Motivering
Teletvångsmedel
Bestämmelserna om teleavlyssning, teleövervakning
och teknisk avlyssning finns inskrivna i tvångsmedelslagen
() och polislagen ().
Teleavlyssning blev möjligt genom en ändring av
tvångsmedelslagen som trädde i kraft 1995. Därefter
har bestämmelserna om teletvångsmedel reviderats
många gånger och deras räckvidd har utvidgats
i enlighet med de nya regleringsbehov som har uppstått.
Användningen av teletvångsmedel berör
kärnan av flera av de grundläggande fri- och rättigheter
som tryggas i grundlagen. För att metoderna ska vara effektiva
bör de hemlighållas från den berörda
personen, åtminstone i början av undersökningen.
Rättsskyddsfrågor är av ytterst stor
vikt med tanke på såväl de personer som är föremål
för tvångsmedel som hela det rättsliga systemet.
Därför är det viktigt att se till att övervakningssystemet
för teletvångsmedel fungerar bra. Rättsskyddet
ska säkerställas med särskilda bestämmelser
i lagstiftningen både innan och efter tvångsmedlen
används. Justitieombudsmannens övervakning anses
komplettera det övriga övervakningssystemet.
Inrikesministeriet lämnar årligen med stöd
av tvångsmedelslagen en berättelse till riksdagens justitieombudsman
om användningen av teleavlyssning och -övervakning
samt teknisk avlyssning och en utredning om användningen
av teknisk övervakning i straffanstalter. Som bäst
håller man på att lägga sista handen
vid berättelsen för 2003 som enligt inkommen utredning
har utvecklats utifrån den feedback man fått från
justitieombudsmannen. I berättelsen behandlas också bevisprovokation
genom köp, trots att lagstiftningen inte förpliktar
till detta. Med tanke på justitieombudsmannens uppdrag är
det viktigt att denne får alla de uppgifter som övervakningen
förutsätter. I detta hänseende har det
tidigare förekommit brister.
Förvaltningsutskottet poängterar vikten av
att laglighetsövervakningen genomförs på inrikesministeriet
i enlighet med kvalitetskriterierna. Utskottet har också fått
information om de åtgärder som gjorts för
att utveckla förvaltningsområdets egen övervakning
bland annat till följd av de felaktiga förfaranden
som upptäckts. I detta sammanhang bör det konstateras
att polisen också till övriga delar än
för teletvångsmedlens del har utvidgat sin laglighetsövervakning.
Polisens högsta ledning gav 9.1.2004 en föreskrift
om laglighetsövervakningen som utgör en del av
polisens styrnings- och övervakningssystem och som polisens
högsta ledning och polisenheterna bör använda
när de fullgör sin övervakningsskyldighet.
Föreskriften skapar grundläggande villkor för
planeringen, genomförandet och rapporteringen av polisens
egen laglighetsövervakning.
År 2003 har sammanlagt 414 personer varit föremål
för teleavlyssning. Motsvarande siffra för 2002
var 427 personer. I fjol beviljade domstolen sammanlagt 1 840 tillstånd
för teleavlyssning. År 2002 var antalet tillstånd
nästan 400 mindre (1 486). Under år 2002 förkastade
domstolen inte en enda ansökan om tillstånd. Motiveringen
till teleavlyssningstillstånd var huvudsakligen grovt narkotikabrott
(av alla beviljade tillstånd utgjorde denna grupp 89 procent år 2003
och 83 procent år 2002). Enligt undersökningsledarna
har teleavlyssningens betydelse ökat i brottsutredningen.
Vad gäller teletvångsmedel är antalet
domstolstillstånd inte som sådana internationellt jämförbara,
bland annat på grund av olika statistiska metoder. År
2002 var till exempel 533 brottsmisstänkta personer föremål
för teleavlyssning i Sverige, medan motsvarande siffra
för Finland var 427. På grund av lagstiftningen
var antalet teleavlyssningstillstånd i Finland ungefär
tre gånger större än i Sverige. Tillstånd
och statistik i anslutning till teleavlyssning bestäms
i Sverige inte utgående från teleanslutningar,
teleadresser eller teleterminalutrustning utan på basen
av antalet misstänkta.
För teleövervakningens del kan det konstateras
att antalet teleövervakningstillstånd beviljade
av domstol har minskat med 267 år 2003 jämfört
med året innan. Också antalet misstänkta personer
har minskat sedan år 2001 (1 139 personer år 2001
och 1 025 personer år 2003).
