Motivering

Kommunekonomin

Den allmänna ekonomiska utvecklingen avspeglar sig i den offentliga ekonomin och den vägen också i kommunekonomin. Enligt redogörelsen försämras utsikterna för den kommunala ekonomin 2012 och under ramperioden 2013—2016 när ökningen i inkomster avtar. Samtidigt innebär den åldrande befolkningen ett fortsatt växande utgiftstryck på den kommunala ekonomin. Kommunernas och samkommunernas omkostnader beräknas öka med i snitt 4,1 % under ramperioden. Man räknar med att antalet anställda håller sig på samma nivå som 2011, vid 459 000 personer, och att den kalkylerade ökningen i det demografiskt betingade servicebehovet ska kunna tillgodoses genom köptjänster. Investeringarna beräknas ligga på en hög nivå på grund av renoveringar, nyinvesteringar i tillväxtcentra och den pågående omstruktureringen av kommunal sektor.

Det skärpta läget inom kommunekonomin innebär risk för fortsatt skuldsättning och ett ökat tryck på att höja kommunalskattesatsen. För att trygga en stabil kommunekonomi och för att nödvändiga investeringar ska kunna göras utan fortsatt upplåning krävs det att omkostnadsökningen håller sig inom gränserna för inkomstutvecklingen. Den åldrande befolkningen utövar ett fortsatt växande tryck på samhällsekonomin och kommunekonomin och bevisar med all önskvärd tydlighet hur nödvändigt det är med reformer som höjer basservicens produktivitet.

Att stabilisera den offentliga ekonomin är en stor utmaning i tider av sämre ekonomisk tillväxt än i genomsnitt. Kommunerna är en del av den offentliga ekonomin och vid sidan av staten en viktig aktör när det gäller att få balans i ekonomin. Med hänsyn till det ekonomiska läget och hållbarhetsunderskottet är det motiverat att kommunerna är med och balanserar upp de offentliga finanserna, anser utskottet. Samtidigt är det vikigt att kommunerna utan att riskera tillgången till basservice fortfarande försöker förbättra den offentliga servicens effektivitet och resultat.

Regeringen utfäste sig i sitt program att vidta åtgärder för att balansera upp statsekonomin och sänkte följaktligen i början av 2012 temporärt procentsatsen för statsandelar till kommunal basservice. Effekten för statens utgifter är 631 miljoner euro per år 2012—2015 (lag 1510/2011). Statsandelarna till kommunal basservice minskar dessutom genom en annan sparåtgärd som regeringen fattat beslut om. Den kommer att vara 125 miljoner euro 2013, 250 miljoner euro 2014 och 500 miljoner euro 2015. Också den här statsandelen minskas genom en sänkt procentsats och drabbar kommunerna med ett lika stort belopp per invånare. Minskningen är 23,26 euro/invånare 2013, 46,53 euro/invånare 2014 och 93,06 euro/invånare 2015. Enligt regeringsprogrammet och det som beslutades vid ramförhandlingarna kommer finansieringen av statsandelarna till undervisnings- och kulturministeriet också att minska.

Kommunerna får lov att anpassa sin verksamhet till de krympande statsandelarna. För att systemet ska fungera är det ändå väsentligt att statsandelen till kommunal basservice minskas genom ändring av procentsatsen, för då ökar kommunens egenfinansiering med lika många euro per invånare och får lika stor effekt i euro per invånare för varje kommun. Effekten av en kommunalskatteprocent varierar från kommun till kommun och kan vara nästan fyrfaldig beroende på storleken på kommuninvånarnas inkomster.

De skattebeslut för 2013—2016 som togs vid ramförhandlingarna inverkar i första hand på statens skatteinkomster. Men en del av dem kommer också att ha direkt eller indirekt höjande eller sänkande effekter för kommunernas skatteinkomster. Kommunernas skatteinkomster förväntas öka med i snitt 3,7 % per år under ramperioden. Kommunalskatteintäkterna beräknas i sin tur öka med i snitt 4,2 % per år. Statsandelarna utgår från ett antagande om kompensation för skattebortfall som sänks i motsvarighet till nettoförändringen i skattegrunderna och därmed inverkar de förändrade skattegrunderna inte på kommunernas inkomster totalt sett. Enligt utredning kommer förändringarna i skattegrunderna inte heller att inverka på enskilda kommuners inkomster, eftersom effekten av dem sedan 2010 har jämnats ut till noll i varje kommun.

