Motivering
Allmänt
I den allmänna översikten i justitiekanslerns
berättelse presenteras justitiekanslerns uppgifter. Dessutom
redogörs där för justitiekanslerns verksamhet
i statsrådet, övervakningen av de grundläggande
och de mänskliga rättigheterna, ställningstaganden
av mera vittgående betydelse, laglighetskontrollen av förvaltningen,
laglighetskontrollen av kommunalförvaltningen och övriga
självstyrelsesamfund och tillsynen över advokatväsendet.
I berättelsen finns också statistik över
justitiekanslersämbetets verksamhet.
När grundlagsutskottet behandlade justitiekanslerns
berättelser för 2007 och 2008 ansåg det
att det fanns goda argument för att ta in allmänna
inlägg från justitiekanslern och biträdande
justitiekanslern i berättelsen med kommentarer om de problem
som uppdagats inom laglighetskontrollen eller andra frågor
av allmänt intresse (GrUB 12/2009 rd, GrUB
5/2009 rd). I justitiekanslerns berättelse
för 2009 finns sådana allmänna inlägg.
Justitiekansler Jonkka tar i sitt inlägg upp justitiekanslerns
uppgifter och befogenhet och laglighetskontrollens framtidsperspektiv
mer generellt. Han tar också ställning till oklarheterna
kring valfinansieringen som kommit att stämpla året
2009. Biträdande justitiekansler Puumalainen tar i sin
tur upp frågan om hur diskrimineringsförbudet
tillämpas i laglighetskontrollen.
Behandlingen av klagomål
År 2009 kom 1 762 klagomål in till
justitiekanslersämbetet, i stort sett lika många
som året innan. Det som var positivt i jämförelse
med 2008 var att nästan lika många klagomål
avgjordes som kom in (1 748). Åtgärdsärendena
var lika många i proportion till antalet klagomålsärenden
(16 %) som året innan. Mediantiden för samtliga
klagomålsärenden ökade till 6,8 veckor
(mot 4 veckor året innan), men mediantiden för
avgöranden var i stort sett densamma, dvs. 27,8 veckor.
Grundlagsutskottet begärde den 25 februari 2011 en
rapport av justitiekanslern om de tio äldsta klagomålen
under behandling vid justitiekanslersämbetet. Det är
kanske lite oroväckande att de äldsta väckta
klagomålen är från 2008. Sådana
behandlingstider är klart för långa, även
om skälen kan vara i och för sig fullt begripliga,
som föredragandenas stora arbetsbörda och ärendenas
vittgående betydelse. Det är viktigt att justitiekanslersämbetet
fortsatt utvecklar arbetsmetoderna för att klagomål
ska kunna behandlas inom i regel ett år. De ändringar
som riksdagen godkänt i lagen om riksdagens justitiekansler
i statsrådet bidrar till att målen ska nås,
anser utskottet.
Annat
Grundlagsutskottet har sett på frågan om diskriminering
av människor på grund av bostadsort i relation
till grundlagen.
Enligt grundlagens 6 § 2 mom. får ingen utan godtagbart
skäl särbehandlas på de grunder som nämns
särskilt i momentet eller av någon annan orsak
som gäller hans eller hennes person. En sådan
annan orsak är också en persons bostadsort. Grundlagen
förbjuder ändå inte all slags åtskillnad
mellan människor. Skälet till åtskillnad
kan också vara nämnt i diskrimineringsbestämmelsen
och därmed i princip vara förbjudet. Det väsentliga är
om särbehandlingen kan motiveras på ett godtagbart
sätt med avseende på de grundläggande
fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, GrUU
14/2006 rd, GrUU 9/2000 rd).
Grundlagsutskottet har bedömt kommunmedlemskap som
grund för valet av boende i aravahyresbostäder
och räntestödda bostäder (GrUU 14/2006
rd) och för en utbildningsplats (GrUU 9/2000
rd). I fall som de här har utskottet ansett att
det är det allmänna och därmed också kommunerna
som har skyldighet att tillgodose de grundläggande rättigheterna.
För den enskilde spelar det ingen större roll
hur staten och kommunerna sinsemellan har gjort upp om arbets- och
kostnadsfördelningen när det gäller uppgifter
som det allmänna ska ta hand om för att de går
tillbaka på de grundläggande rättigheterna.
I kommunernas fall har utskottet i alla fall beaktat att deras förvaltning
enligt 121 § i grundlagen grundar sig på självstyre
för kommunens invånare. Det betydelsefulla är
här också det att när kommunen åberopar
kommunmedlemskap som valkriterium, försöker den
främja kommuninvånarnas välfärd
helt i enlighet med 1 § 3 mom. i kommunallagen. I de ovan
nämnda fallen kom utskottet till att det fanns ett godtagbart
skäl enligt 6 § 2 mom. i grundlagen som i sista
hand går tillbaka på den kommunala självstyrelsen
enligt 121 § i grundlagen för att ge kommunmedlemmar
företräde vid valet av boende och elever. Därmed
var bestämmelserna inget problem med tanke på jämlikhetsbestämmelserna
i grundlagen.
Med hänsyn till denna praxis konstaterar grundlagsutskottet
i sin konstitutionella bedömning att en positiv särbehandling
av kommunmedlemmarna är möjlig åtminstone
i vissa fall. Den springande punkten är att åtskillnaden
ska kunna motiveras på ett acceptabelt sätt med
tanke på de grundläggande rättigheterna.