Detaljmotivering

1. Lag om privata säkerhetstjänster

1 kap. Allmänna bestämmelser

2 §. Definitioner. Maktmedelsredskap.

Utskottet föreslår att 2 § 14 punkten skall föreskriva att batonger får vara 70 centimeter långa och inte 60 som regeringen föreslår, eftersom de batongtyper som för närvarande används är 60—70 centimeter långa. I definitionen ingår också batonger med sidohandtag.

Teleskopbatong.

Utskottet föreslår att 2 § 15 punkten skall föreskriva att teleskopbatonger får vara högst 70 centimeter i stället för 65 centimeter som regeringen föreslår, eftersom vissa modeller är 26 eller 28 tum långa, vilket är cirka 66—69 centimeter. Dessutom föreslår utskottet att tillverkningsmaterialen och låsningsmetoden stryks i definitionen, eftersom den tekniska utvecklingen kan generera andra användbara material och nya tekniska lösningar. Definitionen omfattar också teleskopbatonger med sidohandtag.

2 kap. Bevakningsrörelse

11 §. Förbud att delta i bevakningsrörelse.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att förbudet i 11 § inte gäller personal inom fångvårdsväsendet, räddningsförvaltningen eller försvarsmakten och anser att förbudet kunde utsträckas till personalen vid dessa säkerhetsmyndigheter.

Förvaltningsutskottet framhåller att propositionen utgår från det faktum att polisen, gränsbevakningsväsendet och tullen delvis har hand om likadana uppgifter. Alla tre är till exempel förundersökningsmyndigheter och kan i vissa fall också utföra bevakningsuppdrag för varandra. Därför är det lätt hänt att det uppstår rollkonflikter, om personal från dessa myndigheter deltar i bevakningsrörelse. Frågan är av så stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt att personalen vid myndigheterna inte kan få överta sådana uppgifter bara med stöd av bestämmelserna om bisyssla.

Fångvårdsväsendet, räddningsförvaltningen och försvarsmakten räknas också till säkerhetsmyndigheterna. Men förvaltningsutskottet bedömer att risken för en rollkonflikt inom ramen för de normala arbetsuppgifterna för personalen vid dessa myndigheter är så liten att det inte behövs något absolut förbud att delta i bevakningsrörelse. För dessa anställda måste frågan bedömas från fall till fall utifrån 18 § 2 mom. statstjänstemannalagen () som föreskriver om olämpliga bisysslor.

12 §. Allmänna principer som skall iakttas i bevakningsuppgifter.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att det är på sin plats att utforma begränsningsbestämmelsen i 2 mom. på det sätt som är vedertaget i denna typ av fall, nämligen att ingrepp i någons rättigheter inte får göras mer än vad som är nödvändigt för att utföra ett uppdrag.

Med speciell hänsyn till att frågan gäller privat säkerhetstjänst föreslår förvaltningsutskottet att lagförslaget ändras på det sätt som grundlagsutskottet rekommenderar. Förslaget avviker på den punkten från till exempel polislagen. Ändringen påverkar inte den svenska lagtexten.

15 §. Ansvarig föreståndare.

Syftet med paragrafen är att i förväg garantera att bevakningsföretagen har en eller flera anställda som behärskar bestämmelserna om bevakningsrörelse. Lagrummet får speciellt stor betydelse för företag som är verksamma inom flera branscher. Bevakningsföretagen måste också nu ha en ansvarig föreståndare och det har inte förekommit några problem med ansvarsfrågan till exempel i relation till verkställande direktören. Också verkställande direktören kan givetvis vara ansvarig föreståndare om han eller hon uppfyller de lagstadgade kraven och har godkännande för uppdraget.

