Allmän motivering
Av de orsaker som nämns i propositionen och med stöd
av erhållen utredning finner utskottet lagförslaget
behövligt och tillstyrker det, men med följande ändringar
och anmärkningar.
Utskottet instämmer i regeringens syn i propositionsmotiveringen
att ett militärt försvarssystem som baserar sig
på allmän värnplikt med hänsyn
till Finlands utgångspunkter alltjämt kan anses
vara en fungerande lösning och det bästa sättet
att integrera försvaret i samhället. Vår
nuvarande försvarslösning är uppbyggd
kring reserven och kräver därför att
det i reserven finns kompetenta ledare i lämplig ålder
för de krigstida trupperna. Av denna anledning anser försvarsutskottet
att den föreslagna reformen av befälsutbildningen är
nödvändig.
En annan utväg att i teorin fylla på eller
kompensera reserven vore att så småningom frångå det
på reserven byggande försvarssystemet genom att
rejält öka antalet yrkesmilitärer, som kvarstår
i tjänsten fram till pensioneringen. Detta alternativ är
enligt utskottet inte förenligt med ett försvarssystem
som primärt är baserat på allmän
värnplikt. Det utgör inte heller någon
lösning på det åldersrelaterade problemet,
snarare kan resultatet bli motsatsen. Enligt utredning till utskottet
skulle lösningen dessutom leda till cirka 1,5 miljard mark
större personalkostnader för försvarsmakten
på årsnivå.
Den föreslagna ändringen innebär
att försvarsmakten övergår till enhetsbefäl
och slopar därmed de gränser mellan personalgrupperna som
försvårat verksamheten. Enligt utredning till
utskottet har ett flertal NATO-länder en klar tudelning
i officerare och underofficerare. Och som det framgår också av
motiveringen till propositionen förutsattes vid NATO:s
utvidgning att de nya medlemsländerna hade en avlönad
underofficerskår. Utskottet noterar att försvaret
i NATO-länderna primärt bygger på yrkesarméer.
Finlands försvar grundar sig som ovan konstaterats på allmän
värnplikt. Alltså finns det inga hinder för
ett enda, enhetligt utbildningssystem. Med hänsyn till
försvarsmaktens resurser är detta också den
bästa lösningen. Det är även
helt på sin plats att ersätta det nuvarande Försvarsinstitutet
med den planerade Markstridsskolan för att arméns
utbildning, taktik, operativa färdigheter och teknik skall
kunna utvecklas.
Officersutbildningen i sin nuvarande utformning tillkom för
knappt sex år sedan räknat från den tidpunkt
de första officerarna utexaminerades enligt det nya systemet.
Utskottet menar att reformerna inom officersutbildningen i framtiden
bör genomföras på sikt så att
yrkeskompetensen och prestigen hos officerskåren inom de aktiva
trupperna inte försämras genom ständigt återkommande
omläggningar av utbildningen. Utskottet påpekar
också att regeringen dröjt med att komma med propositionen
tills förberedelserna för utbildningsreformen
redan varit långt framskridna — ansökningstiden
gällande den första högre högskoleexamen
enligt nytt mönster har redan löpt ut. Med hänsyn
till riksdagens grundlagsfästa ställning och lagstiftningsmakt är det
enligt försvarsutskottet inte korrekt att komma med en
proposition så här sent. Det är av största
vikt att regeringen följer upp hur den nya utbildningen
utfaller och därefter lämnar en utredning till
försvarsutskottet. Utskottet föreslår ett
uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande).
De författningsändringar som utbildningsreformen
kräver är till största delen på förordningsnivå och
kan följaktligen inte påverkas av riksdagen. Utskottet
har haft tillgång till utkasten till förordningar
när det formulerat sitt betänkande.
Detaljmotivering
Akademiskt utbildningsprogram för officerare.
Förslaget är, som ovan konstaterats, att officersutbildningen
skall ges inom ramen för ett enhetligt akademiskt utbildningsprogram.
