Allmän
motivering
Regeringens ekonomiska politik haltar betänkligt
Kommissionens stimulansplan för den europeiska ekonomin
utgår från att stimulansåtgärderna är
rättidiga, temporära, riktade och samordnade. Regeringens
stimulansåtgärder går stick i stäv med
kommissionens förslag. För det första
borde de verkliga åtgärderna ha satts in redan
i höstas, precis som vi socialdemokrater i många
omgångar yrkade. I sin stimulanspolitik prioriterar regeringen
en bestående skattesänkning. I stället för
skattestimulans borde vi ha prioriterat — och bör
fortfarande prioritera — offentliga investeringar och andra
utgiftsökningar.
Regeringen har inte brytt sig om skatteunderlaget när
den på kort tid har lindrat beskattningen med omkring 3,5
miljarder euro hittills. Dess egna åtgärder och
nonchalanta attityd till t.ex. kampen mot den grå ekonomin ökar
behovet av extra upplåning. Utgiftsdisciplinen har hållit tack
vare ramarna, men regeringen har inte haft någon reda med
inkomsterna då den slopat företagens FPA-avgift
och lindrat skatten på arv och gåva, källskatten
på utdelning och skogsskatten. Matmomsen har sänkts
och höginkomsttagare har gynnats genom avsevärda
inkomstskatteavlyft. Statens inkomstunderlag har urholkats för gott
och nu får vi ta på oss extra skuld.
Vi socialdemokrater föreslog i fjol i vårt
program för en ekonomisk livboj och vår alternativbudget
ett betydande offentligt program för att stimulera väg-,
ny- och reparationsbyggande. Regeringens stimulansåtgärder
vilar i alltför hög grad på skuldsatta
kommuners och finanskrisdrabbade företags axlar i stället
för statens egna satsningar.
Regeringens stimulanstilläggsbudget kommer inte med
några verkligt betydelsefulla öppningar för
att stävja klimatförändringen. Socialdemokraterna
har engagerat sig starkt för grön tillväxt
och för att skapa gröna arbetstillfällen. Energipolitik
och sysselsättning kan gå hand i hand med miljö-
och klimathänsyn. De arbetskraftsintensiva industriernas
och tjänstesektorernas energibehov måste tillgodoses
genom satsningar på energieffektivitet, nya och breda energikällor
och bättre nordiskt och europeiskt energisamarbete.
I sin budgetmangling förmådde regeringen inte
fatta beslut om några insatser på medellång sikt
för att stärka den ekonomiska tillväxten. Ändå är
den ekonomiska tillväxten både i det korta och
i det långa loppet nyckelfaktorn för att vi i
framtiden ska klara av den skuld vi nu tar på oss.
Tillväxten i totalproduktionen mattades under fjolåret.
Vi har inte haft ett lika dåligt år av ekonomisk
tillväxt sedan de första åren av lågkonjunkturen
i början av 1990-talet. Den ekonomiska tillväxten
började mattas av redan i somras och det verkliga raset
kom mot slutet av året, då produktionen under årets
sista kvartal tappade 2,4 procent mot motsvarande period 2007. Regeringen
insåg inte situationens allvar. Nyckelministrarna blandade
ihop dröm och verklighet och det syntes också i
deras finanspolitiska strategier och uttalanden.
Regeringen har föreslagit lättnader i företagsfinansieringen
i tron att de tillsammans med lindrigare förvärvsinkomstbeskattning
ska hjälpa Finland ur den ekonomiska krisen. Tyvärr
ser det nu inte ut att gå vägen. Besluten för
att underlätta företagens finansiering är
i sig bra, men den inhemska efterfrågan och kommunala ekonomin
borde ha stärkts i samma veva.
Den ökade osäkerheten i världsekonomin framför
allt mot slutet av fjolåret drabbade både export
och investeringar. Hushållens sparande för att
vara beredda för sämre tider minskade klart den
privata konsumtionen.
Regeringens ekonomiska politik biter inte
Regeringens ekonomiska politik har i hög grad utgått
från antagandet att skattelättnader ska få upp
konsumtionsefterfrågan från årsskiftet
framåt. Framför allt har regeringen lovsjungit
de gynnsamma effekterna av förvärvsinkomstskatterna.