Ett av syftena med lagen är att lyfta fram den ansvariga föreståndaren. Därför krävs ett visst minimimått av utbildning för denna yrkeskategori. Att den ansvariga föreståndaren innehar en särskild ställning kommer också fram i att han eller hon beslutar självständigt till exempel om vissa farliga maktmedelsredskap och om att uniform, med undantag för väktaruniform, skall användas i vissa situationer. Avslutningsvis påpekar utskottet att en förutsättning för de flesta tillstånds- eller anmälningspliktiga näringar är att näringsidkaren har minst en ansvarig föreståndare som går under beteckningen ansvarig föreståndare eller ansvarig person.

17 §. Händelserapport.

Grundlagsutskottet har föreslagit för övervägande om det av informativa skäl vore på sin plats att i 17 § nämna rätten till insyn enligt 26 § personuppgiftslagen () såsom i motiveringen till propositionen.

I 17 § ingår bestämmelser om skyldighet för väktare att lämna rapport, vad rapporten skall innehålla och hur uppgifter får lämnas ut. Förvaltningsutskottet har den uppfattningen att det mer eller mindre är vedertagen lagstiftningspraxis att det i enskilda bestämmelser inte tas in något lagrum om rätten till insyn enligt personuppgiftslagen. Dessutom bör det noteras att inte alla händelserapporter absolut behöver vara ett personregister i den mening som 3 § 3 punkten personuppgiftslagen avser. I sådana fall tillämpas inte bestämmelsen om insyn. Förvaltningsutskottet föreslår att 17 § godkänns utan ändringar.

20 §. Godkännande som ansvarig föreståndare.

Utskottet föreslår att 1 mom. 2 punkten kompletteras med att specialyrkesexamen för säkerhetsvakter eller motsvarande specialyrkesexamen nämns i bestämmelsen.

Dessutom föreslår utskottet att ordet "vahvistamat" för tydlighetens skull byts ut mot "määrittämät" i den finska lagtexten. På så sätt kan inrikesministeriet slå fast villkoren i lagen för de konkreta läroämnen, innehållet i dem och examinationssättet inom utbildningen som ansvarig föreståndare. Ändringen påverkar inte den svenska lagtexten. Examenskriterierna skall fastställas av utbildningsstyrelsen.

24 §. Godkännande som väktare.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att det exakta innehållet i grundutbildningen för väktare måste vara känt innan riksdagen avslutar behandlingen av propositionen. Lagen bör ha behöriga bestämmelser om vad som ingår i utbildningen.

Förvaltningsutskottet påpekar att den nya lagens bestämmelser om grundutbildningen för väktare innebär att ett villkor för godkännande som väktare inte längre är en grundkurs för väktare, utan vissa delar i yrkesexamen för väktare och godkänt i det anknytande fristående provet. De viktigaste kraven på innehållet i utbildningen och läroämnena slås fast i lagen. Genom förordning av inrikesministeriet föreskrivs det närmare om innehållet i och omfattningen av läroämnena.

De viktigaste kraven på utbildningen, särskilt på dess innehåll, specificeras tillräckligt exakt i lagförslaget, anser förvaltningsutskottet. Lagen har bestämmelser om alla de undervisningskomplex som särskilt hänför sig till väktares rättigheter och skyldigheter och omständigheter som är viktiga för personer som utsätts för väktares åtgärder. Det är enligt utskottet inte rationellt att skriva in det totala antalet undervisningstimmar eller detaljer i enskilda kurser i lag. Dessutom bör det noteras att utkastet till förordning, som också nämns ovan i den allmänna motiveringen, föreskriver i detalj om både innehåll och timfördelning. Grundlagsutskottet nämner till exempel de grundläggande fri- och rättigheterna och de nämns i utkastet som ett element i väktarutbildningen.

Utskottet föreslår att 24 § 1 mom. 2 punkten kompletteras med att yrkesexamen för väktare eller motsvarande yrkesexamen nämns i lagtexten.

Vidare föreslår utskottet med hänvisning till motiveringen till 20 § att ordet "vahvistamat" i den finska lagtexten byts ut mot "määrittämät" i 24 § 1 mom. 2 punkten. Ändringen påverkar inte den svenska lagtexten.

