagnade bilar som är registrerade i i landet. Dessutom ansåg domstolen att avdragsrätten inte var förenlig med mervärdesskattedirektivet. Domstolen godkände inte Finlands begäran om att effekterna av domen tidsmässigt skulle begränsas till tiden efter domen.

Under processens gång hade Finland framhållit att frågan hade avgjorts genom domen i målet Siilin. Finland hänvisade bland annat till det som sägs i motiven till domen om skatteavdrag vid skattepliktig rörelse.

I propositionen föreslår regeringen att effekten av den senare domen där avdragsrätten anses vara diskriminerande ska undanröjas genom att skatten återbärs retroaktivt till de som inte är momsskyldiga.

Utskottets bedömning

Med avseende på att det är väldigt många som kommer att få återbäring är det enligt utskottet bra att det stiftas en särskild lag om förfarandet för att överföra tullverkets beslut om återbäring av mervärdesskatt på bilskatt till Skatteförvaltningen. Det är Skatteförvaltningen som ska sända besluten för kännedom till de skattskyldiga och betala ut återbäringen snabbt och centralt. Detta ligger i de skattskyldigas intresse och minskar dessutom i övrigt förvaltningens arbetsbörda.

Skatten har konstaterats strida mot gemenskapsrätten och regeringen föreslår att den enligt normal praxis återbärs i överensstämmelse med fristerna för de nationella reglerna för överklagande.

Vid utfrågningen av de sakkunniga påpekades det att EG-domstolen redan i samband med målet Siilin konstaterade att skatten strider mot gemenskapsrätten och att den därför måste återbäras för tiden efter domen. Dessutom påpekades det att förslaget särbehandlar de privata importörer som hade begärt ändring i bilskatt som togs ut före 2006, behandlingen av ärendet fortfarande pågår, och de importörer som då inte anhöll om ändring efter att myndigheterna lät påskina att det är onödigt att anhålla om ändring.

Enligt finansutskottet finns det ingen anledning att på dessa grunder eller i övrigt att avvika från den praxis som tidigare har följts vid skatter som tagits ut i strid med gemenskapsrätten. Här bör det också framhållas att lagförslaget inte begränsar de skattskyldigas rättigheter, utan att den föreskriver om ett samarbete mellan myndigheterna som innefattar ett exceptionellt förfarande och som tillåter att skatterna får återbäras på initiativ av myndigheterna inom ramen för fristerna i den nationella lagstiftningen.

Bedömt uteslutande ur ett skälighetsperspektiv kan man enligt utskottet inte helt och hållet nonchalera betydelsen av att Högsta förvaltningsdomstolen i sitt enhälliga förslag i sektionsplenum i fallet Siilin, som senare lagstiftningsavgöranden stödde sig på, inte tolkade EG-domstolens beslut från 2002 så att rätten för momsskyldiga att göra avdrag för skatten skulle leda till diskriminering som strider mot EG-fördraget.