Inkomstskattelättnaderna har varit grundbulten i regeringens
ekonomiska politik som den huvudsakligen byggt sina ekonomiska stimulansåtgärder
på. I slutet av fjolåret besannades våra
misstankar: hushållen drar ner på sin konsumtion
och sparar för sämre tider. De konsumerar inte
alls på det sätt som regeringen ville.
Vi socialdemokrater föreslog redan i somras mer moderata
skattelättnader som bättre gynnar låg-
och medelinkomsttagare. De har också under sämre
tider lättare för att använda sina extra inkomster
på konsumtion än höginkomsttagarna. Vi
skulle dessutom inte ha gått med på lika stora
skattelättnader som regeringen, utan vi skulle ha avsatt
en del av dem för att stärka kommunernas finansiering
och för fattigdomsbekämpande insatser.
Regeringens politik hotar att rasera grunden för välfärdsstaten.
Den ineffektiva och tröga stimulanspolitiken är
tillsammans med de flyhänta skattelättnaderna
och de stränga utgiftsramarna ett allvarligt hot mot välfärdsstaten.
Nu när den ekonomiska krisen också hos oss hotar
att fördjupas och förlängas finns det
risk för att vi måste skära i välfärdstjänsterna,
trots att regeringen bedyrar motsatsen. Välfärdsstaten
gick försvagad ur den föregående lågkonjunkturen
och regeringen har inte gjort mycket för att stärka
den. Risken finns att de som i sista hand får stå för fiolerna
efter lågkonjunkturen är de mindre bemedlade,
sjuka, gamla och barnfamiljerna.
Sysselsättningsläget har försämrats.
I januari 2009 ökade ungdomsarbetslösheten speciellt kraftfullt.
Trots att vi flera gånger har varnat för att nedskärningar
i sysselsättningsanslagen slår hårdast
mot dem som redan tidigare har det sämst ställt,
skar regeringen avsevärt i de arbetskraftspolitiska anslagen.
Inte ens i sin tilläggsbudget återinför
den tillräckliga anslag för arbetskraftspolitiska åtgärder. Regeringens
passivitet gör att diskrimineringen och utanförskapet ökar
i alla åldersklasser. När den offentliga servicen
urholkas betyder det att de som har det sämst ställt
socialt och ekonomiskt blir utan de tjänster de behöver.
Det kan vi socialdemokrater inte godkänna, utan vi kräver att
regeringen gör någonting för att garantera tillgången
till social- och hälsovårdstjänster.
Låginkomsttagarnas försörjning måste
förbättras nu
Regeringens fagra löften till trots kommer tillläggsbudgeten
inte med några förbättringar i den sociala
tryggheten. Om de hade genomförts omgående, skulle
det ha ökat låginkomsttagarnas köpkraft
och konsumtion. Regeringen överlåter i själva
verket åt nästa regering att förbättra
den sociala tryggheten.
Grundtryggheten måste förbättras
nu. Samtidigt måste det målmedvetna åtgärder
till för att skapa sysselsättning och möjligheter
att delta. Att arbeta ska alltid klart öka de disponibla
inkomsterna. Utkomstskyddet för arbetslösa bör ses över
på den här punkten. Ett omedelbart krav är
att t.ex. arbetsmarknadsstödets ersättning för uppehälle
höjs till 10 euro per dag (ersättningen är
8 euro i dagens läge). Under den senaste lågkonjunkturen
drabbades många lågutbildade och äldre
arbetslösa oftare än andra av långtidsarbetslöshet.
Vi måste ta lärdom av det som varit och på allt
sätt försöka aktivera dem som drabbats
av arbetslöshet.
För att minska beroendet av utkomststöd måste
arbetsmarknadsstödet och grunddagpenningen för
arbetslösa höjas vid första tillfälle.
Kostnaderna för att bo har skjutit i höjden
på senare år. Inte minst i de största
städerna har det blivit mycket dyrare att bo och det har
betytt ekonomiska svårigheter inte minst för barnfamiljer.
Boendestöden för barnfamiljer bör förbättras
för att boendet inte ska sluka en oskäligt stor
bit av barnfamiljernas disponibla inkomster. För att garantera
boende till skäliga kostnader måste kommunerna
se över sin mark-, planläggnings- och bostadspolitik
och bygga fler hyresbostäder.