I utbildningssystemet ingår också två påbyggnadsexamina,
en generalstabsofficersexamen och doktorsexamen i militärvetenskaper
eller i någon annan vetenskap. Officersutbildningen vid
Försvarshögskolan är öppen och
enhetlig oavsett hur högt den studerande siktar.
I dagsläget antar universiteten i regel studerande
för studier som leder till högre högskoleexamen.
Det föreslagna systemet, där grundexamensstudier
delvis bedrivs på inte mindre än tre nivåer
och där möjligheterna att komma vidare till en
högre nivå beror på studieframgången,
avviker därmed något från det allmänna
utbildningssystemet. Det faktum att officersutbildningen skiljer
sig från utbildningen vid de under utbildningsförvaltningen
sorterande universiteten beror på de krav som officersåliggandena ställer.
Stor vikt läggs vid de praktiska övningarna men
också studer vid olika militära inrättningars
högskoleavdelningar.
Utifrån erhållen utredning anser utskottet
att det nya utbildningsprogrammet för officerare bör
inkludera militärvetenskapliga lärda grader och
ett licentiatutbildningsprogram för att vara kompatibelt
med det nationella allmänna utbildningssystemet och EU:s
utbildningssystem.
Enligt förslaget kommer 400—500 studerande årligen
att tas in till utbildningsprogrammet för officerare. I
det nya systemet beräknas antalet personer som avlägger
lägre och högre högskoleexamen uppgå till
sammanlagt cirka 200 om året medan omkring 130 årligen
förväntas fullgöra grundstudierna för
officer. Med tanke på att målet är en
reserv bestående av 9 000 yrkesmilitärer
som varit i aktiv tjänst, måste antalet personer
som årligen utexamineras anses vara i minsta laget, menar
utskottet.
Reservofficerare som studerar inom ramen för utbildningsprogrammet
för officerare bör i kristid klara av att leda
avdelningar av kompanistorlek (cirka 150 personer) bestående
av värnpliktiga medborgare. Det går inte för
sig att de får en snäv utbildning, anser utskottet.
Det finns inte heller någon anledning att tilldela dem
underofficersgrader och därmed åstadkomma en med
yrkesmilitärerna parallell "stamunderofficerskår".
Visstidstjänster.
Inom den nya befälsutbildningen leder grundstudierna
för officer och lägre högskoleexamen
för officer till militära tjänster som
alltid besätts för viss tid. Endast högre högskoleexamen
för officer ger behörighet till ordinarie tjänster.
Avsikten är att i förordning föreskriva
att den sammantagna tjänstgöringstiden i visstidstjänster
alltid är sammanlagt högst 15 år. Inom
försvarsmakten kommer det också att finnas ett
system som gör det möjligt för personer
utnämnda till militära tjänster som alltid besätts
för viss tid att bli omskolade till andra uppgifter vid
försvarsmakten eller placera sig på annat håll
på arbetsmarknaden efter att visstidsanställningen
löpt ut.
Den viktigaste åtgärden i utbildningsreformen
för att få ihop en till omfånget och åldersstrukturen
optimal ledarreserv är att införa visstidsanställningar.
Tjänster som alltid besätts för viss
tid genererar en kompetent ledarreserv i en sådan utsträckning
att antalet krigstida ledare med militär yrkesutbildning
fördubblas under de följande tre årtiondena.
I bästa fall kan visstidsanställningarna också bli
en lösning på den brist på utbildare
med grundutbildning som för närvarande råder
vid flera truppförband. Avgången inom försvarsmakten
har enligt uppgift till utskottet lett till att mer än
600 av de 9 277 militära tjänsterna är
vakanta. Det är inte heller något som hindrar
en visstidsanställd person att söka en permanent
tjänst. Det är till och med sannolikt att många
med utbildning för visstidstjänster fortsätter
sina studier för att få behörighet för ordinarie
tjänster.
