Motivering
Syftet med statsrådets EU-redogörelse är
att ge en samlad bild av de principer som styr Finlands EU-politik,
innehållsliga prioriteringar och utvecklingen i vårt
EU-inflytande. I skarven mellan ett nytt parlament och en ny kommission är tidpunkten
väl vald för en utvärdering av riktlinjerna
i vår EU-politik. Också den globala ekonomiska
krisen ställer EU inför helt nya utmaningar och
det är därför befogat att göra
en omvärdering av prioriteringarna.
Redogörelsen behandlas i riksdagen av ett flertal utskott.
Följaktligen begränsar sig finansutskottet till
aspekter som ingår i dess ansvarsområde, särskilt
budgetperioden och budgetfrågor.
Budgetperiodens längd.
I redogörelsen föreslår regeringen
att budgetperioden ska förkortas från sju till
fem år. Tidigare arbetade EU med femåriga budgetramar,
men bland annat för att förbättra den
långsiktiga användningen av budgetmedel förlängdes
perioden till sju år. Regeringen menar att en period på fem år
skulle fungera bättre och medge att budgetramen skulle
kopplas till kommissionens och Europaparlamentets mandatperioder.
Det skulle ge ett fastare samband mellan EU:s politik och användning
av medel. En kortare budgetperiod ger också större flexibilitet
i finansieringen och möjligheter att snabbare reagera för ändrade
förhållanden och konjunktursvängningar.
Finansutskottet menar att användningen av medlen kan
bli mindre effektiv och genomförandet av programmen ojämnare,
om budgetperioden kopplas ihop med parlamentets och kommissionens
mandatperioder. Risken är nämligen att parlamentet
och kommissionen direkt i början av sin mandatperiod inte
har kapacitet att besluta om budgetramarna. Då kan det
hända att besluten skjuts upp till åtminstone
följande år, eventuellt ännu längre
fram. Därmed riskerar starten för program och
projekt under den nya budgetperioden att skjutas upp mycket långt
i framtiden.
Följaktligen är det viktigt att budgetperioden inte
kopplas ihop med parlamentets och kommissionens mandatperioder om
den förkortas. I stället bör budgetperioden överlappa
två parlamentsperioder. Då avbryts inte programperioderna
av att parlamentet och kommissionen byts ut utan genomförandet
kan fortsätta fullt ut också då. Dessutom
får institutionerna bättre tidsmässiga
förutsättningar att sätta sig in i budgetfrågorna.
I likhet med regeringen anser utskottet att en kortare budgetperiod
ger unionen bättre möjligheter att omfördela
resurserna. Budgetmekanismen är tungrodd och sju år är
en lång tid i ett läge då snabba och
kraftiga konjunktursvängningar skulle kräva raska
tag för att omfördela medlen. Finansieringen kan
visserligen bli mer flexibel också med den nuvarande sjuårsperioden,
till exempel om oanvända budgetmedel smidigare kunde flyttas
mellan olika rubriker.
Prioriteringar och finansiering.
Av tradition har EU-budgeten inriktats på jordbruk,
landsbygdsutveckling och regional- och strukturpolitik. De täcker
in ungefär 80 procent av EU:s utgifter. Jordbrukspolitiken
står fortfarande för en stor del (33,9 procent
under den pågående budgetperioden), men dess andel
har minskat på senare år.
För unionens framtid är det viktigt att budgetprioriteringarna
omvärderas och att medel i betydligt högre grad
avsätts för verksamheter som främjar
tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.
Dessutom måste åtgärderna få större
genomslag samtidigt som EU måste se till att resurserna
ger ett konkret mervärde i relation till åtgärder
på nationell nivå.
Regeringen vill också att det ska införas
ett tak för nettoutbetalningarna till medlemsstaterna,
exempelvis 1 procent av respektive stats bnp.
Under medlemskapet har våra bidrag till EU ökat
betydligt och Finland har under en rad år varit nettobidragsgivare.
Men Finland har också fått tillbaka avsevärda
belopp, till exempel 2007 fick vi cirka 1,4 miljarder euro i bidrag
från EU. I framtiden kommer vårt nettobidrag att öka
när fattigare länder har blivit och kommer att
bli medlemmar. Följaktligen är det önskvärt
med ett utbetalningstak sett ur Finlands synvinkel.
EU-budgeten är en mycket komplicerad mekanism där
verksamheten finansieras med så kallade egna medel. De
består av bland annat importavgifter och tullar på jordbruksprodukter,
en del av momsinkmsterna och i synnerhet de bni-relaterade bidragen
från medlemsstaterna. Dessutom finns det en del specialarrangemang
för vissa medlemsstater. En av de mest problematiska detaljerna är
betalningslättnaderna för Förenade Konungariket.
Det är viktigt att budgetfinansieringen förtydligas
för att systemet ska vara jämlikt och rättvist
och dessutom tillåta insyn i största möjliga omfattning.
I likhet med regeringen anser också utskottet det motiverat
att budgeten tydligare kopplas ihop med bnp för att bidragen
från alla länder ska grunda sig på deras
förmögenhet. I dagsläget är
bni-medlen de minst problematiska och kostnadseffektiva delarna
i kategorin egna medel.
När EU utvidgas ytterligare blir det ännu
viktigare att få bukt med de totala utgifterna och att bromsa
upp ökningen av EU-budgeten. Följaktligen är
det angeläget att medlemsstaterna håller sig till
samma budgetdisciplin när de behandlar EU-budgeten som
när de lägger upp sina nationella budgetar.
EU-förvaltningen.
EU är behäftat med en utbredd byråkrati
och förvaltningen är ofta både komplicerad
och ineffektiv. På nationell nivå ter sig i synnerhet
förvaltningen och övervakningen av jordbruket
och regional- och strukturpolitiken svårförståelig.
Dessutom uppstår det oavsiktliga fel när reglerna är
så komplicerade. Vidare medför förvaltnings-
och övervakningssystemen betydande kostnader samtidigt
som de svårtydda förvaltningsmekanismerna minskar medborgarnas
förtroende för EU.
Utskottet anser att det snabbt behövs åtgärder för
att minska EU-byråkratin och banta den administrativa bördan.
Vidare måste förvaltningen bli enklare och effektivare.
Lagstiftningen och myndighetsverksamheten måste utvecklas
för att det ska kunna skapas en adekvat balans mellan kostnader
och nytta för förvaltnings- och övervakningsmekanismerna.
Avslutsningsvis behövs det ett aktivt grepp i EU-politiken
och inte minst effektiva åtgärder för
att i förväg påverka besluten i EU-frågor. Som
det sägs i redogörelsen måste man satsa
på EU-frågor i ett brett perspektiv och vid rätt
tidpunkt. Då måste man också se till
att det finns adekvata resurser för EU-verksamheten.