Allmän motivering

Allmänt

Den nuvarande nödcentralsverksamheten i statens regi grundar sig på lagen om nödcentraler (157/2000). Den kom i gång 2001—2005 då polisens larmcentraler, räddningsväsendets nödcentraler och social- och hälsovårdsväsendets mottagning av brådskande meddelanden koncentrerades till femton nödcentraler. Systemet har genomförts utifrån erfarenheterna av ett försök med nödcentraler 1996—2001.

Det främsta syftet med nödcentralsreformen har från första början varit att förbättra servicen till medborgarna. Under behandlingen i riksdagen har det poängterats att meddelanden om begäran om bistånd i nödsituationer måste kunna behandlas sakkunnigt och effektivt och de räddnings-, polis- och social- och hälsovårdsinsatser som meddelandena förutsätter sättas in så skyndsamt som situationen kräver och på lika villkor i hela landet oberoende av tidpunkt på dygnet. Det har handlat om att förbättra nödcentralsverksamheten i hela landet och därmed om en reform och en höjning av säkerhetsnivån som berör hela befolkningen (FvUB 8/1999 rd).

Nödcentralssystemet betjänar räddningsväsendet, polisväsendet och social- och hälsovårdsväsendet. Det har utvärderats i statsrådets redogörelse (SRR 3/2007 rd) i ljuset av de erfarenheter systemet gett. Enligt redogörelsen har man på det hela taget lyckats höja nivån på nödcentralsverksamheten i hela landet och kan tillgodose befolkningens säkerhet effektivare än före reformen. Å andra sidan pekar redogörelsen på vissa problem med hur nödcentralerna fungerar.

Riksdagen har med anledning av redogörelsen godkänt ett ställningstagande enligt förvaltningsutskottets betänkande (FvUB 3/2008 rd). Det centrala budskapet är att nödcentralsreformen fortsatt måste genomföras i överensstämmelse med betänkandet. Där tas flera punkter upp som nödcentralsverksamheten behöver förbättras på.

Kraven på nödcentralsverksamheten har hela tiden ökat. Genom den tilltänkta nya lagen om nödcentralsverksamhet vill regeringen reformera lagstiftningen mot bättre överensstämmelse med kraven på att utveckla verksamheten. Samtidigt är det meningen att genomföra de mål och utvecklingsstrategier som läggs fram i förvaltningsutskottets betänkande FvUB 3/2008 rd om redogörelsen.

Förvaltningsutskottet fick den 29 oktober 2009 en utredning från statsrådet om riktlinjerna för hur kretsindelningen för nödcentralsverksamheten ska utvecklas. Det lämnade utlåtande FvUU 27/2009 rd (MINU 5/2009 rd) om utredningen. Med stöd av den gällande lagen om nödcentraler beslutade regeringen sedan den 21 januari 2010 att landet ska delas in i sex nödcentralskretsar. Inrikesministeriet har med stöd av lagen i sin tur fattat beslut den 9 mars 2010 om vilka orter nödcentralerna förläggs till. Utskottet inskärper att propositionen inte handlar om de här besluten om kretsindelning och driftsställen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslaget med de ställningstaganden och ändringsförslag som framgår av betänkandet.

Effektivare nödcentraler

I dagens läge fungerar Nödcentralsverket som helhet inte tillräckligt samordnat. Det gör att nödcentralerna skiljer sig från varandra både till arbetssätt och resurser. Därför är det motiverat att tydliggöra nödcentralernas verksamhetsmodeller, organisation och uppgifter, anser utskottet. Genom den aktuella lagen blir hela landet Nödcentralsverkets ämbetsområde, med undantag av Åland. Inrikesministeriet och social- och hälsovårdsministeriet ska koncentrera sig på strategisk styrning medan Nödcentralsverket fokuserar på den operativa verksamheten. Den nya lagen gör det möjligt att utveckla Nödcentralsverkets organisation och verksamhet på ett sådant sätt att det har effektiva och lämpliga metoder att ta sig an ständigt föränderliga situationer. Den nya lagstiftningen möjliggör också för myndigheterna att förbättra sitt samarbete.