Bostadsbidragssystemet behöver också det ses över
för att bidraget inte uppmuntrar att ta emot lågavlönat
arbete. Inkomstgränserna för bostadsbidrag är
i detta nu så låga att en heltidsanställd
med låg lön faller utanför. Bostadsbidraget
måste bli ett genuint bidrag för låginkomsttagare.
Det allmänna bostadsbidraget måste förbättras
avsevärt och adekvata ekonomiska resurser avsättas
för förbättringarna. Om bostadsbidraget
ses över utan kostnadsverkningar betyder det för
många av de nuvarande bidragstagarna att de faller utanför
systemet eller förlorar i bidrag.
Kommunernas och organisationernas sysselsättningsmöjligheter
spelar en stor roll för utvecklingen av övergångsarbetsmarknaden.
Regeringens avsikter att använda arbetsmarknadsstödet
i första hand för att främja företagens
sysselsättning är inte motiverade. De lämnar
den stora erfarenhet och sysselsättningspotential som finns
i organisationer och kommuner outnyttjad.
I slutet av 2008 fick omkring 680 000 personer folkpension och
det ingick ett inslag av folkpension i varannan begynnande pension.
Drygt 91 000 personer lever på bara folkpension. Deras
försörjning måste utan vidare förbättras.
Med bostadsbidrag för pensionstagare kan det ekonomiska
stödet effektivt riktas till dem som behöver det.
De ändringar vi föreslår i bostadsbidraget
för pensionstagare höjer bostadsbidraget med i
snitt 25 euro per månad och med över 80 euro för
dem som har de lägsta inkomsterna.
Fattigdomen bland barnfamiljer är en stor riskfaktor
för barns och ungas utveckling och en av de största
för deras utanförskap. Det är viktigt
att motarbeta fattigdomen bland barnfamiljer också för
att minska skillnaderna i hälsa, för de stora
skillnaderna i hälsan i Finland förklaras till
stor del av socioekonomiska faktorer. Fattigdom inverkar negativt
på barns och ungas mentala hälsa och försämrar
deras möjligheter att delta fullt ut i aktiviteter i den
närmaste omgivningen och samhället. Vi vill fortsätta
vår politik för att främja social rättvisa
också under innevarande valperiod. Vi föreslår
att försörjningen för de allra fattigaste
barnfamiljerna förbättras genom en höjning
av den inkomstrelaterade dagpenningen inklusive barnförhöjning.
Folkpensionsanstaltens rehabiliteringssystem bör utvecklas.
I Finland är det bara alltför vanligt att man
lämnar arbetsmarknaden för gott på grund
av hälsoproblem, och de partiellt arbetsföra är
alldeles för sällan aktiva i förvärvslivet.
Arbetshandikappades och funktionshindrade personers villkor på arbetsmarknaden
bör förbättras genom rehabilitering.
I Finland är psykiska problem den största
orsaken till att man inte är med i arbetslivet eller att
man avgår med pension i förtid. Studie- och arbetsförmågan
kan i många fall bevaras genom psykrehabilitering och den
här typen av förebyggande insatser är
också ekonomiskt lönsamma.
Den kommunala ekonomin måste hjälpas över
lågkonjunkturen
Den avmattade tillväxten i samhällsekonomin betyder
svårigheter för den kommunala ekonomin i år
i och med att samfundsskatteintäkterna i stort sett halveras
och utgifterna fortsatt ökar. Nästa år
kommer problemen att öka ännu mer på grund
av den tilltagande arbetslösheten och de försvagade
inkomstskatteintäkterna.
Regeringen har lämnat kommunerna i sticket och bryr
sig inte om kommunerna har adekvata resurser för att finansiera
sina tjänster. Den är helt inriktad på att
lindra beskattningen och spelar ner den ekonomiska krisens konsekvenser
för den kommunala ekonomin. Därför har
den lämnat kommunerna att ensamma tackla de ökade problemen
med tjänsteproduktionen. Den ogina attityden innebär
att kommunerna får ta hand om lågkonjunkturens
smutsjobb. Resultaten av budgetmanglingen var magra, temporära
och villkorade med en moderat utgiftsutveckling.