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det varken i tillståndsprocessen
avseende teletvångsmedel eller i användningen
av tvångsmedlen har framkommit några särskilda
problem som skulle stå i strid med detta utlåtande.
Uppmärksamhet bör dock fästas vid utbildningen
av tjänstemän både inom domstolsväsendet
och polisen samt vid innehållet i ministeriets berättelse.
Enligt utskottets uppfattning bör teleavlyssning även
framöver användas återhållsamt
och efter övervägande.
Täckoperationer
Bestämmelserna om täckoperationer och bevisprovokation
genom köp har tagits in i den ändrade polislagen
() som trädde i kraft
den 1 mars 2001. Genom lagändringen har polisen fått
lagstadgade befogenheter för helt nya verksamhetsmetoder
som anses vara nödvändiga i kampen mot den allvarliga
och organiserade brottsligheten. Syftet med lagändringen
var också att förenhetliga lagstiftningen med
de övriga EU-länderna speciellt för att
bekämpa olika typer av internationell organiserad brottslighet.
Polisens befogenheter gällande täckoperationer
kan anses ge polisen rätt att bryta mot vissa straffrättsliga
förbud utan tjänsteansvar. En sådan tjänsteverksamhet är
relevant bland annat med tanke på principen om förvaltningens
lagbundenhet enligt grundlagen. Täckoperationer kan också ha
en inverkan på det förtroende som man i allmänhet
visar för tjänsteverksamhet. Ur de grundläggande
friheternas och de mänskliga rättigheternas synvinkel är
täckoperationerna problematiska speciellt för
skyddet av privatlivet. Täckoperationerna inverkar också på hemfriden
och de kan ha ett samband med hur kravet på rättvis
rättegång uppfylls.
För att uppfylla kriterierna för effektivitet
och säkerhet bör täckoperationen hållas
hemlig. För att förhindra att infiltration avslöjas
ger lagen möjlighet att använda förtäckta
eller vilseledande uppgifter och falska dokument. De som är med
i täckoperationer kan jobba under falsk identitet.
Polisen har rätt att använda täckoperationer för
att förhindra, avslöja eller utreda vissa allvarliga
brott. Beslut om täckoperation fattas av chefen för
centralkriminalpolisen och i ärenden som hör till
skyddspolisen av chefen för skyddspolisen. Det centraliserade
systemet har ansetts vara nödvändigt för
att skydda täckoperationerna och av rättssäkerhetsskäl.
Inrikesministeriet har gett en förordning om ordnande
och övervakning av täckoperationer samt bevisprovokation
genom köp (). Enligt
förordningen har en styrgrupp bestående av representanter
för polisförvaltningen tillsatts med uppgift att övervaka
täckoperationer och bevisprovokation genom köp.
Gruppens uppgift är bland annat att följa upp
verksamheten och utbildningen, rapportera om viktiga ärenden
i anslutning till laglighetsövervakning och komma med utvecklingsförslag.
Centralkriminalpolisen har skapat en organisation för
täckoperationerna. Dess uppgift är att se till
att beslutsfattandet och metoderna gällande täckoperationer
tryggas på behörigt sätt. Efter att ha
mottagit anmälan om täckoperationen har centralkriminalpolisen
poängterat för den som anhåller om att
få utföra operationen att också alternativa
medel kan användas. Också utbildningen för
täckoperationer fortsätter och den har inriktats
på de olika aktörerna inom polisförvaltningen.
Endast en polisman som har genomgått inrikesministeriets
utbildning kan genomföra täckoperationer och bevisprovokationer
genom köp. Personen bör dessutom påta
sig uppgiften frivilligt, ha lämpliga personliga egenskaper
för den samt tillräcklig erfarenhet av polisverksamhet.
Verksamheten med täckoperationer kom i gång
först år 2002, vilket innebär att enligt
riksdagens justitieombudsmans berättelse har det i de konkreta
fallen ännu inte gjorts några iakttagelser som
skulle vara av betydelse med tanke på laglighetsövervakningen.
Utskottet konstaterar att endast några få beslut
om täckoperationer fattades år 2002 och att antalet
personer som var föremål för operationerna
var under tio. År 2003 har användningen av täckoperationer
och antalet brottsmisstänkta som var föremål
för operationerna ökat lite jämfört
med året innan. Täckoperationer har använts
huvudsakligen för att avslöja och utreda grova
narkotikabrott.
Med beaktande av täckoperationernas karaktär
och de risker som de förorsakar polisens personal ska denna
metod enligt utskottets uppfattning även framöver
användas restriktivt.