Som utskottet ser det är en av de viktigaste uppgifterna för Nödcentralsverket att ta emot nödmeddelanden och bedöma risker. Dessutom ska det förmedla uppdrag till de behöriga myndigheterna eller dem som kontraktsenligt har hand om myndighetsuppgifter. Vidare ska verket i anknytning till att producera nödcentralstjänster stödja myndigheterna inom räddningsväsendet, polisen och social- och hälsovården, inbegripet att svara för sambandscentralsfunktioner och varningar till befolkningen vid plötslig fara. Det finns ingen anledning till sådana åtgärder i anknytning till stödtjänster som betyder ökade kostnader för kommunerna.

Ansvaret för ett förmedlat meddelande eller uppdrag flyttas över på den mottagande myndigheten eller den aktör som agerar för myndigheten när denna har tagit emot meddelandet eller uppdraget. Lagförslagets lydelse både när det gäller förmedling av ett meddelande eller uppdrag och mottagande visar redan i sig att det finns två samtidigt kommunicerande parter. Mottagandet verifieras i praktiken till exempel genom kvittering. Det väsentliga är att den enhet som tar emot uppdraget får den information den behöver för sitt uppdrag och att ansvarsöverföringen inte blir oklar. Det hör till Nödcentralsverket att förmedla nödmeddelanden. De förmedlade uppdragen hör i sin tur till myndighetens lagfästa uppgifter oberoende av om myndigheten har åtagit sig uppdraget genom sitt eget beslut eller om en nödcentral har förmedlat uppdraget. Ansvaret för uppdraget kan således inte överföras på nödcentralen eller återföras på den. Det är den behöriga myndighetens sak att i förekommande fall ställa uppdragen i skyndsamhetsordning och att ordna med nödvändiga enheter för att hantera uppdragen. Nödcentralen tillhandahåller ändå lagfästa stödtjänster. Nödcentralen leder självfallet inte heller verksamheten, utan det gör den behöriga aktören. Varje ansvarig aktör ska i själva verket se till att ha en lämplig handlingsberedskap och det nödvändiga ledarskapet för uppdrag inom sitt respektive ansvarsområde.

För att nödcentralerna ska fungera effektivare krävs det, utöver det som sägs nedan, att den operativa bemanningen av ett skift möjliggör utveckling av jourrumsprocesserna, en effektiv förmedling av nödmeddelanden och förmåga att hantera enstaka överbelastningstoppar och frånvarofall utan att nödmeddelandena styrs över till andra nödcentraler.

Med tanke på störningar och undantagsförhållanden är det absolut nödvändigt att sammanföra nödcentralerna i nätverk. Men det förutsätter att nödcentralsdatasystemet läggs om.

Ledning

Systemet med nödcentraler har från första början belastats av att ingen har lett och stött beredningen och genomförandet tillräckligt effektivt. Ledningsfunktionerna ska stärkas genom den nya lagen och Nödcentralsverket ska ledas av en direktör. Direktören svarar för verksamhetens resultat och för att verket når sina mål. Direktören utnämns av statsrådet och den övriga personalen av direktören, om inte något annat föreskrivs i arbetsordningen.

Det är motiverat att direktören för verket gör de viktigaste personalvalen, eftersom han eller hon också har det samlade ansvaret för verkets verksamhet. Men utnämningsbefogenheten måste givetvis delegeras i arbetsordningen. Det faller sig naturligt att till exempel chefen för varje nödcentralskrets utnämner personalen inom den behöriga kretsen. Trots att direktören för Nödcentralsverket svarar för verkets samlade verksamhet är det klart att den praktiska operativa ledningen av verksamheten är i händerna på de behöriga tjänstemännen enligt nödcentralskrets.

I den pågående utvecklingen och omstruktureringen av Nödcentralsverket ställs stora krav på ledarskapet. Kvalificerat förändringsledarskap och god personalpolitik lyfts fram alldeles särskilt.

Data- och kommunikationssystemen

Förvaltningsutskottet vill i sitt betänkande om redogörelsen påskynda en översyn av det föråldrade och bristfälliga nödcentralsdatasystemet. Det nuvarande systemets livscykel beräknas sträcka sig till 2015.

