Motivering
Det konstitutionella skyddet för upphovsrätten.
Upphovsrätten hör till de immateriella rättigheter
med förmögenhetsvärde som åtnjuter
egendomsskydd enligt 15 § i grundlagen (RP 309/1993
rd, s. 66/II, GrUU 7/2005 rd,
s. 2/I) Detta gäller framför allt de
ekonomiska rättigheter som ingår i upphovsrätten
(se GrUU 28/2004 rd s. 4/I).
Eftersom upphovsrättslagstiftningen i allt väsentligt
reglerar förhållandet mellan rättsinnehavaren
och andra personer — alltså inte mellan upphovsmannen
och det allmänna — är den med avseende
på de grundläggande rättigheterna av
betydelse också för andra än rättsinnehavarna.
De föreslagna bestämmelserna och bakgrunden till
dem.
Regeringen föreslår att det till 25 i § i upphovsrättslagen
fogas ett nytt 2 mom. Enligt bestämmelsen ska upphovsmannen
ha rätt till ersättning för vidaresändning.
Om sändarföretaget inte betalat ersättning
för vidaresändningen direkt till rättsinnehavarna
kan ersättningen betalas endast genom förmedling
av en sådan organisation som avses i 26 § 1 mom.
Om inte ersättning bevisligen yrkas inom tre år
efter utgången av det år då rätten
till ersättning uppkommit förfaller rätten
till ersättning. Samtidigt som rätten till ersättning
enligt 25 i § återbördas till upphovsmännen
när det gäller vidaresändning av program
som omfattas av distributionsskyldigheten återbördas
motsvarande rätt till ersättning också till
producenter av ljudupptagningar och utövande konstnärer
genom att andra satsen i 47 § 2 mom. slopas.
Med distributionsskyldigheten (s.k. must carry) avses att de
som erbjuder nättjänster i kabeltelevisionsnätet är
skyldiga se till att kanaler av samhällelig betydelse är
tillgängliga också i kabelnätet. Enligt
den föreslagna regleringen är teleföretag
som bedriver kabeltelevisionsdistribution skyldiga att betala ersättning
till upphovsmännen för denna vidaresändning.
Den gällande upphovsrättslagen har på denna punkt
fått sitt innehåll på grundval av grundlagsutskottets
ställningstagande. Grundlagsutskottet förutsatte
i sitt utlåtande från 2005 att för att
lagförslaget skulle kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning
måste bestämmelsen om skyldigheten för
ett teleföretag som omfattas av distributionsskyldighet
att betala ersättning till upphovsmannen strykas (GrUU
7/2005 rd, s. 6/I). Enligt grundlagsutskottet
uppfyllde inte teleföretagets skyldighet att betala ersättning
för fullgörande av en lagstadgad skyldighet inte proportionalitetsprincipen
med tanke på egendomsskyddet. Upphovsmannens rätt
att få ersättning inte bara av det företag
som står bakom det ursprungliga programutbudet utan också av
det teleföretag som vidaresänder det överskred
enligt utskottets mening det som upphovsmannen rimligen har rätt
till i en sådan situation. Grundlagsutskottet fäste
också uppmärksamhet vid att upphovsrättsorganisationerna
de facto inte tagit ut någon ersättning av teleföretag
med vidaresändningsskyldighet, trots att den då gällande lagstiftningen
tillät det. Regeringen föreslår nu att
den bestämmelse som enligt grundlagsutskottet måste
strykas nu återinförs i lagen.
Bakgrunden till propositionen är enligt regeringen
en officiell anmärkning från kommissionen den
21 februari 2014 angående 25 i och 47 § i upphovsrättslagen.
Enligt kommissionen strider bestämmelserna mot artikel
3 i direktiv 2001/29/EG (upphovsrättsdirektivet)
och artikel 8.2 i direktiv 2006/115/EG (direktivet
om närstående rättigheter).
Bedömningen av förslaget.
