Motivering
Allmänt
Personkreditupplysningarna har börjat spela en allt
viktigare roll i arbetslivet, särskilt för bedömningen
av en persons tillförlitlighet vid anställningar.
Syftet med lagförslaget är att skapa spelregler
och villkor för arbetsgivarens rätt att behandla
personkreditupplysningar om arbetssökande och arbetstagare.
Bestämmelserna kompletterar kreditupplysningslagen då det
gäller arbetslivet. Regeringen föreslår
att till lagen om integritetsskydd i arbetslivet läggs
en ny 5 a § som räknar upp de fall där
det krävs särskild tillförlitlighet och
där arbetsgivaren har rätt att få tillgång
till och använda personkreditupplysningar enligt 4 kap.
i kreditupplysningslagen.
Bestämmelserna är betydelsefulla med tanke på det
skydd för privatlivet och personuppgifter som 10 § 1
mom. i grundlagen föreskriver men delvis också på grund
av egendomsskyddet i grundlagens 15 §. Därför
måste man ta ställning till om de uppfyller de
allmänna kriterierna för begränsning
av grundläggande fri- och rättigheter.
De föreslagna bestämmelserna uppfyller på det
hela taget kravet på att lagfästa bestämmelser
ska vara exakta och noga avgränsade, menar utskottet, i
och med att de personkretsar som arbetsgivarens rätt gäller är
exakt angivna. Eftersom syftet är att skydda arbetsgivares
eller deras kunders egendom finns det en godtagbar grund för
bestämmelserna.
Behandling av personkreditupplysningar
Enligt 5 a § i lagförslag 1 ska arbetsgivaren
ha rätt att få tillgång till och använda
personkreditupplysningar om en arbetssökande som valts
till en uppgift, när denna ska arbeta med uppgifter som
kräver särskild tillförlitlighet. Men
rätten att få uppgifter är inte villkorad
i bestämmelsen. Enligt propositionsmotiven gäller
som kriterium för att få upplysningar relevanskravet
i den gällande 3 §. Dessutom ska upplysningarna
ha direkt samband med den anställdes arbetsavtalsförhållande
eller ha att göra med bl.a. arbetsuppgifternas särskilda
natur. Den bestämmelsen har grundlagsutskottet medverkat
till (GrUU 9/2004 rd, s. 3/I
och GrUU 27/2000 rd, s. 2/I).
Personuppgifter ska enligt 4 § i den gällande lagen
i första hand samlas in hos arbetstagaren själv,
men i praktiken begärs upplysningarna av företag
som får och behandlar personkredituppgifter. Av propositionens
motiv framgår det att arbetsgivaren inte är skyldig
att begära personkreditupplysningar, men bestämmelsen
leder inte heller till en allmän förpliktelse
för den som ansvarar för ett kreditupplysningsregister
att lämna ut kreditupplysningar till en arbetsgivare, "utan
utlämnande av upplysningar ska grunda sig på gällande
praxis". Innan upplysningar lämnas ut ska den registeransvarige
"på ett sakligt sätt" ta reda på att
mottagaren har laglig grund att använda dem. Utlämnandet
av kreditupplysningar kräver alltså en viss prövning.
Men hur de registeransvariga ska ta reda på personkreditupplysningarnas
användningsändamål är ganska oklart.
Utskottet anser att bestämmelsen lämpligen bör
preciseras genom att villkoren för att få och använda
personkreditupplysningar kompletteras med att upplysningarna ska
vara nödvändiga för att den arbetssökandes
tillförlitlighet ska kunna bedömas. Då ska
den registeransvarige i sin bedömning av om arbetsgivaren
har en laglig grund att få och använda upplysningarna
eller inte ta hänsyn till arbetsuppgifternas art och sammantagna
betydelse. Utskottet anser att början av den föreslagna
5 a § kunde lyda exempelvis som följer: "Arbetsgivaren
har rätt att få tillgång till och använda
sådana personkreditupplysningar enligt 4 kap.
i kreditupplysningslagen (527/2007) som behövs
för att bedöma tillförlitligheten hos
en arbetssökande som har valts till en uppgift
,
när..."
Enligt 6 punkten i den föreslagna 5 a § är
det tillåtet att kontrollera personkredituppgifter om en
arbetssökande som i sitt arbete ska bevaka egendom som
tillhör arbetsgivaren eller dennes kund. Mot bakgrund av
proportionalitetsprincipen förefaller det betänkligt
att exempelvis vanlig industribevakning skulle höra till
denna kategori. Utskottet menar att bestämmelsen kunde formuleras
så att den bevakade egendomens art kräver särskild
tillförlitlighet.
Den föreslagna lagen saknar bestämmelser om
ersättning för överlåtelse av
uppgifter. För företag som bedriver kreditupplysningsverksamhet
innebär 5 a § som den nu är formulerad
ett visst intrång på egendomsskyddet enligt grundlagens
15 §. Lagen måste förses med
behöriga bestämmelser om att en skälig
ersättning får tas ut för överlåtelse
av kredituppgifter, anser utskottet.
Utskottet har inte något att anmärka mot i
lagförslag 2.