Motivering
Skydd för grundläggande försörjning
Syftet med propositionen är att förenkla och
förtydliga systemet med utkomstskydd för arbetslösa
utgående från det nuvarande systemet och att göra
det mer sporrande att arbeta. Vissa föreslagna ändringar
i lagen om utkomstskydd för arbetslösa förbättrar
ställningen för enskilda förmånstagare
och grupper av förmånstagare, medan
andra ändringar försämrar förmånerna.
Bestämmelserna har betydelse med avseende på 19 § 2
mom. i grundlagen. Där garanteras var och en rätt
att få sin grundläggande försörjning tryggad
vid till exempel arbetslöshet. Bestämmelsen förutsätter
att lagstiftaren garanterar var och en som behöver grundläggande
försörjning en subjektiv rätt till den
trygghet som det allmänna genom lag är skyldig
att ordna. Den sociala tryggheten är förknippad
med vissa sociala risksituationer, men också med respektive
lagbestämmelser om bidragskriterier, behovsprövning
och procedurer (RP 309/1993 rd, s. 74, GrUB
25/1994 rd, GrUU 48/2006 rd).
Systemen för grundläggande försörjning
bör vara så heltäckande att det inte
uppstår några marginalgrupper (RP 309/1993
rd, s. 75), GrUU 48/2006 rd, GrUU
6/2009 rd).
Den grundläggande försörjning som
tryggas i 19 § 2 mom. i grundlagen är en mer långtgående trygghet än
rätten enligt 1 mom. till oundgänglig försörjning
och omsorg. Systemet för tryggad grundläggande
försörjning får alltså inte
utgöras av den trygghet som i sista hand följer
av 1 mom. (RP 309/1993 rd,
s. 74, GrUB 25/1994 rd, GrUU
48/2006 rd). Då man bedömer
huruvida den grundläggande utkomsten är tillräcklig, är
det av betydelse huruvida en person enligt en helhetsbedömning
av de lagstadgade systemen för utkomstskyddet och hans
situation i övrigt har förutsättningar
att erhålla sin utkomst oberoende av att de normala utkomstmöjligheterna
har försvagats på grund av en sådan omständighet som
nämns i 19 § 2 mom. i grundlagen (RP 309/1993
rd, s. 75).
I sin praxis har grundlagsutskottet normalt ansett att grundlagen
i sig inte utgör hinder för att ställa
villkor för en förmån som avser att trygga den
grundläggande försörjningen. Inom utkomstskyddet
för arbetslösa kan det gälla villkor
som avser att underlätta för en arbetslös
att få jobb och som därmed är förenliga
med grundlagens 18 § om rätt till arbete (se t.ex. GrUU 50/2005
rd och GrUU 2/2012 rd).
Den föreslagna regleringen förändrar
inte i avgörande grad de nuvarande förmånsvillkoren eller
förmånernas nivå och ingriper inte heller
i övrigt på det grundläggande innehållet
i systemet. De relativt ringa innehållsmässiga ändringarna
i förmånssystemet utgör inget problem
med avseende på 19 § 2 mom. i grundlagen.
Utskottet fäster särskild uppmärksamhet
vid bestämmelserna om förkortning av betalningstiden
för den inkomstrelaterade dagpenningens förtjänstdel
(6 kap. 3 § i lagförslag 1). Utskottet har efter
reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna
ansett att av arbetslöshetsförmånerna är
arbetslöshetsdagpenningens grunddagpenning och den inkomstrelaterade
dagpenningens grunddel, som är lika stor som grunddagpenningen,
samt arbetsmarknadsstödet, som till fullt belopp är
lika stort som grunddagpenningen, det slag av sociala trygghetsförmåner
som anknyter till 19 § 2 mom. i grundlagen (GrUU
16/1996 rd, GrUU 17/1996 rd och GrUU
46/2002 rd).I propositionens motivering
till lagstiftningsordning (RP s. 41/II) hänvisas
till utskottets betänkande GrUB 7/1992 rd, som
gavs före reformen av de grundläggande fri- och
rättigheterna. Utskottet påpekar att det i det betänkandet
var fråga om en ändring av riksdagsordningens
bestämmelse om att lämna lagförslag vilande och
om begreppet lagstadgad grundtrygghet, som nära anknyter
till den bestämmelsen. Att ta fasta på något som
systematiskt hör till en annan — och föråldrad — fråga är
inte relevant i detta sammanhang (se RP 309/1993 rd, s.
