Motivering

Fastighetsskatteprocentsatsens nedre och övre gränser föreslås bli höjda från intervallet 0,50—1,00 till 0,60—1,35 procent och skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende från intervallet 0,22—0,50 till 0,32—0,75 procent. Även om meningen är att stärka fastighetsskattens ställning som ett led i kommunernas inkomstfinansiering är det tvivelaktigt med tanke på det kommunala självstyret att tvinga de kommuner som har den lägsta skattesatsen att höja sin skattesats. Det går att öka variationsintervallet för skatteprocentsatsen och därmed också kommunernas prövningsrätt genom att låta nuvarande 0,50 procent stå kvar som nedre gräns för den allmänna fastighetsskatten och 0,22 procent som nedre gräns för byggnader som används för stadigvarande boende.

Fastighetsskatten på stadigvarande boende drabbar skattebetalare olika i olika boendeformer. När fastighetsskattelagen stiftades ansågs administrativa skäl kräva att skatteprocentsatsen för stadigvarande boende bestäms för varje enskild byggnad. Om minst hälften av en byggnads lägenhetsarea används för stadigvarande boende, tillämpas den skatteprocentsatsen på hela byggnaden. Om en mindre del av byggnaden används för stadigvarande boende, tillämpas den särskilda skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende inte på någon del av byggnadens värde.

Ett bostadsaktiebolag är den typiska formen av ägarboende i Finland. Skatten på den fastighet som bostadsaktiebolaget äger bestäms för bolaget och tas vanligen ut genom bolagsvederlaget, och då bestäms skatten per bostad utifrån bostadens graderade area. Ett bra skattesystem är begripligt för de skattskyldiga. Den som bor i ett bostadsaktiebolag har svårt att förstå varför hans stadigvarande boende beskattas olika beroende på vad bolagets övriga bostäder används till.

Problemen med beskattningen av affärsfastigheter som används för boende har varit kända redan länge. I bolag där affärsfastigheter utgör mer än hälften av byggnadens lägenhetsarea belastas de som bor stadigvarande av en orättvis fastighetsskatt. Den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen är vanligen två eller tre gånger större än skatten på stadigvarande boende. Problemet bara växer när lägenheter i bostadsaktiebolag köps upp för fritidsbruk i utflyttningsområden. De stadigvarande boende i bredvid varandra belägna likadana hus betalar i vissa fall högst olika skatter för sitt boende beroende på vad de övriga lägenheterna används till.

Den aktuella lagändringen avser att ge fastighetsskatteintäkterna större tyngd i den kommunala ekonomin och därför måste man fästa större avseende vid hur fastighetens användningsändamål fördelas vid boende i bolagsform för att de skattskyldiga ska bli lika och rättvist behandlade.

Motivering

Fastighetsskatterna på boende, dvs. den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen för marken (11 §) och skatteprocentsatsen för byggnader avsedda för stadigvarande boende (12 §) höjer boendekostnaderna. Fastighetsskatten tar inte i sig hänsyn till de skattskyldigas betalningsförmåga. Den som bor i sin egen aktielägenhet betalar skatten genom bolagsvederlaget och den som bor på hyran genom hyran. Den som bor i ett egnahemshus betalar i sin tur skatten till skattemyndigheten.

Regeringens proposition höjer boendekostnaderna och ökar den typen av beskattning som inte tar hänsyn till betalningsförmågan.

Nu föreslår regeringen, med utskottsmajoritetens benägna bistånd, att de kommuner som har tillämpat den lägsta procentsatsen enligt gällande lag ska tvingas att höja skatteprocentsatserna när de lägsta gränserna höjs genom propositionen. Genom att höja de övre gränserna lockas de kommuner som för tillfället ligger nära gränsen att höja sina fastighetsskatteprocentsatser.

Vänsterförbundets riksdagsgrupp protesterar mot att fastighetsskatten höjs så att det ökar boendekostnaderna. Kommunernas ekonomiska situation bör hjälpas upp genom en kännbar höjning av statsandelarna, så som vi har föreslagit i våra motioner i anknytning till budgeten för 2010. Regeringen har möjlighet att genom sitt eget initiativ föreslå ökade statsandelar för kommunerna i sin kompletteringsproposition till nästa års budget i mitten av november.

Motivering

Regeringens förslag till höjning av fastighetsskatten sitter illa i det nuvarande konjunkturpolitiska läget. Det försvagar löntagarnas och pensionstagarnas ekonomi i och med att boendekostnaderna höjs. Mest trängda är de som har de allra lägsta inkomsterna och höga boendekostnader i relation till inkomsterna. Den föreslagna höjningen av fastighetsskatten belastar alla boende och boendeformer. Hårdast drabbar fastighetsskatten fastighetsägare som bor i småhus. Skattehöjningen höjer också hyrorna i hyresförhållanden och bolagsvederlagen i husbolag. Företag kan dra av fastighetsskatten i sin egen beskattning. På jord- och skogsbruksmark tas ingen fastighetsskatt ut.

Vanliga fastighetsägare och hyresgäster får stå för kostnaderna för regeringens ekonomiska politik när regeringen tvingas rätta till sin egen misslyckade skattepolitik. Regeringen har lindrat beskattningen på alldeles för lösa grunder. Den har delat ut miljarder euro i skattelättnader i första hand till sina egna uppbackare och stödtrupper. Det skärpta ekonomiska läget och den förlängda nedgången har i kombination med ökad upplåning tvingat regeringen att dra åt skattesnaran vid konjunkturpolitiskt fel tidpunkt och de som nu får stå för fiolerna är ägarna till små fastigheter och aktielägenheter likaväl som hyresgäster. I sista hand är det kommunerna som får göra grovjobbet i och med att de tvingas axla en del av ansvaret för regeringens misslyckade ekonomiska politik i form av högre fastighetsskatter.

Regeringen motiverar sin proposition i långa stycken med en analys av skatteformens fiskala egenskaper. Fastighetsskatten och konsekvenserna av den bör bedömas i ett bredare socialt perspektiv, också med hänsyn till de skattskyldiga. Enbart en fiskal bedömning av en enskild skatteform är alltför främmande för vardagslivet. Fastighetsskatten tar inte hänsyn till de skattskyldigas betalningsförmåga.

Vi socialdemokrater anser fortfarande att fastighetsskatten är en bra och utvecklingsduglig skatteform. Skattehöjningen borde ha gjorts vid en konjunkturpolitiskt lämpligare tid och i samband med en bredare skattereform. Då kunde fastighetsskatten har utvecklats i en socialt rättvisare och ekologiskt mer sporrande riktning och då kunde man också ha byggt in nödvändiga uppskovs- och lättnadsfaktorer. En höjning av fastighetsskatten skulle inte ha krävt en ändringsproposition på detta stadium eftersom en stor del av kommunerna skulle ha haft tillräckligt med svängrum visavi fastighetsskatten inom ramen för den gällande lagen.