Motivering

Statsrådets redogörelse (SRR 2/2007 rd) om ramarna för statsfinanserna 2008—2011 bygger på prognoserna om den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren. Om ekonomin fungerar på förväntat sätt är redogörelsen en bra utgångspunkt för riksdagen när det beslutar om hur statens medel ska användas.

Den ekonomiska tillväxten har varit stark i Finland under de senaste åren. Under ramperioden kommer den att mattas av till ungefär två procent. Men Finland blir tvunget att bereda sig på en ännu mindre tillväxt. Det blir därför en större, men lika viktig, utmaning att lösa frågor som hänger samman med välfärdssamhället. Den arbetsföra befolkningen kommer att minska från och med 2010 och detta ställer krav på hur medlen fördelas.

Finland har nu placerat sig klart under de andra nordiska länderna när det gäller den sociala tryggheten. Vissa mätningar tyder på att den sociala tryggheten i Finland för närvarande ligger under genomsnittsnivån i EU. Detta borde regeringen uppmärksamma tydligare i finansramen. Det är inte rätt att pensionärerna och barnfamiljerna befinner sig i en så svår situation som nu är fallet.

Det är också viktigt att komma ihåg att särskilt när det gäller beslut som berör hälsan kan större besparingar uppnås med satsningar på preventiva åtgärder.

Redogörelsen har behandlats i många utskott. Av utskottens utlåtanden framgår klart att de inte är helt nöjda med regeringens linje. Utskotten föreslår ändringar i den föreslagna ramen, men finansutskottet har inte klart tagit fasta ens på utskottens nedan relaterade enhälliga konstateranden.

Förvaltningsutskottet ser det som viktigt att de nedskärningar i nödcentralernas personal som framgår av produktivitetsprogrammet inte förverkligas. Enligt utskottet behövs det tvärtom ungefär hundra nyanställda nödcentralsjourer.

Kommunikationsutskottet understryker att finansieringen av bastrafikledshållningen redan länge har legat långt under det som t.ex. farledsverken har föreslagit. Om finansieringen fortsätter att följa denna linje kan det leda till trafiksäkerhetsproblem och behov av stora engångsinvesteringar. Landsvägsnätets värde är omkring 15 miljarder euro. Det är illa att låta en så värdefull egendomspost förfalla.

Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att enligt utredning till utskottet är det årliga finansieringsbehovet för strukturstöden ungefär 140—150 miljoner euro. Men under ramperioden kommer Gårdsbrukets utvecklingsfond att ha bara ungefär 95 miljoner euro per år för ändamålet. Enligt utskottet är det helt nödvändigt att utvecklingsfonden får större finansieringstillgångar.

Försvarsutskottet konstaterar att rambeslutet nog gör det möjligt att på kort sikt bibehålla nivån på verksamheten men att prestationerna inte kan förbättras och att det blir allt svårare att anskaffa ny materiel. Det finns inte heller någon förbättring i sikte när det gäller reservdelsbristen. Det är också ett problem att försvarspersonalen sjunker under 15 000 anställda.

Kulturutskottet framhåller att det ökade antalet invandrare och romer kräver extra insatser från statens sida. Också sektorforskningen kräver mer pengar, för det är inte alls självklart att forskningsinstituten kan fortsätta sköta sina grundläggande samhälleliga uppgifter efter att budgetfinansieringen stramats åt.

Social- och hälsovårdsutskottet understryker att priset på alkohol borde ligga en femtedel över den nuvarande nivån för att det ska ha någon effekt på konsumtionen. Det är skäl att redan under ramperioden inleda förberedelserna för en översyn av den sociala tryggheten för att reformen ska kunna genomföras utan större problem.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att personalnedskärningarna vid Arbetshälsoinstitutet är oskäligt stora. De stora nedskärningarna äventyrar forskningen kring frågor som gäller arbetsförhållanden och arbetshälsa. Utskottet lyfter också fram betydelsen av språkutbildning och annan orienterande utbildning för invandrare.

Utrikesutskottet påpekar att biståndsanslaget enligt rambeslutet år 2010 är 0,48 procent av bni. Trenden är negativ eftersom procenttalet enligt det förra rambeslutet skulle ha stigit till 0,51 procent, som är den miniminivå för biståndsanslag som EU förutsätter av medlemsstaterna.

Finansutskottet konstaterar att nivån på den behovsprövade finansieringen av kommunerna inte borde minskas, eftersom kommunernas ekonomiska situation differentierats kraftigt.

Miljöutskottet bekymrar sig för den avtagande utvecklingen inom miljösektorn. Det är inte möjligt att säkerställa forskning och utveckling i miljöpolitiken med de anslag som finanskalkylen medger. Eftersom Finland är bundet av strikta utsläppsgränser är det ett betydande felsteg att inte slå vakt om forskningen.

Staten måste bereda sig på att antalet personer i arbetsför ålder minskar och satsa på arbetskraftsinvandring och på att få ut studerande i arbetslivet allt snabbare. Dessutom måste målmedvetna satsningar göras på att ordna utbildning för arbetslösa arbetssökande. I beskattningen måste avseende fästas vid reformer som motiverar till arbete.

Gränsbevakningsväsendet har fått löfte om full kompensation för de tilläggskostnader som ändringarna i ägarbesittningen medför. Lokalkostnaderna har ändå inte kompenserats fullt ut i redogörelsen och om Gränsbevakningsväsendet förväntas fylla ut denna brist i finansieringen blir det tvunget att bl.a. ytterligare minska på personalen och de fastigheter som är nödvändiga för verksamheten.

Det nuvarande systemet med en årlig finansredogörelse är tungrott. Redogörelsen behandlas på våren i alla utskott och ungefär på samma sätt som det ordinarie budgetförslaget. Utskottens utlåtanden om redogörelsen motsvarar långt de utlåtanden som de utformat om den ordinarie budgeten. Det här resulterar i att utskotten såväl på våren som på hösten i flera månaders tid behandlar i stort sett samma frågor. Det vore ändamålsenligare om riksdagen fick en ramredogörelse högst två gånger per valperiod.

