Allmän motivering

Allmänt

I propositionen föreslår regeringen att lagen om dödförklaring (15/1901) revideras i grunden. Regeringen föreslår en helt ny lag med samma namn, där föråldrade bestämmelser ses över på flera punkter.

Med dödförklaring avses ett på lag grundat beslut att en försvunnen person anses ha avlidit. Tanken är att undanröja den rättsliga osäkerhet kring försvunna personer i situationer då det är befogat att anta att en försvunnen person är död.

Ärenden som gäller dödförklaring kan delas upp i två grupper, dels dödförklaring som ligger i någon enskilds intresse (beslut av tingsrätten), dels dödförklaring för att uppdatera befolkningsdata (beslut av magistraten). Dödförklaring på grund av enskilt intresse avser i första hand att maken eller makan samt arvingar till en försvunnen person hos tingsrätten kan ansöka om att personen ska dödförklaras av person-, familje- och kvarlåtenskapsrättsliga orsaker. Dödförklaring i syfte att uppdatera befolkningsdata görs däremot på initiativ av myndigheterna, dvs. magistraten. Därmed kan uppgifter om dödsfallet införas i fråga om personer som sannolikt är döda utan att myndigheterna har blivit underrättade om dödsfallet eller någon enskild har haft behov av att anhålla om dödförklaring.

Syftet med den nya lagen är att minska de negativa effekterna för de anhöriga när ett beslut om dödförklaring av en försvunnen person drar ut på tiden, i den mån det är möjligt med avseende på den försvunna personens rättssäkerhet. I detta syfte förkortas väntetiderna enligt den gällande lagen beroende på situationen till ett respektive fem år. Dessutom regleras kriterierna för väntetiden på ett år så att domstolarna får större prövningsrätt än enligt den gällande lagen. Dessutom utökas bestämmelserna om dödförklaring utan väntetid. I detta sammanhang bör det noteras att de anhörigas sorgearbete både försvåras och fördröjs av att de måste vänta på ett beslut om dödförklaring.

Propositionen innefattar också bestämmelser om skyldighet att återbära egendom om en dödförklarad person är vid liv eller har avlidit vid någon annan tidpunkt än på den i beslutet fastställda dödsdagen och detta till exempel påverkar arvskiftet.

Vidare har lagen bestämmelser som ingår i den internationella privaträtten. De gäller finska myndigheters internationella behörighet i ärenden som gäller dödförklaring, tillämplig lag och erkännande av beslut om dödförklaring som har meddelats i en främmande stat. Enligt utskottets uppfattning behöver bestämmelserna inte tillämpas särskilt ofta. Men när de ska tillämpas kan det i enskilda fall vara fråga om mycket komplicerade och mångfacetterade fall.

I lagen om dödförklaring finns ingen bestämmelse om att ett beslut om dödförklaring ska antecknas i befolkningsdatasystemet, utan registreringsskyldigheten utgår från befolkningsdatalagstiftningen. Den föreslagna lagen gäller i huvudsak endast de villkor och förfaranden som hänför sig till att en person dödförklaras. De rättsliga verkningarna av dödförklaring framgår av 2 §. Den som dödförklarats med stöd av paragrafens 1 mom. anses ha avlidit på den i beslutet fastställda dödsdagen, om inte något annat visas.Villkorssatsen i bestämmelsen anger att det antagande om en persons död som uppkommit i och med ett beslut om dödförklaring upphävs om det kan visas att personen i fråga lever. En i befolkningsdatasystemet registrerad oriktig uppgift om dödsdagen utplånas eller korrigeras med iakttagande av 29 § i personuppgiftslagen (523/1999) och 14 a § i befolkningsdatalagen (507/1993).

Dödförklaring genom domstolsbeslut

Med stöd av den nya lagen kan ansökan om dödförklaring av försvunna personer göras utan väntetid i fler fall än i dagsläget. Ett krav är att den försvunna personen vid försvinnandet varit med om en olycka som orsakat omedelbar livsfara eller befunnit sig i någon annan liknande situation, och det inte finns anledning att anta att personen har räddats. I motsats till den gällande lagen ska dödförklaring utan väntetid inte längre kräva att en försvunnen person har varit med om en olycka (till exempel eldsvåda eller explosion) där offrens kroppar har förstörts.