25 §. Godkännande som tillfällig väktare.

Utskottet föreslår att 1 mom. kompletteras med att yrkesexamen för väktare eller motsvarande yrkesexamen nämns.

Dessutom föreslår utskottet att ordet "vahvistamat" i 1 mom. byts ut mot "määrittämät" i den finska lagtexten. Ändringen påverkar inte den svenska lagtexten. Angående motiveringen hänvisar utskottet till 20 § ovan.

28 §. Väktares rättigheter. Allmän karakterisering.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att väktarnas befogenheter till stora delar anges i hänvisningsbestämmelser. Förslaget avviker därför avsevärt från mönstret att ordningsvakters befogenheter bestäms enligt i lagen om ordningsvakter (533/1999) och säkerhetskontrollörs befogenheter i lagen om säkerhetskontroller vid domstolar (1121/1999). Lagarna har självständiga bestämmelser om ordningsvakters och säkerhetskontrollörers befogenheter.

I 1 mom. hänvisas till bestämmelserna i strafflagen om nödvärn för att avvärja orättmätigt angrepp och olovligt intrång. Vidare hänvisar 3 mom. till bestämmelserna i tvångsmedelslagen (450/1987) om allmän rätt att gripa en person och den anknytande rätten enligt strafflagen (39/1889) att använda maktmedel. Den självständiga befogenhetsbestämmelsen i 2 mom. gäller väktares rätt att i förekommande fall med hjälp av maktmedel avlägsna en person från ett bevakat område som är skyddat av den offentliga friden. Dessutom har en väktare enligt 3 mom. rätt att ta fast en person när han eller hon utövar sin rätt enligt 4 mom. att utföra säkerhetskontroller och att frånta personen farliga föremål och medel som påträffas.

Befogenheterna gäller framför allt den berörda personens personliga integritet, en grundläggande rättighet som finns inskriven i 7 § 1 mom. grundlagen. I 3 mom. föreskrivs vidare att intrång inte får göras i någons personliga integritet vare sig godtyckligt eller utan lagstadgade grunder. Lagen måste också uppfylla de allmänna kraven på begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna.

Hänvisningsbestämmelserna.

En väktares befogenheter sammankopplas med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 28 § 1 mom. för det första med den nödvärnsrätt som var och en har för att skydda egen eller annans egendom mot ett orättmätigt angrepp som omedelbart hotar egendomen. För det andra kopplas befogenheten samman med den nödvärnsrätt som var och en har när någon olovligt har trängt in på ett hemfridsskyddat område eller när en person gör motstånd mot försök att ta tillbaka egendom av en brottsförövare som ertappats på bar gärning. Med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 28 § 3 mom. får en väktare gripa en brottsförövare som ertappats på bar gärning eller som flyr, om fängelse kan följa på brottet eller om det är fråga om ett brott som nämns i 1 § 1 mom. tvångsmedelslagen samt en efterlyst.

I båda hänvisningarna är det fråga om en befogenhetsreglering som är av betydelse med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna, påpekar grundlagsutskottet i sitt utlåtande. I 28 § 1 mom. lämnas betydelsen beroende av en reglering i strafflagen, som för det första i sak gäller grunderna för nedsättning eller befrielse från straff och för det andra vad innehåller beträffar i stor utsträckning har visat sig vara beroende av rättspraxis. Med hänsyn till kravet på en exakt och noga avgränsad begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna är befogenheterna här reglerade alldeles för vagt. Med de nuvarande formuleringarna kan lagen inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Vidare påpekar grundlagsutskottet att hänvisningsbestämmelsen i 28 § 3 mom. om rätt att gripa en person i sin tur leder till en mycket entydig befogenhet, om man jämför med 1 mom. Men hänvisningen till maktutövning resulterar i en bestämmelse med ett vagare innehåll. Också beträffande 3 mom. är det enligt grundlagsutskottets uppfattning dock avgörande att lagbestämmelserna är otillräckliga med avseende på det allmänna kravet på begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, nämligen att det krävs exakthet och noggrann avgränsning.