Motivering

VARDAG, BOENDE OCH SYSSELSÄTTNING

Nu behöver vi en rättvis skattepolitik

Anslagsramen för 2009—2012 görs och behandlas i en tid av osäkra ekonomiska utsikter. Tillväxten i världsekonomin stannade helt klart upp mot slutet av fjolåret. Och i år har läget försämrats ytterligare i flera av de stora ekonomierna. Hos oss var den totala produktionen i fjol fortfarande relativt bra tack vare den förra regeringens ekonomiska insatser.

I fjol var läget i Finland gott tack vare att exporten växte och konsumenterna konsumerade. Läget har förändrats. I dag har vi en annan bild av ekonomin än förra våren och regeringen står vid sidan om och tittar på. Redan i fjol påpekade vi att inflationen ökar och att regeringen för passiv ekonomisk politik som är riskabel.

Den föreslagna statsfinansiella ramen är alltför liten. Ramen tar inte tillräckligt stor hänsyn till framtiden eller folks behov. Det syns också i betänkandet från finansutskottet och i flera av utlåtandena från fackutskotten.

Regeringen saknar en skattepolitisk strategi. Den dominerande linjen är att anpassa sig till en rad intressegruppers snäva individuella intressen. Det mest flagranta exemplet är lättnaderna arvsskatten för företag och lantbruk. Regeringen splittar skatteunderlaget och fattar sina beslut utifrån enskilda förmånstagares intressen.

Det bortschabblade skatteunderlaget gör att utgiftsramen blir snäv. Regeringen delar ut förmåner hit och dit genom att sänka skatterna, när det är svårt att höja utgifterna inom förvaltningsområdena. Vi socialdemokrater anser att det behövs en utredning av hur mycket skattelättnaderna har ökat sedan regeringen hittade på att lägga upp statsfinansiella utgiftsramar.

Enligt vårt sätt att se ska skatterna vara rättvisa och bygga på skattebetalarna betalningsförmåga och förmögenhet. Skatterna är till för att finansiera välfärden på ett hållbart sätt. Det måste finnas en genuin intention att uppmuntra människor att arbeta och satsa på företagsamhet. Dessutom ska skattepolitiken bekämpa miljö- och hälsorisker.

Tack vare det ekonomiska arvet har sysselsättningen utvecklats i gynnsam riktning, men tillväxten planar ut och det kommer förr eller senare att återverka på sysselsättningen. I stället för att ägna sig åt skattepolitiskt pysslande borde regeringen ta itu med att förbättra den totala efterfrågan och konsumtionen för att de positiva utvecklingen i sysselsättningen inte ska stanna upp. På den punkten är den borgerliga regeringen föga övertygande. De skattepolitiska åtgärderna för att trygga virkesförsörjningen inom skogsindustrin har snarare fått motsatt effekt och branschen håller på att glida in i ännu större svårigheter.

Regeringens avgifts- och skattepolicy har haft den effekten att konsumentpriserna har stigit i år. I mars var livsmedelspriserna 7,6, boendekostnaderna 5,7 och priserna på kommunikation knappa 3 procent högre än för ett år sedan.

Det är främst barnfamiljer med små inkomster, pensionärer med små pensioner, deltidsanställda och personer med dagpenning eller annat socialbidrag som fått se sin köpkraft sjunka när priserna stiger. För många är det svårt at klara av vardagen när priserna på mat, boende och kommunikationer går upp. Det slår extra hårt mot barnfamiljerna.

Färsk statistik visar att den sociala tryggheten är lägst i Finland bland de nordiska länderna och ligger under EU-genomsnittet. Till exempel socialbidrag, dagpenningar och pensioner är betydligt lägre hos oss.

Ramförslaget går på en mycket försiktig linje. Jämfört med fjolårets ram har inkomsterna höjts med 8,5 miljarder euro. Detta trots att det har skett en tydlig försämring i den ekonomiska utvecklingen sedan dess. Den ständiga undervärderingen av inkomsterna är ett hot mot riksdagens möjligheter att utöva sin budgetmakt vid rätt tid.

Den strama kommunekonomin hotar att försämra servicen

Under ramperioden kommer den kommunala ekonomin att utsättas för stora svårigheter om regeringens förslag i rambeslutet och basservicebudgeten går igenom. Kommunerna riskerar att inte kunna tillhandahålla basala tjänster.

Den kommunala ekonomin stramas åt 2009—2012 när det kommer in mindre skatteinkomster och efterfrågan på social- och hälsovård ökar. Kommunernas utgifter stiger med i snitt 5,1 procent under ramperioden. Under samma tid beräknas deras skatteinkomster öka med i snitt 4,9 procent per år. Den kraftiga ökningen av statsandelarna de senaste åren har mattats av och statsandelarna kommer att stå för en mindre andel av kommunernas utgifter för verksamheten. Statsunderstöden i basservicebudgeten uppgår till cirka 8,9 miljarder euro under ramperioden. Servicebehovet kommer att öka enormt i takt med att befolkningen åldras samtidigt som den statliga finansieringen av tjänsterna minskar med närmare två procentenheter till 26,3 procent.

Mot slutet av ramperioden kommer kommunerna att vara hårt trängda när utgifterna ökar i snabbt takt och framför allt statsandelarna slutar öka samtidigt. Extra hårt utsatta är de kommuner som inte kan kompensera de sjunkande statsandelarna med stigande skatteinkomster. I det läget måste de antingen skuldsätta sig eller dra ner på tjänsteutbudet. Sådana kommuner finns det i hela landet. När tjänsteutbudet försämras regionalt, ökar den regionala och den sociala segregeringen.

Om kommunerna ska kunna möta de framtida utmaningarna, måste de ha en starkare finansiell grund att stå på, men också kunna omstrukturera och effektivisera sin servicestruktur. Omfattande privatiseringar är ingen bra lösning för de basala tjänsterna måste i stället luta sig mot starka primärkommuner. På kommunal nivå måste resurser lyftas över från förvaltning till tjänster. Större kommuner frisätter resurser för tjänster och möjliggör service nära användarna.