Utskottet ser positivt på att regeringen vill stärka kommunernas skatteunderlag. Utdelningen av samfundsskatten har höjts med fem procentenheter och förlängs till 2014 och 2015. Det ökar kommunernas samfunddsskatteintäkter med omkring 270 miljoner euro enligt nivån 2014 jämfört med beräkningarna i basserviceprogrammet i oktober 2011. Dessutom ska intäkterna av avfallsskatten styras till kommunerna. Utskottet har tagit del av en kalkyl som visar att detta kan ge kommunerna skatteinkomster på ca 90 miljoner euro per år. Hur pengarna ska transfereras till kommunerna måste undersökas närmare.

Enligt rambeslutet ska det undersökas om nedre gränserna för fastighetsskatten behöver höjas. På finansministeriet pågår dessutom ett projekt för att klarlägga bl.a. om grunderna för värdering av fastighetsskatten behöver ses över och skatteunderlaget breddas och om fastighetsuppgifterna är uppdaterade. Utskottet har också sett på vissa fastighetsskattefrågor (FvUB 7/2011 rd) och menar att undersökningarna behövs.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det föreslås åtgärder i rambeslutet som både ökar och minskar kommunernas utgifter. På det hela taget bedöms det att de statliga åtgärderna höjer kommunernas utgifter relativt lite under ramperioden. Enligt basserviceprogrammet är ökningen 21 miljoner euro 2013, 27 miljoner euro 2014, 20 miljoner euro 2015 och 65 miljoner euro 2016. Bedömningarna av åtgärdernas effekter preciseras senare när det är dags att bereda respektive års budget. Det är möjligt att effekterna varierar från kommun till kommun bl.a. på grund av den demografiska strukturen. Mest ökar utgifterna för utveckling av social- och hälsovårdstjänsterna.

Det är viktigt med balans och förutsebarhet i kommunernas uppgifter och finansieringen av dem, framhåller utskottet. I dagens ekonomiska läge bör man förhålla sig mycket restriktivt till nya uppgifter för kommunerna. Kommunerna bör inte ges nya uppgifter och de uppgifter de nu har bör inte utvidgas utan att staten i linje med regeringsprogrammet deltar i finansieringen av dem med mer än hälften av de faktiska kostnaderna. De kostnadseffekter som eventuella ändringar i uppgifterna för med sig bör bedömas noggrant enligt principerna för god lagberedning. Dessutom är det viktigt att se till att reformerna följs upp.

I regeringsprogrammet aviseras en kommunreform som ska ta tag i de stora frågorna i kommunekonomin. Målet är en livskraftig kommunstruktur som bygger på starka primärkommuner. I kommunreformen ingår också en översyn av statsandelssystemet och en totalreform av kommunallagen. Regeringens kommunreform bör genomföras för att kommunerna ska kunna garantera invånarna tillgång till tjänster enligt basserviceprogrammet. Det är minst lika viktigt att det som skrevs ner vid ramförhandlingarna om att man ska gå igenom kommunernas uppgifter och göra det regelverk som styr kommunernas verksamhet flexiblare fullföljs omgående.

Polisen

Förvaltningsutskottet ser positivt på att polisen genom rambeslutet får mer pengar än i det tidigare beslutet för att balansera upp sin ekonomi och säkra den operativa kapaciteten. År 2013 är tillskottet 12,0 miljoner euro, år 2014 23,1 miljoner euro och 2015 respektive 2016 30,1 miljoner euro.

Utom att polisen får ett extra anslag ska den enligt ramarna balansera upp sin ekonomi genom åtgärder som sänker utgifterna med totalt 35 miljoner euro 2016. Något över 20 miljoner euro sparas in genom att dra ner på personalen i enlighet med effektivitets- och resultatprogrammet. I det här sammanhanget vill utskottet ändå poängtera att resultat- och effektivitetsprogrammet inte ställer några bindande krav på hur många årsverkena maximalt får vara. Därmed kan antalet årsverken vid ämbetsverken också öka inom ramen för anslagen. Det avgörande i fortsättningen är om det mål i euro som angetts i ramförfarandet uppnås eller inte.

Bland andra anpassningsåtgärder som polisen får ta till kan nämnas att förbättra lokaleffektiviteten, se till att den avgiftsbelagda verksamheten motsvarar kostnaderna och att utnyttja utomstående finansiering i utvecklingsprojekt. Produktiviteten i polisförvaltningen ska förbättras genom satsningar på informationssystem, som systmet Vitja för styrning av polisens verksamhet, elektroniska tjänster och automatisk trafikkontroll.

Det beräknas att polisen behöver något färre anställda efter att anpassningsåtgärderna har genomförts och anslagen höjts. Enligt rambeslutet ska det så vitt möjligt dras ner på antalet andra polisanställda än de som sysslar med fältarbete och brottsutredning.

