Motivering

Enligt propositionsmotiven har isländska staten tagit kontroll över Kaupthing Bank hf. Vidare sägs det i motiven att verksamheten vid bankens finländska filial har avbrutits med Finansinspektionens beslut. Filialen har kontomedel från ca 10 000 insättare till ett belopp av ca 115 miljoner euro. En uppgörelse har nåtts om utbetalning av de insatta medlen, och enligt den övertar tre affärsbanker med verksamhet i Finland det ekonomiska ansvaret för att Kaupthing hf:s inlåningsstock i Finland betalas ut. I detta syfte bildas ett särskilt bolag som får Kaupthing hf:s lånefordringar och andra tillgångar som pant eller genom köp. Det är meningen att insättarnas tillgångar återbetalas fullt ut.

Enligt vår gällande lagstiftning är skyddet för insättare i inlåningsbanker ordnat genom den insättningsgarantifond som avses i 7 kap. i kreditinstitutslagen (). Enligt 105 § i den lagen ersätts högst 25 000 euro av en insättares tillgodohavanden i en och samma inlåningsbank av insättningsgarantifondens medel. Enligt en proposition som nyligen lämnades till riksdagen (RP 158/2008 rd) ska detta högsta belopp höjas till 50 000 euro.

Skillnaderna mellan dessa högsta ersättningsbelopp ger anledning att titta på bevillningsfullmakten i ljuset av den allmänna jämlikhetsbestämmelsen i 6 § 1 mom. i grundlagen. I detta avseende kan man redan inledningsvis konstatera att grunderna för Kaupthing-uppgörelsen och lösningen med den nämnda insättningsgarantin skiljer sig väsentligen från varandra, även om syftet med båda arrangemangen i sig är detsamma. Insättningsgarantin är en lagstadgad ordning, medan det är en privaträttslig överenskommelse mellan tre affärsbanker när insättningarna för kunderna i Kaupthing tryggas. Den statsgaranti som beviljas är enligt propositionsmotiven i första hand avsedd att täcka sådana återvinningsanspråk eller andra anspråk som, om de godkänns av domstol, kan medföra ekonomiska påföljder för de tre affärsbanker som deltar i uppgörelsen eller för det separata bolag som bankerna bildat för ändamålet. Regeringen föreslår att statsgarantin ska beviljas i en situation där de risker redan realiserats för dem som har insatta medel på Kaupthingbankens filial i Finland och där det föreligger faktisk risk för att insättningarna går förlorade utan den föreslagna lösningen. Insättningsgarantin kan å sin sida karakteriseras som en säkerhetsordning som träder till i sista hand när det gäller inlåningsbankernas verksamhet. Den allmänna uppfattningen är att något sådant inte är att vänta. Utskottet påpekar också att syftet med statsgarantin är att se till att tilltron till inlåningsverksamheten rent generellt inte rubbas. Ett sådant väsentligt mål som är viktigt för hela samhällsekonomin utgör samtidigt ett mycket vägande samhälleligt skäl för den föreslagna åtgärden.

Därför anser grundlagsutskottet att det inte finns några konstitutionella hinder för att bevilja statsgarantin. Utskottet vill ändå samtidigt påpeka att statsgarantin enligt klämmen i propositionen också ska gälla den skada som Kaupthing Bank hf:s filial i Finland orsakar insättarna. En sådan statsgaranti som utsträcker sig till enskilda personer ter sig i viss utsträckning som ett besynnerligt arrangemang. Grundlagsutskottet anser också att finansutskottet bör försöka utreda vilka förluster och kostnader som slutligen kan vara kopplade till det insättningsbelopp på 115 miljoner euro som anger den övre gränsen för statsgarantin. Avslutningsvis påpekar grundlagsutskottet att den anser det vara självklart att de preciserande villkor för statsgarantin som nämns i propositionsklämmen till sin natur kan vara enbart preciserande och att de inte kan ändra den föreslagna helhetslösningens karaktär.