Den kommunala social- och hälsovården måste förbättras och få utökad finansiering

Som ett led i genomförandet av regeringsprogrammet ska statsandelarna höjas med bara 21 miljoner euro årligen. Kommunerna tillförsäkras inte på tillbörligt sätt möjligheter att tillhandahålla social- och hälsovård, fastän servicebehovet ökar avsevärt till följd av att befolkningen åldras. Genom sina finansiella riktlinjer riskerar regeringen likabehandlingen av medborgarna inom social- och hälsovården.

Regeringen verkar inte ha någon som helst avsikt att infria sina löften att förbättra äldreomsorgen. Det är omöjligt att få tillräcklig personal till äldreomsorgen eftersom de ekonomiska satsningarna inte ens närapå räcker till för att tillgodose servicebehovet. De äldre måste ha tillgång till omsorgstjänster på lika villkor i hela landet. Det behövs tillräckliga resurser, mer bindande normer och en klarare reglering av klientavgifterna för äldreomsorg.

Krigsinvalider bör få utökad rätt till kommunal öppenvård genom att en invaliditetsgrad på tio procent eller högre berättigar till sådan vård.

Enligt beräkningar behövs det ytterligare satsningar med åtminstone 210 miljoner euro per år för att genomföra ett system med personliga assistenter för de gravt handikappade som absolut behöver en assistent. I sitt program lovar regeringen förbättra systemet med assistenter. Statsandelarna för hela social- och hälsovårdssektorn ska höjas med 21 miljoner per år utifrån regeringsprogrammet. Men den satsningen kommer inte på långt när att tillgodose behoven att förbättra tjänsterna för funktionshindrade. Med tanke på likabehandling och medinflytande behövs det mer resurser också för tolkning och kommunikationstjänster.

Vi måste se till att det finns tjänster i anknytning till stödet för närståendevård att tillgå på lika villkor. Också förvärvsarbetande måste få möjlighet att hjälpa och vårda gamla föräldrar. Därför bör de erbjudas flexibel arbetstid och stödtjänster i hemmet. Tillskotten i statsandelarna för social- och hälsovård under ramperioden är inte på långt när proportionella mot behoven. Enligt vissa utredningar kommer det att behövas ett tillskott på mer än 100 miljoner euro fram till 2012 för att betala ut stöd för närståendevård och förbättra stödtjänsterna till närståendevårdarna.

Anslagen för tjänsterna tillgodoser heller inte barnfamiljernas behov av t.ex. dagvård, rådgivning och skolhälsovård eller genomförandet av den nya barnskyddslagen. För att barnskyddslagen ska kunna genomföras måste personalstyrkan i öppenvården inom barnskyddet utökas med 155 tjänster. De kommunala barnskyddsinstitutionerna måste få 100 nya anställda och de privata 200. För stöd till barnskyddsarbetet och den sociala garantin behövs det genast ett tillskott på totalt 20 miljoner euro. Vi måste snabbt vidta åtgärder för att få mer personal till socialvården och övervaka att kommunerna fullgör sina skyldigheter enligt lagen om utkomststöd och barnskyddslagen.

Den kommunala basservicen måste förbättras också för att integrationen av invandrare ska lyckas och för att invandrarna ska få utbildning och kunna anpassa sig till det finländska samhället.

Anslagen för forskning enligt lagen om specialiserad sjukvård ska skäras ner med nio miljoner euro fastän forskningsresultaten och volymen har ökat avsevärt. Staten bör se till att det finns offentlig finansiering för forskningen, bl.a. för att säkerställa obunden forskning. Även om de ersättningar ökar som enligt lagen ska betalas till samkommuner för kostnader för grund- och specialiseringsutbildning för läkare och tandläkare, är utbildningsanslagen fortfarande för små med beaktande av kostnadsnivån. Därför måste anslagen för både forskning och utbildning höjas.

Klientavgifterna inom social- och hälsovården får inte höjas

Det är inte rättvist att höja avgifterna utan att samtidigt undersöka faktorerna bakom kundernas betalningsförmåga. Inte heller bidrar det på något sätt till att fullfölja målen för förvaltningsområdet. De som har stort behov av tjänster kommer dessutom att riskera att bli utan de tjänster de har rätt till och som är viktiga för dem med tanke på dagligt liv och aktivitet.

Vi är emot avgiftshöjningarna också av den orsaken att regeringen inte låter kommunerna få den åtföljande inkomstökningen, som skulle kunna användas för att förbättra social- och hälsovården.

Barnfamiljernas levnadskostnader kommer att stiga betydligt och då bör man inte medvetet öka familjernas utgifter ytterligare. Ändå ska hälsovårdsavgifterna höjas och dagvårdsavgifterna kommer att stiga med ca 700 euro per år för tvåbarnsfamiljer med två föräldrar som har inkomster under medelnivån. Detta godkänner vi inte.

Även om rambeslutet innehåller höjningar av vissa familjeförmåner såsom hemvårdsstöd och partiell vårdpenning kommer familjerna inte att dra nytta av dem eftersom klientavgifterna för social- och hälsovård och andra kostnader samtidigt stiger. Barnbidraget ska enligt rambeslutet höjas 2009 från och med det tredje barnet men nästan 80 procent av familjerna kommer att bli utan den här höjningen.

De som har det sämst ställt får det inte bättre utan extraresurser

Regeringens reform av den sociala tryggheten ökar utgifterna, om den ska kunna genomföras på ett rättvist sätt. Men regeringen har inte avsatt pengar för reformen. Det får inte bli så att pengar tas från en grupp och ges till en annan. Vi måste ha råd med att ge de allra fattigaste bättre försörjning. Till exempel arbetsmarknadsstödet måste höjas för att stödtagarna ska var mindre beroende av socialbidrag. Dessutom måste personer med små pensioner får bättre ekonomiska villkor.