En väktares arbetsuppgifter i ett bevakningsföretag kan vara till exempel att bevaka egendom och skydda någons integritet. I detta arbete kan det när som helst uppstå situationer då väktarens verksamhet riktar sig mot någon annan på ett sätt som är betydelsefullt med avseende på personens grundläggande fri- och rättigheter. Situationer som är känsliga med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna kan vara ett latent inslag i väktarens arbete. Därför är konstellationen en helt annan än när det gäller att reglera den rätt till nödvärn och till att gripa någon som en privatperson generellt har. Grundlagsutskottet anser därför att ett minimikrav för att se över 28 § 1 och 3 mom. är att de utformas som självständiga bestämmelser om väktares befogenheter (och maktmedel). För detta talar också det faktum att väktares rättsliga ställning på så sätt blir tydligare.

Lagförslagets 28 § 2 och 4 mom.

De föreslagna bestämmelserna om väktares rätt att avlägsna en person från ett område som är skyddat av offentlig frid (2 mom.) och att företa säkerhetsvisitation och då frånta en person farliga föremål och ämnen (4 mom.) harmonierar med det allmänna kravet att en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna skall vara exakt och klart avgränsad, understryker grundlagsutskottet.

Grundlagsutskottet påpekar dock att 4 mom. om säkerhetsvisitationer bättre skulle överensstämma med proportionalitetskravet, om visitationsrätten kopplas ihop med ett krav på grundad misstanke. Dessutom framhåller grundlagsutskottet att förslaget inte har några bestämmelser om maktutövning beträffande visitationsrätten eller fråntagande av föremål och ämnen. Maktmedel får inte användas utan förankring i lagen.

Ändringsförslagen.

I propositionen är 28 § med bestämmelser om väktares rättigheter lagtekniskt utformad så att det bara föreskrivs i detalj om väktares särskilda befogenheter (2 och 4 mom.), konstaterar förvaltningsutskottet. Däremot hänvisar paragrafen bara till strafflagen och tvångsmedelslagen när det gäller den så kallade allemansrätten (1 och 3 mom.). Med hänvisning till grundlagsutskottets konstitutionella anmärkningar föreslår förvaltningsutskottet att hänvisningsbestämmelserna i 28 § 1 och 3 mom. byts ut mot självständiga befogenhetsbestämmelser. Då är lagen inte beroende av strafflagen, tvångsmedelslagen eller rättspraxis.

Förvaltningsutskottet föreslår att 28 § 1 mom. stryks i lagförslaget. Vidare föreslår utskottet att 28 § 2 mom. ändras och flyttas upp till ett nytt 1 mom. om väktares rätt att avlägsna personer. Dessutom föreslår utskottet att hänvisningarna till bestämmelserna i strafflagen om nödvärn och offentlig frid, som ger rätten att avlägsna någon en rumslig dimension blir strukna. I stället föreslår förvaltningsutskottet att den rumsliga begränsningen av rättigheten anges med hjälp av begreppet bevakningsområde, vilket stämmer överens med principerna i modern lagstiftning. En väktare kan då i förekommande fall avlägsna en person från bevakningsområdet på de grunder som föreskrivs i lag. Att den rumsliga dimensionen för rätten att avlägsna någon anges med hjälp av begreppet bevakningsområde i stället för att nämnda platser som är skyddade av hemfriden och den offentliga friden understryker samtidigt betydelsen av förbudet i 9 §. Paragrafen förbjuder på några få undantag när bevakningsföretag att ta emot uppdrag som hänför sig till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Utskottet föreslår inga ändringar i kriterierna för rätten att avlägsna en person enligt 28 § 2 mom. Däremot föreslår utskottet att den sista meningen flyttas över till 28 § 4 mom.