Den våldsamt försvagade ekonomin kommer också att
betyda stora problem för hela landskap. De regionala skillnaderna
kommer fortsatt att öka. När exporten mattas av
slår det hårt framför allt mot orter
som är beroende av exportindustrin i och med att samfundsskatterna
som är livsviktiga för många kommuner är
de första att krympa. Skillnaden mellan inkomster och utgifter
kommer att stiga till 2 miljarder euro i år och nästa år.
För att hjälpa den kommunala ekonomin över lågkonjunkturen
har vi socialdemokrater föreslagit ett treårigt
brobyggnadsprogram som lösning på de ekonomiska
problemen. Programmet tryggar tjänstenivån och är
ett sätt runt uppsägningar och permitteringar.
Den kommunala ekonomin skulle förstärkas med en
miljard euro.
I sitt eget program för den kommunala ekonomin föreslår
socialdemokraterna att kommunernas skatteintäkter stärks
permanent och deras samfundsskatteandelar höjs temporärt
och att statsandelarna till kommunerna ökas permanent.
Vi skulle inte ge oss in på lika stora skattelättnader
som regeringen, utan vi skulle avsätta en del av lättnaderna
för att stärka den kommunala ekonomin.
Kommunerna producerar basservice som är viktig för
medborgarna och som får en accentuerad roll under en lågkonjunktur.
För medborgarna är det av största vikt
att kommunerna producerar tjänster, att tillgången
till tjänster är tryggad och att tjänsterna
fungerar. Tillgången och kvaliteten på social-
och hälsovårdstjänster lika väl
som undervisnings- och kulturtjänster måste precis
som till exempel energi- och vattenförsörjningen
tryggas under alla förhållanden.
Om finansieringen av den kommunala ekonomin inte åtgärdas
med det snaraste, sätter kommuner och samkommuner in personalpolitiska sparåtgärder,
som innebär permitteringar och minskade anställningar.
Det kommer att påverka tillgången och kvaliteten
på tjänster. Regeringen bedriver en motsägelsefull
sysselsättningspolitik. Samtidigt som den väntar
sig att företagen visar moderation med uppsägningar
och permitteringar försummar den själv att göra
sådant som skulle inverka positivt på sysselsättningsläget.
Den trafikpolitiska redogörelsen ska tjäna som
vägvisare
Regeringens trafikpolitiska insatser står i strid med
riksdagens enhälligt omfattade trafikpolitiska redogörelse.
Där konstateras det: "Regeringen kommer att uppmärksamma
eftersläpningen i finansieringen av bastrafikledshållningen, det
allmänna skicket på och driften av vägnätet av
lägre klass, lederna för gång- och cykeltrafik och
de enskilda vägarnas betydelse som en del av ett fungerande
trafikledsnät." Ändå finns det tydliga
brister inte minst när det gäller bastrafikleder.
Trafikpolitiken måste vara inriktad på långsiktiga,
förutsebara, tillförlitliga och miljövänliga
investeringar. Osäkerheten inverkar negativt i alla riktningar
och ställer sig dyr för alla. Dessutom försämrar
den trafiksäkerheten i betydande grad. Ett grundläggande
villkor för en långsiktig politik är
att anslagen räcker till.
Vidare framhåller regeringen i sin trafikpolitiska
redogörelse att ett fungerande trafiksystem och en långsiktig
trafikpolitik stöder näringslivets verksamhetsmöjligheter
och konkurrenskraft och därigenom den ekonomiska tillväxten. Statens
metod att kortsiktigt budgetera för ett projekt i taget
gör det svårare att genomföra projekten
effektivt. Riksdagen har redan i flera år krävt
att anslagsramen redan från början innefattar
tillräckligt stora anslag för att långsiktigt
planera och underhålla trafikleder. Riksdagens finansutskott
och kommunikationsutskott har upprepade gånger krävt
att regeringen ska öka anslagen för basväghållningen
eftersom de är för knappa för att tillgodose
underhållsbehovet.
Också näringslivet har i flera omgångar
vädjat till regeringen att trafikinvesteringarna och adekvata
anslag för dem är viktiga redan på grund
av den pågående ekonomiska lågkonjunkturen.