Väntetiderna förkortas avsevärt i de fall då en dödförklaring kan göras först efter en väntetid. Väntetiden på tre år i den gällande lagen motsvaras i den nya lagen av en väntetid på ett år och väntetiden på tio år av en ny väntetid på fem år. Den kortaste väntetieden på ett år kan tillämpas om en person försvunnit under omständigheter där han eller hon har utsatts för livsfara eller om det med hänsyn till omständigheterna kring försvinnandet och övriga omständigheter är mycket sannolikt att personen är död.

Anhörigas ansökningar om dödförklaring av försvunna personer, också ansökningar på grundval av ett privaträttsligt intresse, behandlas av tingsrätten precis som enligt den gällande lagen. Behandlingen i tingsrätten blir snabbare genom att kallelseförfarandet förenklas och kallelsetiden förkortas. Om en försvunnen person kan dödförklaras utan väntetid behövs ingen kungörelse i officiella tidningen. I övrigt räcker det med en kungörelse mot tre på varandra följande enligt den gällande lagen. Besluten om dödförklaring behöver inte heller kungöras i officiella tidningen enligt den nya lagen.

Utskottet påpekar att den nya lagen kommer att tillämpas på alla ärenden som avgörs efter att lagen trätt i kraft, oavsett om en person har försvunnit före eller efter att lagen har trätt i kraft. Detta innebär samtidigt att antingen 3 §, som gäller dödförklaring utan väntetid eller 4 § 2 mom. som tillåter dödförklaring efter ett års väntetid sannolikt kan tillämpas på de flesta finländare som försvann i naturkatastrofen i Asien. Enligt den nya lagen ska dödförklaring av försvunna personer bedömas utifrån tillgänglig utredning särskilt i varje enskilt fall. I synnerhet i samband med storolyckor kan det uppstå situationer när det trots räddningsarbete och sökande är uppenbart att försvunna personer inte längre kommer att hittas vid liv, även om deras kroppar kanske hittas eller identifieras. För klarhetens skull konstaterar utskottet att en person kan dödförklaras på de villkor som nämns i 3 eller 4 § även om det är möjligt att kroppen senare hittas eller identifieras.

Lagförslaget räknar också med situationer då flera personer kan ha försvunnit vid en och samma olycka. Bestämmelserna tillåter exempelvis en gemensam anhållan om dödförklaring av flera personer som försvunnit i katastrofen i Sydostasien, men de närstående är på intet sätt skyldiga att delta i en gemensam ansökan.

Dödförklaring genom magistratsbeslut

Genom reformen överförs handläggningen av myndighetsinitierade ärenden för dödförklaring i syfte att uppdatera befolkningsdata från tingsrätterna till magistraterna. Samtidigt upphör de allmänna åklagarnas uppdrag att inleda den här typen av ärenden.

På grund av att den genomsnittliga livslängden blivit längre höjs åldersgränsen för dödförklaring i syfte att uppdatera befolkningsdata från 90 till 100 år. Med stöd av den nya lagen dödförklarar magistraterna årligen på eget initiativ alla som överskridit åldersgränsen och varit försvunna i minst fem år.

Tanken är att de dödförklarade personernas rättssäkerhet bättre ska tillgodoses med hjälp av myndighetsinitierad dödförklaring. Med andra ord försöker man i adekvat omfattning försäkra sig om att levande personer inte dödförklaras. Enligt den föreslagna lagen ska magistraten inhämta den utredning som skäligen kan fås och som visar att personen kan vara vid liv. Dessutom ska magistraten underrätta maken och minst en av släktingarna samt offentliggöra en kallelse i officiella tidningen minst tre månader före den dag som berörda parter senast ska anmäla sig.

Ikraftträdande och uppföljning

Enligt propositionen ska den reviderade lagstiftningen träda i kraft ungefär tre månader efter att den har godkänts och blivit stadfäst.

Utskottet menar att den nya lagen om dödförklaring bör sättas i kraft genast efter att den har godkänts av riksdagen.

Det är angeläget att regeringen följer upp hur den nya lagstiftningen tillämpas och fungerar, påpekar utskottet.