Förvaltningsutskottet föreslår att 1 mom. formuleras på följande sätt: "En väktare har rätt att avlägsna en person från bevakningsområdet, om personen inte avlägsnar sig på order av bevakningsområdets ägare eller innehavare eller ägarens eller innehavarens företrädare eller det är uppenbart att personen inte har rätt att vistas på bevakningsområdet och väktaren har uppmanat personen i fråga att avlägsna sig. (Utesl.)"

Med den formulering som förvaltningsutskottet föreslår motsvarar det nya 2 mom. i sak 1 § tvångsmedelslagen. Kriterierna för en väktares rätt att ta fast en person anges nu uttömmande i en bestämmelse om väktares rättigheter i stället för med hjälp av laghänvisningar, såsom regeringen föreslår. Utskottet föreslår att 2 mom. formuleras på följande sätt: "En väktare som utför bevakningsuppgifter har rätt att gripa en person som begått brott, om denne anträffas på bar gärning eller flyende fot och om fängelse kan följa på brottet eller om brottet är lindrig misshandel, snatteri, lindrig förskingring, lindrigt olovligt brukande, lindrig skadegörelse eller lindrigt bedrägeri. En väktare får också gripa den som enligt efterlysning utfärdad av en myndighet har förklarats anhållen eller häktad. Den gripne skall utan dröjsmål överlämnas till en polisman."

I den ovan föreslagna formen innehåller 2 mom. en självständig bestämmelse om väktares rätt i det angivna uppdraget. Momentet avser inte att begränsa den så kallade allemansrätten.

Vidare föreslår utskottet att 4 mom. flyttas upp och blir 3 mom. Dessutom ändrar utskottet innehållet på den punkten att hänvisningen till vars och ens rätt att ta fast någon stryks. Strykningen behövs för att det föreskrivs om väktares rätt att ta fast någon i det nya 2 mom. i 28 §. Bestämmelsen om säkerhetsvisitationer avser att förbättra säkerheten för väktaren och de utomstående som eventuellt råkar befinna sig i närheten. Utskottet anser att en förutsättning för att en väktare skall få utföra säkerhetsvisitation inte skall vara "grundad" anledning som grundlagsutskottet föreslår. Praxis har visat att personer som tas fast inte nödvändigtvis uppträder aggressivt till att börja med eller tar fram farliga föremål som de kan bära på sig. I stället har det visat sig att de värjar sig först efteråt medan de närvarande väntar på att polisen skall anlända. Dessutom bör det noteras att väktare redan nu har kunnat utföra säkerhetsvisitationer med stöd av bestämmelserna om nödvärn i strafflagen, om det utåt sett har varit uppenbart att den fasttagne har haft farliga föremål på sig.

Utskottet föreslår att slutet (sista meningen) i 28 § 2 mom. görs om till ett nytt 4 mom. om väktares rätt att använda maktmedel. Bestämmelsen kompletteras samtidigt med väktares rätt att använda maktmedel vid säkerhetsvisitationer. Bestämmelsen avser inte bara direkta säkerhetsvisitationer, utan också kontroll av den undersökta personens saker och rätt att frånta honom eller henne farliga ämnen och föremål. I slutet av momentet lägger utskottet till en hänvisning som gäller strafflindring med stöd av 3 kap. 9 § strafflagen i fall då en väktare har överdrivit sin användning av maktmedel. En liknande hänvisning ingår till exempel i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik ().

Förvaltningsutskottet föreslår att 28 § 4 mom. godkänns med följande lydelse: "Försöker den som skall avlägsnas, gripas eller säkerhetsvisiteras genom att göra motstånd undgå att bli avlägsnad, gripen eller säkerhetsvisiterad, har väktaren rätt att använda sådana behövliga maktmedel som med hänsyn till personens uppträdande och övriga omständigheter kan anses försvarliga för att avlägsnandet, gripandet eller säkerhetsvisitationen skall kunna ske. Om strängare maktmedel har använts än vad som kan anses vara försvarligt, skall gärningsmannen dömas med iakttagande av vad som bestäms i 3 kap. 9 § strafflagen."