Flera sakkunniga har påpekat att det omedelbart behövs
upp till 200 miljoner euro extra per år för basväghållning.
Regeringens anslag för basväghållningen är rättvisande
men otillräckliga och står i strid med regeringens
egen redogörelse, riksdagens vilja och en lång
rad sakkunnigutlåtanden. Dessutom gäller det att
beakta fyra nya vägprojekt. Två av dem, Ht 5 Päiväranta—Vuorela
och Ht 6 Joensuu kommer att tidigareläggas. Ht 51 Kyrkslätt—Stensvik
och 14 Nyslotts centrum handlar åter om att beslutet att
skjuta fram projekten tas tillbaka. Regeringen beslutade först
skjuta fram de här projekten som redan den förra
regeringen fattat beslut om.
I den trafikpolitiska redogörelsen sägs det: "Staten
deltar i finansieringen av de stora städernas kollektivtrafik
och utökar den tillgängliga kollektivtrafiken
och förbättrar förhållandena för
den lätta trafiken. Man utvecklar smidigheten inom kollektivtrafiken
och villkoren för systemet med personalbiljetter. Kollektivtrafiken måste
göras mer lockande, för främjandet av spårtrafik
och kollektivtrafik är en förutsättning för
en med tanke på klimatförändringen hållbar utveckling
av samhällsstrukturen". Den ökande arbetslösheten
och möjligheterna att söka nytt jobb kräver
dessutom en fungerande kollektivtrafik. Regeringen noterar inte
kollektivtrafiken i sin tilläggsbudget, trots att starka
trafikpolitiska, miljöpolitiska och säkerhetspolitiska
faktorer talar för betydligt mer stöd för
den.
Problemen med hur trafikprojekt ska finansieras bidrar till
osäkerheten, vilket också finansutskottet framhåller
i sitt betänkande. Trafikinvesteringar behandlas som driftsutgifter
i budgeten och ingår i de statsekonomiska ramanslagen.
För att investeringar ska kunna genomföras oberoende
av de snäva utgiftsramarna måste man söka metoder
att skjuta fram statens kostnader för investeringarna.
Det betyder i praktiken att staten kringgår sitt eget ramanslag.
Det skapar ytterligare osäkerhet i planeringen och genomförandet av
trafikpolitiken.
Vuxenutbildningen behöver stöd nu
Nu är rätta tillfället att utbilda.
För att bekämpa arbetslösheten behövs
det mycket mer extra resurser inte minst för vuxenutbildning än
vad som föreslagits, inom både undervisningsministeriets
och arbets- och näringsministeriets förvaltningsområden.
Dessutom måste man se längre än lågkonjunkturen
och vara beredd för ett ekonomiskt uppsving. För
det krävs det kompetenta människor och det i sin
tur kräver utbildning. Både undervisningsministeriets
och arbets- och näringsministeriets vuxenutbildningsanslag
ligger ännu efter den här tilläggsbudgeten
under nivån i 2008 års budget.
Det är viktigt att föreslå mer pengar
för ett kunskapslyft för dem som saknar yrkesutbildning
eller som har en föråldrad utbildning. Men det
första regeringen gjorde var att den drog in utbildningen
Kunskapslyftet som den förra regeringen hade startat och
finansieringen av den. Därför är finansieringen
för tillfället 35 miljoner euro mindre än
2008. Regeringens 4 miljoner euro är helt otillräckliga.
Läroavtal är ett effektivt verktyg och har
hög prioritet bland vuxna. Som finansutskottet noterar
i sitt betänkande blir det svårare också för högskoleutbildade
att få jobb i det rådande ekonomiska läget.
Det behövs särskilda insatser för att
förbättra deras sysselsättning. Även
om regeringens anslag för ändamålet gör
det möjligt att starta utbildningar är det helt
otillräckligt. Det finns ett fortsatt uttalat behov också för
yrkesinriktad grundutbildning som läroavtalsutbildning.
Regeringen satsar inte tillräckligt på universitetens
basfinansiering. Alla universitet ska genom specialisering kunna
bedriva internationell toppforskning. Regeringen behandlar universiteten
ojämlikt och hotar rasera vårt rikstäckande universitetssystem.
