Regeringen ämnar ge försvarsmakten rätt att använda militära maktmedel, dvs. kanoner, robotar samt krigsfartyg och militära luftfartyg, som en handräckning till polisen i syfte att förhindra eller avbryta terroristbrott.

Enligt motiveringarna till propositionen avses med militära maktmedel användning av vapenmakt med krigsmateriel som är slagkraftigare än användningen av militärpersonens personliga vapen. Utskottet hänvisar här till territorialövervakningslagen.

Den allmänna principen är att försvarsmakten ger polisen en handräckning när polisens egna resurser är otillräckliga eller när det behövs sådant specialmaterial eller kunnande som endast försvarsmakten kan ge.

Användningen av militära maktmedel skulle basera sig på bestämmelsen i polislagen och inte på speciallagstiftning. Inrikesministeriet kan begära handräckning av försvarsministeriet och statsrådet fattar beslut om det. I synnerligen brådskande och farliga fall kan polisens högsta ledning begära handräckning och beslut om det fattas av huvudstaben. Statsrådet ska då utan dröjsmål underrättas om begäran och beslutet om handräckning.

Regeringens proposition om försvarsmaktens handräckning till polisen är dock på många sätt problematisk. Under vissa omständigheter ger den försvarsmakten rätt att skjuta ner ett kapat passagerarflygplan.

Bakgrunden till lagförslaget är terrorattackerna mot New York och Washington med de kapade passagerarflygplanen den 11 september 2001.

Omedelbart efter attackerna förde man också i Finland en livlig diskussion om nedskjutningen av det kapade flygplanet: Vem har rätt att fatta beslut om nedskjutningen och under vilka omständigheter eller kan en sådan rätt överhuvudtaget beviljas?

Eftersom militära maktmedel används i mycket exceptionella situationer och kan få mycket långtgående konsekvenser, borde ansvarsprinciperna ha utretts noggrannare i samband med beredningen av lagförslaget. Så var inte fallet. Frågan om skadeståndsansvaret har inte alls utretts i propositionen. Dessutom räcker det inte att det politiska ansvaret i de allvarligaste fallen förverligas först efteråt.

Det kapade passagerarflygplanets eventuella krasch i ett kärnkraftverk nämns som ett exempel på en händelse som ger upphov till att planet och dess passagerare kan förstöras med militära maktmedel före själva kraschen äger rum. Enligt lagförslaget är skyddet av egendom tillräcklig orsak för användning av militära maktmedel och bl.a. nedskjutning av ett passagerarflygplan.

De sakkunniga som försvarsutskottet hörde ansåg att om ett småplan kraschar i ett kärnkraftsverk, förorsakar detta inte någon fara för kraftverkets omgivning. Också i fråga om ett militärplan eller ett passagerarplan bedöms möjligheten av en allvarlig reaktorolycka även i värsta fall vara ganska liten trots att man på längre sikt inte kan utesluta att en sådan reaktorolycka eller ett sådant utsläpp som inom en tidsfrist på några timmar förutsätter skyddsåtgärder i omgivningen kan inträffa.

Nya kärnkraftverk planeras så att en eventuell flygplanskrasch eller ett liknande externt hot inte förorsakar sådan skada att en betydande mängd radioaktiva ämnen släpps ut i omgivningen.

Som ett annat exempel nämns en situation där det kapade passagerarplanet kan krascha mot ett ställe där statens högsta ledning är samlad. Även denna situation ger rätt att skjuta ner planet, trots att i en verklig situation skulle statsledningen naturligtvis utan dröjsmål evakueras till ett annat ställe.

I den nya lagen är det därmed fråga om en mycket betydande och exceptionell behörighet som till väsentliga delar främst tar fasta på den enskildes grundläggande rättigheter (rätt till liv). I samband med beredningen av lagen har tillräcklig uppmärksamhet dock inte fästs vid skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna eller de mänskliga rättigheterna. Inga utlåtanden om ärendet ombeddes när lagen lades upp. Därmed kan lagberedningen inte heller anses ha varit lämplig.

Flygvapnet äger ett jaktplan vars uppgift är att trygga landets territoriella integritet och som under tjänstetid står i 15 minuters beredskap. Utanför tjänstetid är beredskapen högst två timmar.

I samband med krigsövningen Aalto gjordes en simulering av en eventuell flygplanskapning, vilket bekräftade tanken om att den beslutsfattandeprocess som behövs för att kunna identifiera och skjuta ner ett kapat flygplan tar i vilket fall som helst så länge att utanför tjänstetid är möjligheterna för att vidta de åtgärder som presenteras i propositionen ganska små.

Jag anser att lagförslaget har beretts dåligt och att det inte behövs i sin nuvarande form. Med stöd av det ovan anförda föreslår jag att lagförslaget förkastas och att stasrådet inleder beredningen av propositionen på nytt.