Utskottet har i många sammanhang poängterat att det behövs en politiskt bindande långsiktig plan för personella resurser och finansering som utgår från polisens uppgifter (t.ex. FvUU 18/2009 rd, FvUU 18/2011 rd, FvUU 21/2011 rd). I samband med den nya polislagen förutsatte riksdagen i enlighet med utskottets betänkande att regeringen utarbetar en uppdaterad långsiktig uppgifts-, resurs- och finansieringsplan för polisen och att det också görs ett åtagande att efterleva den (FvUB 42/2010 rd—RP 224/2010 rd). Antalet poliser bör, som det sägs i regeringsprogrammet, befästas på minst samma nivå som 2011 för hela valperioden. Tillgången till polistjänster på minst samma nivå som nu måste garanteras i hela landet, också i glesbygden. I det här sammanhanget kan det ytterligare nämnas att det 2011 fanns 1,43 polismän per tusen capita i Finland mot 2,14 i vårt snarlika grannland Sverige.

Det har redan länge pågått en process för att utveckla polisens administrativa struktur. I den första omstruktureringsfasen (Pora I) sågs lokalpolisens struktur över. Reformen trädde i kraft i början av 2009 och i det sammanhanget minskade antalet polisinrättningar från 90 till 24. I den andra fasen (Pora II) sågs polisens högsta ledning, länsledningen och de riksomfattande enheterna över. I det sammanhanget skildes inrikesministeriets polisavdelnings strategiska och Polisstyrelsens operativa uppgifter åt. Ändringen trädde i kraft i början av 2010.

Inrikesministeriet tillsatte den 12 april 2012 ett projekt för fortsatt utveckling av polisens administrativa struktur (Pora III). Målet är att höja polisens effektivitet i ett läge där resurserna fortsatt krymper och kunna garantera att den interna säkerheten håller en god nivå och gallra i lednings-, stöd- och förvaltningsresurserna bland annat genom att slimma centralförvaltningen , minska antalet enheter och utveckla de operativa strukturerna. Reformen omfattar hela polisförvaltningen: lokalpolisen, de riksomfattande enheterna och Polisstyrelsen.

Utskottet konstaterade senast i samband med budgetpropositionen för 2012 att effekterna av omstruktureringen av polisförvaltningen behöver klarläggas (FvUU 21/2011 rd). Det gäller att se på hur polisens administrativa struktur eventuellt behöver vidareutvecklas utifrån polisens uppgifter, tjänster och verksamhet och sedan dra slutsatser om hur reformerna Pora I och Pora II har utfallit och vilka effekter de haft. Projektet för fortsatt utveckling följer tätt på, med hänsyn till att de föregående reformerna först nyligen har trätt i kraft. Utskottet ser med en viss oro på att projektet bland annat fått i uppdrag att förbereda förslag om att minska antalet polisinrättningar och riksomfattande enheter innan det har varit möjligt att göra några heltäckande utvärderingar av åtgärdernas effekter inte minst för polisens effektivitet, medborgarnas tillgång till polistjänster och polisens möjligheter att sköta sina uppgifter på behörigt sätt. Dessutom befarar utskottet att projektet är för brett för att man över huvud taget ska kunna sätta sig in i alla dess delar som omfattar totalt 13 uppgifter inom utsatt tid. Den nationella projektgruppen har tid på sig bara till den 17 augusti 2012 att lämna sitt förslag till strategiska riktlinjer för Pora III.

Gränsbevakningsväsendet

Gränsbevakningsväsendet är i slutfasen av en stor omstrukturering som ska resultera i en starkt nedbantad förvaltning. Dessutom har man dragit ner på gränsbevakningsmännen i så kallade lugna gränsområden. Gränsbevakningsväsendet har kunnat behålla fullgod prestationsförmåga med hjälp av en reviderad övervakningsmodell som innefattar en heltäckande lägesbild och riskanalys och med hjälp av bättre övervakningsteknik och större rörlighet. Dessutom pågår ett omfattande investeringsprogram för att ersätta gamla luftfartyg, båtar och fartyg. Det är positivt att gränsbevakningsväsendet i rambeslutet tilldelas resurser för renovering och modifiering av de medeltunga Super Puma-helikoptrarna som sätts in på de mest krävande sjöräddningsuppdragen.