Det fria bildningsarbetet spelar en roll under rådande
ekonomiska förhållanden. Det erbjuder en låg
ekonomisk tröskel för tillgång till bildningstjänster
och kultur. Det är utomordentligt viktigt framför
allt för arbetslösa och permitterade för
att förebygga utanförskap. Det är beklagligt
att tilläggsbudgeten inte utlovar några extra resurser
för detta, trots att undervisningsministeriet skulle ha
haft beredskap för det.
Regeringen föreslog i sin budgetmangling fukt- och
mögeltalkon i hela landet. Syftet är lovvärt
men någon adekvat finansiering har ännu inte lagts
fram och reparationsprojekten borde ha startats för länge
sedan. Finansutskottet konstaterar i sitt betänkande att
skolornas renoveringsbehov är många gånger
större än anslagen. Statsandelen betyder i många
fall att det mest akuta behovet inte blir vägledande för
när ett projekt startas upp, utan kommunens möjligheter
att stå för sitt eget finansiella bidrag. Regeringen
tycks inte inse att skolornas renoveringsprojekt är stimulansåtgärder.
Inte bara skolor utan också många bibliotek behöver
renoveras och har en stimulerande effekt. Regeringen avsatte inte
en cent för detta i sin tilläggsbudget, trots
att finansutskottet enhälligt och i flera omgångar
har påpekat att finansieringen inte räcker till.
Dags att få fart på bostadsproduktionen
För att stimulera hyresbostadsbyggandet föreslår
regeringen en stödmodell som ska öka produktionen
av vanliga hyresbostäder. Stödbeslutet är
välkommet i en lågkonjunktur och med de åtgärder
som föreslås kan man sannolikt bygga många
fler bostäder att användas som temporära hyresbostäder.
Men problemet är att de inte betyder hyresbostäder
till skäliga priser för låg- och medelinkomsttagare.
Vi socialdemokrater föreslog redan i samband med fjolårets
budget att räntestödsvillkoren för ARA-hyresbostäder
ska förbättras genom halvering av självriskräntan.
Byggkostnaderna minskar sannolikt inte så mycket att de räcker
till för att få ner hyrorna i nya ARA-hyreshus
på en skälig nivå utan sänkning
av självrisken. Om också villkoren för
räntestödslån för renovering
av ARA-hyresbostäder förbättrades genom
en sänkning av självriskräntan, skulle
det öka reparationsbyggandet i befintliga byggnader och
få en snabbstimulerande effekt för ekonomin. Dessutom
skulle stödet för reparation av hyresbostäder
få en jämn effekt över hela landet. Reparationsprojekt
kan snabbt fås i gång om ägaren kan vara
säker på samhälleligt stöd;
nu bromsas reparationerna av att hyresnivån lätt skjuter
i höjden efter reparationerna.
I det rådande ekonomiska läget koncentrerar sig
regeringen på att temporärt stödja reparationer
av vissa typer av bostadshus. Efter att det tids- och konjunkturbundna
stödet upphört befinneri vi oss igen i en situation
där olika typer av boende erbjuds varierande reparationsstöd
på ett sådant sätt att endast småhusboende
fullt ut kan utnyttja hushållsavdraget t.ex. när
det är fråga om stambyten. Därigenom
försätts de som bor i vånings- och radhus
i bostadsaktiebolag och hyreshus i en ojämlik ställning.
Det är därför fortsättningsvis
viktigt att förhålla sig till stöd för
ekoreparationer i bostadsaktiebolag på samma sätt
som till stöd för boende i egnahemshus. Det är
också viktigt att se till att samhället stöder
reparationer av hyresbostäder för att arbetet inte
ska skjutas upp i rädsla för hyresförhöjningar.
Vi kräver att regeringen lämnar behövliga propositioner
om jämlikt stöd för reparationer oberoende
av boendeform.
Med stöd av det ovan sagda föreslår
vi att i den allmänna motiveringen uttalas:
Reservationens förslag till uttalande
Regeringens finanspolitiska stimulansåtgärder
har varit fel riktade, otillräckliga och alldeles för
långsamma för att hindra att Finlands ekonomi
glider in i en djup recession, att arbetslösheten ökar,
att den kommunala ekonomin drivs in i en finansiell kris och att
den sociala ojämlikheten ökar och därför
har regeringen inte riksdagens förtroende.