De stigande el- och bränslepriserna, höjningarna av klientavgifterna inom hälso- och sjukvården och de höga matpriserna gör att människor med små inkomster får det svårt. Fler skulle få rätt att göra grundavdrag inom kommunalbeskattningen, om avdraget höjdes. Det skulle ge personer med små inkomster lägre skatter och är dessutom en socialt rättvis lösning. Det högsta avdragsbeloppet har inte höjts på många år, så också av den anledningen är det motiverat att grundavdraget höjs ordentligt för att det faktiska värdet på avdraget ska kunna höjas. Pensionerna borde indexhöjas två gånger om året för att köpkraften med pensionerna ska kunna garanteras bättre.

Regeringens schablonmässiga produktivitetsprogram leder bara till personalneddragningar

Regeringen har beslutat strama åt målen med produktivitetsprogrammet och nu ska ytterligare 4 800 årsverken bort 2012—2015.

Statens revisionsverk har vissa betänkligheter och framhåller att programmet mer går ut på att skära ner personalen än på att verkligen förbättra produktiviteten i produktions- och serviceprocesserna. Dessutom syftar programmet till att minska de statsfinansiella utgifterna.

Produktivitetsprogrammet har hittills genomförts osammanhängande när det gäller administrativa reformer. Programmet måste omvärderas för att bättre ta hänsyn till personalaspekterna. Produktivitet kan inte nås med bara minskningar och nedsänkningar. Plötsliga och omfattande personalnedskärningar påverkar arbetsklimatet negativt och kan i värsta fall också försämra kvaliteten på servicen. Vi socialdemokrater motsätter oss inte i princip åtgärder som tar sikte på större produktivitet. Men man måste vara mer systematisk med att dimensionera personalen rätt, lyssna på personalen och inte bara driva igenom numeriska nedskärningsmål.

Precis som revisionsverket anser vi socialdemokrater produktivitetsprogrammet vara en stor risk eftersom genomförandet kräver ett brett och långsiktigt förändringsledarskap. Men regeringen genomför programmet mycket schablonmässigt och personalen har dragits ner även i verksamheter där det hade funnits goda skäl för att öka resurserna.

Vi motsätter oss de föreslagna personalnedskärningarna vid Arbetshälsoinstitutet med tanke på institutets uppgifter och forskning och projekten för att förbättra arbetslivet.

Fram till 2015 ska de personella resurserna vid arbetarskyddsdistrikten minskas med hundra årsverken. Regeringen går mot riksdagens vilja om den genomför så här stora nedskärningar. Arbetarskyddsdistrikten fråntas resurserna för att utföra sina lagstadgade uppgifter inom arbetarskyddet. Dessutom kommer det att bli betydligt svårare att övervaka arbetsförhållandena och säkerheten i arbetet.

Regeringens strategier för universiteten är oroväckande. Rambeslutet garanterar inte universiteten någon ökning i basfinansieringen, inte ens så mycket som kostnadsnivån har ökat. Dessutom ska produktivitetsprogrammet tillämpas på univeristeten och 1 000 årsverken skäras bort den här valperioden. Därmed minskar universitetens omkostnader med cirka 11 miljoner euro om året. Produktivitetsprogrammet äventyrar universitetens mål för forskning och undervisning.

Regeringen satsar inte tillräckligt mycket på att förbättra verksamheten vid nödcentralsverket. De administrativa resurserna är redan nu alarmerande små och anslagsökningarna hjälper inte upp läget särskilt mycket. De strukturella bristerna i finansieringen av verket måste först undanröjas innan det dåliga arbetsklimatet och tjänsterna kan förbättras.

Vi vill också uttrycka vår oro över sysselsättningsläget för poliser och anslagen till den lokala polisen. Med den givna anslagsramen kan Gränsbevakningsväsendet inte ha en effektiv gränsbevakning som reagerar snabbt och arbetar enligt strategin för Gränsbevakningsväsendet.

Det ställs större krav på arbetskraftsservicen - resurserna får inte skäras ner

Under ramperioden drar regeringen ner anslagen till arbetskraftspolitiken med 20 miljoner euro om året. Personalnedskärningarna i produktivitetsprogrammet och övriga resursminskningar medför orimligt stora problem för arbetskraftsbyråerna i deras dagliga arbete. De har dessutom fått fler uppgifter. Deras resurser är bundna av till exempel större uppsägningar och permitteringar på lokal nivå, samordnad upphandling av utbildning i större skala, större behov av vägledning och rådgivning, men också av vägledning för invandrare och långvarig personlig rådgivning för handikappade och nära samarbete med socialtjänsten och arbetskraftsmyndiheterna. Om rambeslutet innebär att arbetskraftsbyråernas anslag och resurser bara skärs ner utifrån det minskade antalet arbetslösa, kan man omöjligen kräva att byråerna ska stå till tjänst med det nuvarande serviceutbudet, och någon utbyggnad är inte att tala om. Arbetskraftsförvaltningen kan inte bara koncentrera sig på att serva yrkeskunnig topparbetskraft, om man verkligen också vill ta hand om handikappade och svårsysselsatta personer.

Arbetsmarknadsstödet sågs över förra valperioden och reformen har gett positiva resultat i och med att långtids- och ungdomsarbetslösheten har minskat. Här har servicecentralerna för arbetskraften spelat en viktig roll när de har kunnat ge svårsysselsatta personer multidisciplinär hjälp. Verksamheten vid servicecentralerna för arbetskraften måste tryggas.

De sysselsättningsbaserade investeringsstöden minskar gradvis under ramperioden 2009—2012. Fem miljoner euro kommer att flyttas från momentet för aktiv arbetskraftspolitik och i stället ges till orter drabbade av omstruktureringar. Vi kan inte acceptera att anslagen till arbetskraftspolitik minskar. Trots överföringarna är investeringsanslagen otillräckliga. Tidigare var de till stor hjälp vid omstruktureringar och på orter med mycket stor arbetslöshet. Investeringsanslagen har använts till att finansiera viktiga infrastrukturprojekt som har skapat förutsättningar för företagsetableringar och utveckling inom näringslivet. Vi kräver att de sysselsättningsbaserade investeringsanslagen ska återfå sin tidigare nivå från förra valperioden, alltså 30 miljoner euro.

