Ju mer EU utvidgas, desto mer uppenbart är det att det behövs en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Unionens gemensamma ståndpunkter behövs också i världspolitiken. Men säkerhets- och försvarspolitiska frågor har fått oproportionellt stor tyngd i beredningen av det konstitutionella fördraget. I fördragsutkastet har det inte alls motiverats varför unionen behöver ett gemensamt försvar. Det förefaller som om det i bakgrunden fanns en ambition att bygga upp EU till en militär makt, ett nytt imperium.

När försvarsutskottet hösten 2003 behandlade resultaten från det konvent som förberett EU:s konstitutionella fördrag och förberedelserna inför regeringskonferensen lämnade jag in en avvikande mening till utskottets utlåtande om den del av konventets arbete som gällde utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Senare skrevs konventets resultat i dessa delar i stort sett oförändrade in i förslaget till konstitutionellt fördrag.

I förslaget till konstitutionellt fördrag konstateras att "medlemsstaterna ska åta sig att gradvis förbättra sin militära förmåga". Jag tycker inte att vi har anledning att göra ett sådant åtagande. Vänsterförbundet förordade då att det ska utgå ur det konstitutionella fördraget.

I fördraget föreslås inget liknande åtagande för att förbättra t.ex. sysselsättningen, den sociala tryggheten och utbildningen eller för att avskaffa fattigdomen. Också Finlands regering framhöll i sin redogörelse att målet att förbättra den militära förmågan rimmar illa med det konstitutionella fördragets väsen. Regeringen förfäktade alltså till en början samma åsikt som Vänsterförbundet, men gjorde senare en kappvändning och förklarade sig beredd att anta det åtagande som det tidigare ställt sig kritiskt till.

EU:s konstitutionella fördrag påskyndade också Europeiska försvarsbyråns tillblivelse. Byrån ska enligt fördraget "identifiera de operativa behoven, främja åtgärder för att tillgodose dessa, bidra till att identifiera och i förekommande fall genomföra varje åtgärd som behövs för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas, delta i fastställandet av en europeisk politik för resurser och försvarsmateriel samt att hjälpa rådet att utvärdera om de militära resurserna förbättrats".

I praktiken inrättades försvarsbyrån genom beslut av Europeiska rådet redan 2004.

Jag konstaterade i min avvikande mening 2003 att det inte fanns någon anledning att ge den tilltänkta europeiska försvarsbyrån i fördraget uppgifter som innebar utvärdering av de militära resurserna och att Finlands regering borde se till att sådana uppgifter inte godkänns för försvarsmaterielverket. Det konstitutionella fördraget ger i själva verket försvarsbyrån en mycket bred uppsättning uppgifter och det kan i sin tur inskränka det militärt oavhängiga Finlands möjligheter att fatta självständiga beslut om utveckling och upphandling av försvarsmateriel.

Ambitionen att förvandla EU till en självständig militär aktör som är oavhängig av Förenta Nationerna kommer fram i de förslag i det konstitutionella fördraget som gäller komplettering av de s.k. Petersbergsuppgifterna. Fördragsutkastet ställer inga krav på bemyndigande från FN:s säkerhetsråd för kommande krishanteringsuppdrag i EU:s regi. EU kommer i framtiden att kunna göra militära interventioner och att använda sina insatsstyrkor för att framtvinga fred utan ett behörigt FN-beslut i saken. I praktiken kan det betyda att FN:s ställning och inflytande försvagas.

En ändring av lagen om fredsbevarande verksamhet som tillåter att finska soldater deltar i EU:s krishanteringsoperationer utan bemyndigande från FN:s säkerhetsråd fungerar i samma riktning och är ett led i anpassningen av vår lagstiftning till EU:s konstitution.

Vid de fortsatta förhandlingarna om EU:s konstitution gäller det för Finland att föreslå en sådan komplettering av fördraget att EU:s krishanteringsoperationer alltid har FN:s säkerhetsråds godkännande.

Finland bör inte heller godkänna det s.k. strukturerade samarbetet i konstitutionsutkastet. Det avser bara att påskynda ett gemensamt försvar för EU. EU behöver inget gemensamt försvar och därför bör unionen inte heller tillåta att enskilda stater eller grupper av stater genomför projekt i det syftet inom unionens strukturer.

Planerna på att militarisera EU avspeglas kanske bäst i solidaritetsklausulen i fördragsutkastet. Den kan i framtiden förvandla EU till en militärpakt. Vissa EU-medlemsstater har redan länge haft ambitionen att flytta över Atlantpakten Natos och Västeuropeiska unionen VEU:s militära säkerhetsgarantier till EU-fördragen. I praktiken betyder säkerhetsgarantier av detta slag ett framtida medlemskap i Nato. Solidaritetsklausulen kan längre fram bli ett hot för vår militära alliansfrihet.

I fördragsutkastet föreslås också nya uppgifter och redskap i kampen mot terrorism för EU. Begreppet terrorism definieras inte närmare i utkastet, men terrorismen ses som ett militärt hot mot unionen. Man har ännu inte lyckats komma överens om en gemensamt acceptabel definition på terrorism i det internationella samarbetet. I utkastet föreslås att EU i framtiden ska kunna använda militärt våld i kampen mot terrorism både inom medlemsstaternas territorier och möjligen också i tredjeländer.

Jag tycker inte att det är lämpligt att kampen mot terrorism ingår i solidaritetsklausulen. Tvärtom bör man i kampen effektivare utnyttja existerande redskap som polisen och rättsväsendet. Däremot lämpar sig solidaritetsklausulen väl för reparation av skadorna efter naturkatastrofer och katastrofer som människan själv orsakat.

Jag framhöll i min avvikande mening till försvarsutskottets utlåtande 2003 att "EU:s egen historia är det bästa beviset på att metoder som bygger på samarbete — inte militära medel — är det överlägset bästa sättet att främja fred på. Därför måste den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken uttryckligen vara gemensam politik för samtliga medlemsländer. EU kan utvecklas till en fredspolitisk maktfaktor med hjälp av medlemsländernas gemensamma politiska ställningstaganden och de resurser medlemsländerna tilldelar unionen. Att militarisera EU strider mot detta mål".

Det finns ingenting att tillägga i dag.

Riksdagen bör inte anta EU:s konstitutionella fördrag med nuvarande innehåll. I stället för att begära att riksdagen ska ratificera fördraget bör regeringen skyndsamt komma med ett förslag till vilka ändringar i vårt eget intresse som behöver tas upp vid de fortsatta förhandlingarna.