29 §. Att bära maktmedelsredskap.

Enligt 2 § avses med maktmedelsredskap skjutvapen, gasspray, handklovar, batonger och teleskopbatonger. Grundlagsutskottet anser det nödvändigt att strama åt bestämmelserna om rätt att bära maktmedelsredskap. Med hänvisning till 7 § grundlagen framhåller grundlagsutskottet i sin konstitutionella anmärkning att bestämmelserna i 29 § om rätt att bära skjutvapen måste preciseras för att lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Också i detta sammanhang lyfter grundlagsutskottet fram innehållet i grundutbildningen för väktare.

Förslaget karakteriseras av en strävan att begränsa rätten att bära maktmedelsredskap. I kombination med den särskilda utbildningen i maktmedel för väktare syftar den föreslagna lagen till att i betydande grad inskränka väktares rätt att använda maktmedel och bära maktmedelsredskap. Också den utbildning som krävs för att en väktare skall få bära maktmedelsredskap ses över och ändras avsevärt när det gäller både längden och innehållet.

Detta framgår bland annat av att lagen har en uttömmande beskrivning på vilka maktmedelsredskap väktare får bära på sig. I de flesta fall krävs det dessutom att väktarna skall ha genomgått den nya specialutbildningen. Vidare beslutar den ansvariga föreståndaren för ett bevakningsföretag om rätt att bära vissa maktmedelsredskap. Dessutom kan en väktare tillfälligt förvägras rätt att bära (skjutvapen) och ha med sig (hund) vissa maktmedelsredskap. Utskottet menar att den särskilda påbyggnadsutbildningen för respektive maktmedelsredskap medför avsevärda förbättringar jämfört med hur läget ser ut nu. Utskottet har den uppfattningen att de flesta väktare kommer att avlägga dels den allmänna delen i utbildningen om maktmedel, dels åtminstone de särskilda avsnitten om rätt att bära gasspray och teleskopbatong. Utbildningen i användningen av gasspray och teleskopbatong motsvarar utbildningen för polismän. Också tillfälliga väktare måste ha samma utbildning om de bär maktmedelsredskap i sitt arbete.

I motiveringen till propositionen sägs att väktare sällan bär på skjutvapen i sitt arbete. I lagförslaget krävs det specialutbildning, ett årligt skjutprov och ett beslut av den ansvariga föreståndaren för att en väktare skall få bära skjutvapen. Däremot innehåller lagförslaget inga begränsningar enligt väktarens uppdrag, till exempel rätt att bära skjutvapen bara vid värdetransporter eller uppdrag som livvakt, eftersom det kan behövas skjutvapen också vid en del utryckningsuppdrag, distriktsbevakning och lokala bevakningsuppdrag. I själva verket bär väktare redan nu skjutvapen vid en del lokala bevakningsuppdrag och vid utryckning. Kärnkraftverk och flygplatser är exempel på sådana platser. Av denna anledning räknar propositionen inte upp olika uppdrag som villkor för att en väktare skall få bära skjutvapen utan säger att det är tillåtet när det är nödvändigt.

Med hänvisning till grundlagsutskottets konstitutionella anmärkning föreslår förvaltningsutskottet att bestämmelserna om rätt att bära skjutvapen i 29 § preciseras. Vid sidan av de redan tidigare nämnda kriterierna kopplar utskottet ihop rätten att bära skjutvapen med vissa typer av bevakningsuppdrag. Detta innebär att väktare bara får bära skjutvapen vid livvaktsuppdrag och värdetransportuppdrag samt vid bevakning av ett objekt som är av stor betydelse för ett stort allmänt intresse, om omständigheterna kräver att väktaren bär skjutvapen när uppdraget utförs. Livvakts- och värdetransportuppdrag definieras i 2 § 5 och 6 punkten. Med bevakningsobjekt som är viktiga med avseende på ett betydande allmänt intresse avses exceptionellt viktiga bevakningsobjekt, till exempel kärnkraftverk, anläggningar som tillverkar farliga produkter, flygplatser och penninginstitut. Till exempel köpcentra eller vanliga industri- och produktionsanläggningar uppfyller inte kraven på bevakningsobjekt som är viktiga med avseende på ett betydande allmänt intresse.