Av låglönestödet till unga har 15 miljoner euro förts över till undervisningsministeriets förvaltningsområde för att underlätta matchningsproblemen, det vill säga att efterfrågan på och behovet av arbetskraft ska mötas. Det är viktigt att de extra resurserna sätts in på framför allt studiehandledning.

De arbetslösas föreningar utför ett viktigt arbete som är lönsamt också för samhället. Den tredje sektorn spelar en stor roll för att sysselsätta de som har det allra sämst ställt. I bästa fall kan de arbetslösas föreningar ha mycket stor betydelse för att skapa ett socialt nätverk för de arbetslösa och främja deras psykiska hälsa. Därför måste de små föreningar som inte fått något projektbidrag få sina verksamhetsmöjligheter tryggade.

En betydande del av de arbetslösa måste anhålla om socialbidrag eftersom arbetsmarknadsstödet inte räcker till. Det är en stor brist. För att främja sysselsättningen vill vi också att ersättningen för uppehälle ska höjas. Höjningen ska också gälla de som får arbetslöshetsdagpenning och utkomststöd och redan nu får ersättningen. Dessutom vill vi påpeka att en höjning med en euro är för lite och att en större höjning behövs redan före 2010.

Anslagen för utvecklingssamarbete måste höjas till den nivå som våra internationella åtaganden kräver

Statsminister Matti Vanhanen talade i FN den 1 april i år och underströk att våra gemensamma åtaganden spelar en viktig roll för att millenniemålen ska kunna nås. Han sa bl.a. att Finland kommer upp till målet 0,7 procent 2015, men att det är en stor utmaning. Så sent som i oktober 2005 sa partiledaren för Samlingspartiet, Jyrki Katainen, att han åtar sig att uppfylla FN-målet 0,7 procent av bni redan 2010. Han har också understrukit att Finland inte får vara fripassagerare i utrikespolitiken.

Vanhanens tal i FN och Katainens utfästelse före valet står i bjärt kontrats till regeringens åtgärder. I sitt program sköt regeringen upp sitt mål från regeringen Vanhanen 1, att vi ska nå upp till 0,7 procentstrecket 2010, på en obestämd framtid.

Redan i samband med rambudgeten för 2008—2011 påpekade vi socialdemkrater att regeringen med en gång släpar efter sina etappmål. På grund av den ekonomiska utvecklingen stiger inte biståndets andel av statsfinanserna i jämn takt mot det lägsta EU-målet 0,51 procent fram till 2010. Därmed sätter Finland EU-målen på spel och infriar inte sina löften till de övriga EU-staterna. Hur vi uppfyller våra mål är sannolikt också ett kriterium när FN-länderna tar ställning till Finlands intresseanmälan att bli medlem i säkerhetsrådet 2013—2014.

Minister Paavo Väyrynen har kritiserat anslagen för utvecklingssamarbete. Också företrädare regeringspartierna De Gröna och Sfp har anfört kritik i sina gruppanföranden i riksdagen.

Nivån bör höjas årligen enligt principen om jämn tillväxt så att 0,51 procent av bni nås senast 2010 och 0,7 procent senast 2015.

Framtidstro genom utbildning

Grundläggande utbildning på lika villkor i hela landet kräver kvalificerade lärare både i skolorna och i förskolorna, tillräckligt mycket specialundervisning och stödundervisning och elevvård. Statsandelarna till kommunerna för undervisnings- och kulturverksamhet måste ligga i linje med servicebehovet och kostnadsutvecklingen.

Genom att förbättra utbudet på yrkesutbildning och läroavtalsutbildning har regeringen närmat sig socialdemokraternas linje, men det räcker ännu inte. Behovet av personer med grundläggande yrkesutbildning har ökat och yrkesutbildningen blir allt populärare. Det måste leda till fler studieplatser. Vi måste dessutom beakta invandrarnas behov i yrkesutbildningen.

Också i framtiden måste vi se till det finns allmänna högskolor i hela landet som arbetar på regionalt jämlika vilkor. Det kräver att finansieringen av universiteten och yrkeshögskolorna är tryggad.

Regeringens satsningar på basfinansiering av universiteten är otillräckliga. För den internationella konkurrensens skull måste också universiteten förnya sig. Alla universitet måste specialisera och ägna sig åt internationell toppforskning. Vi utgår från att universitetens basfinansiering ökas med de 200 miljoner euro som rådet för vetenskap och teknologi föreslagit för valperioden utslaget på samtliga universitet.

Vårt finländska universitetssystem arbetar utifrån kulturuniversitetsidealet. Forskningen är oberoende och verksamheten finansieras huvudsakligen med offentliga medel. En viktig faktor är att universiteten och vetenskapsgrenarna ska vara likvärdiga. Våra universitet har behandlats enligt samma principer. Men nu vill regeringen i sitt reformarbete ge de gamla principerna på båten.

Regeringens rambeslut om att binda ihop privata och offentliga pengar innebär att universiteten blir beroende av privat kapital. Det sätter den oberoende forskningen på spel. Dessutom gäller olika villkor för olika universitet och i slutändan kommer det att påverka utvecklingen i olika delar av landet. Alla universitet kommer inte att få privata medel. Och alla vetenskapsgrenar är inte intressanta för företagsekonomin. Vårt regionala nätverk av universitet är i riskzonen.

Bästa sättet att förutse förändringar i arbetslivet är att se till att också de yrkesverksamma får utbildning. De som har varit i arbetslivet länge behöver kompletteringsutbildning och omskolning. Programmet Lyftet har dragits in, men målgruppen finns fortfarande kvar. Regeringen lämnar lågutbildade och personer med föråldrad examen vind för våg utan tro på en bättre framtid.

Vuxenutbildning får en allt viktigare roll på en föränderlig arbetsmarknad. De tre senaste åren har det kommit in färre personer på arbetsmarknaden än det har försvunnit därifrån. Olika yrken kräver allt bredare kompetens och fortsatt utbildning. Begåvningsresurserna i alla befolkningsgrupper måste lyftas fram och hela befolkningen i arbetsför ålder bör få större kompetens.

Fritt bildningsarbete är en viktig faktor för demokratin och är motiverande för aktiva människor. Genom fritt bildningsarbete får hundratusentals finländare förkovra sitt intellektuella kapital och bli en del av ett socialt sammanhang.