De nya visstidsanställningar som införs i
och med utbildningsreformen är enligt utskottets åsikt
också förknippade med de största utmaningarna
och riskerna. En av riskerna hänger samman med hur tillräckligt
många och kvalitativa elever skall kunna rekryteras. På denna punkt
hänvisar utskottet bland annat till flygvapnets erfarenheter
av visstidstjänster för yrkesmilitärer.
Problemet har varit att nyrekryteringarna varit alltför
få samtidigt som alltför många lämnat
sina visstidstjänster för uppgifter inom den civila
sektorn.
Mönstret skulle vara nytt också såtillvida
att personer i militära visstidstjänster kommer
att handha uppdrag som klart är permanenta till sin art.
Av detta bör man enligt utskottet inte dra någon
generell slutsats om att förfarandet kan utvidgas till
andra sektorer. Civilpersonalens ställning bör
tryggas då visstidsanställd militärpersonal
utbildas för nya uppdrag när den utsatta tiden
löpt ut.
Anställningsvillkoren för visstidstjänsterna kommer, åtminstone
i början, att ha en viss relevans för vilken attraktionskraft
uppgifterna har, konstaterar utskottet. De föreslagna stödåtgärderna
för omskolning av personer som utses till tjänster
som alltid besätts för viss tid torde påverka
rekryteringen positivt. Men detta kräver att den finansiella
ersättningen, alltså den primära stödformen, är
tillräckligt stor.
Officerstjänsterna finns uppräknade efter tjänstebeteckning
i 35 § förordningen om försvarsmakten.
I dagsläget är dessa tjänsterna för kommendören
för försvarsmakten, chefen för huvudstaben,
general, amiral, överste, kommodor, överstelöjtnant,
kommendör, major, kommendörkapten och yngre officer.
Enligt vad utskottet erfarit är det ännu inte
klart hur den i propositionen planerade visstidstjänsten
för reservofficer kommer att placera sig bland försvarsmaktens
personalgrupper.
Utskottet vill fästa uppmärksamheten vid att det
enligt planerna inte behövs mer än ett års grundstudier
för kompetens som utbildare, även om studierna
inte leder till en examen. Enligt erhållen utredning medger
det nya systemet en utökning av utbildningspersonalen så att
varje pluton har två utbildare med militär yrkesutbildning.
Den ena av dem skulle vara en officer med högskoleexamen
och den andra en visstidsanställd reservofficer. Studenterna
inom den nya befälsutbildningen bör absolut bibringas
grundläggande kunskaper och färdigheter i att
utbilda värnpliktiga, anser utskottet. Undervisningen för den
pesonal som genomgår en ettårig utbildning bör
i regel ta fasta på en framtida utbildarroll i plutoner.
Antagningskriterierna och utbildningen för grundstudier
bör vara sådana att de som utexamineras efter
ett års studier klarar av sina uppgifter prickfritt och
att utbildningen inom truppförbanden också i framtiden
håller hög nivå. De studerande som uppvisar
de bästa resultaten bör beredas möjlighet
att bedriva fortsatta studier inom ramen för det akademiska
utbildningsprogrammet för officerare.
Utbildningen för specialpersonal.
Den militära personalen föreslås
bli indelad i officerare och specialpersonal. Indelningen bygger
på olikheterna i grundutbildningen och skillnaderna i tjänstgöringsförhållandet
för officerare kontra övrig personal. I propositionsmotiveringen
hänförs specialofficerare och innehavare av militära
specialtjänster till specialpersonal.
Specialpersonalen får sin utbildning på annat håll
i samhället, och denna utbildning byggs sedan på inom
försvarsmakten. Kompletteringsutbildningen sker med utnyttjande
av försvarsmaktens hela utbildningssystem. Ett annat alternativ är
att specialpersonalen först bedriver officersstudier och
sedan utbildas inom det allmänna utbildningssystemet. Det
nya utbildningssystemet är mer flexibelt än
det gamla.