74). Ändringsförslaget i fråga
om den inkomstrelaterade dagpenningens förtjänstdel
påverkar därmed inte det skydd för den
grundläggande försörjningen som avses
i grundlagens 19 § 2 mom. Den föreslagna förkortningen
av betalningstiden för förtjänstdelen är
inte heller något problem med avseende på bestämmelsen
om egendomsskydd i 15 § i grundlagen.
Jämlikhet
Regeringen föreslår att lagen om utkomstskydd för
arbetslösa ändras så att för
personer födda 1957 eller senare höjs rätten
till tilläggsdagpenning med ett år från
60 till 61 år (6 kap. 9 § i lagförslag
1). Syftet med ändringen är att förlänga arbetstagarnas
tid i arbetslivet. Grundlagsutskottet har vid bedömningen
av en tidigare, liknande ändring utifrån bestämmelsen
om förbud mot särbehandling i 6 § 2 mom.
i grundlagen ansett att förslaget innebär endast
en obetydlig åldersbaserad differentiering av bestämmelsen
och att det tills sin typ är ett övergångsarrangemang (GrUU
46/2002 rd). Bestämmelserna inverkar inte
på lagstiftningsordningen.
Rättsskydd och garantier för en god förvaltning
I propositionen föreslås det en ny bestämmelse
i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (12 kap. 4 b § i
lagförslag 1). Bestämmelsen gäller situationer
då den som får arbetslöshetsförmån
har beviljats förmån och ersättning för
uppehälle under tiden för sysselsättningsfrämjande
service. Om förmånen har betalats felaktigt därför
att sökanden har lämnat felaktig information om
sitt deltagande i sysselsättningsfrämjande service
i sin ansökan, kan arbetslöshetskassan eller Folkpensionsanstalten
utan att beslutet undanröjs eller utan samtycke av parten
avgöra ärendet på nytt.
Bestämmelsen är relevant med avseende på 21 § i
grundlagen om rättsskydd och garantier för en
god förvaltning. I 21 § 1 mom. sägs att
var och en har rätt att på behörigt sätt
och utan ogrundat dröjsmål få sin sak
behandlad av en behörig myndighet. Enligt 2 mom. ska bland
annat rätten att bli hörd samt andra garantier
för en god förvaltning tryggas genom lag. I motiveringen till
den nu aktuella propositionen (RP 90/2013 rd,
s. 35) konstateras att besluten för närvarande måste
rättas genom ett tungt och långsamt förfarande.
Lagförslaget kan alltså anses syfta till en snabbare
och smidigare behandling av ärendena.
I propositionsmotiven (RP 90/2013 rd,
s. 35) sägs att förslaget motsvarar bestämmelsen
i 50 § i förvaltningslagen, enligt vilken samtycke
till rättelse av sakfel inte behövs om felet är
uppenbart och det har orsakats av partens eget förfarande.
Utskottet noterar emellertid att den föreslagna bestämmelsen
saknar det krav på att felet ska vara uppenbart som återfinns
i 50 § i förvaltningslagen. Kravet på att
felet ska vara uppenbart anknyter i sin tur till principen om berättigade
förväntningar i 6 § i förvaltningslagen
(tillitsprincipen). Principen begränsar bland annat möjligheten
att med retroaktiv verkan återkalla beslut genom vilka
någon beviljats en förmån, och rent allmänt
att ändra beslut i en för en enskild negativ riktning.
För att den föreslagna paragrafen endast ska kunna
tillämpas på klara och ostridiga fel ser utskottet
det som motiverat att det till den föreslagna paragrafen
fogas ett liknande krav om att felet ska vara uppenbart som nu finns
i 50 § i förvaltningslagen.
I bestämmelsen föreslås ingen särskild
skyldighet att bereda en part tillfälle att bli hörd
innan ärendet avgörs. Det är enligt utskottet
likväl inget problem, eftersom förvaltningslagens
bestämmelser om hörande tillämpas på behandlingen
av ärendena.