En av svagheterna med det nuvarande systemet är att det inte medger nödvändig samgång i nätverk. Det lämpar sig inte heller för att säkra olika nödcentralers funktioner och medger inte att en nödcentral ersätts med en annan vid störningar och under undantagsförhållanden. År 2008 startades ett projekt för utveckling av nödcentralsverksamheten och datatekniken (TOTI), som lägger fast en modell och de datatekniska specifikationerna för riksomfattande nödcentralsverksamhet. Upphandlingen av datasystemet konkurrensutsätts i år och tanken är att kunna välja en systemleverantör senast våren 2011. Genomförandet ska ske 2012—2015.

Utskottet har vissa farhågor för hur det nuvarande förlegade datasystemet ska fungera och sitta in i de inplanerade förändringarna. Det är nödvändigt att säkra varje nödcentrals tjänster utan minsta glapp också under omstruktureringen.

Utskottet kräver att det nya nödcentralsdatasystemet är rikstäckande, möjliggör samgång i nätverk och beaktar de samverkande myndigheternas behov.

Vidare måste adress- och platsuppgifterna hållas à jour. Vid till exempel kommunsammanslagningar måste man se till att det i den sammanslagna nya kommunen inte finns vägar och gator med samma namn. Moderna satellitnavigeringssystem måste dessutom utnyttjas fullt ut. Exempelvis positionering via mobiltelefon har ännu inte kunnat tas i anspråk i nödcentralsverksamhet.

Förslagets bestämmelser om nödcentralsdatasystemet, den information som ska lagras i systemet, registren och användningen av utlämnad information i nödsituationer är enligt utskottets mening lämpliga.

Servicekapacitet, personal och god personalpolitik

Tillgången till nödcentralstjänster måste säkras i alla situationer, också vid omläggningen, och säkerhetstjänsterna till medborgarna får inte äventyras i omstruktureringsprocessen, inskärper utskottet. För en stabil verksamhet krävs det att nödcentralerna har en utbildad, permanent och yrkesskicklig personal. För att garantera en fortsatt hög yrkeskompetens måste det finnas tillgång till aktuell fortbildning. Samtidigt som man utvecklar nödcentralerna måste man se till att det rekryteras tillräckligt med jourpersonal.

Rättesnöret för utskottet är att tillgången till tjänster garanteras på båda nationalspråken, finska och svenska. Därför poängterar det att det måste ses till att jourpersonalen på nödcentralerna faktiskt har de kunskaper i svenska som krävs för att båda språkgruppernas grundläggande språkliga rättigheter ska kunna tillgodoses. Det är således viktigt att satsa också på rekrytering av svenskspråkig jourpersonal och på utbildning på svenska.

Utskottet har erfarit att jourpersonalen representerar ett brett spektrum av också andra nödvändiga språkkunskaper, som engelska och ryska. De här viktiga färdigheterna utnyttjas fortfarande bristfälligt så länge centralerna inte kan gå samman i nätverk.

Det hör till god personalpolitik att personalen genuint deltar i utvecklingsprocesserna och att dess kompetens också tas i anspråk. En god personalpolitik består i väsentliga delar av ett gott ledarskap, ändamålsenliga arbetsförhållanden och resurser, arbetsmotivation och ork i arbetet.

Medborgarnas säkerhet går före under alla förhållanden

Den nya lagen om nödcentralsverksamhet skapar de legislativa villkoren för att förbättra tillgången och kvaliteten på nödcentralstjänster enligt dagens krav och främjar befolkningens säkerhet. Samtidigt kan det påpekas att det ställs inte bara enorma förväntningar utan också stora krav på utveckling av nödcentralssystemet i den pågående omstruktureringen.

Utskottet understryker sammanfattningsvis att medborgarnas säkerhet är en prioritet också i omvandlingen. Den får man inte under några omständigheter pruta på. Om det under reformarbetet dyker upp säkerhetshotande faktorer, måste man omedelbart ta tag i dem, också om man för den skull måste rucka på tidsplanen.

Vid omstruktureringen måste man särskilt se till att det finns tillgång till personal, att personalen orkar och att den känner sig motiverad. Förändringsledarskap på lokal nivå är en viktig faktor på de orter som drabbas av omstruktureringen. Det är nödvändigt att se till att de anställda på de här orterna inte lämnas åt sitt öde och utan stöd och att deras kompetens inte går förlorad för branschen på grund av detta.