Förslaget är betydelsefullt med tanke på egendomsskyddet
i grundlagens 15 § 1 mom. och med avseende på yttrandefriheten
i grundlagens 12 §.
I propositionens motiv till lagstiftningsordning (s. 15) konstateras
att grunderna för en rättslig bedömning
av genomförandet av en begränsning av de grundläggande
rättigheterna har ändrats väsentligt
såväl juridiskt som reellt efter bedömningen
som presenterades i grundlagsutskottet år 2005 och att
det i nuläget därför finns starka grunder
för en omvärdering av frågan.
Grundlagsutskottet menar att den väsentliga ändringen
efter bedömningen 2005 i praktiken är att tillämpningsområdet
för distributionsskyldigheten inskränktes
i juli 2011. I dag omfattar distributionsskyldigheten fyra kanaler
som tjänar det allmänna intresset och tre kommersiella kanaler
av distributionsskyldigheten, medan skyldigheten tidigare gällde
tolv kanaler. Det betyder att den föreslagna skyldigheten
att betala upphovsrättsersättningar för
vidaresändning som omfattas av distributionsskyldigheten
har begränsats i samma mån. Skyldigheten är
nu ett lindrigare ingrepp i teleföretagens egendomsskydd än
vad det var tidigare.
Utskottet anser att det vid bedömningen av proportionaliteten
måste läggas vikt vid hur mycket skyldigheten
att betala upphovsrättsersättning inskränker
på teleföretagens rättigheter. Av betydelse
i denna bedömning är förutom att distributionsskyldighetens
område har reducerats också det att ersättningsskyldigheten
till sin storleksordning i praktiken torde bli betydligt lägre — 0,03
euro/hushåll/kanal — än år 2005,
enligt propositionsmotiven. Av betydelse är å andra
sidan också, med avseende på de grundläggande
rättigheterna, vikten av det intresse som talar för
en begränsning och att även rättsinnehavarnas
på upphovsrätten grundade förmögenhetsrättsliga
intressen, vilka också omfattas av grundlagens egendomsskydd,
talar för upphovsrättsersättningar för
material som vidaresänds i kanaler som omfattas av distributionsskyldigheten.
Utöver rimligheten i ersättningskostnaderna måste
bedömningen också ta hänsyn till hur
stora ersättningar för vidaresändningen
programmens rättsinnehavare får i övrigt.
Om sändarföretaget avtalat om vidaresändning
med rättsinnehavaren och betalat ersättning för
detta, ska rättsinnehavaren enligt propositionen
(RP, s. 12/I, 14/I) inte ha rätt till
ersättning av vidaresändaren. Det finns ingen
EU-rättslig grund för dubbel ersättning,
och en sådan tolkning motsvarar inte heller grundlagsutskottets
tidigare ståndpunkt i samma fråga. För
att den föreslagna bestämmelsen inte ska bli problematisk
med tanke på proportionalitetskravet och det aktuella övergripande
perspektivet måste kulturutskottet precisera bestämmelsen
så att den motsvarar propositionsmotiven. Det är
en förutsättning för att lagen ska kunna
behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
När grundlagsutskottet bedömt distributionsskyldigheten
har den också fäst uppmärksamhet vid
dess betydelse med avseende på skyddet för yttrandefriheten
i 12 § i grundlagen (se t.ex. GrUU 27/2010
rd och de utlåtanden som nämns där).
Med tanke på att de kostnader som ersättningsskyldigheten
leder till är tämligen rimliga menar utskottet
att förslaget inte innebär något hot
med tanke på den mångsidiga och pluralistiska
kommunikation som behövs för att upprätthålla
yttrandefriheten.
Annat.
Utskottet påpekar att även om det nu aktuella
lagberedningsärendet inte har särskild betydelse
för landskapet Åland i den betydelse som avses
i 28 § 2 mom. i självstyrelselagen, hade det varit
korrekt att ministeriet informerat landskapsregeringen om ärendet
och berett den tillfälle att yttra sig.