Utskottet anser att det krävs vissa kompletteringar
i synnerhet när det gäller planerna för
specialofficersutbildningen. Specialofficerarna deltar vid sidan
av officerarna redan nu i lednings-, planerings- och expertuppdrag
inom försvarsmakten. Deras utbildning bygger på en
grundutbildning inom det civila kompletterad med utbildning inom
försvarsmakten. Den som vill uppnå resultat i
sitt arbete behöver en gedigen militär yrkesutbildning
som komplement till den civila utbildningen. Den splittrade fortbildning som
står till förfogande i dag är illa lämpad
för ändamålet. Utskottet är
också bekymrat över hur de studerande skall kunna
bibringas teknisk kompetens som ett led i utbildningen för
såväl specialofficerare som officerare. Detta är
en tungt vägande faktor, i synnerhet som reformen delvis
motiverats med den tekniska utvecklingen inom försvarsmakten.
Nästa steg bör exempelvis vara att utreda om merparten
av ingenjörsofficersutbildningen kunde integreras med det
akademiska utbildnings- och examenssystemet för officerare.
Tjänstgöringsförbindelse och ersättningsskyldighet.
I lagförslagets 10 b § 1 mom. föreskrivs att
den som har antagits till utbildningen är skyldig att avge
en skriftlig förbindelse om att han eller hon kommer att
tjänstgöra vid försvarsmakten eller gränsbevakningsväsendet
under den minimitid huvudstaben fastställt, räknat
från den dag utbildningen inletts eller den dag examen avlagts.
Försvarsmakten erbjuder dem som utbildas till ett militärt
yrke gratis utbildning och en arbetsplats. De studerandes ekonomiska
villkor under studietiden är också minst lika
goda som för högskolestuderande i allmänhet.
Försvarsutskottet finner det därför helt
förståeligt att de studerande i gengäld
frivilligt förutsätts förbinda sig att
tjänstgöra vid försvarsmakten under en
viss minimitid för att försvarsmakten i kompensation
för utbildningskostnaderna skall få en nödvändig
arbetsinsats. Det är inte nog med att försvarsmakten
helt bekostar studierna utan dessutom har de som avgett tjänstgöringsförbindelse
i praktiken en garanterad arbetsplats. Därmed kan det anses
att det finns en godtagbar och tungt vägande grund för
tjänstgöringsförbindelsen. Utskottet
påpekar att förbindelsen inte innebär
att den som ingått den inte skulle kunna byta arbets- eller
studieplats. Men i de fall där utbildningen redan medfört
stora kostnader är det skäligt att en del av kostnaderna kan återindrivas.
Enligt nuvarande praxis är de som ingått förbindelse
skyldiga att betala tillbaka till staten en del av utbildningskostnaderna,
om de säger upp sig från sin tjänst under
den tid förbindelsen är i kraft eller sägs
upp av orsaker beroende på dem själva, dock inte
sjukdom. Meningen är enligt information till utskottet
att i en förordning från försvarsministeriet
föreskriva om ett ersättningsbelopp när
en person som avlagt lägre eller högre högskoleexamen
för officer bryter mot sin tjänstgöringsplikt. Återbetalningsskyldigheten för
personer med lägre högskoleexamen blir 70 000
mark och för personer med högre högskoleexamen
100 000 mark. Utskottet understryker att det även
i framtiden bör vara möjligt att partiellt lyfta
av ersättningsskyldigheten när sociala skäl
föreligger (bland annat långtidsarbetslöshet
eller sjukdom).
Försvarsmaktens internationella verksamhet.
Försvarsmaktens internationella kontakter och samverkan
med försvarsmakten i andra länder har ökat.
Därför är det helt på sin plats
att internationell verksamhet på föreslaget sätt
räknas upp bland försvarsmaktens lagfästa
uppgifter, menar försvarsutskottet.