De ekonomiska utmaningarna är emellertid avsevärda under ramperioden. Anslaget på Gränsbevakningsväsendets omkostnadsmoment (26.20.01) för 2016 är enligt rambeslutet omkring 2 miljoner euro mindre än i budgeten för 2011. Det betyder omkring 12 miljoner euro mindre att röra sig med. Nedskärningarna i rambeslutet för 2013—2016 står för omkring 3 miljoner euro, sparåtgärderna i regeringsprogrammet för ca 4 miljoner euro och nedskärningarna i tidigare rambeslut för ca 5 miljoner euro av den summan. De multipla effekterna av stegringen i kostnadsnivån och anslagsnedskärningarna är 2016 omkring 28 miljoner euro, som motsvarar ca 13 % av anslaget på omkostnadsmomentet för 2012.

Att säkerställa en smidig och säker gränstrafik på de stora gränsövergångarna längs den sydöstra gränsen och i Helsingfors hamn och på Helsingfors-Vanda flygplats är den största kostnadshöjande faktorn. I det här sammanhanget måste också Gränsbevakningsväsendets roll och åtaganden för bevakningen av EU:s yttre gränser vägas in. År 2011 ökade trafiken vid östgränsen med ca 27 %; verksamheten har planerats utgående från att ökningen är i snitt 5 % om året. En grov uppskattning från Gränsbevakningsväsendet gör gällande att trafiken blir 1,5—2 gånger livligare på tio år. Gränsövergångsställena längs den sydöstra gränsen och i huvudstadsregionen kommer nu att förstärkas genom temporära åtgärder och gränsbevakarna i Lappland, Kajanaland och norra Karelen att göra tjänsteresor mellan dem.

Omvärldsförändringarna och den krympande anslagsramen innebär stora utmaningar för Gränsbevakningsväsendet. Det bedömer att sex av åtta internationella gränsövergångsställen vid östgränsen måste förnyas under ramperioden. Det är nödvändigt med investeringar för att hålla den beräknade tillväxten i gränstrafiken under kontroll och för att Finland ska ha beredskap för visumfrihet mellan EU och Ryssland. Dessutom behövs det fler gränskontrollörer och sådan kontrollutrustning som EU:s rättsakter kräver. Det finns en preliminär uppskattning på att Gränsbevakningsväsendet för att kunna hantera den ökande gränstrafiken vid östgränsen och i huvudstadsregionen behöver ett tillskott på totalt 10 miljoner euro under ramperioden.

Finansutskottet konstaterar i sitt betänkande om statsbudgeten för 2012 (FiUB 26/2011 rd) att konsekvenserna av den ökande gränstrafiken uppenbart inte låter sig hanteras utan bestående tilläggsanslag. Genom rambeslutet beviljas Gränsbevakningsväsendet medel för hyreskostnaderna för ombyggnad av gränsövergångsstället i Imatra och för engångsupphandling av utrustning. Medel för extra personal eller för att renovera de övriga gränsövergångsställena anvisades inte.

Förvaltningsutskottet anser att det i kommande rambeslut måste anvisas permanent tilläggsfinansiering för att tillgodose den ökade gränsövergångstrafikens behov.

Nödcentralsverket

Nödcentralsverkets omkostnadsanslag (26.30.02) ska användas både för verkets egentliga omkostnader och för att utveckla det nya informationssystemet för nödcentraler. Enligt rambeslutet är anslaget omkring 65,3 miljoner euro 2013, omkring 64,8 miljoner euro 2014, omkring 56,6 miljoner euro 2015 och omkring 51 miljoner euro 2016.

Nödcentralsverket genomgår just nu en omfattande omstrukturering som ska vara slutförd före utgången av 2015. Genom omstruktureringen minskar antalet nödcentraler från 15 till 6 fram till utgången av 2014. I det sammanhanget ska informationssystemet för nödcentraler ses över fram till utgången av 2015. Båda reformerna förväntas höja Nödcentralsverkets produktivitet. Reformernas produktivitetsfördelar framträder emellertid stegvis och syns fullt ut tidigast 2016 då reformerna har slutförts. Före det kommer nyttan fram bara delvis och det kan till och med hända att genomförandekostnaderna tillfälligt höjer verkets totalkostnader. Under finansministeriets ledning förbereds dessutom en allmän rådgivningstjänst för medborgarna som delvis kan komma att finansieras med anslag som tas från Nödcentralsverket i början av 2013 och det blir en stor utmaning för Nödcentralsverket.

Tidsplanen för reformerna inom Nödcentralsverket bör beaktas bättre i ramarna för statsfinanserna och eventuella stora sparkrav placeras i slutet av perioden. Omstruktureringen lyckas om personalen får den utbildning och har den yrkeskompetens som behövs och om medborgarna har tillgång till nödcentralstjänster. Det måste beaktas också i anslagstilldelningen. Utskottet kommer för egen del att bevaka nödcentralsreformen för att garantera medborgarnas säkerhet, den regionala och språkliga jämlikheten och personalens yrkeskompetens.