Inom idrott och kultur måste fokus sättas på att trygga finansieringen och verksamheten för de som avses i lagen fördelningen penning- och tipsvinstmedel. Kommunala idrottsplatser ska vara avgiftsfria för barn och unga. Kulturutbudet ska stödjas både på professionella scener och på amatörteatrar. Dessutom måste konstundervisningen i skolan får adekvata resurser.

I framtiden måste man räkna med en kraftig ökning av ansökningarna om konstnärspension. Ersättningarna för upphovsrätt till konstnärer måste jämställas med andra inkomster.

Tack vare allmänna, högkvalitativa och avgiftsfria folkbibliotek har alla finländare möjligheter att bilda sig och vara fullvärdiga medlemmar i informationssamhället. Extra viktigt är det att hålla fast vid principen att alla oberoende av hemkommun har rätt att få biblioteksservice på lika villkor i hela landet. Vidare är det viktigt att avsätta tillräckligt med medel för att bygga nya bibliotek eller reparera gamla.

Rambeslutet svarar dåligt mot klimatförändringen

Vi socialdemokrater kräver att en långsiktig, förutsebar, tillförlitlig och miljövänlig investeringspolitik inom transportsektorn. Osäkerheten inverkar negativt i alla riktningar och står oss alla dyrt. Grundläggande villkor för långsiktighet är trovärdighet och tillräckliga anslag, i enlighet med vad riksdagen krävde av regeringen redan under föregående valperiod. Dessutom bör investeringarna kopplas loss från driftsutgifterna och behandlas som en post utanför rambudgeteringen.

Regeringens rambeslut för 2009—2012 svarar dåligt mot de krav som klimatförändringen medför i fråga om transportpolitik. Bland annat i fråga om insatserna för kollektivtrafik har regeringen inte kommit ur startgroparna.

Beslutet reagerar inte heller effektivt när det gäller basväghållningen, basbanhållningen och behovet att förbättra trafiksäkerheten. Det noteras inte heller att anslaget för gång-, cykel- och mopedtrafiken borde höjas.

Genom att tidigarelägga låneamorteringar skjuter regeringen över sina utgifter på kommunerna även om staten har pengar medan den kommunala ekonomin brottas med problem. Det värsta är att detta förfaringssätt leder till stor ojämlikhet mellan kommunerna.

Spårvägstrafikens största problem är basbanhållningen. Den måste nu koncentreras på att hålla hela bannätet i farbart skick och det betyder att projekt för att höja servicestandarden inte blir genomförda. Det räcker inte med enskilda investeringar i utveckling av bannätet, när man samtidigt försummar att förbättra servicen på bannätet i övrigt. VR har i sina interna riskanalyser pekat på den försummade upprustningen av banor som en av de största riskerna. Det betyder ökade trafikbegränsningar och svårigheter med att hålla tidtabellerna. Ett bannät i dåligt skick betyder också säkerhetsrisker, däribland det stora antalet plankorsningar. Enligt kommunikationsutskottets ramutlåtande krävs det årligen omkring 80 miljoner euro till inom ramen för att bannätet i linje med målen i den trafikpolitiska redogörelsen ska bevara sin status som effektiv och konkurrenskraftig trafikled.

Under de senaste åren har kostnaderna för vägnätsunderhåll ökat med omkring 25—30 miljoner euro om året, och enligt experter krävs det minst 50 miljoner euro till per år i anslag för basväghållningen. Det betyder att resurstillskottet för basväghållning i rambeslutet inte ens motsvarar kostnadshöjningen.

Det sekundära vägnätet blir allt sämre och vägskadorna ökar fortfarande. Tillägget för väghållning ska till stor del gå till att trygga den i och för sig viktiga virkesförsörjningen för skogsindustrin på det sekundära vägnätet. Det innebär ändå att om resurstillskottet huvudsakligen går till grusvägar i det sekundära vägnätet kommer väghållningen att ställas inför problemet hur underhållet av alla andra vägar och broar ska säkerställas.

En tryggad sjöfart är av vital betydelse för Finland, eftersom ca 80 procent av utrikeshandelns transporter går sjövägen. Anslagen för Sjöfartsverkets omkostnader och farledshållning räcker inte till för underhållsinvesteringar och reinvesteringar i sjöfartsleder, säkerhetsutrustning, anordningar och system för trafikreglering, och några projekt för att utveckla verksamheten är inte att tänka på med beaktande av regeringens rambeslut. Därför påpekar kommunikationsutskottet i sitt utlåtande att Sjöfartsverkets temapaket för servicen och säkerheten till sjöss måste genomföras.

Finland måste satsa allt mer på att skapa en strategi för den nationella konkurrenskraften. Då betonas framför allt en fungerande trafikpolitik.

Vi vill peka på att samlingspartiet för ett år sedan i sin budgetreservation krävde att trafikledsprojekten skulle genomföras snabbare än planerat, men nu är det annat ljud i skällan. Centern och sfp har tagit tillbaka sina tidigare beslut om tidsplanen för projekten. Projekt som godkändes redan under förra valperioden har skjutits upp med flera år, och i fråga om nya trafikleder håller man på att skjuta över finansieringsansvaret på kommunerna. Regeringen för över största delen av kostnaderna för utvecklingsprojekten till tiden efter nästa riksdagsval.

En mer rättvis rättspolitik

Det största hotet mot medborgarnas trygghet är social utslagning, och att förebygga utslagning är den bästa rättspolitiken. Arbetslösheten och regeringens skattepolitik bidrar till att öka inkomstskillnaderna, fattigdomen och utslagningen. Brotten mot liv och hälsa har ökat kraftigt under de senaste åren. Socialdemokraterna kräver att regeringen börjar prioritera sysselsättning, social trygghet och bättre integrering av invandrare. När det gäller att förebygga brottslighet är det väsentligt att se till att polisen kan fungera och att anslagen för rättspolitisk forskning är tillräckliga. Socialdemokraterna har upprepade gånger föreslagit anslagsökningar, men justitieministeriets finansramar innehåller ändå inte några ytterligare anslag för att förstärka den rättspolitiska forskningen.

