Allmän motivering

Reformens innehåll och betydelse

Propositionen har som mål att föreskriva om den allmänna behörigheten att fatta beslut om placeringen av den statliga centralförvaltningens enheter och andra funktioner som sköts på riksnivå eller centraliserat så att beslutsfattandet i varje enskilt fall sker på det politiska planet i stället för i ämbetsverken. Beslutanderätten skall beroende på fall föras över antingen till den behöriga ministern eller statsrådets allmänna sammanträde. Avsikten med att organisera beslutsfattandet är i sista hand att underlätta för regeringen att fatta placeringsbeslut med hänsyn till en balanserad regional utveckling, sysselsättningen i olika delar av landet och statens egen tillgång till arbetskraft på sikt. Åtgärderna avses också bidra till att bevara balansen mellan den offentliga ekonomin och samhällsekonomin. Alla placeringsbeslut skall ha som mål att trygga att staten kan fungera effektivt. Samtidigt gäller det att se till att det finns tillgång till sådan myndighetsservice som språklagstiftningen föreskriver.

Utskottet understryker att den nya lagens största betydelse ligger i att den siktar på en effektivare regionalpolitik. Enligt propositionen avses med regional utvecklingspolitik att utvecklingen i landets olika regioner styrs i en riktning som är gynnsam med tanke på utvecklingen i hela landet. De regionalpolitiska åtgärderna skall främja dels en utveckling utifrån regionernas egna behov och önskemål, dels en balanserad utveckling i landets olika delar.

I propositionen framhålls att de nationella tillväxtmålen och den ojämna regionala utvecklingen innebär att man aktivt måste kunna påverka lokaliseringen av produktion, service och människor. Inte minst för att balansera upp efterfrågan och utbud på arbetskraft i regionerna är det viktigt att migrationen i riktning mot huvudstadsregionen bromsas upp och att arbetsplatser aktivt utvecklas i landskapen. Detta betyder i sin tur att allsidiga och tillräckligt starka centra utvecklas i olika delar av landet som motvikt till Helsingfors. En regionalt balanserad utplacering av statliga funktioner kan göra mycket för att främja denna ambition. Samtidigt kan en alltför snabb tillväxt i Helsingfors med omnejd bromsas och de åtföljande problemen med servicen, boendet, trafiken, miljöolägenheterna och de sociala förhållandena undanröjas. Om den befintliga infrastrukturen i olika delar av landet utnyttjas bättre minskar också behovet av motsvarande stora investeringar och kostnadstrycket i huvudstadsregionen. Utskottet poängterar att det inte här är fråga om att ställa huvudstadsregionen och resten av landet mot varandra, utan att en regional lokaliseringspolitik också tjänar huvudstadsregionens intressen.

En omlokalisering av statliga funktioner och enheter behövs också med tanke på statens eget behov av arbetskraft redan under de närmaste åren. Om funktioner och enheter inte omlokaliseras, leder statens åtgärder för att säkerställa sitt eget behov av arbetskraft i huvudstadsregionen till skärpt konkurrens med privata branscher, för redan från och med 2003 är de åldersklasser som träder ut på arbetsmarknaden för första gången mindre än de som uppnår pensionsåldern.

I linje med sin strategi meddelade regeringen den 5 april 2001 anvisningar om förberedelserna för och behandlingen av placeringen av statliga enheter och funktioner. Utifrån anvisningarna gjordes en utredning av placeringen i olika regioner med jämförelser av alternativa placeringar på olika orter. Jämförelsen tar särskilt fasta på regionalpolitiska riktlinjer och de regionala effekterna av olika alternativ. Den nya lagstiftningen ger den rättsliga grunden för regeringens åtgärder.

Utskottet förutsätter att det också i framtiden görs en utredning om regional placering när nya enheter inom den statliga centralförvaltningen skall inrättas eller när statliga funktioner som sköts på riksnivå eller centraliserat skall byggas ut i väsentlig omfattning eller organiseras på nytt och att särskild hänsyn tas till regionala synpunkter och effekter i placeringsbesluten (Utskottets förslag till uttalande).

Utskottet anser att reformen är principiellt viktig. Men de regionala effekterna uppkommer först när konkreta placeringsbeslut fattas. Utskottet tillstyrker lagförslaget med de anmärkningar och överväganden som läggs fram i detta betänkande.

Personalens ställning

Lagförslaget tryggar också personalens ställning vid omlokaliserade enheter och funktioner i fall av utbyggnad och omorganisering. Personalen åläggs inte att flytta till en ny ort utan sitt eget samtycke. Det har uppskattats att det på grund av den snabba pensioneringen och omsättningen bland statens anställda rimligtvis bör gå att placera dem som inte är villiga att byta ort i andra statliga uppgifter som blir lediga. I förberedelserna skall lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar (651/1988) och gällande samarbetsavtal följas.

Andra överväganden

Under det gångna decenniet har arbetsplatserna inom statens regional- och lokalförvaltning minskat. Inom centralförvaltningen har utvecklingen däremot gått i motsatt riktning. Utskottet har också tidigare pekat på att centralförvaltningen behöver ses över i snabb takt och uppgifter föras över till den regionala och lokala förvaltningen.

Enligt propositionens motivering åsidosätter "beredning och beslutsfattande av placeringsärenden i anslutning till statsbudgeten" inte bestämmelserna om behörigheten i lagen. Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att det också kan uppstå bindande beslut om placeringsort när riksdagen fattar beslut om statsbudgeten. Då är det helt obestridligt att en minister inte kan fatta ett beslut som går emot riksdagens budgetbeslut, inte ens om man bedömer frågan rättsligt.