Bevakningsuppdragen kan vara förenade med en risk för allvarliga attacker eller motstånd. Dessutom kräver uppdraget så som regeringen föreslår att väktaren på grund av omständigheterna oundvikligen måste bära skjutvapen i uppdraget. Att en väktare utför något av de ovan nämnda bevakningsuppdragen räcker inte till för att motivera att han bär skjutvapen i uppdraget. Med omständigheter avses till exempel tidpunkten, tiden eller platsen för uppdraget.

Förvaltningsutskottet anser att det inte är nödvändigt att kräva att polisen i förväg skall godkänna att en väktare bär skjutvapen i ett uppdrag, eftersom bestämmelsen blir tillräckligt exakt av att det finns kriterier för när en väktare får bära skjutvapen vid respektive uppdrag. Dessutom bör man komma ihåg att godkännandeförfarandet kan vara svårt att administrera, särskilt när ett värdetransport- eller livvaktsuppdrag spänner över flera polisdistrikt. Dessutom kunde det leda till mycket olika rutiner i polisdistrikten. Dessutom bör det noteras att bevakningsföretagen har mycket varierande uppdrag, vilket gör det svårt att övervaka förfarandet.

På grundval av det ovanstående föreslår förvaltningsutskottet att 29 § 1 mom. godkänns med följande lydelse: "I bevakningsuppgifter får en väktare inte i onödan bära på sig maktmedelsredskap. Skjutvapen får bäras endast i livvakts- eller värdetransportuppdrag eller vid bevakningen av ett bevakningsobjekt som är viktigt med tanke på ett betydande allmänt intresse, om uppdraget med hänsyn till omständigheterna oundvikligen förutsätter att skjutvapen bärs."

Avslutningsvis påpekar förvaltningsutskottet att handklovar måste användas med yrkesskicklighet för att den som sätts i handklovar inte utsätts för fysiskt lidande.

34 §. Väktarkort.

Utskottet föreslår att 2 mom. kompletteras med att en väktare måste anhålla om en dublett av väktarkortet också när uppgifterna om genomgången utbildning enligt 29 § 2 mom. eller 31 § 2 mom. är föråldrade.

När uppgifter om genomgången utbildning i användningen av maktmedel antecknas på väktarkortet är det betydligt lättare att övervaka läget på fältet. Då är det viktigt att kontrollera att uppgifterna på väktarkortet stämmer överens med verkligheten, eftersom väktare till exempel måste genomgå ett årligt skjutprov för att få bära skjutvapen. Om uppgifter om utbildningen finns inskrivna på väktarkortet och väktaren inte avlägger den obligatoriska specialutbildningen i maktmedelsredskap, måste han eller hon anhålla om en dubblett där uppgifterna inte längre finns med. I praktiken förpliktar tillägget väktare att anhålla om en dubblett bara när de inte inom utsatt tid avlägger den obligatoriska specialutbildningen för rätt att bära skjutvapen eller ha hund med sig. Detta hänger samman med att genomgången specialutbildning i användning av maktmedelsredskap ger väktare rätt att bära redskapen en kortare tid än de är godkända som väktare (5 år). Då finns det fisk för att uppgifterna på väktarkortet är föråldrade ända tills väktaren har fått ett nytt kort.

Lagförslagen 2—5

Utskottet föreslår att lagförslagen 2—5 godkänns utan ändringar. Vad gäller detaljmotiveringen hänvisar utskottet till propositionen.