Man har försökt göra domstolsorganisationen effektivare genom att minska antalet tingsrätter. Anslagsläget inom domstolsväsendet har hela tiden skärpts de senaste åren, trots att personalen har skurits ner rentav snabbare än vad produktivitetsprogrammet kräver. Enligt justitieministeriets egen bedömning kräver det strama anslagsläget ytterligare personalnedskärningar, som till stor del kommer att gälla förvaltningsdomstolarna. Vi socialdemokrater godkänner inte att de resurser som allokerades till uppgifter som ändringen av barnskyddslagen kräver tas från förvaltningsdomstolarna. Behandlingen av barnskyddsärenden får inte bli lidande till följd av en stram finansramspolitik.

Klimatförändringen och skydd av människans livsmiljö

Socialdemokraterna anser att miljöministeriets finansram är otillräcklig när man ser på klimatförändringens utmaningar. Anslagen minskar år för år, och då är det omöjligt att garantera de forsknings- och utvecklingsresurser för miljöministeriets förvaltningsområde som behövs för planering och genomförande av miljöpolitiken och för att politiken ska få genomslag i samhället. Nästan hälften av finansieringen av forskning, utveckling och planering inom miljöministeriets förvaltningsområde har försvunnit på två år, dvs. i förhållande till nivån 2006. Exempelvis är det inte övertygande att påstå att havsforskningen effektiviseras när man lägger ned en toppenhet inom den internationella forskningen, vilket sades när Havsforskningsinstitutet spjälkades upp.

Vidare är anslaget för att skydda Östersjön alltför litet. Det går inte att förbättra Östersjöns chockerande dåliga tillstånd tillräckligt snabbt när de pengar som anvisas för miljövårdsarbeten och vattenvården i glesbygdsområden i de strama finansramarna kommer att begränsas till ca 11 miljoner euro på årsnivå. Det skulle krävas klart större insatser för de förorenade markområdena och för att trygga kvaliteten på grundvattnet. Precis som miljöutskottet påpekade i sitt enhetliga utlåtande om ramarna för statsfinanserna är det överlag nödvändigt med en nivåhöjning av anslagen för miljövårdsarbeten och vattenvård i glesbygden, om vi vill nå målen att skydda såväl Östersjön som insjöar och vattendrag.

Planerna på att reformera regionalförvaltningen hotar att allvarligt försämra kvaliteten på miljöförvaltningen. Det är meningen att sammanlagt 625 årsverken ska försvinna inom regionalförvaltningen, och en tredjedel av dessa ska slitas loss från miljöförvaltningen. Redan med dagens resurser har miljöcentralerna svårt att försöka motverka klimatförändringen till exempel i planeringen av vattenvården. Miljöförvaltningen får inte offras blint på ekonomins villkor genom minskade miljövårdsresurser.

Billigare boende

Medborgarnas rätt till boende måste garanteras. Det är med tanke på jämlikheten ohållbart att många vanliga löntagare inte längre har råd att skaffa bostad i de växande urbana centrumen. Det råder också skriande brist på hyresbostäder till skälig hyra. För att få liv i den statsstödda hyresbostadsproduktionen måste villkoren för räntestöd förbättras klart så att boendekostnaderna kan sänkas. Dagens utveckling i värsta Nurmijärvistil är också oroande med tanke på försöken att förhindra klimatförändringen och på det kompakta samhällsbyggande som det skulle kräva. Samtidigt leder spridd bosättning till matchningsproblem på arbetsmarknaden.

Vi socialdemokrater har efterlyst bättre villkor för räntestödet på den statliga bostadsproduktionen i syfte att åter göra bostadssituationen socialt mer rättvis. Också bostadsbidraget måste höjas och bidragssystemet göras mer lättfattligt så att bostadsbidraget åter blir ett familjepolitiskt stödsystem som sänker låginkomsttagarfamiljernas boendeutgifter. Också s.k. distansföräldrars situation måste beaktas bättre i framtiden: om de är underhållsskyldiga måste också barnen beaktas när bostadsbidraget fastställs.

Motivering

Vänsterförbundet anser det viktigt att man går in för att göra samhället rättvisare när marknaderna otyglat driver på att öka inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Genom medvetna värdeval och orättvisa skattebeslut har Vanhanens första och andra regering vidgat skillnaderna när det gäller inkomster, hälsa och barnens välfärd.

Vanhanens första regering lät inkomst- och förmögenhetsklyftorna öka bäst de ville och underlät att befatta sig med den direkta fattigdom barnfamiljer lever i. Folk med stora tillgångar hjälpte den däremot genom att slopa förmögenhetsskatten.

Vanhanens andra regering följer sin föregångare i spåren. Den föreslår nu att arvsskatt inte ska behöva betalas för jordbruk och andra företag. När vi sedan har ett arvsskattefrälse är det bara vanliga finländare som betalar arvsskatt.

Den efterlevande maken ska av sin pension betala skatt för den halva av bostaden som han eller hon ärvt efter sin make. Regeringen anser att änkor och änklingar ska betala skatt för att få fortsätta bo hemma. Men den som ärver ett företag behöver inte betala skatt.

Redogörelsen är totalt renons på rättvisa. Ordet rättvisa lyser med sin frånvaro, än mindre ligger rättvisa till grund för redogörelsen. Enligt en färsk rapport från Stakes är inkomstklyftan lika vid som på 1970-talet. Inkomsttransfereringarna och beskattningen har allt mindre effekt på inkomstskillnaderna.

De beskattningsbara inkomsterna för privata personer uppgick enligt statistikcentralen till 99,6 miljarder euro 2006, vilket är 6,3 procent mer än året innan. Av den summan utgjorde arbetsinkomsterna 92,2 miljarder euro och kapitalinkomsterna 7,4 miljarder euro. Inkomsterna ökade från 2005 med 4,9 och kapitalinkomsterna med 29 procent.

Vänsterförbundet anser att alla personinkomster, dvs. arbetsinkomster, inkomster relaterade till social trygghet och kapitalinkomster, ska beskattas enligt en och samma progressiva inkomstskatteskala.

Skattelättnaderna 2009 och 2010 bör främst inriktas på dem som har små och medelstora inkomster. Detta inte bara för rättvisans skull utan också för att stimulera ekonomin, som hotar börja backa.

Men de sammantagna skatteinkomsterna bör trots allt hållas på en sådan nivå

• att alla får de tjänster de behöver från vaggan ända in i ålderdomen
• att alla har sin försörjning tryggad under perioder utan inkomst
• att alla bibringas så goda kunskaper som möjligt i skolan och i annan undervisning
• att samhällets materiella och immateriella grundvalar (infrastruktur, forskning och kultur) kan utvecklas utifrån de krav ett modernt samhälle ställer.

Regeringen hade redan hunnit komma överens om att göra slut på den avgiftsfria dagvården för de sämst bemedlade familjerna, men tvingades av oppositionen att slå till reträtt. Det är rätt att inkomstgränsen för dagvårdsavgiften korrigeras genom index för att avgifterna inte ska stramas åt. Rätt är det däremot inte att den högsta dagvårdsavgiften höjs, för en ansenlig del av de vanliga löntagarfamiljerna betalar just den avgiften. En höjning av den inkomstgräns från vilken den högsta dagvårdsavgiften börjar är vad som hade krävts.

OECD har kritiserat Finland för att den redan nu högkvalitativa småbarnsfostran kostar föräldrarna mer än högskoleutbildning. För att alla barn ska få vägkost för ett bra liv, anser Vänsterförbundet att det är viktigt att tröskeln för en småbarnsfostran av hög kvalitet hålls låg.

Också andra avgifter inom social- och hälsovården höjs, och regeringen ämnar indexbinda dem för att de ska stiga automatiskt. Barnbidraget har regeringen hårdnackat vägrat binda vid index, och följaktligen släpar det efter, oavsett om man som måttstock använder indexförändringar eller årliga skattelättnader. Att jämföra barnbidrag med skattelättnader är såtillvida motiverat att det i beskattningen i Finland inte finns något barnavdrag som tar hänsyn till att barnfamiljer och barnlösa har olika skattebetalningsförmåga utan att detta sker utanför beskattningen med hjälp av barnbidrag.

De lägsta förmånerna är frysta och beskattas strängare än motsvarande arbetsinkomster. Barnbidragen sackar efter; de är inte bundna vid vare sig levnadskostnadsindex eller förtjänstnivåindex, vilket klientavgifterna inom social- och hälsovården kommer att bli. Jämfört med prisutvecklingen har barnbidraget för ett barn sjunkit med 16,5 procent från 1994 och jämfört med inkomstutvecklingen med inte mindre än 35 procent. Lika dåligt bevänt är det med andra förmåner.

Jämfört med många andra länder är hälsoskillnaderna stora hos oss. Det värsta är att de bara ökat och ökat. Hälsotillståndet hos låginkomsttagare och lågutbildade har inte förbättrats i samma takt som hos välavlönade och högutbildade. I och med att hälsocentralsavgifterna höjs kommer de stora, orättvisa hälsoskillnaderna att öka ytterligare. Folk med goda inkomster får lätt tjänster som stöds av staten medan hälsovårdscentralerna med sina långa köer försöker sköta om pensionärer, låginkomsttagare och arbetslösa.

Åldringarna har glömts bort. Det behövs en ordentlig lag om äldreservice för att alla äldre ska få goda tjänster oavsett var i landet de bor. I den bör hänsyn tas till kundernas självbestämmanderätt och valfrihet vilken inkomstkategori de än tillhör. Lyxen att välja är nu förbehållen de rikaste.

En utredning som Stakes gjort visar att det är särskilt självboende kvinnor med liten folkpension som absolut behöver en bättre försörjning. Dessutom gäller det att hejda regeringen för att den inte ska lyckas i sitt uppsåt att driva ner sjukpensionärerna i ett livslångt fattigdomsträsk.

Bättre ekonomiska villkor för de studerande kräver ett större åtgärdspaket där

• bostadstillägget för studerande betalas ut året om,
• studiestödet för självboende studerande på andra stadiet som inte fyllt 20 år frikopplas från föräldrarnas inkomster och
• det lägsta studiestödet för hemmaboende studerande och studerande som inte fyllt 18 år höjs till samma belopp som barnbidraget, dvs. 100 euro i månaden.

Det sätt som regeringen tänkt sig att innovationsuniversitetet ska inrättas på är enligt vår mening inte bra. Det handlar om en delprivatisering av universiteten, där universitetens autonomi snävas åt. Samma modell erbjuds också andra universitet. Genom sin universitetspolitik utsätter regeringen alla andra sektorer än de tekniska och kommersiella för fara. Särskilt hotade är disciplinerna inom den offentliga förvaltningen, som knappast lockar några privata finansiärer.

Risken finns att privatiseringsmodellen med tiden sprider sig till yrkeshögskolorna. Dessutom kommer basfinansieringen till universiteten inte att räcka till, och i fråga om den externa finansieringen är det finansiärernas behov som avgör vem som får pengarna.

Regeringen struntar blankt i vårt globala ansvar för världens framtid. De snäva ramarna tilllåter inte pengar för att förhindra klimatförändringen eller för att fullfölja våra åtaganden att undanröja fattigdomen. Med regeringens anslag för utvecklingssamarbete når vi inte FN:s mål, dvs. 0,7 procent av BNI, före 2010.

Utskottet medger att finansieringen till bastrafikledshållningen är njugg. Enligt utskottet avsattes 2006 i budgeten ca 0,89 miljarder euro för underhåll och skötsel av väg- och bannätet, medan summan tio år tidigare var 1,16 miljarder euro i 2006 års penningvärde. Under den tiden har trafikmängderna ökat avsevärt.

Den blygsamma produktionen av hyresbostäder till skäligt pris har i kombination med en rad andra faktorer lett till att hyrorna och boendekostnaderna överlag stigit. Regeringen måste definitivt ta itu med saken.

Vi vill även sätta fokus på energisparåtgärder.